Tidigare under dagen avled nobelpristagaren Liu Xiaobo i cancer. Sjukdomen hade utvecklats i det fängelse han suttit i sedan 2009, dömd till ”omstörtande verksamhet” som medförfattare till ett politiskt manifest för demokrati och mänskliga rättigheter.
Historien är särdeles sorglig, även för att vara Kina. Först i det absoluta sista stadiet av sin dödliga levercancer flyttades Liu från fängelse till sjukhus. Han tilläts dock inte återvända till Peking, och än mindre åka utomlands för behandling trots att det var hans uttalade vilja.
Istället kom han att dö bevakad av hundratals poliser på ett sjukhus i närheten av fängelset i norra Kina. Hans fru – som redan drivits till vansinne av ett årtiondes husarrest och övervakning – var den enda som tilläts vara vid hans sida. Övriga familjemedlemmar övervakades och hotades för att information om nobelpristagarens tillstånd inte skulle läcka ut.
Om detta och mycket mer skriver jag för Expressen Kultur, i en artikel som kommer i papperstidningen i morgon men redan nu finns tillgänglig på nätet. Där står bland annat att läsa om Liu Xiaobos personlighet och mentalitet:
Liu Xia fick inte medverka vid sin makes skenrättegång. Utanför rättssalen höll polisen även en samling journalister och utländska diplomater, inklusive Sveriges ambassadsekreterare, i schack. Liu Xiaobo visste att han skulle dömas, och hade förberett ett sista anförande med rubriken “Jag har inga fiender” som han aldrig fick tillstånd att läsa upp.
Anförandet lästes i stället upp vid nobelceremonin i Oslo 2010, där Liu representerades av en tom stol eftersom Kina förbjudit hans familjemedlemmar att lämna landet. Där stod att Liu inte har några fiender och heller ingen avsky. Inte mot poliserna som övervakat honom och arresterat honom, inte mot åklagarna som åtalat honom, inte mot domarna som dömt honom. “Hat”, framhöll Liu, “är något som får en persons förstånd och samvete att ruttna bort”.
Jag passar också på att – i likhet med många internationella medier och de flesta människorättsorganisationer – ge en känga till de utländska regeringar som inte vågat pressa Kina att behandla Liu Xiaobo väl. Påverkan måste kom utifrån, eftersom censur innebär att få i Kina ens vet vem han är:
Såväl USA som EU och enskilda länder uppmanade Kina att låta Liu i enighet med sin uttalade vilja få vård utomlands. Pressen ledde till att experter från USA och Tyskland fick möjlighet att besöka Liu. De bedömde att han fortfarande var stark nog för att kunna resa. Men då det verkligen gällde var det ingen som vågade stå upp. För samtidigt som Liu Xiaobos tillstånd förvärrades sammanträdde G20 i Hamburg.
Men där sades inte ett enda ord om Liu. Världens ledare var som vanligt upptagna med att förbättra sin bilaterala relation till Kinas president Xi Jinping, för att kunna dra nytta av Kinas ekonomiska boom.
Human Rights Watch varnade för att Kina därmed “uppmuntras att fortsätta behandla politiska aktivister illa”. Någon press inifrån existerar inte eftersom Liu Xiaobo tack vare censur är okänd i Kina. Jag bodde i Peking 2010 och få av mina kinesiska vänner kände då till att han fick Nobelpriset. I dag ser jag Liu hedras på Twitter och Facebook, men inte på motsvarigheterna WeChat och Weibo i det Kina han gav sitt liv för att förändra.
Läs hela min artikel för Expressen här, och vänligen se till att dela den. Ämnet är lika viktigt som det enskilda fallet är sorgligt.
Relaterad läsning:
”Obituary: Liu Xiaobo, China’s leading human-rights campaigner” (The Economist)
”’Murder without spilling blood’: the Chinese Communist Party’s history of denying medical treatment to its enemies” (Quartz)
”China bears ‘heavy responsibility’ for Liu Xiaobo’s ‘premature’ death, Nobel committee says” (Hong Kong Free Press)
