Inför Kinas partikongress, årets viktigaste politiska händelse

Om man googlar på ”Kina partikongress” så har det bara skrivits en handfull artiklar om detta på svenska den senaste månaden, och som en bisats till exempelvis Nordkorea eller ekonomiska tillväxtsiffror. Detta är egentligen helt ofattbart.

Nästa vecka – närmare bestämt den 18 oktober – inleds nämligen den 19:e partikongressen, Kinas utan jämförelse viktigaste politiska sammankomst som endast äger rum vart femte år. Här ska landets ledarskap och politiska inriktning för de kommande fem åren utses och utstakas.

Partikongressen är därmed som det amerikanska presidentvalet. Men istället för valkampanjer föregås det av maktkamp och kohandel bakom stängda dörrar. Därför är det kanske för svårt för många svenska redaktioner att rapportera om mötet.

Det är synd, för partikongressen i Kina kan rentav sägas vara en viktigare världspolitisk händelse än det amerikanska presidentvalet. Detta därför att den sittande presidenten Xi Jinping – som förväntas förstärka sin makt under kongressen – inte hålls tillbaka av de kontrollmekanismer som omöjliggör för Donald Trump att få genom många av sin vallöften.

Vidare kommer Xi, i motsats till Trump, inte heller granskas ut i fingerspetsarna av inhemsk media vare sig innan eller efter kongressen. Inhemsk media har nämligen bringats under total kontroll under de fem år som gått sedan Xi blev Kinas ledare under 18:e partikongressen 2012.

Därför är det desto viktigare att utländsk media uppmärksammar den politiska situationen i Kina, än fortsätter raljera om Donald Trumps Twitter.

Att Xi kommer tilldelas ännu en femårig ämbetsperiod som kommunistpartiets generalsekreterare och Kinas president står utom allt rimligt tvivel. Men samtidigt finns det en hel del andra saker som är viktiga att hålla koll på under den stundande partikongressen.

President Xi Jinping förväntas stärka sitt grepp om makten under 19:e partikongressen i oktober.

Främst handlar det om till vilken grad Xi kommer ändra i konstitutionen för att ytterligare stärka sitt grepp om makten. Sedan 2002 finns en oskriven regel som gör gällande att ingen politiker äldre än 68 år får påbörja ytterligare en femårsperiod i politbyråns ständiga utskott, som är Kinas högsta politiska instans. Ingen tjänsteman får heller tjäna fler än två ämbetsperioder i sträck i detta utskott.

Detta innebär att fem av de sju nuvarande medlemmarna måste ersättas under partikongressen. Dock är det sannolikt att Wang Qishan kommer få stanna ytterligare fem år, trots att han redan fyllt 69. Anledningen till detta är Wang ansvarar för den omfattande kampanjen mot korruption, genom vilken Xi Jinping lyckats rensa ut flera politiska meningsmotståndare från partiet.

Sedan Xi tog makten 2012 har över en miljon tjänstemän satts dit för korruption. Bland dessa märks 140 med en position som viceminister eller högre, samt över 90 militära befälhavare med en rank av minst generalmajor. Passande nog har de flesta av dessa höjdare även misstänkts för att ha brustit i sin politiska lojalitet mot Xi.

Om Wang Qishan får stanna ytterligare fem år, visar detta att Xi redan centraliserat nog med makt kring sig själv för att utan konsekvenser ändra partiets regler. Men eftersom de nuvarande reglerna gör gällande att Xi själv måste dra sig tillbaka efter nästa partikongress år 2022, så kan fler och betydligt större ändringar i Kinas konstitution vara att vänta.

Det finns nämligen inget som tyder på att Xi planerar kasta in handduken 2022. Tvärtom så har han redan gått emot praxis genom att inte utse någon efterträdare. Många höll Sun Zhengcai, partiboss i megastaden Chongqing, som en tänkbar tronarvinge. Men istället snärjdes den ambitiöse Sun förra månaden in av Wang Qishans kommitté mot korruption, och har redan nu uteslutits från kommunistpartiet.

För att Xi ska kunna regera bortom år 2022 kan han naturligtvis utöka antalet ”lagliga” ämbetsperioder som politbyråmedlem och president till tre. Han skulle även kunna återinföra posten som partiordförande, vilken Mao Zedong styrde Kina genom i över tre årtionden fram till sin död 1976.

Posten som partiordförande avskaffades 1982, som ett steg i ledet av Deng Xiaopings försök att skapa ett politiskt system som förhindrade att en enstaka person skulle få lika mycket makt som Mao Zedong en gång hade. Maos maktcentralisering fick ju katastrofala följder i form av kampanjer som kulturrevolutionen och svältkatastrofen det stora språnget, vilka den framlidne diktatorn kunde starta helt oemotsagd eller helt utan stöd från andra toppolitiker.

För att förhindra detta bestämde Deng även att politbyråns ständiga utskott skulle fatta alla viktiga beslut genom diskussion, konsensus och i värsta fall omröstning. De efterföljande reglerna angående ålder och ämbetsperioder i detta utskott var naturliga steg i ledet att skapa ett system där alltför mycket makt inte skulle kunna centraliseras hos en person eller en partifraktion.

Medan den förre presidenten Hu Jintao inte visade någon ambition på att centralisera den politiska makten kring sig själv, så har Xi Jinping varit raka motsatsen. Han har liksom Mao Zedong effektivt lyckats köra över statsapparaten genom etableringen av ett dussintal ”ledningsgrupper” inom områden som utrikespolitik, reformarbete eller ekonomi och finans.

Smidigt nog har Xi även utsett sig själv till ordförande i dess grupper, och fyllt dem med politiska allierade till sig själv. På så vis har han exempelvis lyckats marginalisera premiärministern Li Keiqang, som enligt tradition ska ansvara för Kinas ekonomi, men inte har presidentens fulla förtroende eftersom de kommer från olika partifraktioner.

Vid ett viktigt plenum förra hösten utsågs Xi dessutom till ”kärnledare”, en benämning som även Mao Zedong berikades med, men aldrig den förre presidenten Hu Jintao. Under årets gång har Kinas militär dessutom börjat kalla Xi för ”ordförande” (som Mao) snarare än ”befälhavare” (som Hu) när han inspekterar trupperna.

Ytterligare en likhet med Mao är den nästan ofattbara personkult som börjat uppstå kring Xi Jinping. Hu Jintao eller ens Deng Xiaoping hade aldrig någon ambition att forma en sådan kult kring sig själva. Men på kinesisk statlig tv går nu en miniserie där man bland annat kan se den unge Xi Jinping under kulturrevolutionen skyffla is barfota vid ett dammbygge, och bära 100 kilo tunga vetesäckar på en fem kilometer lång bergsväg – utan att byta axel.

Tidigare i veckan rapporterade The Guardian om hur en ny, omfattande utställning med tio zoner om Kinas framsteg under Xi Jinping nyligen invigts vid en av Pekings största mässhallar. Utställningen är full av citat från och bilder på Xi Jinping, bland annat flera där han rådgiver eller på olika vis vägleder landets trupper iförd militäruniform.

Den tilltagande personkulten har även väckt misstankar om att ”Xi Jinpings politiska teori” kommer skrivas in i kommunistpartiets konstitution, sida vid sida med ”Mao Zedongs teori” och ”Deng Xiaopings teori”. Det skulle i så fall garantera att Xi Jinping – även utan formell titel – kan fortsätta utöva stort politiskt inflytande över Kina långt efter partikongressen år 2022.

Varför är då allt detta viktigt? Jo, att världens största land backar från en mer konsenusbaserad modell för beslutfattning till ett system där en stark ledare kan bestämma allt riskerar få digra följder.

Särskilt som denna starka ledare redan nu iscensatt den värsta kampanjen mot Kinas civilsamhälle sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg, och för en allt mer aggressiv linje vad gäller kinesiska territoriella krav i exempelvis Taiwan, Sydkinesiska havet och gränsområden med Indien och Bhutan.

Xi Jinpings politiska mantra ”den kinesiska drömmen” är baserad på en ohämmad nationalistisk och öppen rasistisk filosofi om att utöka Kinas politiska och territoriella makt på mindre grannländers bekostnad, inte helt olik Nazitysklands filosofi om ”lebensraum”.

Xi vill bli ihågkommen som ledaren vilken gjorde Kina till en fruktad stormakt, och här helgar ändamålen alla medel.

Om Xi lyckas stärka sin makt vid kommande partikongress genom att ändra regler och konstitution till sin egen fördel, så kommer hans personliga politiska agenda således fortsätta dominera med oförminskad kraft.

All opposition inom Kina kommer då fortsätta kväsas obönhörligen, samtidigt som ambitionen att sprida landets politiska modell till omvärlden kommer trappas upp i takt med de aggressiva territoriella kraven i närområdet.