Publicerat: Mysteriet med den fängslade förläggaren

Gui Minhai har nu varit försvunnen i 786 dagar. I det aktuella numret av magasinet Författaren, som ges ut av Sveriges Författarförbund, skriver jag om den kalabalik som uppstod när Gui sades ha släppts fri i mitten av oktober och bjuder dessutom på en hint av innehållet i min kommande bok.

Sedan kinesiska myndigheter hävdade att Gui “frisläppts” i mitten av oktober har inte mycket nytt skett kring fallet. Han har fortfarande inte fått tillstånd att lämna Kina, och har heller inte fri tillgång till internet eller telefon.

Som jag skriver i Författaren är det är alltså viktigt att förstå att en individ som fängslats i Kina inte nödvändigtvis är fri bara för att landets myndigheter påstår att så är fallet:

I början av oktober i år fick svenska ambassaden plötsligt veta att Gui Minhai skulle släppas fri den 17 oktober. Men när ambassadpersonal åkte till platsen där de tidigare besökt förläggaren var han försvunnen. De fick veta att han släppts under natten och nu är “fri att resa”.

Förvirringen var total. Veckan därpå ringde Gui Minhai först till generalkonsulatet i Shanghai och sedan till sin dotter. Han uppgav sig ha träffat sin familj i hemstaden Ningbo, planerade att söka nytt svenskt pass och hoppades återvända till Europa om ett par månader. Men först var han tvungen att få tillstånd från kinesisk polis.

I Kina har ordet “fri” en helt annan betydelse än i Sverige. Flera journalister och aktivister har de senaste åren släppts fria, bara för att sättas i husarrest eller tvingas leva under någon av regimens otaliga övervakningsformer. Därför är det nu viktigt att svenska myndigheter ställer krav på Kina. Samtidigt finns det anledning att diskutera hur de hanterat fallet hittills. Hur är det exempelvis möjligt att en svensk som kidnappats i ett tredje land behandlas som ett konsulärt och inte ett storpolitisk ärende?

I min kommande bok finns flera uppgifter som förvånar, bland annat hur svenska myndigheter stängt ute dottern Angela. I stor kontrast till fallet med Martin Schibbye och Johan Persson, journalisterna som greps i Etiopien 2011, har utrikesminister Margot Wallström vägrat tala med Angela över telefon och än mindre träffa henne. Detsamma gäller den tidigare svenska ambassadören i Peking, som till och med undvek förläggarens dotter när de hamnade på samma event.

Kommunikationen har istället skett bakom stängda dörrar, precis som Kinas kommunistparti vill ha det. Detta trots att forskning visar hur tyst diplomati riskerar få motsatt effekt i ett slutet politisk system som det kinesiska, vars regim snarare ser detta som en svaghetstecken.

Svenska myndigheters agerande är något som diskuteras mycket i min kommande bok, som har titeln “De kidnappade Kinasvenskarna” och vars utgivning är planerad till slutet av januari. Där skildras hur såväl myndigheter som media i exempelvis Storbritannien eller USA ofta visat större intresse för Gui Minhais fall än sin svenska motsvarigheter.

I boken, liksom i artikeln, beskrivs även det fokus på etnicitet som just nu är en växande drivkraft inom kinesisk politik.

Enligt Xi Jinpings slagord “den kinesiska drömmen” är det alla etniska kinesers “plikt” att på ett positivt vis marknadsföra kinesisk kultur, så som den definieras av kommunistpartiet, även om de är bosatta i utlandet.

Texten finns inte publicerad på nätet, men med Författarens tillstånd har jag lagt upp en PDF på texten som kan läsas här nedan eller i större storlek via Scribd:

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 800 andra artiklar? Överväg då att prenumerera på InBeijing Premium, eller att stödja sidan via Patreon eller Swish (073-0705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera