Recension av min bok i Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad

Förra veckan recenserade Göran Leijonhufvud min senaste bok “Det nya Kina” för Helsingborgs Dagblad. Recensionen, med rubriken “Sprickorna i den kinesiska muren”, publicerades även online på Sydsvenskans hemsida.

Någon har tidigare ifrågasatt bokens negativa ton vad gäller den politiska situationen i Kina. Är det verkligen så illa ställt som jag vill ge sken av?

Leijonhufvud är själv är en inbiten Kina-veteran som redan under tidigt 1970-tal var korrespondent för Dagens Nyheter i Peking. Han har sedan dess följt Kina nära, och är därför kunnig nog att förstå hur utvecklingen gått åt fel håll under de senaste åren:

Det är en jobbig men nödvändig bok som journalisten Jojje Olsson skrivit om Kina. Jobbig därför att han sammanfattar en alltmer deprimerande utveckling. Boken blottlägger en sällan skådad maktkoncentration, allt allvarligare kränkningar av mänskliga rättigheter och en ny öppet aggressiv hållning som stormakt.

Recensionen återger hur kommunistpartiet installerar videokameror vid landets universitet, att “oliktänkande” nu godtyckligt kan dömas till flera års fängelse enligt nya svepande lagar och faktumet att advokat nu blivit ett riskyrke även om man bara försvarar rättigheter som finns inskrivna i Kinas grundlag.

Det råder alltså ingen tvekan om att Leijonhufvud delar min – och snart sagt alla seriösa Kinakännares – bild om att samhällsklimatet försämrats betydligt sedan Xi Jinping blev president 2013.

Leijonhufvud menar därför att jag gör en “viktig insats” men min bok samt med min rapportering för svensk media. Dock innehåller recensionen även kritik mot bokens utformning och upplägg:

Boken är en förtjänstfull sammanställning av tio problemområden sedan Xi Jinping kom till makten 2012. Men jag föreställer mig att flera av kapitlen kan vara tröglästa för alla som inte är så bevandrade i Kina. Han staplar kronologiska exempel på utvecklingen på en ganska torr men ändamålsenlig prosa. Han hade vunnit på att sovra i materialet och i stället rita upp linjerna mer tydligt.

Jojje Olsson har bott nio år i Peking. Det märks knappt. Det är väldigt lite färg och närvaro, väldigt få egna intervjuer eller egna upplevelser. Han förlitar sig tungt på utländska mediers i stort sett goda Kinabevakning och texten är full av anglicismer.

Kritiken är berättigad. Att prioritera bort färg och närvaro var ett medvetet beslut, för att få plats med så mycket fakta om de senaste årens utveckling som möjligt.

I samråd med mitt förlag siktade jag nämligen på att hålla bokens längd till cirka 300 sidor. En längre bok skulle inte bara innebära högre tryckkostnader och pris, utan även skrämma bort potentiella läsare på grund av högt sidantal.

“Det nya Kina” är helt enkelt till för läsare som på 300 sidor vill veta så mycket som möjligt om utvecklingen i Kina under de senaste åren. Den som är ute efter efter färg och närvaro gör nog bäst i att istället köpa en roman, eller kanske Leijonhufvuds senaste bok om Kina som med både politiska intriger och personliga skildringar är nästan 900 sidor lång.

Men själv beslutade jag mig alltså för att hålla personliga upplevelser och karaktärsframställning till ett minimum, för att istället fokusera på relevant bakgrundshistoria och fakta till varje kapitel. Det innebär förvisso att prosan kan framstå som “torr”, men jag anser det viktigare att den i detta fall är “ändamålsenlig”.

I recensionen tar Leijonhufvud även upp situationen med mitt nekade visum:

Sedan boken gick till tryck har han själv blivit en illustration till svårigheterna med att rapportera från den nya stormakten. Utan motivering fick han i juli nej till att förlänga sitt visum. I och för sig är det inte tillåtet att rapportera från Kina utan en formell ackreditering som journalist och Jojje Olsson har hela tiden använt sig av turistvisum. Ändå är hans svartlistning ett exempel på den hårdare visumkontroll som även kan drabba de ackrediterade kollegerna, liksom affärsman och andra.

Som jag tidigare nämnt här på InBeijing och i andra sammanhang så stämmer det visserligen att jag inte haft någon ackreditering som journalist i Kina. Men samtidigt har jag heller inte använt mig av turistvisum sedan 2004.

Jag har istället haft en rad andra olika visum – affärsvisum, arbetsvisum och studentvisum – just likt många andra frilansare i Kina som inte vågar ansöka om journalistvisum utan en stor medieorganisation i ryggen. Då är risken nämligen stor att man istället blir utkastad, vilket tidigare hänt en av mina klasskamrater från Hongkong.

Att rapportera på turistvisum i sju år hade varit såväl dumdristig som praktiskt taget omöjligt. Leijonhufvud har bett om ursäkt för att han missuppfattat min visumsituation och har lovat försöka få till stånd en rättelse. Men det är främst en bisak i en kort men annars pricksäker recension.

Kan en bok om politik och samhälle innehålla för mycket fakta? Köp “Det nya Kina” och bedöm själv! Den finns nu att beställa på Bokus såväl i tryckt upplaga (205 kronor) som e-bok (154 kronor).

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 800 andra artiklar? Överväg då att prenumerera på InBeijing Premium, eller att stödja sidan via Patreon eller Swish (073-0705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

4 Comments

    • Tack så mycket! Målet med denna bok är som sagt att främst förmedla kunskap och fakta – inte personliga erfarenheter!

  1. En fantastisk bok, som alla bör läsa, för att få en överskådlig uppfattning om vad som händer i Kina, och med dess spridning i världen. Även om att åren har gått sedan 2016, visar den vad som är på gång idag.
    Trots att jag inte är KD:are uppskattar jag Ebba Buschs artikel i DN:s debatt.(2020-05-27) Den bekräftar vad du behandlar i din bok.
    Tack Jojje
    hälsar Boa Carlman

Kommentera