maj 2016

Published on

Intern maktkamp mellan Kinas två mäktigaste politiker allt tydligare

I Kinas politiska värld är maktkamper sällan tydliga med europeiska mått mätt. Men allt fler medier och bedömare är överens om att slitningarna mellan president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang ökat betydligt på senaste tiden.

Den största konfliktkällan verkar vara oenighet om hur landets ekonomi bör skötas. Traditionellt sett är det i Kina premiärministern som har hand om ekonomin medan presidenten ägnar sig åt frågor av mer politisk art samt utrikespolitik.

Men november 2013, bara åtta månader efter att han tillträdde som president, etablerade Xi en central ledningsgrupp för omfattande och fördjupade reformer. Ledningsgruppen var ett nytt påfund som tillhörde partiet snarare än staten, vilket i Kinas politiska hierarki innebär att gruppen står över det statsråd som premiärminister Li leder.

Xi har sedan använt denna ledningsgrupp för att köra över sin premiärminister, då de båda toppolitikerna ofta har olika åsikter om Kinas ekonomi. I dag skrev jag en lång artikel om detta på Finansliv, där jag bland annat förklarar de bådas inställning till landets omdiskuterade statliga företag:

Redan 2007, då Li först blev medlem av politbyråns ständiga utskott som är Kinas högsta politiska instans, argumenterade han för en större roll åt marknadskrafterna på statens bekostnad. Han har flera gånger förespråkat att privata företag stegvis bör få tillgång till de sektorer inom ekonomin där statliga jätteföretag fortfarande åtnjuter monopolställning.

Efter att Li blev premiärminister sade han att landets stora oljesektor var i särskilt stort behov av reform, och pekade förutom de statliga oljeföretagen även ut China Mobile och China Telecom som ineffektiva och korrupta.

(…)

För tvärtemot Li så vill Xi vare sig nedmontera de statliga jätteföretagen eller utsätta dem för konkurrens inom viktiga områden. Han vill behålla deras dominanta position inom nyckelindustrier och istället försöka förbättra deras effektivitet samt minska korruptionen bland cheferna.

Xi har ofta nämnt ortodox marxism som en viktig ledstjärna för Kinas ekonomiska utveckling och vill hitta en ”bra balans” mellan utveckling, reform och stabilitet. Då en enorm korruptionsskandal 2014 rullades upp inom den statliga oljesektorn var partimedia snabba med att påpeka hur monopolställningen “inte hade något att göra” med vanskötseln.

Faktum är att Xi låter de statliga företagen bli ännu mäktigare genom att gå samman snarare än privatiseras. För även om själva antalet statliga företag minskat något under Xi så har de allra största ökat i storlek och inflytande. Enligt 2015 års Fortune 500 fanns 98 kinesiska företag bland världens 500 största, jämfört med bara 46 stycken år 2010. Och av dessa 98 var 76 stycken statliga.

Den senaste månaden har konflikten dock främst gällt statliga stimulanser av ekonomin. Kina har nu nått en skuldnivå på cirka 280 procent, vilket jag skrev långt och uttömmande om på Finansliv tidigare denna månad – här länkar till del 1 samt del 2.

Li verkar ha uppfattningen om att Kina behöver – och kan hantera – ytterligare ekonomiska stimulanspaket för att säkra landets tillväxt. Han anses vara initiativtagaren till de utlån på otroliga 6 000 miljarder kronor som landets banker utfärdade i början av året, främst till hundratals nya infrastrukturprojekt.

Xi anser dock att hans reformer och strömlinjeformning av den statliga sektorn är nog för att rädda Kinas ekonomi, och vill minska bankernas generösa utlån av keynesianskt mått. Xi har istället ofta nämnt ortodox marxism som en ledstjärna för landets ekonomiska utveckling.

Motsättningarna blev tydliga tidigare denna månad, då en artikel på framsidan av Folkets dagblad inom bara ett dygn följdes av ett lång tal från Xi Jinping som sedan transkriberades och gick runt i media samt bland kommunistpartiets medlemmar. Budskapet i artikeln och talet var att förlita sig mindre på ekonomiska stimulanser och mer på Xi Jinpings effektivisering – alltså inte nedmontering – av den statliga sektorn.

Vilket framgår i min artikel för Finansliv, så såg många detta som en orkestrerad attack från Xi och hans vänner mot Li och dennes meningsfränder. Detta framhålls även av flera bedömare, exempelvis South China Morning Posts chefredaktör Wang Xiangwei:

“Taken together, the articles signal that Xi has decided to take the driver’s seat to steer China’s economy at a time when there are intense internal debates among officials over its overall direction,” Wang Xiangwei argued in the South China Morning Post. Like many observers, he described the front page interview as a “repudiation” of Li Keqiang-backed efforts to prop up economic growth by turning on the credit taps.

Konflikten har delvis sin bakgrund i att Xi och Li kommer från kommunistpartiets två olika största fraktioner. Xi till hör vad som brukar kallas ”partiprinsarna”, en slags politisk adel som tycker det allra viktigaste är att slå vakt om maktmonopolet för revolutionära familjer. (Xis far stod Mao Zedong nära och var Kinas vice premiärminister på 1950-talet.)

Li å sin sida är teknokrat från en fraktion med bakgrund i kommunistpartiets ungdomsförening. Han har arbetat sig upp i hierarkin, och har en pragmatisk snarare än dogmatisk syn på hur Kinas ekonomi bör hanteras.

Att Xi – som ofta kallas ”COE”; Chairman of Everything – vill ta kommandot över landets ekonomi gör knappast relationen bättre mellan de båda bättre, noterar exempelvis Nikkei Asian Review:

Political tensions are rising in China in a prelude of what is expected to be an all-out battle between the country’s top two leaders — President Xi Jinping and Premier Li Keqiang.

Relations between the two have deteriorated sharply in the past year or so. This could be seen during the past two annual meetings of the National People’s Congress, China’s parliament.

As they did a year earlier, Xi and Li this past March sat next to each other during the plenary sessions. But they never shook hands. They also spoke to each other only briefly. They even avoided making eye contact.

Their behavior was highly unusual. Even last year, the two at least glad-handed and smiled for the sake of the TV cameras, not to mention all those around them.

Mycket tyder på att maktkampen mellan landets två mäktigaste politiker – som också tillhör kommunistpartiets två största olika fraktioner – kommer intensifieras till början av nästa år, då fem av sju medlemmar i politbyråns ständiga utskott måste bytas ut på grund av åldersskäl.

De enda två som enligt konstitutionen får sitta kvar ännu en femårsperiod är just Xi och Li. Räkna med att de kommer göra allt för att fylla de viktigaste ämbetena med sin egna politiska allierade.

Published on

Uppmärksammad rasistisk tv-reklam på kinesisk tv och bio

Under veckan har en kinesisk reklamsnutt för tvättmedel spridits snabbt på internet såväl inom som utanför Kina.

I videon – som kan ses här nedan – stoppar en söt kinesisk kvinna in en flörtig svart man i tvättmaskinen, varpå han till tjejens förnöjelse sedan kommer ut som en charmig asiat:

Reklamfilmen – som visats både på tv och i biosalonger – säger en del om ribban i den kinesiska debatten om rasism och diskriminering.

Den säger även en del om kinesisk innovation och skamlös plagiering. För som exempelvis Shanghaiist uppmärksammar så är videon en ren kopia av en italiensk nio år gammal reklamfilm, där en kvinna stoppar in en vit man i tvättmaskinen som sedan kommer ut i form av ett afro-amerikanskt muskelpaket.

Se den italienska reklamen här nedan, och lägg märke till att även musiken är densamma!

Published on

Kinas kallar Taiwans president ”extremist” för att hon är singelkvinna

Kinesisk statlig media publicerade tidigare i veckan en artikel om Taiwans nya president Tsai Ing-wen, som gick ut på att hon är oförmögen att leda landet i egenskap av kvinna.

I artikeln beskrevs Tsai som ”extrem” och ”känslomässig” på grund av att hon vare sig har make eller barn, rapporterar bland annat Washington Post:

”As a single female politician, she does not have the emotional burden of love, the restraints of ’family’ or concerns of children. Her political style and strategy often grows emotional, individualized and extreme,” writes Wang Weixing, a Beijing-based Taiwan specialist.

The piece concludes that China’s Taiwan policy should be framed according to these concerns. “When dealing with Tsai Ing-wen, we must consider the important factors of her experience, personality and mentality,” he wrote.

Artikelförfattaren Wang är en inflytelserik akademiker inom Kinas militär och tillika medlem av Association for Relations Across the Taiwan Strait, som på myndigheternas vägnar hjälper till att sköta relationen med Taiwan.

Han är alltså en av Kinas ledande experter på Taiwan och utbildar även sina studenter i frågan. Denne ”expert” kallade i sin artikel vidare Tsai för ”singelkvinna-politikern” vars ”onormala värderingar” gör henne omöjlig att lita på.

tsai kattTsai Ing-wen har medvetet valt att inte skaffa familj, och har flera gånger sagt att hon är som mest lycklig då hon leker med sina två katter.

Påhoppen slutar inte heller vid Tsais kön. Wang uttrycker också misstankar om att Tsai är lojal mot Japan, eftersom hon gillar risbollar och har en bra relation med japanska premiärministern Shinzo Abe.

Kanske ännu intressantare än själva artikeln är reaktionerna den skapade i Kina. Flera internetanvändare uttryckte sin avsky över tonen och sexismen, varpå de ifrågasatte substansen i kritiken och framhöll att Tsai är en kvinna som beundras världen över.

Kritiken bidrog till att artikeln plockades bort från internet redan inom ett dygn, och nu inte finns kvar på den tidning med nära band till statliga nyhetsbyrån Xinhua som först publicerade texten.

I en intervju 2012 förklarade Tsai för ett taiwanesiskt magasin att hon medvetet valt singellivet för att bättre kunna fokusera på sin karriär. Samma uttryckte hon på Facebook sin synpunkt att det i dagens moderna samhälle är möjligt att få allt vad ett äktenskap för med sig även utan ett giftermål.

På Taiwan avböjde man bemöta artikelns innehåll officiellt, men för många av önationens invånare fungerade texten som ännu ett bevis på att Kina till varje pris försöker smutskasta landets populära president.

Published on

Dotter till kidnappade svenska förläggaren Gui Minhai vittnar inför amerikanska kongressen

Under gårdagen vittnade Angela Gui inför den amerikanska kongressen. Hon är dotter till Gui Minhai, den svenska förläggaren som Kina kidnappade i Thailand i oktober i fjol och som fortfarande sitter i kinesiskt förvar.

Gui Minhai kidnappades eftersom hans förlag i Hongkong publicerar böcker som irriterar Kinas myndigheter. Han har framträtt på kinesisk tv två gånger i år för att ”erkänna” sina brott under framtvingande förhållanden, och även sagt sig velat överge sitt svenska medborgarskap.

Angela sade under gårdagen inför amerikanska kongressen att hon fått två korta meddelanden på Skype av sin far – ett i januari och ett i november i fjol – som bett henne ”hålla tyst”.

Men Angela, som bara är 22 år gammal, sade även att hon nu ser som enda möjlighet att tala ut om och uppmärksamma vad som skett. Gårdagens framträdande var hennes officiella framträdande sedan hennes far försvann för mer än sju månader sedan.

Hon berättade att hon senast talade med sin far på Skype 13 oktober i fjol och att de planerade att ringa varandra igen under de kommande dagarna. Sedan slutade han plötsligt att svara på såväl samtal som mail och textmeddelanden.

Gui Minhai har sedan dess alltså varit försvunnen utan rättegång eller ens någon formell anklagelse. Angela uttryckte därför i går givetvis sin oro över att inte veta var hennes far befinner sig eller hur han blir behandlad.

Hon menade vidare att detta är extra chockerande eftersom Gui Minhai de facto endast har svenskt och inte kinesiskt medborgarskap.

Detta är ett tidigare okänt faktum som innebär att Gui Minhai inte på något juridiskt vis alls är kines, utan en helt vanlig svensk medborgare liksom jag själv eller 99 procent av er läsare.

Angela vädjade därför om kongressens hjälp och stöd med att arbeta med svenska och andra myndigheter för att kräva hennes fars omedelbara frigivning, eller åtminstone bevis för att hans fall som misstänkt hanteras i enighet med lagen.

Hon påpekade att representanter från svenska myndigheter förvisso har kontaktat Gui Minhai, men då fått till svar att han inte vill ha någon hjälp.

Myndigheterna i USA och Storbritannien har däremot, liksom EU, officiellt uttryckt sin oro över kidnappningen av Gui och en rad av hans kollegor.

Angela uttryckte även sitt hopp om att hennes vittnesmål ska fungera som en påminnelse om att kidnappningen av hennes far från en tredje land (Thailand) på alla vis är olaglig, och att Gui Minhai nu inte tillåts vare sig laglig hjälp eller konsulära besök.

The Guardian skriver i dag om fallet och bekräftar att ingen svensk diplomatisk personal tillåts träffa denna svenska medborgare i kinesiskt förvar:

A spokesperson for the Swedish embassy in Beijing said that, despite repeated requests for access, China had not allowed its officials to visit Gui Minhai since 24 February.

During that visit he was “feeling well considering the circumstances”.

“The Swedish government continues to view the situation very seriously, and Gui Minhai has been mentioned on several occasions with high representatives of China, including on minister level,” the spokesperson added. “We continue to request full clarification from Chinese authorities on what has happened to, and is happening to, our citizen.”

Även South China Morning Post skriver om Angelas framträdande, och har varit i kontakt med svenska utrikesdepartementet:

Separately, the foreign ministry of Sweden told the Post before the hearing that Sweden continues to “take a serious view of the matter and to seek clarification from the Chinese authorities of what happened and is happening to Mr Gui Minhai”.

Asked if Gui had expressed any wish to give up his Swedish citizenship, a ministry spokeswoman would say only: “According to our information, Mr Gui is a Swedish citizen.”

Svaren framstår som korta och pliktskyldiga. Inga skarpa officiella uttalanden likt de från USA, Storbritannien och EU har ännu kommit från svenskt håll trots att det handlar om en svensk medborgare.

Detta är ofattbart med tanke på att Gui Minhai – liksom du och jag – är svensk medborgare utan kinesiskt medborgarskap.

Likaledes är det ofattbart att det svenska civilsamhället inte engagerar sig för Gui Minhai på samma vis som man engagerade sig för exempelvis Martin Schibbye och Johan Persson då dessa satt fängslade i Etiopien.

Vad beror det på? Okunskap om Kina, eller faktumet att Gui Minhai inte är etnisk svensk?

Published on

USA skrotar sitt vapenembargo mot Vietnam

Barack Obama befinner sig nu på statsbesök i Vietnam, där han just meddelade att USA ämnar lyfta sitt vapenembargo mot sin gamla ärkefiende bara fyra årtionden efter vietnamkrigets slut.

Under ett möte i Hanoi sade Obama att beslutet var baserat på USA:s önskan att normalisera de diplomatiska relationerna med Vietnam, samt röja undan en ”kvarleva från kalla kriget”. Han undvek givetvis att nämna Vietnams konflikt med Kina som en anledning.

Under 2014 uppstod dödliga anti-kinesiska upplopp i Vietnam sedan Kina placerat en oljerigg inom vad som enligt internationella konventioner är vietnamesiskt kustvatten. Samma år lyfte USA delvis sitt vapenembargo mot Vietnam.

Sedan dess har konflikten i Sydkinesiska havet trappats upp ytterligare, och nu gör USA det möjligt för Vietnam att även köpa ”dödliga vapen” från amerikanska tillverkare.

Detta möjliggör även, enligt Obama, att ”Vietnam har tillgång till de vapen man behöver för att försvara sig självt”.

Kinas kompromisslöst expansiva politik i Sydkinesiska havet fungerar verkligen som bevis för tesen ”min fiendes fiende är min vän”. Under de senaste åren har flera länder vars kustvatten Kina gör anspråk på närmat sig antingen USA eller varandra.

I januari 2016 godkände Filippinernas högsta domstol ett avtal om militärt samarbete som ger USA rätt att stationera trupper i närheten av de konstgjorda öar som Kina byggt utanför landets kust. USA kan nu där bygga militära faciliteter, stationera flyg och fartyg samt utbilda filippinska styrkor.

Beslutet är en stor kontrast mot den anti-koloniala retorik som hördes i det filippinska parlamentet för bara drygt två årtionden sedan, då det beslutades att de amerikanska styrkor som då fanns i landet var tvungna att ge sig av.

Sommaren 2015 skänkte även Japan tio splitternya patrullbåtar till Filippinerna, samtidigt som de båda länderna tecknade ett avtal om gemensamma militärövningar och utökat militärt utbyte.

Tidigare denna månad skrev jag även här på InBeijing hur Filippinerna tagit sin territoriella konflikt med Kina till Haagtribunalen. Där har man fått stöd av Vietnam, som även de har försett tribunalen med dokument som backar upp den filippinska ståndpunkten.

Det är alltså tydligt att Kinas aggressiva utrikespolitik inte bara leder till kapprustning; den är också kontraproduktiv då många av regionens andra länder närmar sig varandra militärt.

Published on

Kina hotar klippa kontakten med Taiwans nya regering

Taiwans nya president Tsai Ing-wen höll under föregående helg sitt installationstal, vilket drog såväl kritik som hot från Kina eftersom hon i talet inte nämnde ”1992 års konsensus”.

Detta konsensus är en kompromiss som slöts 1992 för att åsidosätta direkta politiska motsättningar i syfte att möjliggöra samarbete inom andra områden, särskilt då ekonomi.

Formuleringen av detta ihåliga konsensus är att det bara finns ett Kina, samtidigt som de båda sidorna själva är fria att definiera innebörden av detta Kina.

Tsai Ing-wen och hennes parti Democratic Progressive Party (DPP) motsätter sig dock detta konsensus, som man menar ingicks av två diktaturer utan stöd av Taiwans folk. 1992 var nämligen även Taiwan en diktatur; öns första presidentval hölls först 1996.

En undersökning från Taiwan Indicators Survey Research visade 2015 mycket riktigt att endast 27,4 procent av invånarna stödjer detta konsensus. Istället ansåg 69 procent att formuleringen ”ett land på var sida av sundet” bör användas för att beskriva relationen med Kina.

tsai ing-wenTaiwans nya president Tsai Ing-wen under valrörelsen tidigare i år; ett val där hon slog sin närmaste rival med 25 procentenheter. Hennes parti DPP har nu 68 av 113 platser i Taiwans parlament.

Kina sade redan innan Taiwans senaste presidentval 2016 att ett samarbete med en ny regering förutsätter acceptansen av 1992 års konsensus. Under sitt installationstal undvek Tsai dock att nämna just ordet ”konsensus”. Hon talade istället om ”historiska fakta” för att beskriva kompromissen från 1992.

Efter Tsais installationstal hotar Kina nu med att säga upp den diplomatiska kontakten med Taiwan om dess nya regering inte omfamnar 1992 års konsensus, skriver bland annat South China Morning Post:

“Only by confirming adherence to the common political foundation of the 1992 consensus that embodies the one-China principle can cross-strait affairs authorities continue regular communication,” Ma Xiaoguang, spokesman of the State Council’s Taiwan Affairs Office (TAO), said on Saturday. The warning came after the TAO on Friday called Tsai’s speech an “incomplete test answer”.

South China Morning Post framhåller även att myndigheter och analytiker från andra delar av världen ansåg att Tsais tal var balanserat och bra. Wall Street Journal konstaterar att Kina kommer få problem om man fortsätter med sin kontraproduktiva strategi att försöka pressa politiker och invånare på Taiwan till att vilja närma sig Kina.

New York Times påpekar efter talet att Kina har stora problem med att övertyga även den etniskt kinesiska befolkningen i Hongkong och Taiwan om de kinesiska myndigheternas förträfflighet.

Detta visar på bekymmer med Kinas medvetna kulturella och politiska ”charmoffensiv”, genom vilken Peking spenderar stora summor pengar och mycket energi på att försöka sprida sin världsbild.

Ett av president Tsai Ing-wens första viktiga beslut som president var dessutom att i dag bevilja amnesti för 126 demonstranter som stormade Taiwans parlament 2014, som en del av omfattande protester mot ett nytt handelsavtal som landet förra regering slöt med Kina.

Beslutet lovordades av Taiwans premiärminister och andra individer inom DPP, men kritiserades av förra regeringspartiet Kuomintang (KMT) som traditionellt står Kina nära:

Premier Lin Chuan defended the decision to drop the lawsuit against the protesters, saying the movement had its ”legitimacy”. It was only the second document he had signed since taking office.

”The Sunflower Movement’s demand has become a social consensus. Parliament is legislating the oversight bill on cross-strait agreements based on such a demand, which highlights the movement’s legitimacy and social contribution,” Lin said in a statement.

Among the key demands of the Sunflower activists was for parliament to pass an oversight bill to monitor all agreements with China. They complained that trade deals with China were agreed in secret and would leave Taiwan vulnerable to Chinese influence.

The opposition KMT said it regretted that the new government made a ”reckless” and ”irresponsible” decision out of political considerations.

The cabinet ”tolerated people who entered government offices and damaged public property and approved of the crowd achieving political goals with illegal means. A democracy without the rule of law is a fake democracy,” it said in a statement.

Vi kan utan tvekan vänta oss flera politiska motsättningar över Taiwansundet under de kommande fyra åren som utgör Tsai Ing-wens regeringsperiod.

Published on

Publicerat: Pekings konstscen

I förra numret av Konstvärlden finns en åtta sidor lång feature av mig om Pekings konstscen. Artikeln går under avdelningen ”konstresa” och ger en rad tips på platser att besöka för den konstintresserade turisten.

Vid sidan av tips finns även en bakgrund till Kinas och Pekings dynamiska konstscen. Förändringarna har varit stora i modern tid; under kulturrevolutionen var konst i praktiken förbjudet, men i dag är Kinas konstmarknad en av de största och mest intressanta i världen.

Artikeln innehåller även ett par intervjuer, bland annat med australiensaren Brian Wallace som bott i Peking sedan 1984. Han öppnade 1991 Kinas första privata konstgalleri, som än i dag är beläget i ett av den gamla stadsmurens få kvarvarande vakttorn.

Wallace berättar bland annat om hur det inte fanns någon konstscen alls i Kina på den tiden, samt de många utmaningar som konstnärerna i Peking mött under utvecklingens gång.

Läs artikeln här nedan eller i större version via Scribd.

Published on

Kinesisk media uttalar sig om kulturrevolutionen

Under gårdagen skrev jag ett långt inlägg här på InBeijing – som nu har delats över 100 gånger – om hur Kina bemötte kulturrevolutionens 50-årsdag med en närmast total tystnad.

I dag har dock statlig media brutit tystnaden och uttalat sig i frågan. Folkets dagblad hade en ledarartikel på sidan 4 som främst uppmanade Kinas invånare att ”gå vidare” från det årtionde av kaos som kulturrevolutionen utgjorde.

Liksom utrikesministeriets talman sade under gårdagen, så menade Folkets dagblad att kommunistpartiet redan uttalat sig tydligt nog om kulturrevolutionen med referens till ett utlåtande från 1981.

Den andra ledarartikeln dök upp i Global Times och hade rubriken ”Samhället avsäger sig beslutsamt kulturrevolutionen”. Där underströks att kulturrevolutionen lämnat spår i form av evig smärta hos många kineser.

Global Times framhöll dock även en positiv sida med kulturrevolutionen; nämligen att stabilitet rått i Kina sedan dess. Tidningen menar att Kina tack vare kulturrevolutionen har en ”immunitet” mot de oroligheter som många utvecklingsländer upplevt de senaste åren. ”Ingen vill ha stabilitet mer än oss”, fastslår Global Times.

Liksom Folkets dagblad så hänvisade Global Times till partiets resolution från 1981 där kulturrevolutionen beskrivs som kaos. Dock klargör båda tidningarna att ingen vidare diskussion önskas om vare sig kampanjens detaljer eller Mao Zedongs övergripande ansvar för våldsamheterna:

On Tuesday the People’s Daily editorial made it clear that official verdict would not be reassessed, describing it as “unshakeably scientific and authoritative”. The newspaper said Chinese citizens now needed to look to the future, throw their support behind President Xi Jinping and “unswervingly take the road of socialism with Chinese characteristics”.

”Lär av historien för att avancera på ett bättre vis” var rubriken på artikeln i Folkets dagblad. Global Times att slår fast att kulturrevolutionen aldrig kommer att upprepas i Kina med argumentet att det ”inte finns någon plats” för den i det kinesiska samhället.

Samtidigt frågade dock en läsarkommentar till Global Times artikel retoriskt hur Kina ska kunna lära sig något av historien då informationen om vad som egentligen skedde censureras.

Varför kommer då dessa artiklar först nu, dagen efter kulturrevolutionens 50-årsdag? Qiao Mu, journalistprofessor vid Beijing’s Foreign Studies University och känd för sin frispråkighet, menar att den sena publiceringen tydligt visar hur obekvämt ämnet fortfarande är för Kinas ledare.

Qiao menar att myndigheterna var tvungna att framföra sin ståndpunkt. Men samtidigt var de oroade över att publicera något på själva årsdagen – det skulle kunna ha uppmanat folk till att söka svaren om vad som egentligen skedde eller ”på annat vis skapa social oro”.

Published on

Kina bemöter kulturrevolutionens 50-årsdag med tystnad

I dag var det 50 år sedan kulturrevolutionen startade. Kampanjen lanserades av Mao Zedong i syfte att ta tillbaka den makt och prestige inom kommunistpartiet som han förlorat efter den stora svält som hans beslut orsakat vid början av 1960-talet.

Kulturrevolutionen kom att hålla på i ett drygt årtionde och kastade Kina in i ett kaos som gränsade till inbördeskrig. Cirka 1,5 miljoner människor miste livet då fanatiska rödgardister attackerade dem, innan olika fraktioner sedan attackerade varandra med vapen från militärens arsenal.

Till slut sattes militären in för att hindra våldsamheterna – och sedan beslutade Mao att rensa ut bland såväl rödgardister som den kvarvarande tjänstemannakåren.

Förutom den höga dödssiffran slogs otaliga liv i spillror då minst 35 miljoner individer öppet förföljdes för sin bristande revolutionära anda. Den kulturella förstörelsen blev ofattbar då rödgardisterna uppmanades att förstöra alla påminnelser av den gamla världen.

Dessutom påverkade Kinas ekonomiska tillväxt negativt. Svälten gjorde sig återigen påmind i Kina då konsumtionen av såväl spannmål som kött sjönk till nivåer lägre än vid mitten av 1950-talet.

kulturrevolutionenEtt av de otaliga kritikmöten som hölls under kulturrevolutionen och ofta urartade i våldsamheter.

Förvisso kallade kommunistpartiet redan 1981 kulturrevolutionen för en tio år lång katastrof. Men man har inte tagit itu med händelserna ordentligt, som exempelvis Tyskland har gjort vad gäller förintelsen.

Anledningen till att någon vidlyftig diskussion om kulturrevolutionen inte tillåts i dagens Kina är enkel; att ta upp kommunistpartiets och Mao Zedongs felsteg till ytan skulle potentiellt hota det historiska narrativ som kommunistpartiets använder för att legitimera sitt maktmonopol.

Att dra upp Mao Zedongs våldsbejakande beteende och de övergrepp som med partiets goda minne skedde mot så många oskyldiga i den egna befolkningen kan potentiellt leda till ett ifrågasättande av förtroendet för hela systemet.

Därför har 50-årsdagen av denna ofattbart grymma kampanj bemötts med nästan total tystnad i Kina. Redan tidigare denna månad fick landets akademiker direktiv att inte diskutera kulturrevolutionen alls, och i synnerhet inte med utländsk media.

I kinesisk media har det som väntat varit nästan helt tyst om årsdagen, skriver bland annat The Guardian:

However, on Monday newspapers in mainland China were bereft of any coverage of the Cultural Revolution’s anniversary.

The party-run Global Times tabloid completely ignored the event leading instead with a story about Beijing’s anger over a Pentagon report detailing its land reclamation activities in the South China Sea.

Stories about Donald Trump and Boris Johnson’s comparison of the EU with Hitler both found their way into the pages of the Beijing Morning Post but there was not a single mention of Mao Zedong or his mass mobilisation.

The Beijing Times also shunned the anniversary dedicating its front page to a story about police efforts to find missing children.

No official memorial events were reported by China’s heavily controlled media and Chinese academics were forbidden from talking about the sensitive period.

Den nästan totala avsaknaden av debatt om kulturrevolutionen i Kina gör att många oroar sig för att kampanjen kan komma att upprepa sig. President Xi Jinping för nu en bred kampanj mot korruption som främst drabbar hans politiska fiender, samtidigt som kontrollen av media ökar och civilsamhällets befogenheter minskar.

Akademiker och tidigare rödgardister menar dessutom att det blivit ännu mer känsligt och farligt att tala om kulturrevolutionen sedan Xi Jinping tog makten. Vid 40-årsdagen av kulturrevolutionen 2006 tilläts nämligen debatter och tv-inslag i en långt större utsträckning än vad som var fallet i år.

Konsekvenserna av att inte göra upp med sin historia syns på flera platser i Kina i dag där maoismen gjort ett stilla återtåg. Runtom i landet sjungs hyllningssånger till såväl Mao Zedong som kulturrevolutionen; perioden romantiseras framför allt av fattiga och marginaliserade medborgare som de senaste åren sett samhällsklyftorna växa.

Många kineser som uttalat sig negativt om Mao Zedongs livsverk eller kulturrevolutionen på internet har fått motta dödshot av ilskna ny-maoister. Dessa menar att utlänningar och kinesiska förrädare använder kulturrevolutionen för att ”attackera Kina och kommunistpartiet”.

Under dagen fick Kinas utrikesdepartement frågan om kulturrevolutionens årsdag under en pressträff. En talesman svarade då med enda mening att landets myndigheter redan har uttalat sig om händelsen, med referens till det dokument från 1981 där kampanjen som hastigast kallade för en katastrof.

Jag har tidigare sett Kinas anklagelser mot Japan angående deras hantering av övergreppen under andra världskriget som definitionen av att kasta sten i glashus. Nästa gång Kinas myndigheter är på japanerna om nutidshistoria så borde någon påminna dem om kulturrevolutionens 50-årsdag (vid sidan av exempelvis massakern vid Himmelska fridens torg och svältkatastrofen det stora språnget).

Föga överraskande så är tystnaden kring kulturrevolutionens årsdag lika stor i svensk media som i kinesisk. Däremot finns otaliga artiklar om ämnet i utländsk media. Här nedan ett urval från de senaste dagarna:

Explaining China’s Cultural Revolution – En kort förklaring för dummies från New York Times. Här ges svar på typiska frågor som varför kulturrevolutionen startade och vilka rödgardisterna egentligen var. Beskriver även rollen för de politiker som var mest inblandade under kampanjens gång och återger en tidslinje över de viktigaste datumen.

Cultural Revolution, 50 years on – the pain, passion and power struggle that shaped China today – En mycket längre och mer utförlig ”guide” över kulturrevolutionen från South China Morning Post. Innehåller flera intervjuer, bilder, tidningsurklipp och videosekvenser. Det berättas även hur kulturrevolution påverkade de sju politiker som i dag utgör politbyråns ständiga utskott.

’What mistake did we make?’ Victims of Cultural Revolution seek answers, 50 years on – The Guardian intervjuar ett av kulturrevolutionens offer vars far misshandlades till döds med järnrör av rödgardister, varpå familjen tvingades betala för kremeringen. Än i dag vet han inte vad familjen gjorde för ont och är frustrerad över faktumet att ingen förklaring erbjuds.

Fifty years on, one of Mao’s ‘little generals’ exposes horror of the Cultural Revolution – The Guardian intervjuar även en av rödgardisterna under kampanjen. Yu Xiangzhen var 13 år gammal då kulturrevolutionen bröt ut, och berättar här om hur hjärntvätt ledde till beundran av Mao. Hon berättar även hur hon inte kunde sova på nätterna då skriken från misshandlade lärare ekade över skolgården. Yu har skrivit en blogg om sina upplevelser, som lett till häftig kritik från kinesiska nationalister.

China buries memories of violent Cultural Revolution 50 years later – Zhang Hongbing var en av de forna rödgardisterna som tidigast började tala öppet om sina minnen från kulturrevolutionen. Hans erfarenheter är också särskilt sorgliga. Som 15 år gammal rödgardist blev han vansinnig då hans mor kritiserade det kaos som Mao Zedong skapat i och med kulturrevolutionen. Han anmälde henne till myndigheterna och rekommenderade att hans mor bör avrättas. Detta skedde också, och efter att Zhang ett årtionde senare insåg vad han gjort har han levt sitt liv i ånger.

How political hatred during Cultural Revolution led to murder and cannibalism in a small town in China – Skrämmande artikel om de allra mörkaste sidorna av kulturrevolutionen. AFP besöker staden Wuxuan i den fattiga provinsen Guangxi där minst 38 personer åts upp av sina studenter eller politiska motståndare under så kallade ”köttbanketter”. Fruktansvärda berättelser gör gällande hur lärare under dödshot tvingas slita ut hjärtat på sina kollegor, varpå studenterna grillade och åt upp sina lärares organ.

Maoists still a force 50 years after the Cultural Revolution – Då AP besöker staden Luoyang i centrala Kina finner man grupper av äldre och fattiga invånare som sjunger hyllningssånger till Mao och kulturrevolutionen. Romantisering av denna period är vanlig över Kina i dag, dels som en konsekvens av att kommunistpartiet inte velat diskutera perioden. Man talar med en person som är glad över att Xi satt igång ”en ny kulturrevolution” och säger sig vara ”redo att slåss” för sin president om det behövs.

HKFP Interview: More people should be able to discuss the Cultural Revolution, says HKUST expert Ding Xueliang – Hong Kong Free Press intervjuar Ding Xueliang som är professor vid Hong Kong University of Science and Technology. Han är även expert på kulturrevolutionen, mycket på grund av att han själv genomgick den som rödgardist. Han talar bland annat om sina erfarenheter och faktumet att det blivit allt mer känsligt för akademiker att diskutera kampanjen sedan Xi Jinping blev president.

För den som verkligen vill lära sig mer om kulturrevolutionen rekommenderar jag Frank Dikötters nya bok ”The Cultural Revolution: A People’s History, 1962-76” som släpptes i maj och som jag skrev om tidigare denna månad här på InBeijing.

Published on

Domstol i Haag ska avgöra Kinas krav i Sydkinesiska havet

Jag har tidigare flera gånger skrivit här på InBeijing om den territoriella konflikten i Sydkinesiska havet, vars viktiga farvatten Kina gör anspråk på närmare 90 procent av.

För att berättiga sina krav har Kina bland annat byggt sju stycken konstgjorda öar i Sydkinesiska havet. Där finns allt från landningsbanor till luftvärnsrobotar och tusentals arbetare och soldater.

Kina ser dessa öar som kinesiskt territorium och anser därmed att vattnet kring dem också tillhör Kina. Nu fruktar många att en åttonde konstgjord ö håller på att byggas vid Scarborough Shoal, som ligger blott 160 kilometer utanför Filippinernas kust men 800 kilometer från det kinesiska fastlandet.

Efter en mindre sammandrabbning lade Kina 2012 beslag på detta rev och vattnet däromkring. Filippinerna svarade i sin tur med att anmäla ärendet till Haagtribunalen, som förväntas utfärda en dom i målet under de kommande veckorna.

I enighet med gällande internationella lagar och regler förväntas Haagtribunalen döma till Filippinernas fördel. Detta vet Kina givetvis med sig, och har redan klargjort att de inte kommer respektera den internationella domstolens åsikt i frågan då man inte erkänner dess auktoritet i detta ärende.

kina sydkinesiska havetKarta av Voice of America som visar Scarborough Shoals geografiska position i förhållande till Kina och Filippinerna.

Enligt UNCLOS – FN:s lagar för territorialvatten som Kina själva ratificerat – får ett land ensamrätt till kustvatten endast utanför öar som kan försörja mänskligt liv på naturlig väg, vilket inte är fallet med de konstgjorda öarna som Kina anlagt.

Kina envisas dock med att FN:s lagar inte gäller i just detta fall. Man anser istället att territoriella dispyter i Sydkinesiska havet ska lösas bilateralt, eftersom man är starkare än alla sina grannländer och därmed har större möjlighet att få sin vilja genom.

Samtidigt är Kina på det klara med att man har nästan hela världen emot sig då det gäller de orimliga kraven i Sydkinesiska havet.

Därför, skriver New York Times denna vecka, har Kina nu börjat försöka argumentera för sin sak inför internationell allt oftare ju närmare Haagtribunalen väntas fatta sitt beslut:

China has been taking its case to the international news media, with a senior diplomat holding a news conference on Thursday in Beijing. On Friday, Chinese diplomats spoke to reporters in Hong Kong. Officials at both venues sharply criticized the action by the Philippines and the decision by the international court to take the case.

“By unilaterally initiating the arbitration, the Philippine side is imposing its own will on others,” Song Ru’an, deputy commissioner for the Chinese Foreign Ministry in Hong Kong, told reporters on Friday. “It is only natural for China not to participate in such arbitration that has become tainted and gone astray. And China will not accept or recognize the award of the arbitration whatever it might be.”

Det är till synes inga starka argument Kina har att komma med. Faktum är att med kineserna inte presenterat några hållbara argument för sin krav i Sydkinesiska havet, så försåg Filippinerna Haagtribunalen med 40 kartor och 4 000 sidor text.

New York Times skriver vidare att Kina försöker få över allt fler länder på sin sida för att göra sina territoriella krav mer legitima. Det handlar främst om små nationer som är ekonomiskt beroende av Kina.

Denna strategi går dock inget vidare. Kina säger att deras krav nu backas upp av bland annat Ryssland, Laos, Kambodja och Fiji. Då det kommer till Ryssland handlar det dock om att den ryska utrikesministern en gång – med syftning på USA – sagt att länder utanför området bör hålla sig borta från frågan.

Vad gäller Fiji så uppgav Kinas statliga nyhetsbyrå Xinhua 13 april att Fiji stödjer Kinas uppfattning om att dispyterna i området bör avgöras bilateralt. Då gick dock Fijis myndigheter snabbt ut och svarade att man inte alls stödjer Kina i denna fråga, utan har som officiell hållning att inte ta någons sida alls i konflikten.

Domen från Haagtribunalen är viktig eftersom en fällande dom för Kina även kan få länder som Vietnam, Malaysia och Indonesien att ta liknande fall till internationella institutioner och domstolar.

InBeijing kommer givetvis följa upp med händelseutveckling och reaktioner då domen väl faller.

Published on

Mina bilder från rivningarna av södra Pekings hutonger

Tog i dag cykeln till södra Peking, vilket inte alls sker särskilt ofta. De södra delarna av gamla Peking har av historiska skäl alltid varit fattigare. Det var köpmannakvarter under kejsartiden, då kommers eller underhållning inte fick äga rum innanför den inre delen av stadsmuren. Regler saknades även vad gällde arkitekturen; tvärt emot den stränga feng shui som rådde i centrala Peking så byggdes gatorna i söder kors och tvärs, diagonalt och tvära kurvor.

Södra Peking sågs länge som ett eftersatt område utan vare sig industrier, administrativa byggnader eller prestigefyllda utbildningsinstitutioner. Istället frodades här bordeller och underjordisk brottslighet. Särskilt fattiga var de två distrikten Chongwenmen och Xuanwumen, dit nästan inga investeringar alls gick för att förbättra villkor eller boende för invånarna.

De trångbodda, låga hutongerna med tätt sammansvetsade grannar vars släkt bott på samma mark i århundraden stod kvar i stort sett orörda till sent 1990-tal. Då började privatiseringen av Pekings fastighetsmarknad i och med direktivet att byggbolag fick rätt att hyra mark från staten. Giriga företag försökte köpa ut invånarna för en spottstyver av markens värde, och ofta hyrdes våldsverkare in för att övertyga de som inte ville lämna grannskapet.

Då det 2001 blev klart att Peking skulle vara värd för de olympiska spelen påbörjades en ny rivningsfrenesi, eftersom myndigheterna inte ville att alla turister skulle se de förfallna områdena. Ytterligare hundratusentals gamla Pekingbor schasades ut till förorterna eller ända till grannprovinsen Hebei för att butiker eller hotell skulle byggas där de hundraåriga innergårdarna en gång stått.

Hutongerna i Chongwenmen och Xuanwumen höll för bara ett par årtionden sedan över en miljon invånare. Trots de snabba rivningarna finns ändå delar av dessa historiska kvarter kvar. Men varje gång jag beger mig söderut finner jag att fler och fler av dessa gått under rivningskulan.

I dag cyklade jag runt Chongwenmen och fann till min bestörtning ett över en kvadratkilometer stort område med innergårdar som just rivits. Tusentals familjer och otaliga historier från de trånga gränderna som gott förlorade för alltid. Inga mer sena sommarmiddagar ute på gatan med bar överkropp, inga barn som springer runt och leker kurragömma i grannens hus eller i den lilla kiosken mittemot.

Förmodligen kommer här slås upp kontor, eller kanske turistgator med internationella butikskedjor och dåligt kryddade lammspett till överpris. Såväl arkitekturen som affärsidkarna kommer helt och hållet sakna historisk förankring i detta Pekings äldsta och viktigaste köpmannadistrikt. Vägarna kommer breddas, ljudet av cykelns ringklocka ersättas med bilens tutor och avgaser. Inhemska turister kommer flocka till området för att se dåliga kopior av den historiska arkitektur som i detta nu rivs.

Gamla invånare jag talar med i Chongwenmen vet inte vad som sker. De vet inte när deras hutong kommer rivas, och de vet heller inte vart deras grannar har tagit vägen eller vad som kommer byggas istället för de rivna innergårdarna. Av de innergårdar som finns kvar blir allt fler dessutom tomma. Invånare som köpts ut, varpå myndigheterna renoverat husen på nytt men vägrar hyra ut dem. Ingen vet varför eller vem som kommer bo där i framtiden. (Ingen vet heller varför pengar inte satsa på att renovera de hutonger där folk fortfarande faktiskt bor.)

Kan bara konstatera att Peking dag efter dag förlorar en liten del sin själ. Det är smärtsamt att se; tråkigt att de gamla grannskapen som gör Peking unikt försvinner på grund av ekonomiska intressen. Samtidigt är jag glad att ha möjlighet att se de sista delarna av en spännande och fascinerande historia som berättats alldeles för få gånger.

Se några bilder jag tog under dagen med min lilla Sony RX100. Kanske åker jag tillbaka i juni med större kamera, tar bättre bilder och talar med flera av invånarna. Om de fortfarande bor kvar.

sh11 copyEn stor innergård cirka 500 meter från Himmelska fridens torg, som delvis har rivits och övergivits. Här bor 3-4 av kanske 20 familjer kvar.

sh1 copyArbetare i färd med att riva i hutongerna. Syftet är att bredda en väg för att ge plats åt biltrafik.

sh3 copyEn katt lapar i sig vatten vid en av de sista kvarvarande innergårdarna av hundratals som rivits på en bit mark i södra centrala Peking.

sh5 copyEn byggnad från 1950-talet byggd i sovjetisk realism. Var tidigare hem åt ett drygt dussin familjer, nu bor bara ett par kvar, och snart kommer den sannolikt rivas ner.

sh12 copyNyligen riven innergård i södra centrala Peking, cirka 500 meter från Himmelska fridens torg. Möbler och kalendrar finns fortfarande kvar på insidan.

sh7 copyNy bil parkerad utanför en delvis riven innergård. Se de dåliga skicket på byggnaderna i bakgrunden, efter årtionden av förfall och då myndigheterna inte prioriterat att se efter de historiska innergårdarna vid Chongwenmen.

sh13 copyEn liten, liten del av den mark som jag upptäckte i dag, med hundratals nyligen rivna innergårdar vars historia går tillbaka hundratals år i tiden.

sh8 copyMan på väg in till sitt hem i södra centrala Peking. Byggnaden slogs upp innan 1949 och är i dag hem åt över 20 familjer. Kommer sannolikt snart att rivas.

sh6 copyKvinna ser efter sina växter utanför sitt gamla, luggslitna hem i södra centrala Peking.

sh10 copyEtt träd som en gång stått i mitten av en de hundratals innergårdar som nyligen har rivits i södra centrala Peking.

150504-N-OI810-121 PACIFIC OCEAN (May 4, 2015) – The guided-missile destroyer USS William P. Lawrence (DDG 110) steams toward San Diego Harbor. (U.S. Navy photo by Mass Communication Specialist 3rd Class Nathan Burke/Released)
Published on

USA skickar nytt krigsfartyg att utmana Kina i Sydkinesiska havet

Under tisdagen seglade amerikanska jagaren USS William P. Lawrence närmare än 22 kilometer från Fiery Cross Reef, ett rev i ögruppen Spratly som Kina gör anspråk på, trots att det geografiskt ligger närmare såväl Filippinerna som Vietnam.

Kina baserar sina anspråk dels med historiska krav, och dels genom faktumet att man skeppat hundratusentals ton sand till Fiery Cross Reef och där etablerat en mindre militärbas inklusive en 3 000 meter lång landningsbana.

USA menar att internationell lag inte gäller konstgjorda öar, och misstänker dessutom att anläggningarna på Fiery Cross Reef är ett steg i ledet i Kinas ambition att öka sin militära närvaro i Sydkinesiska havet och ta kontroll av vad som i dag är internationellt farvatten.

Pentagon kallar därför USS William P. Lawrences genomsegling för ett ”navigationsfrihetsuppdrag”, som visar på rätten för USA och andra länder att nyttja de viktiga internationella handelslederna i Sydkinesiska havet.

Kina håller inte med, och svarade denna gång med hårdare medel än vid tidigare liknande genomseglingar. Två kinesiska stridsflygplan skickades ut för att varna USS William P. Lawrence, och vidare lät Kina tre krigsfartyg skugga den amerikanska jagaren samt beordra den att lämna området.

Enligt kinesiska utrikesministeriet hotade fartyget Kinas nationella suveränitet genom att illegalt beträda kinesiskt vatten. Talesmannen Lu Kang lovade vidare att Kina kommer fortsätta ”vidta nödvändiga åtgärder” för att skydda sin suveränitet och värna om sin säkerhet.

Det finns heller inga tecken på att Kina kommer sluta med att bygga så kallade ”försvarsanläggningar” i Sydkinesiska havet, trots kritik från såväl grannländer som det internationella samfundet. Kinas försvarsministerium menade istället att den amerikanska genomseglingen snarast visar på nödvändigheten av att bygga sådana faciliteter.

Under föregående vecka genomförde Kina dessutom stridsövningar i Sydkinesiska havet, som inkluderade bland annat sex krigsfartyg och tre helikoptrar.

Detta var USA:s tredje ”navigationsfrihetsuppdrag” på sju månader. Alla har mötts av en kinesisk retorik som visar att man inte tänker händelserna påverka faktumet att Kina på egen hand gör anspråk på nästan 90 procent av Sydkinesiska havet.

Published on

Man i Xinjiang dömd till sju års fängelse för att ha sett på film

De senaste veckorna har det varit relativt tyst från Kinas muslimska provins Xinjiang, som plågats av en våldsspiral vilken tilltagit sedan Xi Jinping blev president 2013. Men tro inte att vare sig motsättningar eller repression försvunnit för det.

I dag rapporterar Radio Free Asia att en man vid namn Eli Yasin som tillhör den etniska minoriteten uigur just dömts till sju års fängelse för att ha sett på en film om muslimsk migration som myndigheterna bedömt vara politiskt känslig.

Filmen väckte misstankar om att mannen planerade bege sig utomlands tillsammans med familjemedlemmar för att delta i jihad. Intressant nog så har en lokal tjänsteman sagt till media att domen saknar grund, skriver bland annat The Guardian:

But a local security chief for Yasin’s village says none of the accused are in any position to leave China, as they are impoverished and need to work on the family farm to help provide for children and younger relatives.

“All of them were over 40 years of age,” said Hesen Eysa, security chief for Yasin’s Karasu village. “They had a farm, and they were struggling to survive and provide for their children’s education,” he told Radio Free Asia’s Uighur service.

“They showed no signs of opposing the government. At least I never saw any signs of this. As a security chief, I am having a hard time explaining these charges to the people in my village. None of this makes any sense. It is very unjust.”

Enligt Radio Free Asia anhölls Yasin – tillsammans med sina två systrar och deras män – i maj 2015 och fick sin dom i februari i år. Att domen blir känd först tre månader senare visar hur bristfällig informationen om vad som egentligen sker i Xinjiang är.

I min kommande bok finns ett helt kapitel tillägnat de motsättningar som finns i Xinjiang och Tibet. Där skriver jag om hur myndigheterna går till extrema längder för att kontrollera informationsflödet från dessa provinser. Exempelvis har journalisten Shorhet Hoshurs tre bröder arresterats eller fängslats på grund av missnöje med Hoshurs rapportering sedan han flyttade till USA.

Vidare citerar jag i boken advokater som menar att domstolarna i Xinjiang är oförutsägbara och ofta delar ut hårdare straff än i övriga Kina; i början av 2016 dömdes exempelvis en man vid namn Zhang Haitao till 19 års fängelse för att ha kritiserat Kinas politik i Xinjiang på internet. (Jämför det med den elva år långa fängelsedomen för nobelpristagaren Liu Xiaobo.)

Published on

Nordkorea utvisar journalister, lovar fortsätta utveckla kärnvapen

Sedan i fredags pågår Nordkoreas första partikongress på 36 år. Landets unga diktator Kim Jong Un har bland annat presenterat en ny ekonomiska femårsplan och klargjort att Nordkorea tänker fortsätta utvecklingen av sina kärnvapen.

Under kongressen har Nordkorea för första gången officiellt deklarerat att man är en ”ansvarstagande kärnvapennation”, vilket innebär att man inte kommer använda dessa vapen innan landets suveränitet hotas av andra aktörer med kärnvapen.

Vidare förklarade nyhetsbyrån Korean Central News Agency att Nordkorea avser tillverka såväl fler som mer avancerade kärnvapen:

”We will consistently take hold on the strategic line of simultaneously pushing forward the economic construction and the building of nuclear force and boost self-defensive nuclear force both in quality and quantity as long as the imperialists persist in their nuclear threat and arbitrary practices,” KCNA said.

Det har varit blandade budskap även vad gäller signalpolitiken till Sydkorea. Under söndagen uppgav samma nyhetsbyrå att Nordkorea antagit en resolution som syftar till en ”blomstrande och modern ekonomi” och kommer arbeta för en återförening av Koreahalvön på fredlig väg som tillåter nordsidan att behålla sitt politiska system.

Meddelandet kom dock med brasklappen om att Nordkorea utan nåder kommer förinta allt motstånd om Seoul istället skulle föredra väpnad konflikt. Bland annat Washington Post citerar Kim Jong Un:

“But if the South Korean authorities opt for a war, persisting in the unreasonable ‘unification of social systems,’ we will turn out in the just war to mercilessly wipe out the anti-reunification forces and achieve the historic cause of national reunification, long-cherished desire of all Koreans,” he said.

Sydkoreanska myndigheter beskrev den halvt utsträckta handen som ”propaganda” utan uppriktighet. Seoul vidhåller sin tidigare position om att sådana samtal kan äga rum mellan de båda länderna först då Nordkorea menar allvar med att skrota sina kärnvapen.

Den pågående kongressen är unik på så vis att över 100 journalister från 12 länder har bjudits in för att ”bevaka” denna.

Journalisterna har dock inte fått tillgång till själva kongressen utan måste använda sig av material från Nordkoreanska nyhetsbyrån och andra officiella källor, medan de körs runt för att besöka olika destinationer i huvudstaden Pyongyang, uppger bland annat Reuters:

On Monday, visiting media were taken to a textile factory named after Kim Jong Suk, the wife of state founder Kim Il Sung and the grandmother of the current leader. They have also been taken to a maternity hospital, electric cable factory and children’s center – model sites that are also on tourist itineraries.

At the textile factory, workers were urged on in their labor by propaganda music and slogans on posters.

”Lets open the heyday of building a powerful prosperous nation in this year of the Seventh Congress of the Workers’ Party of Korea!”, one of the signs said.

Som i en varning inför kongressen anhöll nordkoreansk polis dessutom under fredagen BBC:s journalist Rupert Wingfield-Hayes. Han var inte där för att rapportera från själva kongressen, utan skulle precis lämna landet under fredagen efter att ha fått tillstånd att resa runt med nobelpristagare och skriva om utvecklingen i Nordkorea.

Det visade sig sedan att nordkoreanska myndigheter inte var nöjda med Hayes rapportering i allmänhet, och från ett suspekt modernt sjukhus i synnerhet:

Reports said that North Korean officials were unhappy about Wingfield-Hayes’ coverage of a visit to a children’s hospital in Pyongyang along with Nobel prize laureates.

In the report, which aired last week, Wingfield-Hayes said the patients at the hospital looked “remarkably well, and there isn’t a real doctor in sight”. He added: “Everything we see looks like a set-up.”

Uttalanden från Nordkorea gör gällande att Hayes ”förödmjukade landets värdighet” och visade brist på respekt mot Kim Jong Un. Efter åtta timmars förhör tilläts han dock lämna landet under måndagen.

Liksom många analytiker bedömer verkar partikongressen främst användas av Kim Jong Un för att konsolidera sin makt och legitimera sin hårda utrikespolitiska linje. De som mot förmodan väntade sig några liberala reformer får bestämt vänta ett tag till.

Published on

Ny och viktig bok om kulturevolutionen

I dag släpps boken ”The Cultural Revolution: A People’s History, 1962-76” till försäljning. Det är den tredje och sista boken i en serie kallad ”People’s trilogy” av den holländska författaren Frank Dikötter, forskare vid mitt gamla lärosäte University of Hong Kong.

De två tidigare böckerna i denna serie har behandlat perioden efter att kommunisterna tog makten i Kina, samt svältkatastrofen det stora språnget då cirka 40 miljoner kineser miste livet 1958-1961.

Serie är uppmärksammad; boken om det stora språnget belönades 2011 med prestigefyllda Samuel Johnson Prize och gjorde Dikötter till en bästsäljande författare.

Materialet till trilogin har han hämtat dels från andra publikationer men främst från intervjuer och besök vid stängda kinesiska arkiv som öppnades under en kort tid innan Peking arrangerade olympiska spelen 2008.

Därmed har de tidigare två böckerna varit fyllda med ny information och nya berättelser från människor som faktiskt upplevt alla de tragedier som Kina genomgick under Mao Zedongs tid vid makten.

Och ”The Cultural Revolution” är inget undantag. Jag har nämligen redan läst boken eftersom Dikötter skickat mig ett recensionsexemplar, och just nu är jag i färd med att skriva en recension som snart kommer publiceras i ett svenskt magasin.

Därför vill jag inte tala för mycket om detaljerna i själva boken – men redan nu måste jag passa på att rekommendera denna viktiga och skrämmande läsning för alla som är intresserade av det moderna Kina.

Kulturrevolutionen är en dimhöjd epok i Kinas moderna historia; många akademiker kan inte ens komma överens om under vilka år den i själva verket pågick (1966 till 1969 eller 1971 eller kanske 1976?), och än mindre om vilka aktörer som egentligen bär ansvar för allt det råa våld som inträffade då landet stod på randen till inbördeskrig.

Med hjälp av arkivmaterial och intervjuer erbjuder Dikötter nu en ny syn på kulturrevolutionen på många vis; dels vad gäller detaljer men även omfattningen och brutaliteten av våldsamheterna.

Flera exempel ges på tortyr av barn och kannibalism; såväl kadrer som studenter såg det som ett ultimat segertecken att äta upp de offer som de torterat till döds. Vittnesmål gör gällande hur olika organ tillagades tillsammans med fläsk och hur hela grytor kokades med människokött för att avnjutas på banketter där ”klassfiender” förkastades.

Vidare fick personer som av olika skäl fördömts sina tungor avskurna eller sina ögon urgröpta ur ögonhålorna. Vid ett enda tillfällen dödades 60 personer genom att deras huvuden slogs sönder med hammare mot klippblock.

Enligt Dikötters beräkningar förlorade sammanlagt över en miljon kineser livet i denna hätska kampanj där tidigare grannar och vänner attackerade varandra, ofta av ren rädsla för att själva bli uppfattade som icke-lojala mot kommunistpartiet och Mao Zedong.

Kulturrevolutionen var nämligen noga orkestrerad ovanifrån. Kärnan till upprinnelsen var Mao Zedongs rädsla för att förlora makten och bli fördömd för sina tidigare grymheter – just som Khrushchev tidigare fördömt Stalin i Sovjetunionen.

På grund av detta förtrycktes utan pardon varje politiker och varje samhällsskikt som kunde tänkas ha invändningar mot Maos tidigare politiska beslut. Boken är full av otäcka detaljer om maktspelet bakom kulisserna och de många ofattbara vändningar som denna stora våldsspiral till politiska kampanj kom att ta.

Men ännu mer intressant så kommer Dikötter med ett par nya och väl underbyggda teorier. Bland annat finns gott om exempel på såväl politiker som bönder vilka gjorde allt för att motstå de politiska beslut som fattades under kulturrevolutionen. I hemlighet odlades grödor på privata marker, djur uppfostrades i undangömda ladugårdar och varor producerades i undangömda fabriker.

Denna farliga verksamhet skapade en stor sektor av privat företagsamhet som enligt Dikötter lade grund till den snabba ekonomiska utveckling som skedde då Mao slutligen dog – en död som trots officiell landssorg firades med storglädje bakom stängda dörrar.

Men framför allt menar Dikötter att kulturrevolutionen med dess våldsamma rödgardister och oförutsägbara politiska vändningar innebar det definitiva slutet för maoismen i Kina.

Efter allt lidande som denna Maos sista, desperata och kanske mest förödande politiska kampanj orsakade så var kampanjen för maoistisk dogma helt förbrukad i Kina.

”The Cultural Revolution” går redan att beställa från Adlibris eller som e-bok till alla stora plattformar. Missa inte detta mästerverk!

Published on

Ny rapport om Kinas inverkan på pressfriheten i Hongkong

Under gårdagen skrev jag ett inlägg om att SVT Kobra uppmärksammade den allt sämre situationen för yttrandefrihet i Hongkong, vilket är en konsekvens av den kinesiska regimens ökande inflytande över den en gång så fria staden.

Nu visar också en ny rapport från Reportrar utan gränser, med den talande titeln ”The Invisible Hand on Hong Kong’s Media”, hur kinesiska myndigheter och aktörer kraftigt försämrat även stadens pressfrihet.

Mellan 2002 och 2015 har Hongkong fallit från plats 18 till 70 på Reportrar utan gränsers årliga index för global pressfrihet. Organisationen påpekar att fallet utgör en del av en oroande trend av svagare demokratiska rättigheter i Hongkong:

Hong Kong was ranked 70th in the World Press Index in 2015, out of 180 countries, its lowest position since Reporters Without Borders (RSF) created the index in 2002. The decline in respect for media freedom seems to be part of an overall weakening in democracy’s underpinnings in the Special Administrative Region. Despite frequent appeals to the local authorities, the Hong Kong media have been unable to resist their apparent determination to protect President Xi Jinping, one of media freedom’s biggest opponents, from any criticism about the growing media freedom violations in Hong Kong.

Rapporten beskriver även detaljerat de problem som på senare år uppdagats vid medier som South China Morning Post, Ming Pao, Hong Kong Economic Journal, Apple Daily, Commercial Radio Hong Kong, Hong Kong Morning News, Television Broadcasts Limited och Hong Kong Television Network Ltd.

Samtliga dessa medier har nyligen utsatts för påtryckningar av myndigheter eller privatpersoner med när band till Peking. Det handlar bland annat om medier som köpts upp, annonsintäkter som försvunnit och journalister som misshandlats eller avskedats.

Med en blandning av pengar och våld ser Kina till att Hongkongs tidigare så fria mediesektor nu allt mer liknar situationen för medier på det kinesiska fastlandet. Detta, påpekar rapporten, är också ett av Kina uttalade syften:

A “new world media order” – one in which China would occupy a central position and would be able to shape opinion as it saw fit – has been a Chinese goal for years. The goal and the strategy for achieving it were described in an op-ed piece in The Wall Street Journal in 2011 by Li Congjun, who ran the Chinese news agency Xinhua until 2014 and who is now a member of the Chinese Communist Party’s central committee. Headlined “Toward a New World Media Order,” it can be read on the People’s Daily website. Describing the status quo as “unjust and irrational,” he advocates four guiding principles – “fairness,” “all-win,” “inclusion” and “responsibility” – for redressing the imbalance in the current “flow of information [which] is basically one-way: from West to East, North to South, and from developed to developing countries.”

(…)

By asserting its direct political influence over Hong Kong’s institutions and developing its policy of monopolizing funding of the leading media outlets, President Xi Jinping’s administration is in the process of realizing the dream cherished by China since the 1997 handover. Beijing wants to secure its hold over the media (and telecommunications) in order to shape public opinion and ensure that it follows the party line. That’s all there is to it.

Rapporten finns i sin helhet på internet. Den utgör skrämmande men viktig läsning för alla som är intresserade av pressfrihet i allmänhet och hur Kina hotar det fria ordet i synnerhet.

Published on

SVT Kobra om Gui Minhai och yttrandefriheten i Hongkong

I förra avsnittet av Kobra skickade SVT ett team till Hongkong för göra ett program om den allt värre situationen för yttrandefrihet där, med fokus på den bortrövade svenska förläggaren Gui Minhai.

Det halvtimmeslånga avsnittet ger en hygglig bakgrund till fallet Gui Minhai, inklusive videos av kinesiska agenter som rövar bort Gui från hans bostad i Thailand.

Flera relevanta intervjuer genomförs med bland annat ägare till andra bokaffärer i Hongkong, samt en poet och nära vän till Gui Minhai som flytt till Taiwan för att slippa råka illa ut själv.

kobra svtSVT Kobras reporter besöker ingången till Gui Minhais nedstängda bokhandel. Klicka här för att komma till filmen, som kan ses online på SVT play till 23 juni.

Vidare intervjuas även regissörerna bakom Ten Years som kom ut på Hongkongs biografer vid slutet av fjolåret.

Filmen skildrar hur Hongkong skulle kunna se ut år 2025 om Kinas inflytande över staden fortsätter att öka. Den rör vid många politiskt känsliga ämnen, vilket blev tydligt då den tidigare i år bannlystes från flera stora biografer i Hongkong, trots att den låg i topp vad gäller antalet besökare.

Anledningen till detta tros vara påtryckningar från Kina, samt faktumet att biografkedjorna riskerar förlora inkomster från dem viktiga kinesiska marknaden om man retar upp regimen i Peking.

Bra att SVT Kobra uppmärksammar den digra utvecklingen av yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Hongkong och Kina. Synd att det inte sker oftare i svensk media.