Föregående helg ägde ett historiskt möte rum. Trots att mötet har enorm betydelse för framtiden så missade svensk media som vanligt att rapportera proportionerligt om det, eftersom det skedde i Asien och inte i USA, EU eller arabvärlden.
Lördagen 7 november träffade Kinas president Xi Jinping sin taiwanesiska kollega Ma Ying-jeou. Det är första gången sedan Kina och Taiwan upprättades 1949 som de båda ländernas presidenter möts, och första gången sedan 1945 som ledarna för de två olika sidorna träffas personligen.
1945 höll Mao Zedong fredssamtal med nationalistpartiet Kuomintangs ledare Chiang Kai-shek. Samtalen kollapsade dock varpå ett inbördeskrig tog vid som tvingade Chiang och Kuomintang att fly till Taiwan för att sätta upp en ny regering där 1949.
Kina har alltid sett Taiwan som en utbrytarprovins vars ödes lott är att förenas med moderlandet, medan taiwaneserna själva byggt upp en väl fungerande demokrati och en kulturell identitet som skiljer sig väsentligt från det kinesiska fastlandet.
De båda länderna har således haft stora problem att ens samtala med varandra. Båda sidor har sedan dess beskjutit varandra med artilleri, och två gånger på 1950-talet var krig så nära förestående att USA såväl hotade med kärnvapen som skickade krigsfartyg till området.
Inför Taiwans första presidentval 1996 hotade Kina med krig och avfyrade missiler över Taiwan-sundet, vilket fick USA att skicka dit ett hangarfartyg och därmed spänna musklerna på ett vis som inte gjorts i regionen sedan vietnamkrigets slut.
Kina försökte även skrämma de taiwanesiska väljarna år 2000 och 2004, vilket snarast gav motsatt effekt och resulterade i att Kuomintang förlorade makten till det mot Kina mer kritiska partiet Democratic Progressive Party (DPP).
Under DDP:s tid vid makten 2000-2008 försämrades relationen betydligt mellan Kina och Taiwan. Sedan Kuomintang återtog makten och Ma Ying-jeou blev president 2008 har relationen förbättrats; dock på ett vis som oroar många av Taiwans invånare.
Ma har nämligen tecknat 23 omfattande avtal med Kina, och under fjolåret gick hundratusentals taiwaneser man ur huse för att protestera mot ett särskilt omfattande handelsavtal som de fruktade skulle göra Taiwan mer ekonomiskt och därmed även politiskt beroende av Kina.
I huvudstaden Taipei ockuperade demonstranterna såväl riksdagen som regeringsbyggnaden under flera veckors tid, innan polis använde våld för att köra bort dem.
Ma Ying-jeou behövde alltså knappast påminnas om hur mycket som stod på spel under mötet. Insatserna var också höga för president Xi Jinping, som lyft frågan om Kinas territoriella expansion integritet långt högre än sin föregångare Hu Jintao.
Som en konsekvens var förberedelserna inför mötet nästan löjliga. De båda skakade hand i 90 sekunder framför en gul vägg; den kunde inte vara röd eller blå eftersom detta är färger som traditionellt förknippas med Kinas kommunistparti respektive Kuomintang. (Inte heller en grön vägg hade kommit på fråga – det är nämligen DPP:s färg.)
De båda presidenterna skakar hand – inför en härligt neutral gul vägg.
De båda presidenterna tilltalade varandra med epitetet ”mister”; det vore otänkbart för Xi att kalla Ma för ”president” med tanke på att Kina inte erkänner Taiwans status som nation.
De åt sedan middag vid ett runt bord, där de båda ledarna kunde sitta bredvid varandra utan att någon fick en ”viktigare” position vid ett avlångt middagsbord. De var också noga med att dela på notan för såväl middagen som lokalernas kostnader, och hade med sig varsin flaska alkohol till måltiden.
Under mötet föreslog Ma att en direktlinje för att hantera nödsituationer skulle etableras mellan de båda parterna.
Ma sade också till Xi att den taiwanesiska befolkningen är oroad för Kinas militära upprustning, särskilt som antalet missiler riktade mot Taiwan stadigt ökar och nu är långt fler än 1 000. (Xis svar var att missilerna ”inte är menade mot Taiwan”.)
Vidare berättade Ma att många taiwaneser upplever det problematiskt att delta i aktiviteter utomlands eller inom internationella organisationer. Xi lovade att se över detta så länge aktiviteterna inte ger intrycket om att Kina och Taiwan är två olika länder.
Mer än så resulterade inte mötet i. Redan på förhand betändes nämligen att inga avtal skulle tecknas i Singapore, och att inte heller något gemensamt uttalande skulle göras efter mötet.
Ma Ying-jeous talesmän beskrev mötets främsta syfte som att ”konsolidera fred över sundet och bibehålla status quo”, snarare än att ta nya intiativ. Dessutom har Ma Ying-jeou endast några månader kvar som president, då han efter två mandatperioder måste avgå oavsett om Kuomintang vinner valet i januari 2016 eller inte.
Vad handlar då mötet om? Ma vill tveklöst vända Kuomintangs oroande trend, då partiet i flera olika opinionsundersökningar ligger hopplöst efter DPP. Kuomintangs presidentkandidat Eric Chu försäkrade i inhemsk media att Kuomintangs fortsatta styre är den enda garanten för att den viktiga relationen till Kina inte ska försämras.
Omedelbart efter mötet åkte Chu till USA, där han med största sannolikhet kommer försöka övertyga amerikanska makthavare om att Kuomintang är det bästa alternativet för att undvika en ny diplomatisk kris över Taiwan-sundet.
För Xi Jinping är mötet en möjlighet att påverka Taiwan i ”rätt” riktning, samt att vinna förtroende hos den egna befolkningen. Det såg givetvis bra ut för Xi då han i direktsändning kunde säga saker som ”blod är tjockare än vatten” och att ”ingen kraft kan skilja” Kina och Taiwan från varandra.
Men efter snart sju årtionden på varsin sida av det 160 kilometer breda sund som skiljer de båda länderna åt, har en sådan kraft redan utvecklats, oavsett hur många nationalromantiska dängor Xi levererar.
Denna kraft är taiwanesisk demokrati, taiwanesiskt civilsamhälle och en egen taiwanesisk kulturell identitet. (Snarare än USA och västvärlden, vilket är den kraft som Xi utan tvivel syftar på.)
Enligt en undersökning i oktober från Taiwan Indicators Survey Research, anser 69 procent av Taiwans befolkning att ”ett land på var sida av sundet” är den mening som bör beskriva relationen Kina-Taiwan. Bland svarandena i åldersgrupperna 20-29 och 30-39 är andelen 78,3 respektive 79 procent.
Under sommaren visade också en årlig undersökning från National Chengchi University i Taiwan att blott 9,1 procent av landets befolkning stödjer en återförening för Kina, vilket är den lägsta siffra någonsin. Vidare är det enligt samma undersökning också fler än någonsin som ser sig själva som ”taiwanes” snarare än ”kines och taiwanes”.
Ma Ying-jeou håller dock fast vid 1992 års konsensus; en överenskommelse mellan Kuomintang och Kinas kommunistparti som gör gällande att det ”bara finns ett Kina”, men som lämnar definitionen av detta Kina öppet för tolkning. Enligt Taiwan Indicators Survey Research har denna formulering endast stöd av 27,4 procent av befolkningen.
Diskrepansen mellan folkets och presidentens åsikter blev tydlig då ett hundratal taiwanesiska demonstranter på nytt försökte bryta sig in i Taiwans regeringsbyggnad kvällen innan Mas mötet med Xi, men stoppades av polis.
Ytterligare 27 arresterades på flygplatsen i Taipei där Ma höll tal innan sin avresa. Förutom studenter protesterade även andra grupper från Taiwans civilsamhälle mot mötet, exempelvis fackföreningar och miljöorganisationer. Utanför presidentkontoret i Taipei läste plakaten: ”Rädda demokratin, sälj inte ut vårt land”.
Samma kväll som mötet ägde rum uttryckte även en grupp krigsveteraner – nu närmare 100 år gamla – missnöje med Ma. De frågade retoriskt vad som varit meningen med deras uppoffringar under det kinesiska inbördeskriget, om Taiwans president i dag väljer att ”kapitulera” till kommunistpartiet.
DPP:s ledare Tsai Ing-wen, med största sannolikhet Taiwans nästa president, sade sig på förhand vara positivt inställd till mötet. Hon menade att utökad kommunikation mellan de båda sidorna är positivt, så länge denna bygger på ömsesidig respekt och transparens, samt sker utan politiska förhandsvillkor.
Taiwans förmodade nästa president Tsai Ing-wen. Mot grön bakgrund.
Hon passade dock även på att innan mötet påminna Ma om att relationen med Kina inte bör ske på basis av Kuomintangs egenintresse, och att principer om självständighet inte bör bytas ut mot kortsiktiga väljarframgångar.
Detta gjorde det också enkelt för Tsai att på efterhand kritisera Mas uppträdande på mötet:
We had hoped that President Ma would speak about Taiwan’s democracy, freedom, and the existence of the Republic of China. More importantly, that he would mention the freedom of the Taiwanese people to make their own choices. However, none of these were mentioned.
It is with regret that we see the only result from the Ma-Xi meeting was their attempt to limit the people’s ability to choose the future of cross-strait relations by setting political preconditions on the international stage. This morning, we had hoped that President Ma would do three things for the Taiwanese people: guaranteeing the 23 million Taiwanese’ right to choose; not set political preconditions in the cross-strait relationship; and attain equal respect. None of them were achieved.
För att lugna USA och andra aktörer som är oroliga för ambivalens över Taiwan-sundet, har Tsai på förhand också sagt att hon respekterar Taiwans konstitution och kommer ”sitta stilla i båten” vad gäller relationen till Kina.
Detta trots att många röster inom DPP förespråkar en taiwanesisk självständighetsförklaring, vilket Kina upprepade gånger gjort klart att man kommer svara på med våld.
Och så en rolig anekdot för att lätta upp den allvarliga stämningen något: Då Ma Ying-jeou talade med media efter mötet sade han att de båda presidenterna inte hade druckit särskilt mycket alkohol under middagen, trots att de haft med sig varsin flaska sprit.
Xi sade nämligen att hans alkoholtolerans inte var något vidare, varpå Ma svarade att inte heller han hade någon större kapacitet vad gäller alkoholförtäring.
Dock hade Ma varit röd i ansiktet omedelbart efter middagen, vilket tyder på att de båda fått i sig i alla fall lite av spriten.
Vad gäller notan – som de båda presidenterna alltså delade – sade Ma: ”Middagen var nog inte så dyr eftersom vi ju hade med oss egen dryck”.
