oktober 2016

Published on

Två nya intervjuer med mig i svensk media

Under gårdagen publicerades två stycken intervjuer med mig, med anledning av min svartlistning från Kina och min senaste bok ”Det nya Kina”.

Martin Schibbye på Blank Spot Project står för den hittills längsta intervjun med mig, bestående av ett dussintal frågor om allt från varför jag nekas nytt visum till vad jag anser om kidnappningen av den svenska förläggaren Gui Minhai.

Flera av frågorna rör även min egen verksamhet som journalist och författare i Kina, vilket ni kan se exempel på här nedan:

Vad hoppas du att publiceringen av din bok ska leda till?

– Jag hoppas att fler svenskar ska få upp ögonen för den negativa utveckling som skett i Kina sedan Xi Jinping blev president vid början av 2013. Samtidigt som bevakningen av Kina i svensk media är bristfällig så satsar landets myndigheter allt mer resurser på att sprida sin egen världsbild genom allt från påkostade sponsrade kulturella evenemang till utländsk expansion av statlig media. Detta är en farlig kombination. Trots att förhållandena för mänskliga rättigheter drastiskt försämrats i Kina under de tre senaste åren, så riskerar många svenskar att matas med en bild av att landet utvecklas i rätt riktning.

– Det är viktigt att understryka att min [bok] inte kritiserar Kina. Jag älskar Kina, annars skulle jag aldrig ha bott där i åtta år. Vad boken kritiserar är den politiska utveckling som landets nya administration under Xi Jinping har valt att föra. En del av det nationalistiska narrativ som sedan 2013 vuxit sig allt starkare är att den som kritiserar landets myndigheter ”hatar Kina”. Man måste urskilja detta; det är skillnad på att ogilla Kina och ogilla presidentens repressiva politik.

Tvekade du att skriva den någon gång under processen. Hade det inte varit enkelt att ”anpassa” sig och undvika känsliga ämnen?

– Jag har alltid haft som policy att inte bedriva självcensur, vilket ju är den vanligaste formen av censur och precis vad kinesiska myndigheter vill åstadkomma med sina metoder. Jag har hört från flera etablerade journalister som jobbar på plats i såväl Kina som Sverige att de ofta tvekar att skriva om känsliga frågor just av rädsla för att inte få visum till Kina. Vad är då meningen med att skriva alls? Visst är det också viktigt att uppmärksamma de positiva saker som sker i Kina, vilket jag också gör i min bok angående exempelvis miljö och fattigdomsbekämpning. Men att undvika känsliga ämnen på grund av rädsla för indraget visum och annat anser jag vara fel, vilket jag visserligen nu fått lida för. Men med facit i hand skulle jag göra precis samma sak igen, eftersom jag anser det viktigt att uppmärksamma vad som egentligen sker i Kina.

Intervjun kan läsas i sin helhet via Blank Spot Projects hemsida. Där finns även ett utdrag från boken ”Det nya Kina” att ta del av.

Den andra intervjun är med Epoch Times. Den är något kortare, om än ganska lik innehållsmässigt. Där konstaterar såväl väl skribenten Aron Lamm som jag att den svenska rapporteringen från Kina lämnar mycket i övrigt att önska:

Initierad svensk rapportering om Kina, från Kina, är en bristvara. I nuläget finns det bara två svenska heltidskorrespondenter i hela Kina, vilket, som Jojje Olsson konstaterar, är färre än i Helsingfors. Han ser hur en ond spiral av bristande intresse, kulturellt och geografiskt avstånd och, inte minst, allt sämre arbetsförhållanden för journalister i landet har bidragit till den här situationen.

Samtidigt skyfflar Kinesiska kommunistpartiet in ständigt större summor på propaganda och ”mjuk makt” i sina försök att skapa sig ett mer fördelaktigt narrativ och dra bort uppmärksamheten från dess enorma människorättskränkningar och inhemska problem.

(…)

– I svensk media finns ofta en tendens att försöka ”balansera” rapporteringen från Kina bara för sakens skull. Anledningen till detta kan variera från ren och skär okunskap, till att man som journalist är rädd för att få kritik för att vara ensidig eller förlora sitt visum, sade han, och tillade att han sedan han svartlistades i Kina talat med flera utländska och även svenska etablerade journalister som uttryckt att de faktiskt är rädda för att vara alltför kritiska i sin rapportering.

Och allt medan en sämre arbetsmiljö tvingar bort frilansare som mig från Kina, så kan man samtidigt se hur svenska redaktioner prioriterar landet allt lägre.

Efter att Dagens Nyheter nyligen kallade hem sin långtida korrespondent Torbjörn Pettersson från Peking så finns nu bara två svenska heltidskorrespondenter på plats i Kina. Och de förväntas dessutom även rapportera från flera andra asiatiska länder.

Published on

Konflikt i Sveriges Radio om Xi Jinping

Sveriges Radios program Konflikt har äntligen beslutat sig för att uppmärksamma vad som sker i Kina genom två program, varav det första sändes i helgen.

Tyvärr radar programledaren Ivar Ekman upp sakfel redan under programmets första minut. I inledningen, efter att ha konstaterat att Peking är en ”överraskande modern stad” med dyra köpcentrum och smartphones, fortsätter Ekman med att säga:

Helt nyligen kom en bok ut, skriven av en sociolog och statsvetare vid Oxforduniversitetet, norrmanen Stein Ringen, som hävdar att det här moderna Kina, enväldigt styrt av kommunistpartiet 1949, att det i dag är just en perfekt diktatur.

Efter att i decennier spanat efter anledningar till att Kina kommer kollapsa, eller bli en demokrati, eller falla tillbaka i fattigdom, så menar Stein Ringen och tillsammans med honom en växande skara akademiker och bedömare, att det är hög tid för världen att förstå att Kina är en mycket, mycket framgångsrik stat. Stabil, ständigt rikare, självsäkrare och samtidigt en diktatur som blir allt hårdare under den person som är fokus för dagens program, Xi Jinping.

Ivar Ekman hänvisar till Stein Ringens nya bok ”The Perfect Dictatorship: China in the 21st Century”. Dessvärre verkar Ekman inte ha läst boken, eftersom innehållet är nästan precis tvärtemot hans referat.

Kanske har Ekman låtit sig luras av bokens titel, som givetvis är en ordlek på uttrycket ”perfect storm”. Uttrycket betyder att ett fenomen når en särskilt drastisk magnitud på grund av att flera olika faktorer sammanfaller på ett sällsynt vis.

Vad Ringen menar med bokens titel är således inte att Kina är en ”perfekt diktatur” vad gäller att leverera ekonomisk utveckling, utan snarare att det är en särskilt hänsynslös diktatur vad gäller att försvara maktmonopolet med alla medel – inklusive sådana som får konsekvenser för tillväxten.

För faktum är att Ringen inte ens är positiv gällande Kinas ekonomiska utveckling, vilket kan ses av själva förlagets egna beskrivning av hans nya bok:

Drawing on Chinese and international sources, on extensive collaboration with Chinese scholars, and on the political science of state analysis, the author concludes that under the new leadership of Xi Jinping, the system of government has been transformed into a new regime radically harder and more ideological than the legacy of Deng Xiaoping. China is less strong economically and more dictatorial politically than the world has wanted to believe.

Det handlar alltså om ett verk som menar att Kina är mindre ekonomiskt starkt och mer ideologiskt radikalt än vad omvärlden kan föreställa sig. Ändå säger Ekman att Ringen tillsammans med en ”växande skara akademiker och bedömare” menar att det är hög tid för omvärlden att förstå att Kina är en ”mycket, mycket framgångsrik stat”.

Inget hade kunnat vara längre från sanningen! Ringen är ju tvärtom en del av den växande skara akademiker och bedömare som framhåller att Kina som land de facto förlorar sin potential på grund av den repressiva politik som det styrande partiet just nu för.

Alla som har läst boken förstår budskapet. På Amazon finns utdrag ur tidigare recensioner:

There is no lack of scholars and pundits abroad who tell us that dictatorship in China is for the greater good. In a timely and engagingly written book, Stein Ringen systematically demolishes all the components of this claim.

(…)

Mr. Ringen explodes this favorite propaganda slogan [that Beijing has lifted hundreds of millions of people out of poverty] even further and does so with the fresh eyes he promises.

Då Konflikt nu äntligen gör ett välbehövligt program om utvecklingen i Kina, är det tråkigt att höra hur programledaren redan i inledningen felaktigt refererar till en bok som han med all tydlighet inte ens har läst.

Det cementerar bara den rådande känslan av att det inte är lika viktigt för svenska journalister att fördjupa sig i kinesisk politik som i amerikanska presidentvalet eller EU:s flyktingpolitik.

Vidare skulle Stein Ringen själv säkerligen bli bestört över vetskapen om att svensk radio hävdar att hans nya bok – som det ligger många års hårt arbete bakom – beskriver det kinesiska politiska systemet som ”mycket, mycket framgångsrikt”.

Och vad ska lyssnarna tro då programmet inleds med feltolkade begrepp som ”perfekt diktatur” och falska exempel på en ”växande skara akademiker och bedömare” vilka talar om Kina som rikt, stabilt och framgångsrikt?

Lyckligtvis är gästerna (Hanna Sahlberg, Lars Fredén) i programmet mer pålästa än Ekman själv. Lyssna själva här nedan:

För den som vill veta vad Stein Ringen egentligen tycker om Kinas politiska system så har han en utmärkt blogg. Där skriver hand bland annat följande om kommunistpartiets påståenden att de har ”lyft 600 miljoner kineser ur fattigdom”:

The Chinese leaders boast that they are delivering for the benefit of the people. This is their main claim to fame. Recently, the foreign minister Wang Yi, clashed with a Canadian journalist who asked about human rights. His line of questioning was “irresponsible” said Wang, and went on: “Do you know that China has lifted more than 600 million people out of poverty?”

Has it? Is the Chinese government delivering the way it boasts?

(…)

Chinese governance has in fact not delivered anywhere near what the leaders claim. Even their basic boast of having delivered economic growth is false. It is without doubt true that there has been strong growth in the last two or three decades, but

* Not as strong as has been boasted; the official statistics are bogus and have exaggerated the pace of growth.

* No more than standard for the region; careful comparisons of the best growth periods in Japan, South Korea, Taiwan and China show all to be about equal but with growth in China slightly behind the three other countries.

The same foreign minister Wang Yi has called “the Chinese story the greatest success story of our time” (at the World Economic Forum in 2014). False boasting again. In the Maoist period, the Chinese story was the greatest horror story of our time. In the post-Mao period, the Chinese story has been no more than a standard East Asian story.

Published on

Filippinernas president besöker Kina, annonserar ”brytning” med USA

Filippinernas nya, populistiska president Rodrigo Duterte har främst skapat rubriker genom att avrätta drogmissbrukare och jämföra sig själv med Adolf Hitler. Under veckan har han visat sig vara lika oförutsägbar vad gäller utrikespolitik.

Under sitt pågående fyra dagar långa statsbesök i Kina har Duterte bland annat deklarerat en ”brytning” med USA, såväl ekonomiskt som militärt. ”USA har förlorat”, sade den filippinska presidenten i Peking i dag inför världens tv-kameror.

Time Magazine påpekar att uttalandet kommer sedan Kina lovat Duterte handelsavtal värda över 100 miljarder kronor. Under en presskonferens i torsdags sade den filippinska presidenten vidare att han gjort ”ideologiska omvärderingar” till Kinas fördel och kallade amerikaner för ett högljutt, bråkigt och ohövligt folk.

Och att Kina målas ut som en ”bad guy” under kalla kriget beror enligt Duterte på att skolböckerna i Filippinerna är ”propaganda” skapad av väst.

Denna retorik är särskild anmärkningsvärd eftersom Filippinerna just innan Duterte kom till makten de facto närmat sig USA militärt som en konsekvens av kinesiskt anspråk på revet Scarborough Shoal i Sydkinesiska havet, vilket Haagtribunalen i somras sade ligger på filippinskt territorium.

Kina försökte in i det längsta få Filippinerna att dra tillbaka ärendet från Haagtribunalen, men beslutet han komma långt innan Dutertes besök till Kina, som i sin tur beskrev fallet som en ”konspiration” underblåst av USA.

Kinas upprustning i området och anspråk på det filippinska revet ledde även till att det 70 år gamla försvarsavtalet mellan USA och Filippinerna cementerades i januari i år. Då godkände landets högsta domstol ett avtal som ger amerikanerna rätt att stationera trupper i närheten av konstgjorda kinesiska öar utanför den filippinska kusten. Enligt avtalet ska USA även hjälpa till att utbilda Filippinernas militär.

Men sedan Duterte tog makten i juni i år har han hunnit med att avsluta flera gemensamma patrulleringar med USA i Sydkinesiska havet, och talar nu istället om att köpa kinesiska vapen att använda i kampen mot terrorism på hemmaplan.

duterte-xi-jinpingNya vänner skakar hand.

Under sitt Kina-besök lät Duterte även veta att han inte anser USA vara en pålitlig partner. Han sade nu att USA inte är en pålitlig partner. ”[USA:s] närvaro i mitt land har främst tjänat [amerikanska] syften, så nu är det dags att säga adjö, min vän”, sade Duterte nu i veckan till en grupp filippinska åhörare i Peking.

Han sade vidare att Kina ”aldrig invaderat en tum av mitt land” under alla dessa generationer, med klar referens till USA som tidigare koloniserat Filippinerna.

Att Dutertes presidentskap skulle innebära en försämrad relation med USA kommer förvisso inte som någon överraskning. Han har bland annat tidigare vid flera tillfällen refererat till president Barack Obama som ”en horunge”.

Men magnituden av Dutertes politiska omsvängning har till och med chockat filippinska kabinettsmedlemmar och ministrar, som under veckan gjort vad de kunnat för att minimera skadorna av Dutertes uttalanden:

The Philippines will maintain trade and economic ties with the United States and the West, Trade Minister Ramon Lopez said on Friday, a day after President Rodrigo Duterte announced his ”separation” from Washington.

(…)

Lopez sought to explain Duterte’s comments.

”Let me clarify. The president did not talk about separation,” Lopez told CNN Philippines in Beijing.

”In terms of economic (ties), we are not stopping trade, investment with America. The president specifically mentioned his desire to strengthen further the ties with China and the ASEAN region which we have been trading with for centuries.”

Förutom Dutertes egna ministrar är det också tveksamt huruvida den filippinska befolkningen står bakom sin presidents uttalanden. En omfattande undersökning visade tidigare i veckan att 55 procent av alla filippinare har mycket lågt förtroende för Kina, vilket placerade Kina lägst ner av de sju länder som undersökningen gällde.

Högst upp vad gäller förtroende bland de sju länderna återfanns USA. Av de tillfrågade hade 76 procent ”stort” förtroende för USA, vilket placerar amerikanerna just före Australien och Japan.

Dutertes beteende i Kina är ytterligare ett bevis på att en populistisk president inte alltid företräder sin befolkning eller ens sina ministrar. Men samtidigt är det även ett bevis på att USA förlorar mark i Sydostasien till ett allt mer utrikespolitiskt aktivt Kina.

Thailand, Kambodja och Laos är ytterligare tre exempel på länder vars auktoritära ledare närmat sig Kina på grund av generösa handelsavtal utan politiska motkrav.

Published on

Kritik mot Sverige på årsdagen av Gui Minhais försvinnande

I dag var det exakt ett år sedan som förläggaren Gui Minhai rövades bort av kinesiska säkerhetsagenter i Thailand. Med anledning av detta skriver jag i Expressen om hur svenska myndigheter i slutet av september fick träffa Gui för andra gången, men att man valt att hittills hålla tyst om detta möte.

Då jag efter ett tips kontaktade Utrikesdepartementets presstjänst fick jag som kort svar att ett andra möte med Gui har ägt rum. Men UD är fortfarande motvilligt till att ge detaljer om fallets framtida utsikter:

”Han uppgav liksom vid ambassadens tidigare besök i februari, att han mådde bra. Vi har dock inte fått svar på alla utestående frågor, vilket vi ser allvarligt på”, skriver en av UD:s presskommunikatörer. På grund av helg har UD dock ”inte möjlighet” att svara på mina omedelbara följdfrågor vare sig via mejl eller telefon.

Det går därför inte att säga hur länge mötet varade, vilka signaler som gavs från den kinesiska sidan angående fallets framtid eller om mötet kan ses som ett framsteg.

Den ”tysta diplomatin” fortsätter vara rättesnöre för svenska myndigheters hantering av fallet Gui Minhai, vilket så här på årsdagen drar till sig kritik från olika håll.

Bland annat från forskaren och människorättsaktivisten Michael Caster, som tidigare drev en NGO i Peking tillsammans med svensken Peter Dahlin, som även han tidigare i år kidnappades av kinesiska myndigheter innan han utvisades till Sverige.

I en artikel för Hong Kong Free Press ifrågasätter Caster svenska myndigheters försiktiga hantering av frågan, och berättar också vad Margot Wallström och UD borde göra enligt diplomatisk sed:

On February 4, the European Parliament called for the immediate release of the five Hong Kong booksellers. Coordinated diplomatic and media attention raised the stakes on China and contributed to the release of the other four but comparable targeted actions for Gui Minhai have been lacking.

Such efforts have been stalled by China’s refusal to acknowledge his Swedish citizenship, attempting to block his access to international support. Sweden’s unwillingness to push his case as forcefully as we might expect if he was a natural born citizen has not helped.

While Sweden’s foreign minister, Margot Wallström, did call Gui’s treatment unacceptable in January, her public statement came only after another Swedish citizen, my friend and former colleague Peter Dahlin, was also detained and forced to confess on CCTV. This lack of proactive action continued, as it took Angela Gui’s moving appearance on Swedish television in September to prompt Wallström to publicly call out the urgency of Gui’s detention. Wallström claims that Sweden is engaged in quiet diplomacy but this approach has been largely insufficient.

(…)

Although Swedish authorities were finally allowed a second meeting with Gui at the end of September, more than half a year after the first, this should arguably be seen more as the result of slowly mounting international attention than of Sweden’s quiet diplomatic efforts.

Because Gui Minhai is Swedish, diplomatic protocol dictates that it is Sweden’s prerogative on how to proceed. Their failure has been treating this as a simple consular issue, and pursuing the softer-toned approach of quiet diplomacy, which has not worked with China. Without political ramifications, China has little reason to give concessions. This has prevented other countries and the EU from pursuing more active or public measures.

European diplomats with whom I have spoken in private have expressed concern at the apparent lack of urgency from the Swedish government and for treating the abduction of an EU national as a mere consular issue. To be fair, some Swedish parliamentarians and officials have said the same informally.

Hong Kong Free Press publicerar i dag ytterligare en artikel i ämnet, liksom Asia Times. Gui Minhais dotter Angela Gui skriver i dag om fallet i såväl Svenska Dagbladet som Washington Post.

Published on

Ny sida om och för Gui Minhai

På måndag har den svenska förläggaren Gui Minhai suttit i kinesisk fångenskap i ett år. Det var nämligen 17 oktober i fjol som han kidnappades från sin lägenhet i Thailand av kinesiska säkerhetsagenter.

Hans dotter Angela Gui har fört en outtröttlig kamp för information om sin far, samt att fallet ska behandlas i enighet med lagen snarare än att Gui ska hållas incommunicado utan möjlighet till kontakt med vare sig familj eller rättsliga företrädare.

I detta syfte har Angela nu även lanserat en sida vid namn Free Gui Minhai, med information om såväl hennes fars bakgrund som fallets utveckling. Den tidslinje som finns på förstasidan torde vara särskilt användbar för de skriver om eller på andra vis bevakar fallet. Sidan kommer uppdateras löpande med ny information.

Sidan innehåller även sektionen ”How you can help”. Där finns kontaktuppgifter till bland andra den kinesiska ambassaden i Sverige, för de som vill skriva och uttrycka sina känslor över hur Kina myndigheter behandlar svenska medborgare. Kanske vore just 17 oktober en bra dag för ett sådant mail?

Angela berättade tidigare i veckan att ett nätverk med svenska och internationella organisationer just bildats till stöd för Gui Minhai. Organisationerna ska bland annat utbyta information och idéer om hur Gui Minhai ska kunna släppas fri.

I nätverket ingår Amnesty International Svenska sektionen, Civil Rights Defenders, Human Rights Watch, Freedom to Publish Committee vid International Publishers’ Association Svenska Förläggarföreningen och Svenska PEN.

Och det är väl på tiden att civilsamhället vaknar nu. Tidigare i veckan hölls en manifestation för journalisten Dawit Isaak, med anledning av att han suttit fängslad i Eritrea i 5 500 dagar. Bland åtta talare vid Raoul Wallenbergs torg fanns bland annat Publicistklubbens ordförande, Tidningsutgivarnas vd och kulturcheferna på såväl Expressen som Dagens Nyheter.

När får vi se liknande manifestationer för Gui Minhai?

Published on

Publcierat: Allt fler advokater fängslas

I senaste numret av magasinet Advokaten finns en artikel av mig som handlar om utvecklingen inom Kinas rättsystem. Texten bygger på en intervju med Peter Dahlin, som tidigare drev en NGO vid namn China Action som bland annat utbildade advokater i Kina.

Som de flesta läsare säkert redan vet, så arresterades Dahlin av kinesiska myndigheter i januari i år och tvingades ”erkänna” sina brott på statlig tv.

Dahlin har tidigare berättat om sina erfarenheter bland annat i en intervju med New York Times. Märkligt nog har dock ingen svensk media tidigare publicerat en liknande intervju med Dahlin efter att han utvisats från Kina.

Förutom intervjun med Dahlin innehåller min artikel även information om hur Kinas rättsystem utvecklats i modern tid:

Framsteg har visserligen skett inom Kinas rättssystem sedan Mao Zedong gick ur tiden 1976. Då – efter ett årtiondes kulturrevolution – existerade knappt något kinesisk rättsväsende alls och när juridik återinfördes som yrke fanns det enligt statlig media bara ”något hundratal” advokater i hela Kina. 1999 skrevs konceptet med ett rättssamhälle styrt av gemensamma lagar in i Kinas konstitution. I dag finns över 200 000 registrerade advokater och ungefär lika många domare, vilket är fler per capita än i USA.

Stora problem kvarstår dock. Kinas domare har låg lön och status och saknar ofta utbildning i juridik. Endast elva av 32 ordföranden vid Kinas provinsiella domstolar har juridikexamen; de flesta har bakgrund i olika partiskolor. Kinas advokatsamfund – som styrs av kommunistpartiet – utfärdade 2014 förbud mot landets advokater att skrivna öppna brev, diskutera pågående rättsfall samt kritisera rättssystemet eller regeringens politik. Försvarssidans bevis ignoreras ofta och andelen fällande domar ligger kring 99 procent.

Redan vid ett politbyråmöte 2013 talade Xi Jinping om vikten av att uppehålla det socialistiska lagsystemets enighet, värdighet och auktoritet. Här är terminologin viktig. Xi vill inte etablera något rättssystem av västerländskt snitt, utan ett ”högeffektivt och auktoritärt socialistiskt rättssystem”, där partiet kontrollerar såväl domstolarna som den lagstiftande församlingen.

Artikeln går sedan vidare med att beskriva mer detaljerat vad som skett inom detta område under Xi Jinpings tid vid makten.

Uppslaget är fyra sidor långt och kan läsas här nedan, via Scribd eller på Advokatens hemsida tillsammans med resterande delar av tidningen.

Published on

Publicerat: Tuffa tider för media i Kina

I det aktuella numret av medlemstidningen Journalisten har jag skrivit ett uppslag om det allt tuffare klimatet för media i Kina. Framför allt fokuserar artikeln på det ökade förtrycket mot kinesiska journalister, som många läsare i väst är i stort sett helt okunniga om.

Svensk media fokuserar ofta på eventuella hot mot svenska journalister, eller utländska kollegor som dör då de rapporterar i krigszoner. I Kina dör få reportrar – men landet har 49 journalister i fängelse vilket är i särklass flest i hela världen.

Metoden för att kontrollera inhemsk media bygger på en tålmodig kombination av repressiva lagar, självcensur och ett ständigt hot om fängelse för den journalist som vågar ta egna initiativ.

Det skapar sällan samman rubriker som krig eller enstaka terrorattentat, men bygger i längden upp en mycket värre arbetsmiljö som kännetecknas av total kontroll. Exempelvis rankar Reportrar utan gränser Kina på plats 176 av 180 i sitt senaste index över global pressfrihet; bakom länder som Somalia, Iran och Sudan.

I min artikel intervjuar jag dels en forskare från Committee to Protect Journalists som påpekar hur arbetsmiljön blivit allt sämre för kinesiska journalister sedan Xi Jinping blev president i början av 2013. Vidare talar jag även med en kinesisk journalist som blivit frihetsberövad av polis tre gånger – en gång så sent som förra månaden då han även misshandlades.

Jag beskriver även hur utländska journalister drabbas samt hur Kina försöker exportera sin världsbild till andra länder genom stora satsningar på expansion av landets statliga media. Läs artikeln här nedan eller i större version via Scribd.