februari 2017

Publicerat: Sluta bry er om Donald Trump

I senaste numret av Finansliv finns en krönika av mig om den oproportionerligt omfattande rapporteringen kring Donald Trump i svensk media. Det sker ju långt mycket värre saker här i världen än Trump, vilket många svenskar tyvärr förblir ovetande om.

Filippinerna, länge en av Asiens mest stabila demokratier, har just fått en president vid namn Rodrigo Duterte som gladeligen jämför sig själv med Adolf Hitler och skryter om att ha dödat folk genom att knuffa ut dem från helikoptrar.

Över 7 000 personer har hittills mördats i Dutertes utomrättsliga kampanj mot droger, och han har även hotat att journalister som skriver negativt riskerar gå samma öde till mötes.

Faktum är att Trump inte ens tillnärmelsevis är farligast av världens ledare. Han råkar bara vara mest högljudd och dessutom president i USA, ett land som alltid dominerar svensk rapportering.

Det finns således ingen anledning att läsa ingående om Trumps mentala hälsa eller vilka idrotts- och sportstjärnor som tar avstånd från honom:

Glöm inte heller faktumet att Trump är vald, och tillika kommer väljas bort om mindre än fyra år om hans ledarskap visar sig skadlig för USA:s ekonomi. Så är knappast fallet med kollegor som Xi Jinping eller Vladimir Putin.

Vidare så är tysta och kalkylerande maktgalningar alltid farligare än tysta och otåliga. Det visade Xi Jinping prov på under det Världsekonomiska forumet i Davos i januari, där han såg möjligheten att måla upp Kina som ett stabilt och ansvarsfullt alternativ till USA.

Kinas president Xi Jinping använder nu Trumps utsvävningar för att öka Kinas globala inflytande. Han har nu framhållit sin ambition om att Kina ska leda utformningen av en ny världsordning samt standarder för internationell säkerhet.

Men samtidigt påpekade Human Rights Watch efter talet i Davos att Xi Jinpings egentliga politik ”står för raka motsatsen”, med upptrappade förföljelser mot civilsamhälle och yttrandefrihet.

Ändå kan Xi göra anspråk på globalt ledarskap, då kritiker inne i Kina effektivt tystas ned, samtidigt som media i utlandet är upptagna med att syna Donald Trump i sömmarna.

Men vill vi verkligen ha en världsordning utformad av Kina, vars brott mot mänskliga rättigheter konstant är mångdubbelt värre än vad Trump någonsin kan orsaka? Förmodligen inte. Därför avslutar jag krönikan med en uppamning:

Gör dig därför själv en tjänst. Sluta grotta ner dig själv i Trumps privatliv eller mentala hälsa. Lägg istället tid på information som gör det möjligt att analysera riktigt farliga tal, som det Xi Jinping höll i Davos. Eller kanske vilka presidenter som knuffar ut folk från helikoptrar.

Min krönika finns att läsa i sin helhet här nedan eller i större version via Scribd:

Kinesisk spion arresterad i Sverige

I dag meddelade svenska Säkerhetspolisen (Säpo) att en man arresterades under gårdagen för ”grov olovlig underrättelseverksamhet”.

Det handlar om en man som misstänks ha kartlagt vad Säpo kallar ”den tibetanska miljön” i Sverige på uppdrag av ett annat land, skriver Dagens Nyheter:

Brottet kallas flyktingspionage. Det är ett sätt för repressiva regimer att få kontroll över personer som flytt från landet och försöka hindra dessa från att sprida regimkritik.

– Vi har känt till personen under en längre tid och sett att han samlat uppgifter och kartlagt den tibetanska miljön. Han har lämnat uppgifterna till en annan stat, säger Simon Bynert, pressekreterare hos Säpo.

Under veckan ska nu ”flera utredningsåtgärder” vidtas med utgångspunkt i gripandet, bland annat flera förhör och husrannsakningar, säger Säpos pressekreterare.

Säpo vill dock inte bekräfta huruvida Kina är det ”andra landet” som mannen har spionerat för, men det är en slutsats så självklar att jag törs skriva den som rubrik.

Kina lägger nämligen stora resurser på att kartlägga tibetanska och uiguriska folkgrupper utomlands, eftersom de ofta förmedlar en bild av läget i provinserna Tibet och Xinjiang som den kinesiska regimen inte vill ska spridas.

Och det är heller inte första gången detta sker i Sverige. I kapitlet ”Xinjiang och Tibet” i min senaste bok ”Det nya Kina” skriver jag mer om denna företeelse:

2010 avslöjades en spionskandal vid den kinesiska ambassaden i Stockholm, då en uigurisk man dömdes till sexton månaders fängelse av svensk domstol för att ha spionerat på uigurer som lever i exil i Sverige. Under ett och ett halvt års tid samlade mannen in personlig information om svenska uigurer som sedan lämnades till Kinas ambassad. Telefonavlyssningar av Säpo visade hur ambassaden jobbade med att kartlägga och förfölja oppositionella kineser i Sverige. Det visade sig också att mannen hade infiltrerat exilorganisationen World Uyghur Congress.

Året därpå ägde en liknande rättegång rum i München, där tre uigurer dömdes för olaga underrättelseverksamhet. Enligt dokument från rättegången fälldes en av männen för att ha spionerat på den uiguriska diasporan i Tyskland och sedan skickat informationen till den kinesiska underrättelsetjänsten.

Kartläggningen används ofta som grund för förföljelser. I ”Det nya Kina” ger jag även flera exempel på hur tibetaner eller uigurer i Kina råkat illa ut för vad utvandrad familj eller bekanta gjort i sina nya hemländer:

Värre har det då gått för den uiguriska journalisten Shorhet Hoshur som lämnade Kina redan 1994 efter att ha fått problem med myndigheterna på grund av sin rapportering. I dag är han amerikansk medborgare och jobbar för Radio Free Asia. Bland annat New York Times har lovordat Hoshurs rapportering från Xinjiang som ”en av få tillförlitliga informationskällor om händelserna i en del av Kina som myndigheterna försöker gömma undan från granskning av omvärlden”. Under de senaste åren har Hoshurs familj börjat råka allt mer illa ut; sommaren 2014 dömdes en av hans bröder till fem års fängelse för brott mot statlig säkerhet, och året därpå arresterades hans två andra bröder efter att ha talat med Hoshur om rättegången på telefon. De väntar nu på åtal för att ha läckt statshemligheter.

Det ska bli intressant att följa detta, och se vad fallet betyder för den redan ansträngda diplomatiska relationen med ett Kina som hållit svenska förläggaren Gui Minhai inspärrad i över 16 månader utan rättegång.

Lång och positiv recension av min bok ”Det nya Kina”

I senaste numret av tidskriften Respons finns den längsta och hittills mest positiva recensionen av min senaste bok.

Det är Mattias Lentz, tidigare minister på Sveriges ambassad i Peking samt chef för EU:s politiska delegation till Kina, som skrivit en tre sidor nästan helt odealt fördelaktig recension av ”Det nya Kina”.

Lentz börjar med medhåll om den slutsats jag drar i ineldningen av boken om hur pinsamt lite det rapporteras i svenska medier om Kina, medan exempelvis senaste valet i USA fyllde spaltmeter på spaltmeter nästan ett år i förväg. ”Det är dags att inse hur mycket Kina påverkar oss” är recensionens rubrik och ju talande i sig själv.

Han nämner också att den låga prioriteringen av resurser vad gäller Kina är ett mönster som inte bara går igen vad gäller svensk media, utan även märks inom exempelvis inom diplomatin. Innan amerikanska diplomater stationeras i Kina får de åtminstone ett års intensiv språkträning i kinesiska, något som svenska diplomater enligt Lentz ”bara kan drömma om”.

Som sig bör så bedöms ”Det nya Kina” sedan efter den ambition som jag fastställer i bokens inledning och förord:

Det nya Kina syftar enligt Olsson till att ge en ”kort bakgrund och en aktuell händelseutveckling kring tio av de största nutida problemen som landets myndigheter har att bemöta”. Förhoppningen är att både lekman och expert ska ”lära sig något nytt om ”den blinda fläck som Kina i dag utgör i många svenskars medvetande”. Och han lyckas bra med det. Jojje Olsson har skrivit en heltäckande och intressant bok om dagens Kina och de många, allvarliga problem landet står inför. Att han är journalist lyser igenom; han har följt Kina nära under de senaste knappt tio åren och förstärker texten med berättelser från en rad människor han mött eller vilkas historier han följt.

Lentz går sedan vidare med att på ett träffsäkert vis beskriva innehållet i de olika kapitlen, sätta texten i perspektiv samt belysa några av de exempel angående bland annat korruption och mänskliga rättigheter som tas upp i boken.

En recensionens slutsatser är att min bok ”erbjuder en gedigen och detaljerad genomgång av problematiken och utmaningarna”, även om Lentz inte helt håller med om mina funderingar kring myndigheternas hantering av de två kidnappade Kina-svenskarna.

Lentz tar också till vara på bokens fokus kring Xi Jinping, och ägnar extra utrymme i recensionens avslutning till att kommentera min beskrivning av Kinas nya president samt hans maktfullkomliga ambitioner:

I bokens sista kapitel, ”Xi Jinping och makten”, tecknar Olsson ett porträtt av Xi Jinping. När denne tillträdde 2012 hade många förhoppningen att han skulle bli den som skulle kunna genomföra politiska reformer vid sidan av det ekonomiska reformprogrammet. Så har inte blivit fallet. Istället har Xi Jinping ”tillförskansat sig mer makt än någon kinesisk ledare sedan Mao Zedong” och har nu också vunnit tillträde till kommunistpartiets pantheon efter att centralkommittén förklarat honom utgöra ”ledarskapets ofelbara kärna”.

Det finns mycket att säga om Xi Jinping och Olssons redogörelse täcker väl de många aspekterna.

Han spekulerar sedan själv i huruvida Xi Jinping kommer försöka ändra Kinas konstitution för att kunna behålla makten längre än vad som i dag tillåts, och understryker att detta är något mycket viktigt att följa för såväl svensk media som allmänhet.

Recensionen kan läsas i sin helhet som PDF här nedan:

Tidigare recensioner av min bok ”Det nya Kina” har varit mestadels positiva men även negativa. I december uppmärksammade jag här på InBeijing hur en docent i historia vid Lunds universitet vid namn Ingemar Ottosson närmast sågade min bok i magasinet Axess.

Ottossons recension var för mig obegriplig, eftersom den angrep min bok på punkter som jag inte hade för avsikt att täcka. Exempelvis kritiserades bristen på historiskt perspektiv och en beskrivning av Kinas statsskick innan 1928, eftersom boken ges ut av ett förlag som heter ”Historiska Media”.

I förordet står ju dock tydligt hur ”Det nya Kina” syftar till att beskriva det moderna Kina, vilket Lentz till skillnad från Ottosson verkar förstå och påpekar att: ”Den som vill ha mera av en historisk kontext, kan behöva komplettera med annan läsning, men Olsson fångar väl bilden av dagens Kina.”

Ottosson – som även är gästprofessor vid ett statligt kinesiskt universitet i Ningbo – menade vidare att mänskliga rättigheter är ett ”mångtydigt begrepp” samt att jag istället för repression borde ha skrivit om konsumtionssamhället eller den i Kina uteblivna åsiktspluralismen(!)

Hela mitt svar på Ottossons recension – som även innehåller direkta felaktigheter som att jag inte ska ha använt mig av några kinesiska källor – kan läsas här.

Visst är det anmärkningsvärt att en och samma bok kan resultera i två så vitt skilda recensioner. Men samtidigt känns det skönt att i tidskriften Respons få en recension av en kompetent skribent som förstår att ta vara på och bedöma min bok efter dess egentliga syfte och ambition.

För er som vill läsa och bedöma själva finns boken att köpa via exempelvis Bokus (217 kronor) och Adlibris (219 kronor).

Hur Kina försöker påverka utländska universitet

Det har länge funnits någon slags utbredd uppfattning om att Kina kommer röra sig från diktatur till demokrati i takt med att landets yngre befolkning växer upp, eftersom många unga kineser rest och studerat i demokratiska länder.

Men så är sannolikt inte fallet. Kinas propaganda är i dag utformad på så vis att även kinesiska studenter i utlandet uppmuntras försvara sin regim, vilket på senare tid ofta har tagit sig i uttryck genom att studentorganisationer i samklang med kinesiska myndigheter försöker påverka undervisningen vid utländska universitet.

Bara i februari har två tydliga exempel på detta utspelat sig. Då den kanadensiska skönhetsdrottningen och tillika människorättsaktivisten Anastasia Lin var inbjuden att medverka i en debatt vid Durham University, varnade den kinesiska ambassaden i Storbritannien för att Lins närvaro kan ”skada relationen” mellan de båda länderna.

Vidare så kontaktades en kinesisk studentorganisation av ambassaden, varpå studenterna i sin tur kontaktade Durham University för att meddela att Lins framträdande ”skadar känslor och tro” hos de kinesiska studenterna. Organisationen påpekade även risken för Storbritannien med en försämrad relation till Kina, eftersom britterna behöver ta noga vara på sina befintliga handelspartners med anledning av Brexit.

Anastasia Lin, känd förespråkare av mänskliga rättigheter, är sedan tidigare svartlistad från Kina och tilläts inte komma in i landet då Miss World avgjordes där 2015. Kinesiska myndigheter försöker även stoppa henne från att tala vid utländska universitet.

Ytterligare ett exempel ägde rum när University of California, San Diego (USDC) nyligen offentliggjorde Dalai Lama som en av talarna vid terminsavslutningen i juni.

Bland annat Quartz uppmärksammar hur en kinesisk studentorganisation nästan omedelbart gjorde ett uttalande med löften om att ”vidta åtgärder” om Dalai Lama fick tala, och dessutom kontaktade USDC:s kansler i ett försök att få talet inställt i ”mångfaldens” namn(!)

Quartz visar också flera exempel på utfall på Facebook från skolans kinesiska studenter, som anklagar USDC för att uppmuntra till ”splittring” och ”konflikt”. Även här ska den kinesiska studentorganisationen först kontaktas av Kinas konsulat, och studenternas klagomål använde sig även av officiell retorik som att inbjudningen av Dalai Lama ”sårar det kinesiska folkets känslor”.

”Såra det kinesiska folkets känslor” var också ett av uttrycken som användes av hundratals kinesiska studenter som protesterade på amerikanska gator 2008, efter att University of Washington bestämt sig för att ära Dalai Lama med en hederstitel.

Sedan dess har flera liknande exempel ägt rum, då kinesiska studenter ägnar sig åt olika former av aktivism vid utländska lärosäten för att försvara kommunistpartiets hållning i olika frågor.

Detta, menar Quartz, är en relativt ny företeelse eftersom studenter av asiatiskt ursprung traditionellt sett är mindre benägna att ägna sig åt politisk aktivism än sina vita, svarta eller latinamerikanska studiekamrater.

Effektiv kinesisk propaganda är en del av förklaringen, en annan är att samtliga kinesiska utbytesstudenter måste registrera sig vid Kinas ambassad i det landet de studerar, för att deras poäng sedan ska vara giltiga vid kinesiska lärosäten.

Detta gör det lätt för kinesiska myndigheter att hålla koll på eller till och med uppmana studenterna till politisk aktivism, vilket alltså var fallet i de båda exemplen tidigare i februari. Många studenter anser sig säkerligen har mycket att tjäna på att följa myndigheternas direktiv, medan de som inte håller med sannolikt anser det vara bäst att hålla tyst.

Och i takt med att antalet kinesiska utlandsstudenter ökar, så ökar även risken att de kan påverka lärosätena. Det finns nu över 300 000 kinesiska studenter bara vid amerikanska högskolor, vilket är fem gånger fler än för ett årtionde sedan. I och med att de utgör hälften av alla utländska studenter vid amerikanska universitet så är de också en allt viktigare inkomstkälla för utbildningsinstitutioner med ekonomiska svårigheter.

Pågår denna slags påverka även vid svenska universitet? Jag har tidigare flera gånger uppmärksammat de så kallade ”Konfuciusinstituten”, som finansierats av Kina vid hundratals utländska högskolor och där diskussioner om flera politiskt känsliga ämnen är förbjudna.

Då Konfuciusinstitutet vid Stockholms universitet nyligen krävde större självständighet så bestämde sig skolans rektor 2014 för att stänga institutet, vilket jag skrev ett längre reportage om i tidningen Universitetsläraren.

Vid Stockholms och Uppsala universitet verkar nu något som kallas för ”Sweden China Forum”, med den kinesiska ambassaden och en kinesisk studentgrupp som partners. Det vore intressant att veta till vilken grad samtalet där påverkas av kinesiska myndigheter önskemål.

RELATERAD LÄSNING PÅ KINAMEDIA:

Harvards toppforskare fälls för hemligt samarbete med Kina” (dec 2021)
Universitet i Hongkong river dansk staty om massakern vid Himmelska fridens torg” (dec 2021)

Ökad risk för Gui Minhai efter nya, hårda fängelsedomar

Under helgen dömdes Dai Xuelin, redaktör för Guangxi Normal University Press baserad i Peking, till fem års fängelse för ”olaglig affärsverksamhet”. Hans kollega Zhang Xiaoxiong dömdes samtidigt tre och ett halvt år för samma brottsrubricering.

De båda hade sålt böcker från Hongkong som är förbjudna på det kinesiska fastlandet. Fängelsedomarna bådar därmed illa för den svenska förläggaren Gui Minhai, som nu hållits bortrövad incommunicado i 16 månader, anklagad för samma slags brott.

South China Morning Post skriver dessutom att fallet med Dai och Zhang hanterats av samma polisenhet i staden Ningbo som hållit i utredningen angående Gui Minhai och hans fyra bortrövade kollegor.

Domarna delades vidare ut av en domstol i Ningbo, trots att vare sig Dai eller Zhang kommer från staden. Ningbo är dock Gui Minhais tidigare hemort, och dessutom togs två han Guis kollegor från Hongkong till Ningbo efter att de frihetsberövats av kinesisk polis.

Enligt South China Morning Post är det oklart om Zhang och Dai hade någon affärsmässig relation till Gui Minhai och hans kollegor vid bokhandeln Causeway Bay Books. Källor som Radio Free Asia talar med pekar dock på ett tydligt samband:

”This is all part and parcel of the Causeway Bay Books case, which has become a really big case now, and the authorities are in the middle of strike hard campaign against it, involving both customs and police,” the source said.

Enligt en källa till South China Morning Post hade Zhang och Dai köpt böcker av en annan kinesisk distributör för att sälja dem vidare i Kina. Radio Free Asia har dock uppgifter som gör gällande att de två personligen rest till Hongkong för att köpa böckerna.

Hur det än må vara ställt med detta så innebär det ökad oro för en liknande dom mot Gui Minhai. En av de brott som Gui tvingades ”erkänna” på kinesisk tv var ju nämligen att han personligen fört tusentals politiskt känsliga böcker över gränsen från Hongkong för att sälja i Kina.

Detta skrev jag mer om redan i mars i fjol, i ett inlägg med rubriken ”Svensk riskerar fem års fängelse i Kina”.

A journey through Snow Country, continued

In my last post from Japan I wrote about how snow are becoming a bit of a rarity in the parts of the Japanese main island Honshu that author Yasunari Kawabata referred to as ”snow country” just a generation ago.

That, fortunately, is not the case in the mountains of Akita prefecture a bit further north on Honshu.

After having travelled on a couple of slow trains – a world away from the high speed train Shinkansen – I found myself on a second bus with only me on it climbing those very mountains in the dark, with white walls of snow on both sides of the road, taller than the bus itself.

Being secluded on an altitude of 1,500 meters only adds to the feeling that Tsurunoyo Onsen, dating back to 1638, the early days of Japan’s Edo period, is a very special place indeed. Already on beforehand a couple of my Japanese friends had their jaws dropped over the fact that I was lucky enough to get a room at this institution of a hot spring.

And it is impossible to imagine what could possibly make a hot spring experience better than that of Tsurunyo, when laying in its sulphur smelling waters at the nude mixed gender outdoor bath and gazing at the stars a clear and cold winter night.

Next day – forced back into a modern reality – a roaring Shinkansen train took me some 300 kilometers in just over three hours, which included quite a few station stops and a journey through a newly built engineering marvel of an underground tunnel from Honshu to Japan’s northernmost island Hokkaido.

Shinkansen now reaches the old port city of Hakodate, one of three ports forced open for ”trade” with western countries in the late 1850’s, when Japan as a shogunate had been almost totally isolated from the surrounding world for over two centuries. (In 1633, shogun Iemitsu actually introduced capital punishment for any Japanese travelling abroad.)

But, as a port city, central Hakodate’s altitude is of course no greater than a couple of meters above sea level, which also reflects on the weather. Even though Hakodate is hundreds of kilometers north of ”snow country”, it was raining when I left the city.

Rain, my host in Hakodate assured me, is almost unheard of in early February.

(Below are some photos from the last days of my Japan trip. Please note that they are all unedited JPG, and that the edited RAW files will be richer in detail once printed in the travelling magazine that assigned me to do this journey.)

Shinkansen, Japan’s outstanding high speed train, heading for Hokkaido from Morioka station.

Tsurunoya Onsen, in the mountains of Akita prefecture, is by far the most beautiful hot spring I ever visited.

View at dusk from Hakodate mountain.

A private room at Tsurunoya Onsen with milky, sulphur smelling water.

Snow over the peaceful facilities of Tsurunyo Onsen.

Giant hairy crabs for sale en masse at a morning market in Hakodate.

Boats in the waters just outside the historical port of Hakodate.

An old samurai house in Kakunodate, now turned into a small but carefully designed museum.

Monkeys enjoying a hot spring session in the botanical gardens of Hakodate.

And just one more photo of the monkeys, because animals, as we all know, are just SO CUTE!

A journey through Snow Country

For the last few days I have been travelling through the sparsely populated northern parts of Japan’s main island Honshu, an area which Yasunari Kawabata referred to a ”snow country” in his 1948 novel with the same title, eventually earning him the Nobel Prize in literature two decades later.

The area lives up to Kawabata’s nickname, as a seemingly never ending flurry of snow are spraying white the surrounding fields and mountains. Northern Honshu also lives up to the atmosphere of Snow Country; a vast landscape which beauty swallows the people wandering about in the small towns dotted along the impressive Japanese railway web.

The north is, of course, less developed than the megacities of the south, but that also means it is better preserved. Test of centuries of time have left untouched the architecture of old postal towns and hidden samurai villages. The appearance of secluded hot springs are not from the future, but from the Edo period.

Traditional customs and manners are also deeply rooted in the people of the north; hard working and honest, tough but caring and polite, making time for interactions rather than spending meal time hugging smartphones.

Hands down, northern Honshu is one of the most beautiful places I ever visited. But that might be changing. During the second day of my trip, in the castle town of Aizuwakamatsu, I was meet by a spell of cold rain as I flung the door of my farming house open at 05:30, heading out on what I thought was going to be a hunt for scenic winter landscape photographies. (Naturally, in snow country, precipitation in early February should not be rain but snow.)

As she drove me around on the wet streets of a dark blue morning twilight, my hostess told me in broken English that last winter, they had so little snow that farmers started to worry there would not be enough water the following summer. When I suggested it might have to do with global warming, she put a grim look on her face and nodded in silence.

Next day, some 150 kilometers further north, rain turned to hefty snowfall in the sleepy farming town of Murayama. But also here, the family I was staying with are witnessing changes. ”We are farmers so we live with the nature, and every year the harvesting season is starting earlier than last”, a brisk but kind farming woman told me as big wet flakes was smashing against the car windows.

So while heading further north to my final destination of Hokkaido, I can’t help but thinking that this is a good time to visit snow country. In a few years, it might not live up to the title of Kawabata’s novel anymore.

(Below are some photos from the first days of my trip. Please note that they are all unedited JPG, and that the edited RAW files will be richer in detail once printed in the travelling magazine that assigned me to do this journey.)

Dusk at Ginzan Onsen, a hot spring village in the outskirts of Oishida.

Woman in kimono braving the snow at a temple area in Nikko.

Stone statues lighten up during a cold winter night in Nikko.

Yamadera, the ”temple mountain” in the outskirts of Yamagata.

Snow country is also sake country. Fifth generation owner of family brewery Mitobe is showing some of the rice used in the process.

Hefty snowfall in the old postal town of Ouchijuku.

My room in Murayama, simple but clean and with a fireplace to keep the cold winds of winter away.

Woman selling barbecue a snowy day in Ouchijuku.

Temple doors in Nikko that stood the test of centuries of time.

Family altar in the farming house I stayed in close to Aizuwakamatsu.

Sake and grilled fish skin; local delicacies in northern Honshu.

Overview of the old postal town of Ouchijuku.