maj 2018

Published on

Så bör Margot Wallström och UD behandla familjer till svenskar som kidnappas av regimer

Under gårdagen publicerade Svenska Dagbladet en artikel med rubriken ”Margot Wallström behöver en ombudsman”, skriven av rättsaktivisten Peter Dahlin och Susanne Berger vid Raoul Wallenberg-institutet.

Texten framför kritik mot hur svenska myndigheter behandlar Angela Gui och andra familjemedlemmar till svenskar som kidnappas, fängslas eller på andra vis försvinner utomlands.

Artikeln ligger bakom betalvägg, men eftersom jag har varit med att sammanställa texten så tar jag mig här friheten att även sammanfatta den och recitera ett par stycken.

Vad Dahlin och Berger först vänder sig emot är Wallström och andra tjänstemäns beskrivning om att Sverige inte kan göra mycket för att påverka Kinas grymma behandling av Gui Minhai. Detta eftersom Sverige inte behöver såt ensam i kampen mot Kina; EU har uttalat stöd och snart kommer Sverige även vara ordförandeland i FN:s säkerhetsråd där man har möjlighet att driva frågan.

Men framför allt är det även viktigt att myndigheterna visar empati mot de anhöriga:

Utrikesministern och hennes kollegor bör också försöka att sätta sig in i den verklighet som familjerna till personer som fängslats utomlands lever i. Svenska diplomater måste förstå att familjemedlemmarna inte kan förväntas sitta stilla och vara passiva, särskilt då man (likt i fallet Gui Minhai) möts av en bedövande tystnad från myndigheternas sida.

Tvärtom ser familjerna det som en moralisk plikt att göra någonting, vad som helst, för att hjälpa sina nära och kära. De gör sedan sitt bästa för att agera ansvarsfullt och konstruktivt, men i regel leder det till konflikt med de myndigheter som egentligen borde vara deras främsta stöd. Konsekvenserna blir ömsesidig misstro och ett sammanbrott i kommunikationen.

Till slut känner familjemedlemmarna att de måste utkämpa ett krig på två fronter, vilket är enormt utmattande, och särskilt eftersom spänningarna enkelt skulle kunna undvikas.

Som exempel på detta nämns faktumet att det tog närmare två år innan vare sig Wallström själv och den svenska ambassadören i Peking ens ville prata med Gui Minhais dotter Angela Gui(!)

Angela vände sig istället till FN, amerikanska kongressen och brittiska parlamentet för stöd. Även Peter Dahlin blev efter sin vistelse i ett svart fängelse inbjuden att vittna för USA:s kongress. Ingen av dem har fått någon liknande förfrågan från svenska riksdagen eller UD.

Istället har Angela Gui under långa perioder hållits ovetande om utvecklingen i hennes fars fall, och inte kunnat kommunicera med svenska myndigheter på det vis eller i den omfattning hon velat eller behövt.

Som Dahlin och Berger påpekar så har anhöriga i en rad liknande fall – från Raoul Wallenberg och den av Sovjet nedskjutna DC3:an, till Dawit Isaak och Fikru Maru i dag – upplevt en liknande kula och ointresse från svenska myndigheter. Detta leder till en ond spiral:

Visst måste UD och svensk underrättelsepersonal ges utrymme och tid att utföra sina jobb. Ingen förstår detta bättre än familjerna till dem som har försvunnit utomlands. Men istället för att upprätta en arbetsmässig relation till de anhöriga, händer det alltför ofta att myndigheterna stänger dem ute genom att varken delge dem information eller upprätthålla kontakten. Detta leder till en ond spiral av ilska och förbittring.

Vi är övertygade om att Wallström som privatperson bryr sig om Gui Minhai, Dawit Isaak och andra försvunna svenskars öden. Men samtidigt tvingar regeringens tystnad och uppenbara passivitet – och än värre, dess bryska avfärdanden av familjernas förfrågningar – in familjerna till de bortförda individerna i ett hörn.

Artikeln avslutas med förslaget att även om det kan vara svårt att hitta rätt balans, så bör man utveckla något slags regelverk för att hantera liknande fall i framtiden, vilket exempelvis skulle kunna inkludera en ombudsman mellan myndigheter och anhöriga.

Familjerna till svenskar som låses in av regimer både behöver och förtjänar en grundlig utvärdering av situationen de befinner sig i. Detta sker givetvis bäst genom dialog med myndigheterna, snarare än den isolering och distans vi så ofta ser. Det skulle alla inblandade tjäna på.

Published on

Kinas koldioxidutsläpp nu de högsta sedan 2011

I dag publicerade Financial Times en artikel som visar att Kina är på väg mot de högsta utsläppsnivåerna på sju år. Uppgifterna kommer från Greenpeace, som genom att analysera officiell kinesisk statistik kan konstatera att landet under årets första kvartal släppt ut mer koldioxid än någon motsvarande period sedan 2011.

Kinas utsläpp har ökat med 4 procent jämfört med samma period i fjol. Givet att landet står för över en fjärdedel av jordens samlade koldioxidutsläpp, så är utvecklingen i Kina av största vikt för om världen ska lyckas lösa klimatfrågan:

“China is fundamentally critical for what happened to global emissions,” said Niklas Höhne, a partner at the New Climate Institute and one of the scientists who contributes to Intergovernmental Panel on Climate Change reports.

“The outlook for 2018 is actually bad,” he said, pointing to Chinese planning data that indicated the country’s consumption of coal, oil and gas would grow this year.

“One major goal of the Paris agreement is that global emissions peak as soon as possible, and China is the one that determines in the end whether global emissions will peak soon or not. That is why all eyes are on China.”

Financial Times noterar mycket riktigt att de globala utsläppen i princip stod still under 2014-2016, vilket sammanföll med en tillfällig störning i den kinesiska tillväxten. Men sedan andra kvartalet 2016 har Kinas ekonomi gått starkare igen, vilket resulterat i ökade utsläpp i Kina och därmed även globalt.

Det handlar dock inte endast om att Kina växer, utan även hur den kinesiska ekonomin växer. Financial Times intervjuar en analyst vid Greenpeace, som konstaterar att Kina har återgått till ”den gamla metoden” med att bygga för tillväxtens skull, sedan omställningen till en mer service- och konsumtionsbaserad ekonomi gått trögare än förväntat.

Detta kan också ses av att Kinas stålproduktion under 2017 var den högsta någonsin, trots att myndigheterna vid otaliga tillfällen under de senaste åren talat om att råda bot på överkapaciteten inom sektorer som stål och betong.

Och enligt färsk statistik så fortsätter stålindustrin – som orsakar enormt stora utsläpp – att växa även i år. I april producerade Kina 2,56 miljoner ton stål dagligen, vilket är den högsta nivån under någon månad sedan maj 2014.

Stålproduktionen är en mycket viktig faktor att hålla koll på i Kina. Inte för själva utsläppens skull, utan även som en indikator på hur framgångsrika myndigheterna är med det uttalade målet att lämna tunga industrier och investeringar i byggindustrin till förmån för en tillväxt baserad på konsumtion och service.

Ju mer stål, desto mindre framgång. Desto mindre framgång, ju mer kommer man förlita sig på de tunga industrierna för att hålla tillväxten uppe.

Som Financial Times mycket riktigt påpekar, så investerar Kina stora summor i förnyelsebar energi. Problemet är bara att kolindustrin också byggs ut parallellt. Enligt tidningen gav Peking grönt ljus till nya kraftverk i fyra provinser bara förra veckan.

Som jag skriver i min nya bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, så kommer Kina enligt International Energy Agency att stå för över en fjärdedel av alla nya koleldade kraftverk som byggs fram till år 2040.

Vid slutet av 2016 tillkännagav kinesiska myndigheter också en planerad ökning av kolkraftens kapacitet med 19 procent under de kommande fem åren.

Samtidigt kommer flera vittnesmål om att luften blivit bättre i Kinas storstäder. Det stämmer, åtminstone delvis. Antalet partiklar av typen PM 2,5 var färre i Pekings luft under årets fyra första månader, än vad som var fallet under samma period i fjol.

Däremot var antalet partiklar av denna typ högre i Shanghai med omnejd, vilket bland annat South China Morning Post förklarar i en artikel med den talande rubriken ”Air quality worsening in China’s Yangtze River Delta in 2018, figures show”.

Detta, skriver tidningen, beror på att Kina helt enkelt flyttat smutsiga fabriker och kraftverk från huvudstaden Peking där de märks som mest, till andra delar av landet. Mängden föroreningar är fortfarande densamma:

Environmental groups have said they are worried that the government’s focus on smog in northern China has driven industrial production and pollution further south.

(…)

The government aims to bring down national concentrations down to its “interim” standard of 35 micrograms by around 2035. Average PM2.5 concentrations in 338 cities across China stood at 39 micrograms in the first four months of 2018, unchanged from a year earlier.

Vi har nu en bisarr situation där Kina ökar sina koldioxidutsläpp och går mot de högsta nivåerna sedan 2011. Samtidigt släppte USA i fjol ut mindre koldioxid än på 25 år.

Ändå ser gemene man inte sällan Donald Trump som en miljöbov. Samtidigt framhålls Xi Jinping och Kina ofta – tack löften och retorik – som förebilder eller rentav våra största hopp i kampen mot klimatförändringarna.

Det är dags att syna retoriken och istället se till fakta, som exempelvis: Kinas kommunistparti kommer alltid se den ekonomiska tillväxten som verktyg för att säkra maktmonopolet som viktigare än att jobba för globala klimatmål.

EDIT:

Greenpeace publicerar data och diagram på sin egen hemsida under rubriken ”Dramatic surge in China carbon emissions signals climate danger”. Utdrag nedan:

When China’s coal use fell and CO2 emissions stabilized in 2013-2016, this opened a much-needed window for global emissions to peak and decline as required to avoid the worst consequences of climate change.

However, in the past two years, the government has been running an aggressive stimulus program that has breathed life to smokestack industries and set the clock back on the economic transformation and clean energy transition that are so crucial for the country’s future.

If China’s emissions are indeed going back to rapid growth, it means that the rest of the world would have to run just to stay in place – keep global emissions from increasing. The task of achieving a rapid and sustained decline in global emissions would become essentially impossible. The battle against air pollution has also been made harder by the growth in polluting industries – as Unearthed has been highlighting since summer 2016.

Published on

Veckan som gick: Nyhetsbrev från Kina/Asien vecka 22

Med tanke på den turbulens som vanligtvis råder på nyhetsfronten i Asien, så har den gångna veckan varit relativt lugn. Inte ens toppnyheten – att Donald Trump ställde in mötet med Kim Jong-un – blev konstant, utan det ser nu ut som att detta möte snart kan bli av i vilket fall.

Veckans nyhetsbrev präglas istället av uppdateringar på ämnen som det tidigare funnits ett stort intresse för bland InBeijings läsare: luftföroreningar, elbilar, ”social kreditvärdighet” och Kinas alltmer ansträngda relation till Taiwan.

Dessutom fortsätter övergreppen mot Kinas civilsamhälle, med ett långt fängelsestraff för en tibetansk aktivist och en rapport om den systematiska tortyr som rättsaktivister och människorättsadvokater utsätts för.

Vill återigen tacka alla läsare som stödjer mig via Patreon.

Om du har nytta eller intresse av vad jag skriver, överväg då gärna att sponsra InBeijing med en en valfri summa. Vid 10 eller 20 dollar får ni då dessutom någon av mina tidigare böcker på köpet!

EKONOMI & HANDEL

China-US trade war truce shows where Xi and Trump are weak – Efter att handelskriget mellan Kina och US tillfälligt har lagts på hyllan, så påminner South China Morning Post om att meningsskiljaktigheterna inte försvunnit för det. Tidningen beskriver läget som en vapenvila snarare än ett avtal, eftersom handelsobalansen samt den amerikanska oron för stöld av intellektuella rättigheter och Kinas industripolitik kommer behöva diskuteras igen, kanske redan denna vecka. Tidningen menar dock att båda ledarna är väldigt sårbara, men på olika vis. Kina har mer exporter att förlora, och landets relationer med andra länder kan också komma i kläm om man tvingas öka importen av varor och tjänster från USA på bekostnad av andra handelspartners. Xi Jinping har dock fördelen att han inte behöver bry sig om vad ”väljarna” tycker, medan ett handelskrig oundvikligen skulle slå hårt mot många grupper som utgör Donald Trumps väljarbaser. Räkna dock med att frågan är långt ifrån avgjord.

Little Laos risks losing it all to China – Det skrivs alltmer om Kina nya sidenväg samt riskerna med projektet. Asia Times gav i veckan en grundlig utredning av situationen i Laos där kinesiska lån nu finansierar en järnväg för sex miljarder dollar i detta ett av Asiens fattigaste länder. Att låna pengar till denna järnväg, som ska förbinda Laos med sydvästra Kina, är ett riskabelt projekt som potentiellt kan resultera i att landet blir politiskt beroende av Kina om man får problem med tillbakabetalningen. Världsbanken uppskattade att 44 procent av Laos utlandsskuld var till Kina redan 2015; nu har såväl skuldbeloppet och därmed även andelen sannolikt ökat. Vidare framhålls det i artikeln hur bygget av järnvägen genererar extremt få inhemska jobb. Allt från cement till de blå dräkter som arbetarna jobbar i importeras nämligen från Kina.

POLITIK & INTERNATIONELLA RELATIONER

South Korea may be angling its way into the Trump-Kim summit – Sedan Donald Trump förra veckan plötsligt ställde in det möte som skulle hållas med Nordkoreas ledare Kim Jong-un i Singapore 12 juni, har det hörts olika bud från olika håll om vad som egentligen kommer ske. Det tog inte lång tid innan Trump återigen sade sig vara öppen för att genomföra mötet, och enligt de senaste uppgifterna kan nu även Sydkoreas president Moon Jae-in komma att medverka. Detta sedan Moon för andra gången på kort tid träffade Kim för samtal under helgen, och även sedan tjänstemän från Nordkorea och USA träffats vid den koreanska gränsen. Den rådande stämningen just nu verkar vara att mötet blir av – om inte 12 juni så i alla fall inte långt därefter, spår CNBC som också kallar Trumps plötsliga infall för ”en förhandlingsteknik”, och intervjuar en analytiker som beskriver det som ”ett stresstest”. (Läs mer här via InBeijing.)

Beijing’s Threats Against Taiwan Are Deadly Serious – Det har skrivits väldigt mycket om Kinas upptrappade press mot Taiwan under årets gång, sedan åtgärder och hot från Peking mot Taipei blivit allt värre och mer högljudda. Foreign Policy publicerar här en utmärkt sammanfattning, som bygger på tesen att Kina har misslyckats charma Taiwans politiker och befolkning till att vilja återförenas frivilligt, och att man nu därför har ändrat taktik till att försöka ta landet med hjälp av hot och olika slags påverkansoperationer. Detta hänger givetvis samman med att Taiwans nya regering under president Tsai Ing-wen på olika vis tagit avstånd från Kina, och framför allt inte erkänner det så kallade ”1992 års konsensus”. Kinas taktik har dock i mångt och mycket gett motsatt effekt; såväl politiker som invånare visar en minskad aptit för att närma sig Kina på grund av landets hotfulla aktioner. Foreign Policy varnar för att Peking ”inte bryr sig” om detta, och att vi måste förvänta oss en tid präglad av mer fientlighet samt, om Tsai vinner valet på Taiwan år 2020, även möjligen militär konflikt.

INTERNET, TEKNIK & MEDIA

How China acquires ‘the crown jewels’ of U.S. technology – Politico skrev i veckan långt om ett av de viktigaste områdena i det pågående handelskriget mellan Kina och USA, nämligen faktumet att Kina på olika vis lägger beslag på amerikansk teknologi för att sedan starta sin egen produktion och därmed potentiellt konkurrera ut amerikanska företag inom dess egna sektorer. Detta sker bland annat genom att sätta press på utländska företag med närvaro i Kina, som kan förlora tillträdet till marknaden om de inte delar med sig av sin teknologi till kinesiska partners. Men det sker också genom att privata företag eller investeringsfonder helt enkelt köper upp amerikanska bolag som det går dåligt för ekonomiskt eller som försöker skaffa sig kapital. Det är denna trend som Politico tittar närmare på. Texten ger ett par exempel på amerikanska företag inom olika sektorer som köpts upp av privata kinesiska aktörer, varpå tekniken sedan hamnar i händerna på den kinesiska staten under den strategi som kallas ”Made in China 2025”. Nuvarande lagstiftning är helt enkelt inte nog för att stoppa denna oroande trend; något som är föremål för debatt även i Europa.

China’s social credit system has blocked people from taking 11 million flights and 4 million train trips – För något år sedan var det vanligt med artiklar som beskrev systemet med så kallad ”social kreditvärdighet” som höll på att rullas ut i Kina. Enkelt uttryckt rör det sig om ett slags rankingsystem där landets invånare får poäng för vad de gör och inte gör, vilket sedan vägs ihop till en siffra som ger olika fördelar eller nackdelar i dagliga livet. Exempelvis kan man mista poäng om man går mot rött ljus, och sedan ha svårare att resa utomlands eller köpa en lägenhet. Business Insider citerade i veckan en text från statliga kinesiska medier som visade att detta system redan blockerat över elva miljoner flygresor och drygt fyra miljoner tågresor. Detta på grund av en slags svartlista som uppfördes 2013 och nu innehåller närmare nio miljoner namn. Enligt statlig media är systemet under uppbyggnad och antas kunna vara landsomfattande till år 2020. Vid upprepade tillfällen har oro utförts för att systemet kommer ha en politisk underton, något som bekräftades när en journalist som skrivit om känsliga frågor i fjol nekades att köpa en tågbiljett.

ENERGI & MILJÖ

Air quality worsening in China’s Yangtze River Delta in 2018, figures show – Kina hyllas numera ofta som en slags förebild vad gäller miljö och klimat. Men trots upprepade uppmaningar och försäkringar om kampen mot smog, så kvarstår problemet med svåra luftföroreningar i landets storstäder. En rapport visade i veckan att luftkvalitén i Shanghai med omnejd försämrades något under årets första månader, mätt i antalet skadliga luftpartiklar av sorten PM 2,5. Samtidigt har luften under samma period förbättrats i Peking, Tianjin och Hebei vilket får miljögrupper som South China Morning Post talar med att misstänka att kampanjen för att göra luften ren i huvudstaden helt enkelt innebär att fabriker och föroreningar flyttat till andra delar av landet. Det fastslås även att graden av PM 2,5 i 338 kinesiska städer i genomsnitt var oförändrad under årets första fyra månader jämfört med samma period i fjol.

China is going to sell half the world’s electric cars by borrowing policies from California – Kina stod under fjolåret för ungefär hälften av alla nya elbilar och hybrider som såldes världen över, mycket tack vare subventioner från myndigheternas håll. Enligt Quartz kommer Kina fortsätta leda försäljningen av dessa bilar; 2025 beräknas 19 procent av alla bilar som säljs i Kina vara elbilar, jämfört med 14 procent i Europa och 11 procent i USA. Detta beror i sin tur på att myndigheterna planerar att utöka subventionerna ytterligare, genom ett program som hämtat inspiration från det i Kalifornien, där en bil som inte orsakar några utsläpp inte bara är billigare utan också innebär ett värde för ägaren i form av krediter som man kan handla med. Planen sägs vara ”den viktigaste enstaka policyn” gällande elbilar, med potential att forma biltillverkares produktionsplaner.

SAMHÄLLE & KULTUR

China: Tibetan activist handed grotesquely unjust 5 year prison sentence after featuring in New York Times video – I veckan dömdes den tibetanska aktivisten Tashi Wangchuk till fem års fängelse för ”uppvigling till separatism”. Huvuddelen i bevisföringen består i att Tashi 2015 medverkade i en kort nyhetsfilm på New York Times hemsida, där han berättade om sin åsikt att det tibetanska språket bör fortsätta läras ut till de som vill i Tibets grundskolor. Han menade att oförmågan bland tibetanska barn att tala sitt eget språk bidrar till långsamt sudda ut den tibetanska kulturen. Flera organisationer har rasat på domen som orimlig och absurd; Amnesty International kallar den för ett ”avslöjande” om hur långt kinesiska myndigheter är redo att gå för att tysta dem som vågar ifrågasätta kinesiska myndigheters assimileringspolitik. Tashi har redan suttit fängslad i två år, utan möjlighet att träffa sin familj. (Jag skrev om Tashi här på InBeijing när rättegången mot honom inleddes i januari.)

Battered and Bruised: a new report on torture in China – Ytterligare bedrövliga nyheter för civilsamhället i Kina kom i veckan i form av rapporten ”Battered and Bruised” från RSDL Monitor, som kartlägger den tortyr som satts i system mot aktivister och människorättsadvokater. Rapporten visar hur och varför tortyr fortfarande är ”epidemisk” inom det kinesiska rättssystemet, trots att landet ratificerat internationella konventioner som förbjuder detta. Dessutom sker tortyren nästan alltid helt utan påföljder för de som utför den. Rapporten beskriver även i detalj vilken sorts tortyr som används, genom att dra exempel från flera fall där man intervjuat offren. (Läs här på InBeijing om en uppmärksammad rapport från RSDL Monitor förra månaden.)

Published on

SAS viker sig genast då Kina hotar och bötfäller utländska företag över Taiwan

Redan i januari började rapporter komma om att kinesiska myndigheter kontaktat dussintals av världens ledaste flygbolag, för att pressa dem att ändra benämning på ”Taiwan” till att tillhöra Kina snarare än att listas som ett eget land.

Detta är bara ett steg i ledet i Kinas ambition att frysa ut Taiwan, sedan den nya regeringen under president Tsai Ing-wen på flera vis försökt minska landets ekonomiska och politiska beroende av Kina. Bland annat kommer Kina för andra året i rad att blockera Taiwans deltagande i Världshälsoorganisationens årliga stormöte WHA.

Reaktionen hos berörda flygbolag har varit blandad. Faktumet att många av dem inte vikit sig för Kinas krav, har fått regimen i Peking att under veckan trappa upp sin kampanj. Under gårdagen publicerade statliga tidningen Global Times en lista på 23 flygbolag som hörsammat kraven, och 15 som så ännu inte gjort.

Global Times lade också till en ”deadline” på 25 maj – alltså imorgon – för de återstående 15 flygbolagen att ändra benämningen av Taiwan på hemsidor och i bokningssystem.

Tidigare rapporter i kinesisk media har varnat för att bolag som inte ändrar benämning på Taiwan kan komma att straffas genom ”närmare administrativ granskning”. South China Morning Post intervjuar en professor som varnar för att flygbolagen kan komma att drabbas genom indragna trafikrättigheter som innebär mindre flyg till Kina, som är en allt viktigare marknad för flera av dessa aktörer.

På listan över flygbolag som inte hörsammat kraven återfinns exempelvis flera amerikanska och japanska flygbolag. I andra änden finns Scandinavian Airlines (SAS), som nästan till hälften ägs av den svenska, norska och danska staten, och nästan genast gav efter för Pekings hot.

Sedan dess har såväl Sveriges Radio som svenska tidningar kontaktat SAS för en förklaring, men främst fått krystade svar om internationella standarder, samt att ”flera” aktörer hört av sig och velat se en ändring. SAS hållning i denna fråga sammanfattas bäst via följande tweet:

SAS resonerar alltså enligt följande: Eftersom flera andra flygbolag accepterar politiska krav från världens största diktatur, så gör vi också det. Detta är en mycket farligt resonemang. Det är oerhört nativt att tro att denna sorts krav från Kina kommer upphöra bara för att man accepterar dem.

Givetvis är det precis tvärtom: Kinas myndigheter provar sig just nu fram till vilken grad man kan använda den attraktiva kinesiska marknaden som hållhake för att ställa krav av olika slag på utländska företag, myndigheter och organisationer. Ju större framgångar man har, desto mer kommer man använda sig av denna taktik.

Trenden är ingalunda begränsad till flygbolag. Som jag uppmärksammade här på InBeijing i mars, så sparkade hotellkedjan Mariott på order av Kina en av sina anställda i USA för att han ”gillat” en tweet om Tibet på arbetstid. Mariott lydde genast, eftersom flera hotellkedjor tidigare i år fått sin bokningssajter nedstängda(!) i Kina sedan de listat Taiwan som ett land.

I en kanske ännu mer märklig affär så utfärdade klädkedjan GAP nyligen en ursäkt för att en samling t-shirts som såldes i Kanada avbildade Kinas karta på ett ”inkorrekt” vis, det vill säga utan Taiwan och Sydkinesiska havet. GAP inte bara drog in kollektionen, utan förstörde även t-shirtarna ifråga.

Sannolikt rusigt av sina framgångar, gick kinesiska myndigheter under gårdagen ännu längre genom att bötfälla ett japanskt företag för att de märkt sina produkter med ”Made in Taiwan”, och därmed insinuerade att ön är ett land och inte tillhör Kina:

Vi har alltså kommit till en punkt där Kina har möjlighet att med ekonomiska hot diktera hur t-shirtar som säljs i Kanada ska se ut, eller vilka av sina amerikanska arbetare som en internationell hotellkedja ska sparka.

Egentligen har vi oss själva – eller i alla fall myndigheter och företag som SAS – att skylla för denna utveckling. Om alla företag lägger sig lika platt som SAS för den kinesiska regimens politiska krav, så är det ju självklart att Peking snart återkommer med ännu fler krav.

Anledningen till att flera amerikanska flygbolag inte hörsammar de kinesiska kraven, är att vita huset öppet gick ut och avfärdade dessa krav som ”orwelliskt nonsens”. USA stödjer även att Taiwan ska kunna delta som observatör i WHA.

Att den svenska regeringen eller något stort svenskt företag skulle visa samma ryggrad framstår som osannolikt. Därmed underminerar vi i längden vår egen yttrandefrihet och kanske även delar av vår politiska självständighet.

Som jag tidigare många gånger påpekat här på InBeijing – och som Sveriges Radio nyligen skildrade i sitt program Konflikt – har Sverige på senare tid visat en stor undergivenhet mot Peking på allehanda områden; bland annat har Skatteverket nyligen bytt namn på Taiwan till ”provins i Kina”.

Sammantaget leder utvecklingen till att svenska företag får beröm av statlig kinesisk media – mycket riktigt följt av ännu fler politiska krav:

Published on

Ligger Kina bakom att möte mellan Donald Trump och Kim Jong-un hotas?

I artikeln ”Donald Trump blames China for problems with Kim summit” lägger i dag Financial Times fram en teori som upprepats allt oftare de senaste dagarna. Nämligen att Kina har pressat Nordkorea till att hota att ställa in det möte mellan Donald Trump och Kim Jong-un som ska hållas 12 juni.

Som jag skrev här på InBeijing förra veckan, så ställde Nordkorea plötsligt in ett toppmöte mes Sydkorea och hotade även att skrota det med mellan Kim och Trump som är planerat att äga i Singapore. Detta efter att USA och Sydkorea hållit gemensamma årliga militärövningar, som enligt ett uttalande från Nordkorea ”går stick i stäv” med den positiva utvecklingen på den koreanska halvön under de senaste veckorna.

Snarare än militärövningen, så citerar Financial Times misstankar från Donald Trump om att attitydändringen beror på ett hemligt möte mellan Kim och Kinas president Xi Jinping:

“I will say I’m a little disappointed, because when Kim Jong Un had the meeting with President Xi in China . . . I think there was a little change in attitude from Kim Jong Un. So I don’t like that. I don’t like it from the standpoint of China,” said Mr Trump, referring to a meeting between Mr Xi and Mr Kim in the Chinese city of Dalian earlier this month.

Mr Trump then added that the China-North Korea border — a vital trade route for the reclusive regime — had recently “opened up” despite US efforts to economically isolate and punish North Korea.

Det råder vidare delade meningar bland personer som Financial Times intervjuar, huruvida hotet att ställa in detta möte beror ord och handlingar från amerikanska politiker eller mötet mellan Kim och Xi.

Detta hemliga möte beskrevs i sin tur närmare förra veckan av sydkoreanska Joongang Daily, i en artikel med rubriken ”Xi told Kim he’ll support him even if Trump meeting fails”. Där beskrivs hur Xi gav Kim en rad garantier om stöd, även om mötet med Trump skulle misslyckas eller inte bli av:

“China promised active support even if the North-U.S. summit does not turn out well,” the government source told JoongAng Ilbo on Thursday, describing meetings between Xi and Kim over May 7 and 8 in Dalian, in China’s northeast Liaoning Province, their second summit in some 40 days.

(…)

“The two leaders particularly pledged China’s active support in North Korea’s politics, economy and diplomacy, regardless of the outcome of the North-U.S. summit,” the source added.

Det är därmed knappast långsökt att hävda att detta möte kan ha varit en förutsättning för den plötsligt hårdare hållningen från Nordkoreas sida. Men vad skulle då vara förklaringen – varför skulle Kina vilja sätta käppar i hjulet för detta möte?

En anledning som nämnts är att Kina inte gärna vill se USA och Donald Trump få all ära för att avstyra det nordkoreanska kärnvapenhotet. Ytterligare en anledning är att USA och Kina just nu är inblandade i hårda förhandlingar gällande strafftullar och restriktioner på investeringar, som riskerar mynna ut i ett handelskrig.

Flera medier har påpekat möjligheten att Kina avser använda Nordkorea som en bricka i dessa förhandlingar. Det vill säga förhandla till sig bättre villkor i en uppgörelse om handel, genom att samtidigt garantera USA att mötet mellan Trump och Kim kommer bli av.

Tesen har bland annat lagts fram i artiklarna ”Trump may give in on China trade to get North Korea’s Kim Jong Un, says former ambassador” (CNBC) och ”Donald Trump ‘offered to ease ZTE sanctions to persuade China to help with North Korea summit’” (South China Morning Post).

ZTE refererar till det kinesiska telekombolag vars affärer i USA är en mycket viktig del av verksamheten, men som amerikanska myndigheter har hotat med ska begränsas, vilket Kina har gjort klart att man absolut inte vill ska ske.

Detta vore knappast första gången som Kina använder Nordkorea som en bricka i förhandlingar av olika slag. Även om relationen mellan de två kommunistiska grannländerna är allt annat än problemfria, så utövar Xi fortfarande enormt inflytande över Kim, tack vare faktorer som gränsfrågor och export av energi.

Kina talar ofta om sin ambition och hårda arbete för ett kärnvapenfritt Korea. Men det är samtidigt värt att komma ihåg hur Nordkoreas utveckling av kärnvapenmissiler aldrig skulle ha varit möjlig utan tillgång till kinesisk teknik, som dessutom ofta sålts i hemlighet trots internationella sanktioner.

Och nu pekar alltså mycket på att Kina dessutom är villig att riskera mötet mellan Donald Trump och Kim Jong-un för att skaffa sig en fördel i ekonomiska förhandlingar med USA.

Published on

Veckan som gick: Nyhetsbrev från Kina/Asien vecka 21

Det är återigen under rubriken ”Samhälle & kultur” som den gångna veckans mest delade och diskuterade länkar om Kina återfinns. Dels gäller det övergreppen mot muslimska minoriteter i provinsen Xinjiang, vars förvärrade tillstånd uppmärksammats av flera medier och även sammanfattades av mig på svenska på InBeijing.

Dels handlar det om en rad sexuella övergrepp som uppdagats bland utländska korrespondenter i Asien, som bland annat lett till att den tidigare ordföranden för Foreign Correspondents’ Club China i Peking avgått och stängts av från sitt jobb på Los Angeles Times.

Ännu ett exempel på Kinas många parallellsamhällen: Även om Me Too är bannlyst i Kina, så frodas rörelsen alltså inom vissa grupper och sällskap som är verksamma i landet.

Vill återigen tack alla som sponsrar InBeijing och mitt skrivande via Patreon, där bidragen från er generösa läsare nu uppgår till 161 dollar i månaden.

Överväga gärna att vara med genom att skänka 10 eller 20 dollar, och samtidigt få ett signerat exemplar av någon av mina böcker!

EKONOMI & HANDEL

US and China put trade war ’on hold’ – Många drog ett lättnadens suck under helgen när det meddelades att handelskriget mellan Kina och USA lagts på hyllan, åtminstone tillfälligt. The Guardian sammanfattar här en rad uttalanden från både sidor, som säger sig ha kommit överens om att utarbeta ett slags ramverk för kompromiss istället för att belägga varandras varor med tunga strafftullar. Överenskommelsen gjordes efter att en kinesisk toppdelegation besökte USA för förhandlingar två dagar i slutet av förra veckan. Enligt ett gemensamt uttalande nåddes ”konsensus för att vidta effektiva åtgärder nåddes” under mötet. Men det är också viktigt att inse att motsättningarna ännu inte har lösts, utan snarare skjutits upp. En analytiker som intervjuades av CNN denna morgon jämförde situationen med ett par som sökt familjerådgivning för att undvika sin skilsmässa. Men ännu inte bestämt vare sig när eller var denna rådgivning ska äga rum.

China’s Economy Is Too Frail to Force Open – Intressant artikel i Bloomberg som menar att Kinas ekonomi vare sig är stark eller konkurrenskraftig nog för att öppna sig mot omvärlden i den utsträckning som USA önskar. Trots stabila tillväxtsiffror står Kinas ekonomi införa stora utmaningar, då viktiga strukturproblem förblir olösta, vilket texten ger flera exempel på. Detta går även att se i officiella kommentarer från kinesiska tjänstemän; även om man försöker ge en positiv bild av landets ekonomiska tillstånd så går en djup oro att ana mellan raderna. En av huvudanledningarna till att förhandlingarna för att undvika ett handelskrig går så trögt är helt enkelt att pressen på Kinas ekonomi skulle bli för stor om man öppnade upp marknaden för konkurrens i den utsträckning som USA kräver, eller för den delen ens i den utsträckning som president Xi Jinping tidigare lovat. Detta är något som USA måste inse och ta med i beräkningarna under de pågående förhandlingarna.

POLITIK & INTERNATIONELLA RELATIONER

Xi told Kim he’ll support him even if Trump meeting fails – Under veckan har Nordkorea ställt in ett toppmöte med Sydkorea och hotat att skrota mötet mellan Kim Jong-un och Donald Trump, vilket jag skrev närmare om här på InBeijing. Ett möte har även ägt rum mellan Kim och Xi Jinping, som USA inte informerades om i förhand. Sydkoreanska JoongAng Daily återger nu delar av mötet, där Xi ska ha lovat att ”stödja” Kim om mötet med Trump ställs in eller inte går väl. Kinas ”aktiva stöd till nordkoreansk politik och ekonomi, oavsett hur mötet mellan Nordkorea och USA går”, utlovades enligt en källa till tidningen. Det hemliga mötet mellan Xi och Kim, följt av Nordkoreas hot att ställa in mötet med USA, har vidare gett upphov till en rad teorier. Har Kina uppmanat Nordkorea att framföra detta hot mot USA, för att sedan erbjuda sig att säkra mötet mellan Trump och Kim som ett slags förhandlingskort under det pågående handelskriget?

China tests bombers on South China Sea island – I veckan har Kinas militär för första gången någonsin övat start och landning med bombplan som kan verka på långdistans på en av sina konstgjorda öar i Sydkinesiska havet. Övningarna inkluderade bombplanet H-6K som kan bestyckas med kärnvapen, och syftar enligt Kinas militär till att förbättra sin räckvidd, kapacitet och möjligheter till snabb mobilisering i området. CNN påpekar att övningarna kommer just efter att Kina installerat avancerad utrustning för att störa andra länders radarutrustning i området, samt genomfört sitt största militärparad till sjöss någonsin i kombination med två dagars militärövningar som inkluderade såväl hangarfartyg som stridsflyg. De äger också rum trots Kinas och president Xi Jinpings upprepade löften om att inte militarisera Sydkinesiska havet.

INTERNET, TEKNIK & MEDIA

ZTE mess shows need to change the ’Chinese way of doing business’ – Telekomföretaget ZTE har hamnat i centrum i handelskriget mellan Kina och USA, sedan amerikanska myndigheterna hotat med förbud mot att sälja företagets hårdvaror i USA. Anledningen till det stundande förbudet ska vara dels ZTE:s kopplingar till den kinesiska staten, men även faktumet att företaget flera gånger brutit mot internationella lagar och bestämmelser. ZTE:s förehavanden sammanfattas nu oväntat nog av South China Morning Posts tidigare chefredaktör Wang Xiangwei, som använder företaget som ett exempel för att kinesiska företag måste ändra sina affärsmetoder på flera punkter. Bland annat har ZTE, i strid med internationella sanktioner, skeppat högteknologisk utrustning till Nordkorea och Iran. Snarare än ett offer i ett pågående handelskrig, så är ZTE enligt Wang ett exempel på ett företag som ”skördar vad man har sått”. Han skräder inte med orden, utan menar att exemplet även bör användas för att ändra ”the Chinese way of doing business”, som ofta innebär brist på etik och moral samt lagar och regler. Något som i längden också kommer försvåra för kinesiska företag att verka i utlandet i samband med Kinas nya sidenvägar.

Xi Jinping’s omnipresent propaganda empire – Axios sammanfattade i veckan hur Kinas välfinansierade propagandaministerium fått i uppgift att skapa ”samma sorts personkult” kring Xi Jinping som den som existerade kring Mao Zedong. Internet och media är givetvis viktiga verktyg för att föra ut detta budskap, vilket kunde ses i veckan då flera tidningar instruerade sina läsare att ”rista in Xi Jinpings tal i våra ben och upplösa hans kraft i vårt blod”. Nyligen har amerikanska forskare kommit fram till att närmare 500 miljoner inlägg varje år fabriceras på Kinas sociala medier, för att framhäva kommunistpartiet och Xi Jinpings ledarskap i positiv dager. Xi Jinpings tankar har också förts in i Kinas klassrum, och riskerar även att läras ut i de över 500 Konfuciusinstitut som etableras världen över.

ENERGI & MILJÖ

China’s $8 trillion construction programme ’riskiest environmental project in history’ – Megaprojektet med Kinas nya sidenvägar har mött såväl ris som ros, om allt från katalysator för välbehövlig utveckling till skuldfälla som gör fattiga länder överbelånade och politiskt beroende av Kina. I tider då klimatpåverkan och miljö står högt på agendan, är det dock underligt att just denna aspekt av Kinas nya sidenvägar knappt uppmärksammas alls. En australiensisk professor varnade dock i veckan för att projektet – som innefattar infrastruktur och oljeledningar för tusentals miljarder kronor i 64 länder – är det ”mest riskfyllda projektet i historien” från miljösynpunkt, särskilt som det är svårt för kinesiska myndigheter att kontrollera att de företag som arbetar utomlands följer uppsatta riktlinjer även om de skulle vilja. Brist på transparens och miljötänk har resulterat i ett särskilt dåligt track record för kinesiska företag på detta område. Samtidigt varnar Världsnaturfonden för att Kinas nya sidenväg sträcker sig över 46 särskilt känsliga områden för biologisk mångfald, samt utgör ett potentiellt hot mot 265 utrotningshotade djurarter och 1 739 områden som är viktiga för att skydda fåglar eller annan biologisk mångfald lokalt.

Pollution studies cast doubt on China’s electric-car policies – Inget land satsar lika hårt som Kina på elbilar, med stora subventioner från myndigheterna och en uttalad plan att vara världsledan inom området år 2025. Financial Times ifrågasätter dock om detta har någon positiv miljöpåverkan alls. Den elektricitet som bilarna behöver för att ladda sina batterier kommer ju nämligen från Kinas energisektor, som fortfarande främst drivs på av en smutsig kolindustri. Omställningen från kol till grönenergi går helt enkelt för långsamt för att elbilarna ska kunna beskrivas som miljövänliga. Forskning visar nu tvärtom att laddningen av bilbatterierna kräver mer koldioxid än att köra på bensin, samt att elbilar släpper ut mer luftpartiklar av sorten PM2,5 än konventionella bilar. I bästa fall innebär elbilarna att föroreningar och utsläpp förflyttas från en del av landet till en annan. Farhågorna upprepades också i en nya studie som Tsinghua University genomfört tillsammans med Harvard University. Snarare än miljöpåverkan kan Kinas satsningar på elbilar vara säkerhetspolitisk till sin natur. Att minska antalet bensindrivna bilar gör nämligen Kina mindre beroende av importerad olja.

SAMHÄLLE & KULTUR

China’s mass indoctrination camps evoke Cultural Revolution – En skrämmande artikel där Associated Press har intervjuat personer som suttit i de läger för politisk omskolning som etablerats för muslimska minoriteter i provinsen Xinjiang. Upp till en miljon muslimer har utan någon som helst föregående rättslig process tvingats in i dessa läger under det senaste året. Där berättar en kazakisk man – som hamnade i lägret trots sitt utländska medborgarskap – om hur fångarna tvingas utöva självkritik, fördöma sin religion och sitt livssätt samt hylla kommunistparitet genom sånger och propagandaverser som upprepas i timtal. AP talar även med en lärare som flytt från ett av lägren, och berättar om hur fångarna där delas in i tre olika kategorier. Många av de intagna är fattiga bönder som hamnat där för att de inte talar kinesiska eller inte firar kinesiska högtider. Lägersystemet, som fortfarande är under utbyggnad, är det senaste steget i ledet av förtrycket mot muslimska minoriteter i Xinijang sedan Chen Quanguo blev partichef där i augusti 2016. Chen var tidigare partichef i Tibet, där han blev ökänd för de hårdhänta metoder med vilka områdets buddister rättades in i ledet.

Sexpat Journalists Are Ruining Asia Coverage – Den senaste tiden har ett par sexskandaler bland utländska journalister i Kina uppmärksammats. De har bland annat lett till att Los Angeles Times korrespondent Jonathan Kaiman stängts av från tidningen och lämnat sin post som ordförande för Foreign Correspondents’ Club China, efter att två kvinnor anklagat honom för vad som många beskrivit som våldtäkt. Fallen har lett till en stor debatt, och i helgen också till en lång artikel i ämnet i Foreign Policy, som ligger i topp som tidningens mest lästa artikel alla sektioner fortfarande i dag. Där berättar Joanna Chiu om sina egna erfarenheter som kvinnlig journalist i Asien, vilket inkluderar skamlösa förslag och flera bilder på manliga reporters könsorgan. Hon varnar också för att utländska manliga korrespondenters beteende i Kina och Asien påverkar själva rapporteringen av området, eftersom lokala kvinnliga journalister och samarbetspartners av olika anledningar är särskilt utsatta.

Published on

Partitjäntemän flyttar in hos muslimska familjer i Kina

I fredags skrev jag om de läger för politisk omskolning som upprättats runtom i provinsen Xinjiang, dit upp till en miljon medlemmar av den muslimska minoriteten uigur uppskattas ha tagits utan någon som helst föregående rättslig process.

I dag tänkte jag uppmärksamma ytterligare en ofattbar och nästan ännu märkligare företeelse i den upptrappade repressionen mot etniska muslimer i Xinjiang, nämligen det program för ”home stays” som myndigheterna nyligen expanderat i såväl form som omfattning.

Enkelt uttryckt så består detta program av att uiguriska familjer tvingas öppna upp sina hem för tjänstemän från kommunistpartiet, som helt enkelt flyttar in och bor med familjerna i fråga. Tjänstemännen äter, sover och firar högtider med familjerna på kinesiskt vis, snarare än enligt uigurernas egna traditionella seder.

Human Rights Watch uppmärksammade i veckan utvecklingen och den breda omfattningen av denna kampanj, som sysselsätter miljontals partikadrer:

Since 2014, Xinjiang authorities have sent 200,000 cadres from government agencies, state-owned enterprises, and public institutions to regularly visit and surveil people. Authorities state that this initiative, known as “fanghuiju” (访惠聚, an acronym that stands for “Visit the People, Benefit the People, and Get Together the Hearts of the People” [访民情、惠民生、聚民心]), is broadly designed to “safeguard social stability.”

In October 2016, authorities initiated a related effort, called the “Becoming Family” (结对认亲) campaign. About 110,000 officials visit the largely Turkic Muslim population in southern Xinjiang every two months with a view toward “fostering ethnic harmony.” This “Becoming Family” campaign has been greatly expanded in recent months. In December 2017, Xinjiang authorities mobilized more than a million cadres to spend a week living in homes primarily in the countryside. They typically stay with Muslim families, though sometimes cadres are dispatched to stay with Han families.

In early 2018, Xinjiang authorities extended this “home stay” program. Cadres spend at least five days every two months in the families’ homes. There is no evidence to suggest that families can refuse such visits.

Enligt lokala medier måste familjer i vissa områden att ha partikadrer boende hos sig i minst åtta eller fjorton dagar i månaden. Under sina besök har dessa tjänstemän givetvis en rad uppgifter att genomföra.

Dels samlar man in information om familjernas religiösa vanor och politiska uppfattningar, som familjerna måste uppge i långa samtal. Dels utsätter man familjerna i fråga för politisk indoktrinering. Detta består bland annat av föreläsningar om ”Xi Jinpings tankar”, samt att tillsammans sjunga kinesiska nationalsången och andra sånger som hyllar kommunistpartiet.

Tjänstemännen har givetvis även i uppgift att dokumentera sin vistelse i hemmen, och författa rapporter inklusive fotografier som högre myndigheter sedan tar del av. I rapporterna ska eventuella ”problem” framhållas, och i ett första skede om möjligt även åtgärdas på egen hand av tjänstemannen i fråga. Ett exempel på detta är identifiering och konfiskering av ”religiösa element eller logotyper”.

Vidare så postar tjänstemännen i regel även dessa foton på sociala medier, vilket är menat att visa upp en slags etnisk enighet då de på bilderna själva framstår som en del av familjen. Fotografierna kan föreställa partikadrer som äter eller bäddar sängar tillsammans med familjen, samt matar eller undervisar familjens barn.

Human Rights Watch har gjort en kort video som sammanfattar det bisarra i situationen:

Maya Wang, som forskar om Kina för Human Rights Watch, kommenterar situationen enligt följande: “Muslim families across Xinjiang are now literally eating and sleeping under the watchful eye of the state in their own homes. The latest drive adds to a whole host of pervasive – and perverse – controls on everyday life in Xinjiang.”

Trots omfattningen av repressionen mot Kinas muslimer – som jag beskrev närmare i fredags – är det oroväckande tyst från omvärlden. Situationen i Xinjiang påminner mycket om den i Tibet, men Xinjiang har ingen internationell profil som Dalai Lama eller västerländska filmstjärnor som engagerar sig för att uppmärksamma förtrycket.

I en tid när Kinas ekonomiska makt blir allt tyngre är det heller inga regeringar som tar sig ton. Den mest högljudda kritiken kommer från USA:s kongress, där Marco Rubio nyligen i ett öppet brev uppmanade USA:s ambassadör i Kina att resa till Xinjiang och utreda uppgifterna om massövervakning och systematisk interning av områdets etniska minoriteter. Särskilt som amerikanska företag misstänks stå för delar av den teknik som möjliggör övervakningen.

Likaledes är det underligt hur muslimska religiösa ledare världen över är försvinnande tysta om övergreppen i Xinjiang; samma ledare som kan uppvigla till utbredda våldsamheter när tidningar som Jyllands-Posten eller Charlie Hebdo publicerar karikatyrteckningar.

Published on

Nya rapporter om politiska omskolningsläger för Kinas muslimer

Den kraftigt försämrade situationen för Kinas muslimer har bara under de senaste veckorna uppmärksammats av flera medier, forskare och organisationer. Detta gäller i synnerhet de läger för politisk omskolning där hundratusentals muslimer internerats helt utan någon föregående rättslig process.

Dessa läger började våren 2017 upprättats i provinsen Xinjiang, hem åt cirka tolv miljoner invånare från den muslimska minoriteten uigur. Systemet har sedan dess byggts ut så till den grad att U.S. Congressional-Executive Commission, som leds av tidigare presidentkandidaten Marco Rubio, förra månaden beskrev situationen som ”den största pågående massinlåsningen av en minoritetsbefolkning i världen i dag”.

Under gårdagen publicerade Associated Press det hittills förmodligen mest ingående vittnesmålet om vad som egentligen sker innanför murarna i dessa läger. AP har intervjuat en kazakisk man vid namn Omir Bekali som nyligen hölls av polis i Xinjiang i åtta månader, bland annat i ett av ovanstående läger.

Det är nämligen så att även etniska minoritetsgrupper som kazaker och tajiker har gripits en masse i Xinjiang, bland vilka flera utländska medborgare finns vilket även bekräftats av diplomater från Kazakstan.

Bekil, som är född i Kina men sedan ett drygt årtionde tillbaka är kazakisk medborgare, greps när han reste till Xinjiang för att hälsa på sina föräldrar. Efter några månaders förhör och fängelsevistelse togs han sedan till ett läger för politisk omskolning där cirka 1 000 fångar hölls.

Under sin tid i lägret steg Bekali varje dag upp tillsammans med sina medfångar innan soluppgången, för att sjunga kinesiska nationalsången och hissa Kinas flagga vid gryningen. Sedan fördes de till ett klassrum för att studera Kinas språk och kultur, samt sjunga fler ”röda sånger” som klassikern ”Utan kommunistpartiet skulle det nya Kina inte existera”.

Innan de sparsamma måltiderna tvingades fångarna i kör ropa ut sin tacksamhet till partiet, moderlandet och president Xi Jinping.

Liksom flera andra personer som AP talat med, så upplevde Bekali den framtvingade självkritiken och ändlösa repetitionen av politiska slogans som de värsta delarna av fångenskapen. Repetitionerna av dessa slogans kunde pågå i timmar – trots att internerna ofta inte förstod själva innebörden – och varvades med ”föreläsningar” från polis eller personer inom rättsväsendet som talade om faran med separatism och extremism.

Självkritiken var värre ändå: En efter en tvingades Bekali och hans trosfränder att stå upp inför 60 ”klasskamrater” och leverera självkritik angående sin religiösa vanor och tidigare levnadssätt. Varje intern tvingades även kritisera och bli kritiserad av sina kamrater.

Fångarnas egen kulturella identitet målades också ut som barbarisk och efterbliven. Bland annat fick de lära sig att upprepa hur Xinjiang bestod av förslavade fåraherdar innan kommunistpartiet ”befriade” provinsen, samt att områdets kvinnor i regel hade dussintals sexpartners.

Bekali berättar även hur fångar regelbundet tvingades till att äta fläskkött och dricka alkohol, vilket är tabu för många troende muslimer.

Vidare blev de fångar som visade särskild entusiasm i att återge politiska slogans och kritisera sina vänner belönade med poäng, som innebar att de kunde förflyttas till bekvämare omständigheter eller få andra fördelar under sin fångenskap.

Bekali vägrade tala mandarin och började redan efter några veckor i lägret att överväga självmord. Hans motstånd gjorde att Bekali inte längre fick gå ut på rastgården, och snart sattes i fullständig isolering.

När en lokal tjänsteman från rättsväsendet var på besök, skrek Bekali att han ville bli dödad eller skickad tillbaka till det fängelse där han hölls innan tiden i lägret. En fångenskap som i artikelns början beskrivs så här:

Bekali was held in a cell, incommunicado, for a week, and then was driven 500 miles (804 kilometers) to Karamay’s Baijiantan District public security office.

There, they strapped him into a “tiger chair,” a device that clamped down his wrists and ankles. They also hung him by his wrists against a barred wall, just high enough so he would feel excruciating pressure in his shoulder unless he stood on the balls of his bare feet.

(…)

They asked for days what he knew about two dozen prominent ethnic Uighur activists and businessmen in Kazakhstan. Exhausted and aching, Bekali coughed up what he knew about a few names he recognized.

The police then sent Bekali to a 10- by 10-meter (32- by 32-foot) cell in the prison with 17 others, their feet chained to the posts of two large beds. Some wore dark blue uniforms, while others wore orange for political crimes. Bekali was given orange.

Bekali upplevde alltså tiden i lägret för politisk omskolning som värre än tiden i fängelset, vilket säger en hel del om den psykiska stressen som pågår i lägret.

Fysiska våldsamheter är inte satt i system, utan straff som innebär stresspositioner eller att tvingas stå och stirra in i en vägg flera timmar i sträck är enligt uppgift vanligare.

Men samtidigt förekommer givetvis även våldet. Samtliga personer som AP intervjuat har sett fysiskt våld mot de intagna, och som New York Times underströk i veckan så har också flera dödsfall rapporterats från lägren.

Bekali släpptes plötsligt från lägret för politisk omskolning i slutet av november i fjol, vilket sannolikt har att göra med hans utländska medborgarskap. Till en början ville han inte gå ut med sin historia av rädsla för repressalier mot de familjemedlemmar som fortfarande lever kvar i Xinjiang.

Men under mars och april så greps hans föräldrar och hans syster, som fortfarande bor i Xinjiang. Efter det ändrade han sig och gav AP tillstånd att publicera såväl hans namn som bilder, då han nu ”har ingenting kvar att förlora”.

Omir Bekali visar upp en bild på sina numera gripna föräldrar. Se fler bilder och videoklipp där Bekali berättar sin historia via AP.

Första gången jag uppmärksammade dessa läger här på InBeijing var i september i fjol, i form av en artikel med rubriken ”Kinas muslimer sätts i läger för politisk omskolning”.

Jag berättade då hur lägren är ett steg i ledet den repressionen som ökat i Xinjiang sedan den ökände Chen Quanguo blev partichef där i augusti 2016. Chen var tidigare partichef i Tibet, och har nu exporterat många av sin metoder som användes för att bringa in områdets buddister i ledet, inklusive familjestraff och angiverisystem.

Chens ”befordran” till partichef i Xinjiang är i sin tur ett steg i ledet på president Xi Jinpings uttalade ”Strike First”-kampanj i provinsen, som lanserades 2014 och syftar till att rota ut eventuella islamistiska extremister innan dessa hinner göra någon skada i Kina.

Sedan dessa har områdets polistäthet överträffat den i Östtyskland, och invånare bland annat förbjudits att odla skägg eller döpa sina barn till ”muslimska namn”.

Provinsen kallas ofta för ett slags ”testlaboratorium” för digital och teknisk övervakning, där invånarna nu hålls under konstant kontroll. Så här beskrev Reuters i veckan situationen i Xinjiang:

In China’s northwest Xinjiang province, the predominantly Muslim Uighur minority have nowhere to hide. Facial recognition software reportedly alerts authorities if targeted individuals stray more than 1000 feet from their homes and workplaces. Residents face arrest if they fail to download smartphone software that allows them to be tracked, according to social media users. Simply wishing to travel outside China can be cause for arrest, with Beijing detaining family members and using its political clout to force extradition of those abroad.

At least 120,000 Uighurs have been imprisoned in so-called “re-education camps” in the last two years, according to the U.S. government-funded Radio Free Asia. Other reports put that number as high as one million, which a group of U.S. Congress members last month described as the largest current mass incarceration of a minority population anywhere. Any foreign contact is suspect, with those sent to camps reportedly including a leading footballer as well as the Uighur wives of Pakistani merchants trading across the border.

Flera analytiker är dock överens om att de hårdföra metoderna snarast har ökat motsättningarna i regionen, genom att driva förföljda och nedtryckta individer rakt i armarna på extremistiska krafter.

AP intervjuar även en uigur vid namn Eldost som tvingades arbeta som lärare i ett av lägren, eftersom denne var utbildad och talade såväl mandarin som uigur. Han berättar hur de tvångsintagna fångarna består av tre olika grupper eller ”nivåer”, varav den första är enkla bönder eller medborgare som inte nödvändigtvis gjort sig skyldiga till något annat ”brott” än att de inte kan tala kinesiska.

Den andra gruppen består av muslimer som blivit påkomna med ”separatistiskt” material i sin mobiltelefon, vilket exempelvis kan vara religiösa texter eller predikningar.

Den tredje och sista gruppen består av individer som studerat i utlandet, eller tros ha någon sorts samröre med ”utländska krafter”. Det är enligt Eldost vanligt att personer på nivå tre får ett fängelsestraff i storleksordningen 10-15 år efter sin tid i lägret.

Omfattningen av dessa läger är svår att uppskatta, eftersom det är svårare än på mycket länge att få information om läget i Xinjiang. Tidigare i veckan publicerade dock en forskare vid namn Adrian Zenz från European School of Culture and Theology i Tyskland en rapport som bygger på information från kontrakten för upphandling av konstruktionen av dessa läger.

Zenz rapport dokumenterar kontrakt på över en miljard kronor för nybyggnation, renovering eller expandering av redan befintliga läger för politisk omskolning i Xinjiang. Det handlar enligt Zenz om läger som görs om till fängelseliknande faciliteter med taggtråd, omslutande murar och bostäder för paramilitär polis.

Zenz understryker samtidigt att det belopp som kinesiska myndigheter spenderat på detta lägersystem i själva verket är mycket större, eftersom det rör sig om hundratals läger som han inte kunnat komma över kontrakten för.

Med sin forskning som grund uppskattar Zenz antalet intagna i dessa läger till ”mellan hundratusentals och just över en miljon”, vilket i så fall skulle innebära att närmare 10 procent av Xinjiangs uigurer har suttit eller sitter i dessa läger(!) Dessutom, konstaterar Zenz, så byggs lägersystemet fortfarande ut.

Under helgen kommer jag skriva en andra del om förtrycket mot Kinas muslimer, med fokus på ett särskilt underligt och dystopiskt program för ”homestays” som just har expanderat i såväl storlek som form. Programmet innebär i korthet att uiguriska muslimer måste ha partitjänstemän boendes hemma hos sig ett visst antal dagar varje månad.

Under dessa vistelser är familjerna tvingade att ge information om sina religiösa vanor, samt lyssna på tjänstemannens predikningar om ”Xi Jinpings tankar” och annan politisk indoktrinering.

Mer om detta i nästa artikel här på InBeijing. Håll tills dess godo med den relaterade läsningen nedan, som alla är länkar bara från den senaste veckan:

”New Evidence for China’s Political Re-Education Campaign in Xinjiang” (Jamestown Foundation)
”Chinese mass-indoctrination camps evoke Cultural Revolution” (Associated Press)
”What Really Happens in China’s ‘Re-education’ Camps” (New York Times)
”China: Visiting Officials Occupy Homes in Muslim Region” (Human Rights Watch)

Published on

Timlång intervju med mig i Journalistpodden

Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling driver en podcast vid namn Journalistpodden, som nästan uteslutande består av intervjuer med svenska journalister.

När Nordling under föregående helg var på en konferens i Taipei, genomförde han samtidigt en intervju med mig som publcierades i går och nu utgör avsnitt 166 av Journalistpodden.

Under det drygt en timme långa avsnittet pratar vi bland annat om visum, kinesisk politik samt skillnaderna mellan Taiwan och Kina.

Vi talar även om den hårfina gränsen mellan journalistik och aktivism, samt om fallet Gui Minhai. Givetvis ”tvingas” jag även berätta om när jag sumpade jobbet som Kinakorrespondent på Dagens Industri!

Podden finns att lyssna på i spelare som Acast eller som mp3 via Journalistförbundets hemsida. Ni kan även lyssna direkt i den infogade spelaren här nedan:

Efter sitt besök i Taiwan skrev Jonas Nordling även en text i Medievärlden med rubriken ”Demokratin som ingen försvarar”.

Där framhålls den uppenbara motsättningen i att Taiwan utvecklats från en militärdiktatur till en av Asiens mest välfungerande demokratier, med regionens allra bästa pressfrihet. Och som tack för detta har omvärlden frusit ut landet på grund av politiska krav från världens största diktatur i Peking:

Men utan att ta alltför mycket ställning måste jag säga att det samhälle som nu råder på Taiwan tilltalar mig så otroligt mycket mer än det på det kinesiska fastlandet. Och det bekymrar mig att när en demokrati nu är hotad på riktigt, när den progressiva delen av världen verkligen kan ta ställning; ja då viker vi ned oss. Det säger något om vilka vi egentligen är. För i valet mellan det fria samhället och den totalitära diktaturen väljer världen just nu väldigt rationellt. Men ändå helt fel.

Nordling framhåller också mycket riktigt utvecklingen i Hongkong under de senaste åren som en avgörande faktor till varför vare sig Taiwans invånare eller politiker vill närma sig Kina politiskt.

Published on

Nordkorea ställer in toppmöte med Sydkorea, hotar skrota möte med Trump

Efter en period av positiva signaler, har Nordkorea ställt in ett toppmöte med Sydkorea och hotar även att ställa in det möte mellan Kim Jong-un och USA:s president Donald Trump som ska hållas 12 juni i Singapore.

Anledningen sägs vara de årliga militärövningarna mellan USA och Sydkorea, som inleddes denna vecka och avfärdas av Nordkorea som ett brott mot det avtal man fattade med Sydkorea förra månaden.

Avtalet inkluderar den svepande klausulen att de båda länderna ska avsluta ”alla fientliga aktiviteter” mot varandra. Sydkoreanska Yonhap citerar Nordkoreas nyhetsbyrå KCNA:

”This exercise targeting us, which is being carried out across South Korea, is a flagrant challenge to the Panmunjom Declaration and an intentional military provocation running counter to the positive political development on the Korean Peninsula,” the KCNA report said. ”The United States will also have to undertake careful deliberations about the fate of the planned North Korea-U.S. summit in light of this provocative military ruckus jointly conducted with the South Korean authorities.”

I och med att det handlade om sedan länge planerade rutinövningar, uppges såväl USA som Sydkorea ha blivit överraskade av Nordkoreas kraftiga reaktion. Men det finns faktiskt inga skäl alls att bli överraskad.

De senaste veckornas positiva signaler från Pyongyang har resulterat i felaktiga uppgifter från medier och analytiker. Rapporter har talat om steg mot en kärnvapenfri Koreahalvö och en möjlig återförening.

Men i realiteten är det mycket lite av substans som skett eller sagts. ”Don’t let the Korea summit hype fool you. We’ve been here before.”, skriver exempelvis Washington Posts kolumnist Max Boot, och påminner om att vi har hört precis samma retorik och ihåliga löften från Nordkores regim vid tidigare tillfällen:

Sound familiar? It should, because the news coverage of the 2000 meeting between South Korean President Kim Dae-jung and North Korean leader Kim Jong Il in Pyongyang parallels the euphoria over Friday’s meeting in Panmunjom between Moon Jae-in and Kim Jong Un, Kim Jong Il’s son. If anything, the 2000 meeting produced more tangible results: Not only declarations about ending the Korean War and uniting the two countries, but also concrete steps toward creating a joint South Korean-North Korean industrial park in Kaesong , allow South Korean tourists to visit the North, and to reunify families long divided by the demilitarized zone. Between 1998 and 2008, South Korea provided some $8 billion in economic assistance to North Korea in the hope that all of this aid would create a kinder, gentler regime.

Boot understryker sedan att regimen sin löften till trots den gången inte gjorde någonting för att minska repressionen mot sitt eget folk, och i synnerhet heller inte mycket för att upphöra med utvecklingen av sina kärnvapen.

Han påminner vidare att själv mötet år 2000 kom till först efter en ren muta på en halv miljard dollar, samt att Kim Jong-un givetvis inte har några som helst planer på att ge upp den kärnvapenarsenal som tagit årtionden att utveckla och nu fungerar som enda garant för regimens överlevnad.

Faktum är att Nordkorea också på egen hand är mycket noga med att understryka detta! Exempelvis citerade NK News på sin Twitter i dag landets vice utrikesminister:

Trots hype och hopp världen över att Nordkorea ska ge upp sina kärnvapen och att allt ska bli frid och fröjd, så har Pyongyang aldrig avgett några sådana löften. Vana analytiker och skribenter kan lätt avfärda detta genom att helt enkelt läsa vad landets ledare har sagt.

Bertil Lintner skrev redan i slutet av april en artikel för Asia Times med rubriken ”No sign yet Kim really intends to denuclearize”. Där visar han hur mycket av rapporteringen kring situationen på Koreahalvön bygger på hopp och önskan snarare än fakta:

Even international wire service reports have forwarded the breathless narrative that North Korea is ready to ditch its arsenal of nuclear weapons and ballistic missiles. But what North Korea’s leader actually said in his recent cited speech is quite different and doesn’t by any honest measure amount to a promise to give up his weapons of mass destruction (WMD).

(…)

What Kim actually said was “no nuclear test and intermediate-range and inter-continental ballistic rocket test-fire are necessary for the DPRK [Democratic People’s Republic of Korea] now, given that the work for mounting nuclear warheads on ballistic rockets was verified as the whole processes of developing nuclear weapons were carried out in a scientific way and in regular sequence, and the development of delivery and strike means was also made scientifically…The mission of the northern nuclear test ground has thus come to an end.”

Lintner sammanfattar talet som att Nordkorea de facto har slutfört sitt testprogram och redan byggt upp en kärnvapenarsenal som man nu ämnar att behålla.

Han jämför vidare Nordkoreas löften att överge testområdena med när exempelvis Frankrike efter flera tester övergav sina faciliteter i Moruroa-atollerna. Det innebär ju inte att Frankrike har för syfte att skrota sina kärnvapen, utan blott att landet är färdiga med sina tester i området.

Detsamma gäller relativt nya kärnvapenmakter som Indien och Pakistan, som också nyligen övergett testområden sedan man provsprängt och utvecklat kärnvapen och missiler.

Liksom Boot så påminner Lintner om att Nordkorea har spelat ett liknande diplomatiskt spel tidigare, nämligen på 1990-talet och 2012. Man lyckades då förhandla till sig välbehövligt bistånd från omvärlden i utbyte mot att upphöra med sina kärnvapentest.

När man väl fått bistånd eller andra fördelar, har man sedan återupptagit testerna på nytt. Utveckingen skedde till och med i hemlighet medan man fick ekonomisk hjälp från omvärlden.

Sammanfattningsvis skriver Lintner att det givet Nordkoreas tidigare beteende finns all anledning att vara skeptisk, särskilt om det inte finns några som helst indikationer på att Kim har för avsikt att avveckla sin kärnvapenarsenal.

Boot utfärdar en liknande varning, och understryker faran i att ta regimens tomma löften på allvar:

The North Korean nuclear and missile programs are more advanced than ever. Kim is not suddenly being reborn as a liberal peacenik; he is pursuing his family’s old policy of mixing provocations such as missile tests with peace offensives designed to convince the West to relax sanctions and extend his odious regime a life line. We would be well advised not to fall for this gambit — again.

Det är tydligt att Nordkoreas senaste utspel är ämnat att testa sina motparter för att se vilka uppoffringar de är redo arr göra för att få regimen att återvända till förhandlingsbordet.

Det är också mycket mer som står på spel nu när Nordkorea har egna kärnvapen. Som jag skrev i Fokus i januari, så pekar mycket på att regimen vill använda dessa kärnvapen för att återförena Koreahalvön på sina egna villkor.

Ett första steg är att tvinga fram tillbakadragandet av amerikanska trupper från Sydkorea. Något man skulle kunna göra med hjälp av tomma löften att avveckla sina kärnvapen – för att sedan bara behålla dem och återigen använda vapnen som spader ess under framtida förhandlingar.

Published on

TV-intervju med mig om Taiwan, visum och Kinas utveckling

För ett tag sedan var Lars Ströman, politisk redaktör för Nerikes Allehanda, på besök i Taiwan. Under hans resa träffades vi för en lunch, och Ströman passade på att göra en intervju med mig för såväl tidning som webb-tv.

I helgen publicerades således artikeln ”Lars Ströman i Taiwan: Jojje Olsson blev utslängd från Kina – fick inte ens hämta sina tillhörigheter” på tidningens ledarsida, tillsammans med en kort videointervju.

Där beskrivs situationen med mitt visum, men artikeln har också en viss lokal förankring i och med en kort diskussion om faktumet att Örebro har en så kallad ”vänort” i kinesiska Yantai.

I dag publicerade Ströman även den fullständiga videointervjun med mig på sin blogg Taiwan-bloggen. Den är drygt tretton minuter lång och kan även ses här nedan:

Senare denna vecka kommer ytterligare en intervju med mig som är över en timme lång. Den genomfördes nu i helgen av Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling, och kommer utgöra nästa avsnitt av Journalistpodden. Länk kommer då givetvis här på InBeijing.

Published on

Veckorna som gick: Nyhetsbrev från Kina/Asien vecka 20

Efter ett par veckor i Papua Nya Guinea kommer så här InBeijings första nyhetsbrev sedan slutet av april. Mycket har givetvis hänt sedan dess; en utmaning att koka ner utvecklingen till ett tiotal artiklar.

En tydlig trend är upptrappningen av religiös förföljelse, inte bara mot islam utan i ökad utsträckning även mot kristendom. Detta sammanfaller även med myndigheternas reflexmässiga nedslag mot LBTG i samband med de yttringar som Me Too har tagit sig i Kina. Dessa två nya källor till konflikt mellan staten och civilsamhället kommer bli mycket viktiga framöver.

Vidare pekar alltmer på att ett handelskrig mellan världens två största ekonomier kommer materialiseras, sedan en amerikansk toppdelegation lämnat Kina utan att några väsentliga framsteg gjorts. Detta är den otvivelaktigt viktigaste nyheten att hålla koll på just nu, särskilt som det i dag blev klart att en kinesisk delegation kommer åka till USA senare i veckan för att fortsätta samtalen.

Min Patreon för InBeijing är nu uppe på 161 dollar i månaden! Det är mer än halvvägs till mitt nästa mål på 300 dollar i månaden, vilket skulle innebära att jag börjar spela in en nyhetspodcast om Kina.

Dessutom får de läsare som stödjer InBeijing med minst 10 dollar i månaden ett signerat exemplar av min förförra bok ”Det nya Kina” (2016), och de som stödjer med minst 20 dollar får ett exemplar av min nyaste bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”. Tack på förhand!

EKONOMI & HANDEL

U.S.-China Trade Talks End With Strong Demands, but Few Signs of a Deal – För ett par veckor sedan skickade USA en toppdelegation till Kina med bland annat finansminister Steve Mnuchin och handelsminister Wilbur Ross, för att genom förhandlingar försöka undvika det handelskrig som håller på att rullas upp mellan världens två största ekonomier. Bland annat New York Times beskrev i början av maj dessa samtal inte bara som fruktlösa, utan även som att de båda sidornas respektive krav och hållning hårdnade under de två dagar som samtalen fördes. Tidningen publicerar också en lista på många krav som USA ställer gentemot Kina, inklusive att minska handelsöverskottet mot USA med 200 miljarder dollar på två år och upphöra med subventioner till statliga företag inom viktiga industrier. Kina har å sin sida också en rad krav, som att telekomföretaget ZTE ska få sälja sina produkter i USA, trots sina nära band till kinesiska myndigheter och militär. Samtalen kommer fortsätta nu i veckan, då en kinesisk delegation ledd av vice premiärminister Liu He åker till USA 15-19 maj.

The People’s Republic of Protectionism – Finansmagasinet Barron’s beskrev nyligen Kina som ”världens mest protektionistiska större ekonomi”. Tidningen varnar för att ta president Xi Jinpings prat om frihandel och globalisering på allvar, och förklarar istället detaljerat hur Kina med hjälp av subventioner och teknologistöld ämnar överta USA som världens produktionscentrum av högteknologi. Här spelar planen ”Made in China 2025” en nyckelroll. Officiellt innebär den en ökning av kvalitet och investeringar inom tekniksektorn, men i realiteten går den enligt Barron’s ut på att komma över utländsk teknologi för att sedan låta statliga subventionerade företag producera och sälja samma teknologi. Utländska företag stängs sedan ute från den kinesiska marknaden, samtidigt som kinesiska aktörer har tillgång till pengar från statliga banker som ger dem en stor fördel på den globala exportmarknaden. Kinas snabbtåg, som bygger på teknologi från Japan och Europa, framhålls som ett typexempel. Det understryks även hur kinesiska myndigheter utövar närmast full kontroll över landets privata företag, och artikeln tillhandahåller vidare data och digram som visar hur Kina hittills har haft stor framgång med ”Made in China 2025”.

POLITIK & INTERNATIONELLA RELATIONER

White House warns China on growing militarization in South China Sea – I början av maj kom uppgifter att Kina placerat avancerade missilsystem på tre stycken av de konstgjorda öar som man byggt i Sydkinesiska havet. Tidigare har liknande utrustning installerats på Woody Island i de nordvästra delarna av detta hav, men nu återfinns missiler så långt ner som på ö-gruppen Spratly, belägen mellan Vietnam och Filippinerna. Vita huset kommenterade uppgifterna med att man är väl medveten om Kinas militarisering av Sydkinesiska havet, och enligt pressekreterare Sarah Sanders kommer dessa få både omedelbara och långtgående ”konsekvenser”. Efter att vita huset kritiserade uppgifterna officiellt, uttryckte också Australiens utrikesminister Julie Bishop också sin ”oro” för rapporterna om de nya vapnen i området. Kinas utrikesministerium menar å sin sida att det handlar om ”nödvändiga defensiva” vapensystem som inte har något att göra med militarisering. Dess taleskvinna framhöll öarna i fråga som ”odiskutabelt” kinesiskt territorium, och uppmanade samtidigt USA att ”reflektera över sina misstag” gällande landets egna militära närvaro i området.

It doesn’t matter what happens at Trump’s Singapore meeting with Kim Jong Un — the North Korean leader already won – Förra veckan blev det klart att det efterlängtade mötet mellan Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-un kommer äga rum 12 juni i Singapore. Som Business Insider påpekar så innebär detta på förhand en seger för Kim. Dels för att det tjänar hans legitimitet gott att på egen hand träffa presidenten i världens mäktigaste demokrati. Och dels för att mötet i Singapore visar att Nordkorea är en egen aktör som inte på något vis är beroende av Sydkorea, vilket hade varit fallet om mötet ägt rum vid den demilitariserade zonen på den koreanska halvön. Ämnen som kommer diskuteras innefattar avvecklingen av Nordkoreas kärnvapen och ett eventuellt tillbakadragande av amerikanska trupper från Sydkorea. Här är det dock extremt viktigt att inte vara naiv. Det finns förstås ingen anledning för Kim Jong-un att förstöra sin kärnvapenarsenal, samtidigt som det vore en stor seger för såväl Nordkorea som Kina om de USA drog tillbaka sin militära närvaro. Kim Jong-un har under maj mycket riktigt också besökt Kina för hemliga överläggningar med president Xi Jinping. Som jag skrev för Fokus i januari så pekar mycket på att Nordkorea avser använda sina kärnvapen för att återförena den koreanska halvön på sina egna villkor. Det verkar som att detta är precis vad man nu försöker göra.

China Acting on ‘Lebanization’ Threat Against Taiwan – En viktig artikel om relationen mellan Kina och Taiwan, en fråga jag givetvis följer mycket nära och som kommer bli allt viktigare framöver. Taiwan Sentinel konstaterar att Kina under en längre tid och på olika vis bedrivit en slags charmoffensiv för att försöka vinna taiwanesiska politikers och invånares stöd för en återförening med Kina. Det har nu dock blivit tydligt att befolkningen inte är det minsta intresserad av detta, vilket även fått det gamla regeringspartiet Kuomintang att röra sig bort från idén om en återförening. Kina har nu därför implementerat en ny strategi för att uppnås sitt mål; man försöker skapa kaos genom att underminera Taiwans politiska system och samhällsmodell med våldsamma metoder. Termen ”Lebanization” som används i rubriken kommer från partitidningen Global Times, som uppmanat till en splittring det taiwanesiska samhället. Artikeln påpekar att det vid flera tillfällen på senare tid bevisats hur grupper som ägnat sig åt skadegörelse och våld mot polis, politiker och civilsamhället på olika vis har kopplingar till Kinas kommunistparti.

INTERNET, TEKNIK & MEDIA

Chinese media participate in forced confessions, treat them like agents of the state – Mycket uppmärksamhet har tillägnats de framtvingade erkännanden som statlig kinesisk media gjort sig skyldiga till, sedan en rapport från rättsgruppen Safeguard Defenders förra månaden visade hur CCTV inte bara sänder utan även producerar dessa ”erkännanden” som i regel också föregås av tortyr eller hot. Här skriver Michael Caster, en av rapportens medförfattare, för CNN vilka slags åtgärder man skulle kunna vidta mot statlig kinesisk media på grund av detta. Exempelvis skulle man genom Magnitsky-akten kunna införa sanktioner mot personer som står bakom dessa medier och dess aktiviteter, just som ett enat EU gjorde mot Irans Press TV när kanalen på ett liknande vis paraderade iranska aktivister på tv 2013. Det finns också röster i USA som förespråka att statliga kinesiska medier ska registreras som utländska spioner just som ha skett med ryska tv-kanalen Russia Today.

German official voices concern over limits on foreign press in China – Tyskland har som första europeiska land officiellt framfört sin oro över de hinder som utländska medier står inför i Kina. Detta genom utrikesminister Andreas Michaelis, som inför ”två dussin representanter” från västerländsk och kinesisk media samt en hög kinesisk tjänsteman bland annat frågade sig varför Deutsche Welle trots upprepade försök inte har tillåtits öppna ett kontor i Peking, medan statlig kinesisk tv har personal på plats i Tyskland, och kan ses i varje tyskt hem eller hotell. Återigen är det alltså Tyskland som vågar ifrågasätt uppenbart orättvisa förhållanden i Europas relationer med Kina, medan länder som Sverige förblir tysta trots att svenska medborgare paraderas på statlig kinesisk tv. (Läs mer via InBeijing.)

ENERGI & MILJÖ

Mekong River nations face the hidden costs of China’s dams – Nikkei Asian Review skriver långt om hur Kinas många dammbyggen i Mekong inte bara är ett hot mot miljön, utan även utgör ett geopolitiskt hot mot länder längs med denna 4 800 kilometer långa flod vars källa är de tibetanska högplatån. 60 miljoner personer sägs vara direkt beroende av Mekong för sitt leverne i form av fiske, jordbruk och transporter. Nikkei intervjuar experter som framhåller att de stora dammbyggen ger Kina en hållhake på länder som Thailand och Vietnam, genom att man kan reglera vattentillströmningen på ett vis som är direkt avgörande för de ekonomiska aktiviteterna längs med floden. På grund av bland annat fattigdom och krig så har Mekong länge förblivit en relativt ”fri” flod utan stora dammbyggen. Något som enligt Nikkei ändrades under 1990-talet då Kina började bygga dammar på flodens övre delar utan att konsultera med länderna längre ner. Grafik visar också såväl färdiga som pågående och planerade dammbyggen.

Confusion Reigns Over China’s Energy Policy – EcoWatch understryker ett motsatsförhållande i Kinas miljöpolitik, som jag också nyligen uppmärksammade i ett av mina tidigare nyhetsbrev här på InBeijing. Sedan Donald Trump tog Kina ur Parisavtalet har ju Kina kommit att framhållas som ett föredöme på miljöområdet, och fått beröm för stora inhemska satsningar på förnyelsebar energi. Men utomlands ser prioriteringarna helt annorlunda ut. Kina är nämligen världens största investerare i utländska koleldade kraftverk, och är enligt en tysk miljögrupp inblandade i en femtedel av all nya kolkraftverk som nu byggs globalt genom projekt i länder som Pakistan, Iran, Vietnam och Egypten. På knappt två årtionden har kinesiska banker utfärdat över 40 miljarder dollar i lån till koleldad energi utomlands. Detta kan delvis vara en metod att hantera det inhemska överskottet av kol som kan uppstå när man försöker minska koleldningen på hemmaplan.

SAMHÄLLE & KULTUR

The Price of Saying ‘Me Too’ in China – Kinas kommunistparit har länge haft en vana att reflexmässigt kontrollera eller slå ner mot rörelser inom civilsamhället som belyser samhällsproblem och har potential att växa sig stora. Därför var man tidigt på vakt när ”Me Too” spred sig globalt. New York Times påpekar hur inga kritiska röster angående kvinnors villkor gavs utrymme i media eller offentligt debatt, samtidigt som statlig media först skröt om att kinesiska män från tidig ålder får lära sig att respektera och skydda sina kvinnor. Men verkligheten är en annan; familjevåld är utbredd, liksom diskrimineringen av kvinnor i såväl yrkesliv som samhälle. I artikeln exemplifieras hur långt myndigheterna är redo att gå för att hindra att sådana uppgifter ska komma ut. När åtta studenter vid landets ledande universitet nyligen krävde större öppenhet i utredningen av en våldtäkt med dödlig utgång som en professor gjort sig skyldig till, förföljdes de å det grövsta av universitetsledningen som också hotade deras familjer. Information om sexuella trakasserier censureras nu rutinmässigt på Kinas sociala medier, och flera personer som vågat berätta om de orättvisor som kvinnor utsatts för har arresterats av polisen.

Europe’s biggest singing contest just stood up to Chinese censorship of LGBT content – Homosexualitet och subkulturer är två andra företeelser som kinesiska myndigheter inte vill se i offentliga sammanhang. Därför censurerades Eurovision Song Contest av den kinesiska streamingtjänsten Mango TV som fått tillstånd att visa tävlingen i Kina. Quartz uppmärksammar hur såväl regnbågsflaggor som andra ”referenser” till homosexualitet censurerades, liksom en albansk sångare som har flera tatueringar. Detta följer på officiella förbud tidigare i år från kinesiska mikrobloggar och myndigheter, som bland annat innefattar ”uppstädning” av LGBT-relaterat innehåll online och förbud mot ”ohälsosamma element” som tatueringar i underhållningsprogram på tv. Efter att censuren uppdagades så avbröt European Broadcasting Cooperation samarbetet med Mango TV, som hör samman med den statliga tv-kanalen Hunan TV.

China: Visiting Officials Occupy Homes in Muslim Region – Human Rights Watch uppmärksammade i helgen den otroligt märkliga företeelse som sedan tidigare i år utgör det senaste steget i ledet i förföljelsen mot muslimer i provinsen Xinjiang, nämligen faktumet att familjer helt enkelt tvingas ha en partitjänstemän boendes hemma hos sig. Familjen är då skyldiga inte bara att ta hand om tjänstemannen, utan måste även förse denne med information om sina livsvanor samt politiska och religiösa värderingar. Tjänstemannen utsätter samtidigt familjen för vad Human Rights Watch kallar ”politisk indoktrinering”, genom att varna för faror med islam och samtidigt föreläsa om det förträffliga med Xi Jinpings tankar. Artikel ger även flera exempel på hur det religiösa förtrycket ökat dramatiskt i Xinjiang under de senaste åren.

China to Target Religious Activities of Foreign Nationals With Revised Rules – I Kina finns redan tuffa bestämmelser för utlänningar vad gäller att organisera eller medverka i religiösa aktiviteter. Bland annat så är kinesiska medborgare helt enkelt förbjudna att medverka i religiösa sammankomster som anordnats av utländska organisationer eller grupperingar. Utländska medborgare får endast predika på inbjudan av statliga institutioner, och får heller inte producera eller sälja religiösa böcker eller texter ens online på plats i Kina. Enligt Radio Free Asia jobbar Kina just nu med att göra dessa regleringar ännu mer omfattande, för att undvika ”utländska fientliga krafter” att infiltrera samhället. Bland annat ska nu religiösa sammankomster med över 50 närvarande person förbjudas, även om dessa organiseras av och endast besöks av utlänningar.

Published on

Dags att överväga sanktioner mot Kinas statliga medier

Förra månaden skrev jag här på InBeijing om en rapport från rättsgruppen Safeguard Defenders, som konstaterade att statliga kinesiska medier inte bara sänder och rapporterar de hundratals fall av framtvingade erkännanden som skett i Kina sedan 2013. De statliga medierna är också med och producerar dem.

Ett av vittnena i rapporten är Peter Dahlin, som berättar hur statlig kinesisk tv kom till det underjordiska fängelse där han hölls inlåst i isoleringscell. De riggade sedan upp sin inspelningsutrustning, och ”journalisten” från statliga CCTV läste direkt från ett papper som polisen gav henne.

Rapporten understryker också att tortyr och hot mot såväl fångens om dennes familj hör till vanligheterna när dessa ”erkännanden” tvingas fram. Förutom alla dokumenterade fall av våld så har detta troligen även drabbat Gui Minhai, som saknade en tand när han paraderades på kinesisk tv för tredje(!) gången tidigare i år.

Med anledning av denna rapport skriver jag en debattartikel i det aktuella numret av Journalistförbundets tidning Journalisten, som förutom i pappersform även publicerades på nätet i går.

Budskapet är att någon form av åtgärder måste tas mot kinesiska medier, särskilt sedan exempelvis statlig iransk tv drabbades av sanktioner av ett enat EU för att 2013 ha sänt några liknande ”erkännanden” av iranska aktivister:

Trots att statliga kinesiska medier har en budget som ryska propagandachefer bara kan drömma om, så finns i dag ingen debatt likt den som förs kring Russia Today. När det nu är bevisat hur Kinas medier inte bara sänder utan även medverkar i produktionen av dessa förödmjukande ”erkännanden”, så måste åtgärder börja diskuteras.

När iranska Press TV sände snarlika erkännanden av iranska aktivister, mötes kanalen 2013 med sanktioner från EU. Detta trots att de iranska ”erkännandena” var färre till antalet och inte innefattade några europeiska medborgare.

Förutom att två svenskar paraderats på Kinas statliga TV, så utvisades en kinesisk korrespondent från Sverige 2010 för att ha spionerat på exilkineser från den muslimska folkgruppen uigur. ”Journalisten” var i själva verket en tjänsteman vid kinesiska ambassaden, som bedrev flyktingspionage med en tjänst på partitidningen Folkets Dagblad som täckmantel.

Det är ofattbart hur statliga kinesiska medier i dag har nio korrespondenter i Sverige, från såväl CGTN som Folkets Dagblad, utan att deras arbetsgivares metoder ens har ifrågasatts av vare sig svenska myndigheter eller Journalistförbundet.

Artikeln kan läsas i sin helhet här. Det är naturligtvis inte rimligt att kinesiska medier ska hindra utländska journalister från att göra sitt jobb, medan kinesiska journalister har fritt spelrum att inte bara rapportera utan även ägna sig åt andra aktiviteter.

Bara i Sverige har jag blivit svartlistad, en tilltänkt korrespondent för SVT har blivit nekad visum utan förklaring, och i en intervju med Sveriges Radio sade nyligen en redaktör för Dagens Nyheter att visumsituationen är en av anledningarna till att man inte längre har en fast reporter i Kina.

Ändå finns det inga planer från svenska myndigheter att vidta några åtgärder mot statliga kinesiska medier. När Utrikesdepartementets kabinettsekreterare Annika Söder intervjuades i Sveriges Radios program Konflikt för två veckor sedan, sade hon rakt ut att Kinas ekonomiska betydelse omöjliggör detta.

Söder menade att det av ekonomiska skäl vore osannolikt att EU skulle backa upp åtgärder mot kinesiska medier liksom var fallet med iransk tv. (Och att Sverige på egen hand skulle våga säga ifrån är tydligen otänkbart.)

Annika Söder har dock fel. För tidigare denna vecka uttryckte Tysklands utrikesminister Andreas Michaelis missnöje med att utländsk media hindras från att göra sitt jobb i Kina, medan det är fritt fram för statliga kinesiska medier att expandera utomlands.

Michaelis uttalande kommer bland annat efter att den tyska tv-kanalen Deutsche Welle utan förklaring nekats att sätta upp ett kontor i Peking:

“We are concerned when we hear reports about obstruction of the work of foreign journalists in China,” Michaelis told two dozen Chinese and Western media representatives, and Guo Weimin, vice minister of China’s Information Office of the State Council.

Michaelis noted that Deutsche Welle had tried unsuccessfully for some time to open an office in Beijing.

“We believe, that as strategic partners we should use the opportunity to get to know one another better, and to understand each other’s perspectives. In Germany, we can receive China Global Television network in every hotel, in every household. Why should this not be possible in China for Deutsche Welle?” he said.

Det vore alltså synnerligen enkelt för svenska UD att ta kontakt med sin tyska motsvarighet, för att tillsammans med Tyskland och förhoppningsvis även med andra EU-länder för att på denna punkt markera mot Kina. Samma villkor måste gälla år båda håll, och det är inte acceptabelt att statlig media producerar framtvingade erkännanden föranledda av tortyr!

Det vore naturligt att Sverige här går i bräschen och tar initiativet. Detta eftersom två av de tre utlänningar som paraderats på kinesisk tv sedan 2013 varit svenska medborgare.

Om jag hade haft en större teckenmängd i Journalisten, hade jag även beskrivit hur åtgärder mot kinesiska medier hade kunnat se ut. Det handlar inte nödvändigtvis om att sänka sig till Kinas nivå genom att utvisa de kinesiska journalisterna från Sverige. Det vore såväl mer rättvist som effektivt att vända sig högre upp i hierarkin.

Ett flertal större medier världen över har uppmärksammat rapporten från Safeguard Defenders, och hörsammat rekommendationerna om åtgärder. Så här förklaras det i CNN att dessa åtgärder skulle kunna gå till:

The United States should demand Chinese media organizations to register under the Foreign Agents Registration Act (FARA), requiring disclosure of activities and funding. This may not be far off.

In November 2017 the U.S. Department of Justice required Russia’s RT America to register under FARA and in early 2018 a bipartisan group of US Senators called on the Department of Justice to extend the same expectation on Chinese state-controlled media.

Media executives bear further responsibility for the broadcast of forced confessions. Those responsible should be listed under the Magnitsky Act, which allows for sanctioning financial assets and travel restrictions.

A similar move was adopted by the European Council in 2013 against Iranian Press TV executives for their network’s broadcast of forced confessions. There is no reason for CCTV or Xinhua executives to be treated differently.

Den nuvarande svenska regeringen har dessvärre visat upp en stor ovilja att på något vis stöta sig med Kina, så det vore högst överraskande om Sverige tog initiativ till något av de ovanstående förslagen.

Detta är mycket synd. För alternativet – alltså att inte göra någonting alls – är långt mycket värre och farligare.

Published on

Kinas internationella utfrysning av Taiwan alltmer uppmärksammad

Kinas upptrappade försök att isolera Taiwan har under de senaste månaderna fått alltmer uppmärksamhet, även i Sverige. Ämnet var bland annat ett av de som behandlades i förra avsnittet av Konflikt i Sveriges Radio P1.

Konflikt tog exempelvis upp hur flygbolaget SAS nyligen ändrat benämning på Taiwan på sin internetsida, så att landet sägs tillhöra Kina. Även om den SAS-representant som intervjuades av Sveriges Radio inte ville erkänna det direkt, så har detta skett efter påtryckningar från kinesiska myndigheter.

Det blev nämligen nyligen känt att kinesiska myndigheter i slutet av april kontaktade 36 stycken flygbolag med krav att ändra benämning på Taiwan. Bland dessa fanns American Airlines och Qantas, som till skillnad mot SAS visade moral och mod genom att offentligöra kraven.

Detta föranledde en stark protest från USA:s sida: ”This is Orwellian nonsens and part of a growing trend by the Chinese Communist Party to impose its political views on American citizens and private companies”, sade vita huset i ett pressmeddelande i helgen.

Liksom SAS, har dock även svenska myndigheter valt den motsatta vägen. Man har inte bara hållit tyst om de kinesiska kraven, utan även hörsammat dem på egen hand.

Efter påstötningar från Utrikesdepartementet så bytte Skatteverket nyligen benämning på Taiwan till ”provins av Kina”, vilket Konflikt också uppmärksammade och vilket jag även skriver närmare om här på InBeijing.

Men Kinas internationella utfrysning av Taiwan är betydligt mer omfattande än blott några namnbyten. Kinesiska myndigheter kommer i år liksom i fjol använda sin status inom FN för att blockera Taiwans medverkan vid Världshälsoorganisationens årliga möte WHA.

Förra veckan blev det även klart att Kina övertygat Dominikanska republiken att säga upp sina diplomatiska förbindelser med Taiwan, efter att Peking erbjudit dem pengar för att så göra. Detta har nyligen även skett med länder som Panama och Sao Tome & Princip.

I ett pressmeddelande uppmärksammade dock Taiwans utrikesministerium förra veckan att Kina ofta på denna punkt lovar runt men håller tunt. De pengar eller investeringar som Peking lovar mindre länder för att kapa de diplomatiska banden med Taiwan uteblir de facto ofta:

Since wresting away diplomatic ally Panama in June 2017, China has offered huge financial incentives to the Dominican Republic, successfully enticing it to end 77 years of ties with Taiwan May 1. The Republic of China (Taiwan) is deeply upset by China’s actions. To uphold both the nation’s dignity and sovereignty, the government of the Republic of China (Taiwan) announces the termination of relations with the Dominican Republic, effective immediately. This extends to the immediate termination of all cooperative projects and assistance. Embassy officials and staff of technical missions will also return to Taiwan.

(…)

Furthermore, MOFA wants to use this opportunity to remind the international community of the lack of follow-through on China¡¦s promises to former diplomatic allies of Taiwan. This is exemplified by China’s failure to deliver on a pledge of US$1 billion in assistance to Costa Rica to build a refinery and $400 million to construct highways when it established ties with the country in 2007. More recently, since establishing relations with Sao Tome and Principe in December 2016, it has failed to uphold its pledge to provide US$140 million in aid. Agreed-upon plans to build an airport and deepen a harbor have also been shelved.

Taiwans utrikesministerium varnar vidare för att många utvecklingsländer istället blivit politiskt beroende av Kina på senare år, tack vare de stora lån som de kinesiska investeringar i infrastruktur i regel innebär.

Som jag skrev närmare om i magasinet Fokus för ett par veckor sedan, så har relationen mellan Kina och Taiwan försämrats rejält sedan 2016. Då tillträdde en ny regering på Taiwan, som inte vill erkänna ”1992 års konsensus”, ett politiskt avtal som ingicks med Kina när också Taiwan var en diktatur.

Avtalet innebär förenklat ett erkännande om att Kina och Taiwan tillhör samma land. Men sedan Taiwan utvecklats till en av Asiens mest välfungerande demokratier, har aptiten att styras från Peking helt försvunnit bland öns befolkning.

Samtidigt har Kina under Xi Jinping i alltmer aggressiva ordalag framhållit Taiwan som en av de allra viktigaste utrikespolitiska frågorna. Xi har klargjort att den så kallade ”Taiwan-frågan” inte kan överlämnas till nästa generation.

Som jag skriver i Fokus så har risken för en militär attack eller en blockad mot Taiwan ökat betydligt sedan 2016. Detta gav sig uttryck i att Kinas flotta förra månaden höll sina största militära uppvisning i Taiwan-sundet någonsin, inklusive övningar med skarp ammunition och hangarfartyg bara 45 kilometer från taiwanesiskt territorium.

Att tvinga FN, utländska myndigheter och flygbolag att ändra namn på eller på andra vis frysa ut Taiwan är ett steg i ledet i Pekings ambition av inkorporera en av Asiens främsta demokratier i världens största diktatur.

För att förhindra detta vore det ypperligt att handla likt vita huset eller American Airlines, snarare än likt svenska UD och SAS.