mars 2016

i senaste numret av Axess recenserar jag ännu en bok, nämligen ”Chinese Politics in the Era of Xi Jinping” skriven av Willy Lam.

Lam är professor vid Chinese University of Hong Kong och har forskat om kinesisk politik i över 30 år. Han har skrivit böcker om de tidigare presidenterna Jiang Zemin och Hu Jintao, liksom om maktkampen inom kommunistpartiet i samband med massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Han är alltså rätt man att jämföra de olika kinesiska ledarna i modern tid med varandra, och som ni kan se av min recension så finner Lam att Xi Jinping utmärker sig på många vis. Recensionen inleds med detta stycke:

Kinas president Xi Jinping är extremt annorlunda jämfört med sina föregångare. Han har nämligen på många fronter brutit helt med Deng Xiaopings politik – för att istället närma sig Mao Zedongs totalitära styrelsesätt.

Deng var arkitekten bakom Kinas öppnande mot omvärlden och ekonomiska reformer, som i praktiken styrde landet i över ett årtionde från 1978. Hans viktigaste gåva till det kinesiska folket var att bringa ett slut på Maos ändlösa ideologiska och politiska kampanjer, för att istället prioritera en stabil ekonomisk utveckling.

Deng lade stor vikt på att reformera ledarskapets utformning. I en artikel i Folkets Dagblad 1980 förpassade han Maos personkult till historien. För att undvika en ny kulturrevolution menade Deng att Kina istället måste styras kollektivt, av ledare med olika bakgrunder och från olika regioner i landet, för att balansera makten mellan partiets olika fraktioner. Generalsekreteraren skulle blott vara ”den främsta bland sina likar” i Kinas politbyrå.

Efter Deng följde presidenterna Jiang Zemin (1993–2003) och Hu Jintao (2003–2013) i princip den inslagna vägen. De ekonomiska reformerna var många och snabba, medan politiska reformer främst bestod av institutionella förändringar för att minska byråkrati och ineffektivitet. Men sedan Xi Jinping blev generalsekreterare i november 2012 – och sedermera även president i mars 2013 – har han centraliserat makten kring sig själv och fört tillbaka ideologin på dagordningen.

Lams bok tar upp många aspekter av Xi Jinpings politiska gärningar; även inom utrikespolitiken påminner den nya presidenten om Mao Zedong. Deng Xiaopings ledord inom detta område var att Kina skulle ”ligga lågt” och ”bida sin tid”.

I motsats till tidigare presidenter så har Xi aldrig upprepat dessa fraser, utan talar istället om vikten av att bygga upp en stark armé och arbeta mer proaktivt för att nå framsteg på det utrikespolitiska området.

I detta syfte har en ny kustbevakning med utökade befogenheter formats i Sydkinesiska havet, och resurser har öronmärkts för att Kinas flotta till år 2030 ska passera Japans och närma sig USA:s vad gäller slagkraft.

Xi har övergivit Kinas tidigare doktrin om att inte lägga sig i andra länders ”inre angelägenheter” till fördel för tal om ”en ny världsordning”, särskilt vad gäller förhållandet till USA. Samtidigt har Kinas generaler fått mer att säga till om politiskt, på bekostnad av landets utrikesministerium och diplomatkår.

Under Xi har intoleransen mot diskussion om partiets mörka sidor under Mao Zedong också ökat dramatiskt. Redan 2012 sade Xi som nybliven generalsekreterare: ”Vi får aldrig ge upp marxism-leninism eller Mao Zedongs tankar”.

Året därpå presenterade Xi sin teori om att Kinas moderna historia inte får delas upp i två perioder – före respektive efter de ekonomiska reformerna 1978. Detta skulle nämligen innebära en risk för kritik mot Mao, en kritik av samma sort som den som riktades mot Stalin och Lenin och som fick Sovjetunionen på fall.

Därför var ”kommunistpartiets historiska snedsteg” en av de sju punkter som enligt presidentens hemligstämplade dokument nummer 9 inte längre får diskuteras vid landets universitet. Andra punkter innefattar pressfrihet, universella värden och ett fristående rättsväsende.

Det är därför knappast tal om några politiska reformer eller några utökade mänskliga rättigheter under Xi Jinping. Tvärtom skriver Lam att Xi har ”vridit tillbaka klockan för politiska reformer” inom nästan varje område:

Flera gånger har presidenten klargjort att han inte är intresserad av ”universella värderingar”, och att de i Kina som förespråkar dessa ”inte har förstått naturen” av de reformer han planerar. Lam understryker att Xi snarare är ute efter en toppstyrd leninistisk politisk modell, och försöker åstadkomma detta genom sitt mantra om ”den kinesiska drömmen”.

Detta mantra innehåller en stor dos nationalism, vilket märks i citat som att ”uppfylla den kinesiska rasens stora renässans” med hjälp av patriotism som en ”andlig kraft”, som resolut kan ”förena alla kineser”. Alltså en teori inte helt olik den Sonderweg som dominerade den tyska diskursen i samband med andra världskriget.

Det var därför allt annat än lustigt att Filippinernas president 2014 varnade omvärlden att ”inte återupprepa historiska misstag” genom att försöka blidka det expansionistiska Kina.

Ytterligare en konsekvens av Xi Jinpings repressiva politik är enligt Lam att ”det kinesiska medvetandet håller på att stängas” i alla folklager, eftersom det helt enkelt blivit för farligt att avvika från myndigheternas linje.

Hell recensionen finns att läsa gratis på Axess hemsida.