Denna vecka publicerar Supermiljöbloggen ett utdrag från min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, nämligen kapitel 23 som har rubriken ”Klimatbluffen”.
Särskilt sedan Donald Trump förra sommaren tog USA ut ur Parisavtalet, så har Kina ofta framställts som det land vi nu måste sätta vår tillit till för att lösa klimatproblemen. Och som jag i måndags skrev i mitt veckovisa nyhetsbrev, så är det mycket riktigt Kina som nu står för de allra största investeringarna globalt i förnyelsebar energi.
Men, som jag skriver i min bok, så finns det också en annan sida an myntet. Kinas utbyggnad av sol- och vindkraft är knappast någon garanti för att landet ska minska sina koldioxidutsläpp:
Förvisso är det sant att Kina nu är världens största investerare i förnyelsebara energikällor. Men inom detta område kan statistik vändas och vridas åt alla håll. Det är också sant att Kinas produktion av kol ökade med över fem procent under första halvåret 2017, samt att myndigheterna under samma år planerade att expandera kapaciteten vad gäller kolbrytning med 300 miljoner ton. Följaktligen rapporterade statliga medier hösten 2017 att luften i Peking, grannstaden Tianjin och den omkringliggande provinsen Hebei under årets gång varit drygt tio procent sämre jämfört med fjolåret. I Taiyuan, huvudstad i kolprovinsen Shanxi, var luften 33 procent mer förorenad under första halvåret 2017 än året innan. Det är dessutom sant att Kina vid slutet av 2016 tillkännagav en planerad ökning av kapaciteten för kolkraft som helhet med omkring 19 procent de kommande fem åren. Enligt International Energy Agency kommer Kina att stå för över en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs fram till år 2040. Trots att investeringarna i grön energi ökar så planeras alltså samtidigt en ökning av både kärnkraft och fossila bränslen för att säkerställa den ekonomiska tillväxten.
Vidare skriver jag även hur miljöaktivister ofta arresteras, samt hur NGO:er och andra organisationer som har med miljö att göra ofta förhindras i sitt arbete i Kina, på ett vis som oftast inte sker i mer fria länder.
Och vad gäller Parisavtalet, så är det också viktigt att förstå vad detta avtal innebär för Kina, som intog en tuff ställning redan innan förhandlingarna:
I internationella förhandlingar yrkar kinesiska tjänstemän på status som ömsom stormakt, ömsom utvecklingsland, beroende på vad som passar bäst för stunden. I Paris 2016 var det utan tvekan utvecklingsland. Och i egenskap av utvecklingsland argumenterade Kina för att dess förpliktelser borde vara betydligt mindre, trots att landet står för cirka en tredjedel av världens samlade utsläpp av växthusgaser och redan 2014 passerade EU även vad gäller koldioxidutsläpp per capita. Sedan år 2000 har Kina ensamt stått för två tredjedelar av den globala utsläppsökningen. Men redan innan förhandlingarna klargjorde kinesiska myndigheter att de endast kunde gå med på att alls minska sina utsläpp ”omkring år 2030”. Det snålt tilltagna löftet fick exempelvis The Economist att på förhand kalla Kinas målsättning för ”relativt meningslös”, särskilt med tanke på att landets avtagande ekonomiska tillväxt i vilket fall kommer innebära att utsläppen börjar minska redan före 2030.
Med dessa villkor är det givetvis naturligt att Kina stannar kvar i Parisavtalet även om USA går ur. Det verkligt märkliga är hur landet kan få så pass mycket ära och beröm för detta av omvärlden.
Läs mer om diskrepansen mellan retorik och verklighet i Kinas miljöpolitik via Supermiljöbloggen, eller för den delen genom att beställa min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”.
