Utdrag från min bok, kapitel 6

Under gårdagen slutförde jag manuset till min nästa bok, som handlar om Gui Minhai och Peter Dahlin vilka båda kidnappats av kinesiska säkerhetstjänsten. Nu väntar några månaders redigeringsprocess innan den är ute på marknaden.

Bjuder så länge på ett utdrag från min förra bok, ”Det nya Kina – den repressiva stormakten”, närmare bestämt kapitel 6 som handlar om landets ekonomi.

Kinas ekonomiska system fungerar helt annorlunda än vårt, och skulle kräva långt mer än ett kapitel för att förklara utförligt. Men i kapitel 6 ger jag i alla fall grunderna för den nyfikne:

Kinas modell bygger på att staten dominerar viktiga sektorer som energi, olja, infrastruktur och telekom. Genom det helt statliga banksystemet slussas sedan pengar ut till enorma statliga företag inom dessa industrier, som sedan säkrar jobb och tillväxt genom investeringar i form av fastigheter, vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser och annan infrastruktur. Genom kontroll över kapital och monopol över flera ekonomiska nyckelsektorer kan staten mer eller mindre bestämma landets tillväxttakt. Ingen större insyn erbjuds visserligen i vare sig statsbudget eller de statliga företagen och deras investeringar. Men i utbyte går det fort; tusentals mil av snabbtåg färdigställs snabbare än det tar för Sverige att borra sig genom Hallandsåsen.

Denna ekonomiska modell resulterade i snabb tillväxt under ett par årtionden. Men den har även lett till flera underliggande ojämlikheter i systemet.

Framför allt har landets myndigheter förlitat sig på statliga investeringar för att hålla tillväxten uppe. Det är inget som går att göra i all evighet, och nu måste Kina kämpa för att ställa om sin ekonomi till att bygga mer på konsumtion och därmed bli långsiktigt hållbar:

The China Model fungerade överlägset när Kina behövde växa med en hastighet som rättfärdigade enorma investeringar i fastigheter, industrier och infrastruktur. Från 2000-talets början till ungefär 2010 genomgick landet vad som ofta beskrivs som världens genom tiderna största byggboom, där bygg- och fastighetssektorn stod för långt över hälften av den nya tillväxten. En sådan takt kan inte hållas för alltid, och på senare år har tillväxten i detta segment stagnerat dramatiskt. Likaledes är The China Model beroende av en billig och självuppoffrande arbetsstyrka. Men ökat välstånd och högre utbildningsnivå innebär att Kinas arbetare ställer allt högre krav; i synnerhet dagens unga kineser förväntar sig finare titlar och fetare lönekuvert.

Kina behöver nu ställa om sin ekonomi från statliga investeringar och export till service och konsumtion, främst genom att ge hushållen mer köpkraft. Om detta råder det konsensus såväl inom som utanför landets gränser. En nästan lika klar konsensus råder bland ekonomer och analysföretag om att detta borde ha skett mycket tidigare, och att drastiska åtgärder därför nu krävs. Kinas ekonomi har ökat med över 10 procent årligen under 2000-talet. Men enligt Michael Pettis, ekonomiprofessor vid Peking University, ökade hushållens inkomster med bara drygt 7 procent under samma tid, medan den statliga sektorn växte med 15 procent. Data visar likaledes att Kinas arbetarlöner sjönk i proportion till landets BNP under samtliga 22 år som ledde fram till 2010.

Samtidigt för en ekonomi beroende av statliga investeringar obönhörligen med sig en hög skuldnivå. Mycket riktigt så varnade IMF förra månaden för att Kinas skuldnivå nu är fyra gånger högre än för ett årtionde sedan, och väntas växa ytterligare från 235 procent av BNP i dag till 300 procent år 2022.

I boken förklaras de grundläggande anledningarna till den denna skuldkris, som är det kanske allra största problemet för Kinas ekonomi i dag:

Kinas skuldkris är till stor del en inhemsk affär – landet är fortfarande nettoutlånare – och dessutom är hushållens skuldsättning fortfarande låg. Men det skänker knappast landet någon immunitet mot finansiella problem. Istället är det företag och lokala myndigheter som är skuldsatta. steringar inom tung industri som gjordes då Kina växte som allra snabbast har lett till en besvärlig överkapacitet i produktionen av bland annat stål, kol, cement, aluminium, glas och fartyg. Kina tillverkar nu exempelvis mer stål än resten av världen tillsammans samtidigt som den inhemska efterfrågan mattats av i takt med att byggboomen stagnerat, vilket fick över hälften av alla kinesiska ståltillverkare att gå med förlust under 2015. Det innebär vidare att många företag inte kan betala tillbaka bankerna och att såväl inventarier som andelen dåliga lån på senare år skjutit i höjden. Våren 2016 skrev The Economist att cirka två femtedelar av alla nya kinesiska banklån går till att betala ränta på redan existerande lån, varför det i dag krävs fyra kronor i nya utlån för att skapa en kronas BNP-ökning, jämfört med bara en dryg krona innan den globala finanskrisen.

Situationen är särskilt allvarlig inom den statliga sektorn, vars jättebolag dominerade landets ekonomi helt under Mao Zedongs dagar och än i dag hämmar såväl tillväxt som innovation. Sedan de ekonomiska reformerna startade efter Maos död har hundratusentals av dessa visserligen stängts ner, slagits ihop, sålts av eller på andra vis privatiserats. Men vid slutet av 2011 fanns fortfarande 144 700 statliga företag kvar, som tillsammans utgjorde en fjärdedel av BNP och hade tillgångar värda över 100 000 miljarder kronor. Dessa företag är ökända för notorisk korruption och ineffektivitet trots subventioner och favorisering från myndigheter och banker. De får ofta banklån på bekostnad av privata aktörer som istället måste söka finansiering på annat håll och till sämre villkor. På så vis har så kallade ”skuggbanker” vuxit fram i Kina, som utgörs av allt från privata finansieringsfonder till rena lånehajar vilka ligger ute med tiotusentals miljarder kronor i högrisklån som kan behöva annulleras i takt med att tillväxten avtar. Faran och omfattningen av denna halvt olagliga sektor är svårbedömd, men en fingervisning ges av att Kinas statliga banker i dag bara står för tre femtedelar av all utlåning jämfört med nästan 100 procent för ett drygt årtionde sedan.

Det handlar alltså främst om pengar som pumpas in i statliga företag, som på grund av korruption och tröga gamla hierarkiska system är oerhört ineffektiva. De statliga jätteföretag har en mycket lägre avkastning på sina tillgångar än privata företag, trots att de på många vis behandlas fördelaktigt av myndigheterna.

Trots detta kommer de statliga företagen inte genomgå några större privatiseringar under Xi Jinping. Han planerar istället att stärka deras ställning, för att staten ska kunna behålla kontroll över den kinesiska ekonomins nyckelområden.

Ett annat ständigt orosmoln är huruvida Kinas ekonomiska statistik är tillförlitlig. Även premiärminister Li Keqiang har avfärdat officiell statistik som ”referenspunkter”, och många analytiker tror att landets tillväxt är lägre än vad som uppges:

Förtroendet blev knappast högre då det i januari 2016 offentliggjordes att Wang Baoan, ordförande vid Kinas nationella statistikbyrå, befann sig under utredning för korruption. Detta skedde efter att en särskild inspektionsgrupp undersökt statistikbyrån under tre månaders tid, och bara en vecka efter att Wang bedyrat inför media att Kinas ekonomiska statistik är ”genuin och trovärdig” samt att metodiken vid hans byrå lever upp till global standard. Vid början av 2016 sade även bland andra Anne Stevenson-Yang, medgrundare av J Capital Research, att hon upplevt en allt större diskrepans i officiell statistik under de senaste två åren samt att statistiken tenderar att försvinna då den blir negativ. I New York Times citerades hon säga att anställda inom statliga företag skrattar åt den officiella statistiken, och att det därför är lustigt hur många utlänningar tror på samma siffror.

Vid årets början kom även rapporter om att myndigheter höll tillbaka eller rent av ändrade negativ ekonomisk statistik. Sammantaget har detta fått ekonomer vid bland annat Barclays Bank, Oxford Economics, The Conference Board och Capital Economics att uppskatta Kinas riktiga ekonomiska tillväxt i dag till mellan 4 och 6 procent. Särskild skepsis riktas mot myndigheternas positiva siffror gällande sektorer som industriproduktion och byggsektor, som enligt många andra indikatorer inte växte alls under 2015.

Andra problem som tas upp i kapitel 6 är kapitalflykt, klasskillnader, välfärdssystem och varför utländska företag i allt större utsträckning lämnar Kina.

För en grundläggande genomgång av Kinas ekonomi, köpt ”Det nya Kina” via exempelvis Bokus (217 kr) eller Adlibris (219 kr).