november 2018

Krav på förbud mot statlig kinesisk media i Storbritannien

Statlig kinesisk tv har under de senaste åren sänt hundratals framtvingade erkännanden. Det handlar om allt från aktivister till journalister eller affärsmän som på något vis har hamnat i onåd med landets myndigheter och därmed i avskräckande syfte förödmjukas i rutan.

En av dessa är Peter Humphrey, en brittisk utredare som 2013 i kinesisk tv tvingades ”erkänna” att han samlat information med ”olagliga metoder”, i ett fall angående korruption i ett brittiskt läkemedelsföretags verksamhet i Kina.

Det framtvingade erkännandet användes sedan som del i bevisföringen när Humphrey dömdes till fängelse, där han utvecklade flera sjukdomar, inklusive en elakartad cancertumör i prostatan. Mer detaljer om Humphreys öde står att läsa i inlägget ”Brittisk medborgare talar ut om sina 23 månader i kinesiskt fängelse” som jag skrev här på InBeijing tidigare i år.

Trots att statlig kinesisk tv används som propagandaverktyg på detta vis, så har man kunnat expandera sin verksamhet utanför Kina i stort sett ostört. Förra veckan kom dock den hittills tydligaste markeringen.

Då anmälde Peter Humphrey nämligen China Central Television (CCTV) och dess utländska arm China Global Television Network (CGTN) till den brittiska granskningsnämnden Office of Communications (Ofcom).

Humphrey menar att CGTN brutit mot brittiska sändningsregler i och med det framtvingade erkännandet av honom och hans fru, och därför bör få sitt sändningstillstånd indraget.

Till saken hör att CGTN är mitt uppe i en storexpansion i London vilket jag i somras beskrev närmare här på InBeijing i texten ”Kinas statliga tv anställer 350 journalister i London”.

Enligt planerna ska Storbritannien fungera som ett nav för statlig kinesisk tv i Europa, och givet de pågående investeringarna vore det givetvis ett stort bakslag om CGTN förlorade sin brittiska licens.

Illustration av Peter Humphreys framtvingade erkännande, som spelades in under såväl hot som tvångsmedicinering. Journalisterna som filmar är från statliga CCTV, samma tv-kanal som nu expanderar sin produktionsverksamhet i Storbritannien.

Anmälan offentliggjordes förra fredagen vid en presskonferens i London som hölls av den svenska aktivisten Peter Dahlin, som samtidigt lanserade sin nya bok ”Trial By Media: China’s new show trials, and the global expansion of Chinese media”. Boken beskriver över 100 fall av framtvingade erkännanden, och visar hur statlig kinesisk tv inte bara sänder dem utan även producerar dessa ”erkännanden”.

Anmälan i Storbritannien är av stort intresse för Sverige. Som bekant har CCTV tidigare paraderat två svenska medborgare i rutan; förutom Peter Dahlin även Gui Minhai.

Dessutom ertappades en kinesisk underrättelseagent 2010 på bar gärning med flyktingspionage mot kinesiska uigurer på svensk mark, under täckmantel som korrespondent för Folkets Dagblad.

Lägg därtill att kinesiska myndigheter på flera vis försvårar för svenska journalister, vilket Expressen tidigare i år beskrev närmare i artikeln ”Så straffas svenska journalister av Kina”.

Och som jag skrev här på InBeijing tidigare i veckan, så kallades Aftonbladets reporter Peter Kadhammar nyligen in på ett förhör med kinesiska ambassaden i Stockholm, där han bland annat fick svara på vad han ansåg om mig(!)

Trots allt detta så finns det nu enligt regeringens senaste statistik sju stycken korrespondenter för statlig kinesisk media på plats i Sverige – inklusive från CCTV och Folkets Dagblad – som kan jobba helt utan förhinder.

Hur bör man då agera från svenskt håll? Den svenska granskningsnämnden saknar laga rätt eller ens möjlighet att förbjuda CCTV eller CGTN eftersom kanalerna – till skillnad från i Storbritannien – inte har någon produktion i Sverige.

Ska man då istället skicka hem enskilda korrespondenter från ovannämnda kinesisk medieföretag? Många menar att något sådan vore att sänka sig till Kinas nivå. Själv tycker jag att det, om inte annat så för att markera, vore berättigat att dra in journalistvisumen just för CCTV och Folkets Dagblad, som ju gjort sig skyldiga till tydliga övergrepp mot svenska medborgare.

Brittiska Ofcom har sagt att man genast ska titta på ärendet. Och om man låter tidigare liknande fall agera måttstock så står det utom tvivel att statlig kinesisk tv bör förlora sin licens i Storbritannien.

2013 förlorade nämligen iranska Press TV sin licens i Storbritannien indragen, efter att kanalen visat ett liknande framtvingat erkännande från en iransk aktivist. Nu handlar det ju om hundratals erkännanden, som dessutom innefattar en brittisk och två svenska EU-medborgare.

Sannolikt är väl dock att statliga kinesiska medier får ännu ett frikort på grund av landets ekonomiska inflytande.

Och av precis samma anledning är det troligt att kinesiska myndigheter kan fortsätta försvåra för svenska journalister, och kinesiska medier paradera fler svenska medborgare i rutan, alltmedan de statliga kinesiska medierna ges fritt spelrum i Sverige.

Hur bör svenska och europeiska myndigheterna agera inför den alltmer ojämlika situationen vad gäller medier? Kommentera gärna nedan.

To get a China visa, Swedish journalist have to answer questions on Gui Minhai, the CCP and me

Just a few years ago, obtaining a journalist visa (J-visa) to China was a mere formality, according to Peter Kadhammar, a veteran reporter at Aftonbladet, one of the two biggest daily newspapers in Sweden. Kadhammar should know; he has been in China several times since his first there visit already in 1975.

But this year it was more complicated and time consuming to get a J-visa to China than Kadhammar has ever experienced before. Even complicated enough for Kadhammar to describe the process in an article for Aftonbladet yesterday, including the ”interrogation” he and his photographer was subject to at the Chinese embassy in Stockholm.

”What is your opinion regarding the Chinese Communist Party?”, Kadhammar was asked, perhaps not surprisingly. He avoided the question by stating how ”impressive” it is that the CCP have managed to stay in power despite the rapid development and huge changes of the Chinese society.

Similarly, on the question: ”What do you think about Gui Minhai?”, Kadhammar circumvents the topic by answering that he himself has not done any research into this particular case.

While those two questions were relatively predictable, Kadhammar was taken by surprise by the next question. Let me translate below from Kadhammar’s Swedish article:

”What is your opinion on Joajjojoj?”
”I beg your pardon?”
”What is your opinion on … Joajjojoj?”
”Jo…ajjojoj?”

A clerk hurries forward and scribbles down a name on a piece of paper. Jojje Olsson. The freelance journalist who has been reporting about the repression in China and the kidnapping of Gui Minhai.

So, to get a J-visa to China, a Swedish journalist now only doesn’t have to be interrogated regarding his opinions on the Chinese regime. He also has to answer questions on his opinion towards me, a single journalist whose reporting have upset the Chinese authorities.

It is of course not clear if this is also the case in other countries. Indeed, the Chinese embassy in Sweden have several times proven itself to be rather extreme, which you can read more about in my article ”Chinese Embassies are Becoming Increasingly Assertive: the Case of Sweden”.

The embassy’s ongoing intimidation of the Swedish media – including several ”press statements” condemning the reporting of certain outlets or journalists – is nevertheless surprising. Mostly because it has been extremely counterproductive.

I have seldom seen so many articles in Swedish media portraying Chinese authorities in a bad light as during this year, and a vast majority of those articles, including Kadhammar’s recent piece in Aftonbladet, are direct responses to the bullying behaviour of the Chinese ambassador Gui Congyou.

Either this continuous intimidation demonstrates the extreme clumsiness of Gui Congyou and his bureaucrats. Or it’s just evidence that they consider themselves in a strong enough position to simply ignore any criticism from Swedish media and civil society.

Peter Kadhammar in Beijing, where he was allowed to go only after having answered a row of questions on the Chinese embassy in Stockholm, including his opinion on my reporting.

Whatever the case, Kadhammar managed to escape the inquiry about me by saying that he never read anything I wrote. After 35 minutes of what Kadhammar calls ”interrogation”, it takes another six months before he and his photographer are granted J-visas to China that are valid for 20 days.

Just a few years ago, Kadhammar states in his article, the process to obtain a J-visa was to ”hand in your application one day, and collect your passport the next day”. Now, the process includes being cross examined by four bureaucrats in a room at the Chinese embassy.

”Every Swedish media have experienced visa problems [to China lately]. But no one has revealed this ridiculous complications and the foolish procedures because everyone is afraid to be blacklisted”, says Kadhammar.

He is absolutely correct, and I am grateful that he had the courage to do so. Most likely Kadhammar will not get a new J-visa to China anytime soon.

Simultaneously, journalists from Sweden and elsewhere will continue their tiptoeing around sensitive topics, perhaps even backstabbing their colleagues in back room meetings with Chinese bureaucrats, in order to be allowed access to the world’s biggest country, while its leadership awkwardly claims to be leading China on a path of reform and openness.

Volvobilar får mjukvara som kontrolleras av kinesiska staten

Under gårdagen rapporterades att Geely Holding Group, som sedan 2010 är majoritetsägare av Volvo Cars, tecknar ett långsiktigt strategiskt samarbetsavtal med China Telecom, ett telekombolag som ägs av den kinesiska staten.

Geely uppger via sin hemsida att detta avtal syftar till att samarbeta inom områden som molntjänster och delning av information. Volvos ägare ska tillsammans med det statliga kinesiska telekombolaget utveckla nya applikationer och mjukvaror för smart cars:

Under the principles of “friendly discussion, mutual benefit, mutual support, and common development,” the two sides have agreed to establish a long-term strategic cooperative relationship giving full play to their individual core competitive advantages in their respective fields of enterprise information sharing, smart cars and homes, and cloud computing. The two sides will also cooperate in key areas such as international business development, jointly develop new business models for the next generation of smart cars and homes, explore new applications of cutting-edge technologies in smart cars, and build a smart three-dimensional future mobility ecology.

Vidare framhåller Geely att samarbetet med China Telecom kommer stärka utvecklingen inom områden som delning av bilar (bilpooler), trådlöst internet och delning av information.

”De två aktörerna kommer ge full tillgång till respektive viktiga konkurrenskraftiga föredelar, etablera särskilda arbetsgrupper eller samriskbolag kring strategiska mål, fortlöpande expandera och fördjupa samarbetet, och utföra innovativt samarbete mellan sina olika industrier för att skapa ett nätverk för smarta bilar”, heter det i pressmeddelandet på Geelys hemsida.

Denna något undangömda nyhet går knappast att tolka på något annat vis än att Volvos bilar i framtiden kan utrustas med mjukvara och applikationer som sköts av ett statligt kinesiskt telekomföretag.

Detta innebär sannolikt i sin tur att den kinesiska staten kommer ha full tillgång till stor och viktig information om alla som köper en ny Volvobil, eller installerar denna mjukvara i en äldre modell.

I en tid då konsumenter blir allt känsligare för vad som sker med användarinformation, samtidigt som Kinas bevakning och kartläggning av personer eller grupperingar ökar dramatiskt, borde detta vara en nyhet av stort intresse.

Vi tar det en gång till: Det statliga telekombolaget China Telecom ska kontrollera Volvos mjukvara, samt hantera information om dess ägare och användare. Detta är ett samarbete och en utveckling som tåls att följas noga.

Why the Swedish King is cancelling his China trip over Gui Minhai

Yesterday it was reported in Swedish media that our King with short notice cancelled his upcoming China trip, that was supposed to take place between November 25 and December 1. According to national Swedish television (SVT), the decision was made due to ”complicated ongoing negotiations” over Gui Minhai, the Swedish publisher who have been imprisoned in China for over 1,100 days without a trial.

The news might be surprising or at least confusing to many readers, especially outside of Sweden. What is the relevance of the Swedish King visiting China? What role do the Swedish authorities play in this, and what does it mean for the fate of Gui Minhai? Let me try to provide a short analysis of the situation below.

Let’s start with the King. His planned visit to China was always more than the usual symbolic and low-key affair often carried out by other royalties. To begin with, the Chinese embassy have long been working and lobbying for the Swedish King to visit China. Hence the visit would have won prestige for Gui Congyou, the new and ambitious Chinese ambassador to Sweden.

Furthermore, the King had several important meetings and events planned during his trip. Among others, he was scheduled to meet with Hong Kong’s Chief Executive Carrie Lam, and Pony Ma of Tencent, one of China’s most important tech companies.

The cancelled visit is a kick in the teeth for the Chinese Ministry of Foreign Affairs in general, and for the ambassador in particular. So why did it happen?

According to SVT, complicated negotiations are currently taking place between Sweden and China over Gui Minhai. Those negotiations are said to have reached ”a critical point”. Anonymously but allegedly well placed sources have told SVT that the Swedish royal house and the Swedish Foreign Ministry have put forward the implementation of a process to release Gui Minhai as a condition for the Swedish King to visit China.

But earlier this week, the Chinese ambassador to Sweden once again fiercely attacked Gui Minhai’s ”bad personality” and ”illegal activities” in an interview with Swedish daily newspaper Svenska Dagbladet. He also blamed anyone who criticises China over the treatment of Gui Minhai for having a ”hidden political agenda”.

This interview was widely seen as a sign that Gui Minhai was not going to be set free anytime soon. Due to the circumstances the Swedish King have decided to cancel his China trip, but he is ready to change his mind would Gui Minhai be released or would the process for his release show signs that he will soon be set free, reports SVT.

Carl XVI Gustaf, the Swedish King, just cancelled his planned trip to China. The reason is said to be negotiations over Gui Minhai.

To me, this can be seen as evidence that the Chinese side have been issuing promises or guarantees that Gui Minhai is to be released. It has then also most likely in some failed to keep up its promises.

That would account for a similar situation as in January this year, when guarantees was made from the Chinese side that Gui Minhai was allowed to travel to Beijing in order to visit a doctor. But then, once en route to the capital, Gui was snatched from the train by plainclothes security agents, even though he was travelling in the company of two Swedish diplomats.

This is not all that surprising as it might sounds. Contrary to the unity that the Chinese Community Party wants to display, it is a political organisation of many different strong wills and political opinions. Difference of opinion how to handle the case of Gui Minhai are most likely wide within the Ministry of Foreign Affairs, as well as within the Ministry of State Security and not to mention in between those two ministries.

It is therefore likely that, let’s say, the Chinese ambassador to Sweden have made a promise regarding Gui Minhai in exchange for the royal visit. And that this promise could not be kept because someone higher up in the hierarchy refuse to release Gui.

Whatever the moves behind the closed doors of Chinese regime, I believe that the news on the cancelled trip is very telling in itself. Why would the Swedish King plan a trip to China, if no concessions regarding Gui Minhai were promised? And why would he with such a short notice cancel this trip, if those promises were not broken?

Another sign that supports my theory is that Svenska Dagbladet earlier this month cited anonymous Swedish government sources talking about progress in the negotiations over Gui Minhai, even saying that a solution might be just around the corner.

In any case, the fact that the Swedish King is cancelling his trip to China over Gui Minhai must be seen as very good news. It show that Gui Minhai is not forgotten by Swedish authorities, as many have feared, given the lack of official condemnations against the Chinese treatment of him.

Also, it shows that the Chinese authorities have at least sent signals that they are willing to release Gui Minhai, perhaps even as early as this year.

But more than anything, it constitutes an action of protest from the Swedish authorities against the broken promises and dilatory negotiating tactics of the Chinese regime.

As Jesper Bengtsson, head of Swedish PEN, said to SVT yesterday: ”This is an excellent decision if true. I believe that this kind of clear positioning from the Swedish King is exactly was is needed. Sweden must show that it doesn’t accept a Swedish citizen being imprisoned in another country under such murky conditions”.

I choose to interpret this news as a small sign that at least some parts of the Chinese party machine have come to understand that the negative consequences of keeping Gui Minhai locked up are much bigger than any possible benefits.

Val i Taiwan: Storförlust för regeringspartiet, storslam för Kinavänliga KMT

I dag har flera veckors valfeber här på Taiwan nått sitt slut i och med att mellanårsvalet genomförts, tillsammans med med tio stycken folkomröstningar. Resultatet blev en storvinst för det Kinavänliga oppositionspartiet Kuomintang (KMT), samt för den delen av väljarkåren med konservativa uppfattningar angående homosexualitet och samkönade äktenskap.

Taiwans medier och civilsamhälle är extremt polariserat. Majoriteten har ett uttalat stöd antingen för KMT, eller för regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP) som vill minska landets beroendeställning gentemot Kina, och traditionellt även har förespråkat taiwanesiskt självständighet.

Polariseringen innebär att det knappast finns några tillförlitliga opinionsundersökningar här: undersökningarna tenderar att främst stödja den egna linjen. Därför var utgången på många vis helt oklar fram tills Taiwans 23 miljoner invånare i dag började rada upp sig framför valurnorna.

Det står nu klart att KMT är på väg mot en riktig storslam. Partiet har nu vunnit borgmästarposten i Taiwans tre största städer: New Taipei City, Kaohsiung och Taichung. Kanske mest uppseendeväckande är vinsten i den viktiga hamnstaden Kaohsiung, där DPP har styrt oavbrutet under 20 års tid.

I skrivande stund är det ännu dött lopp i huvudstaden Taipei, där endast hundratalet röster skiljer KMT:s kandidat från den nuvarande borgmästaren Ko Wen-je. Klart är i alla fall att DPP inte heller kommer vinna i huvudstaden, eftersom Ko inte tillhör något parti utan ställer upp som självständig kandidat.

Även om det var väntat att DPP inte skulle vara lika framgångsrika i detta mellanårsval som för fyra år sedan, så hade få trott på ett sådant monumentalt nederlag. Utgången fick president Tsai Ing-wen att i ett tal ta på sig ansvaret för resultatet och annonsera sin avgång som ordförande för regeringspartiet.

Hur kan då utgången analyseras? Tsai och DPP har fått stor kritik för att inte ha levererat vad gäller ekonomin. Taiwans tillväxt har varit fortsatt trög, och enligt många väljare har den dåliga relationen med Kina under DPP verkat som en ytterligare bromskloss.

Kinesisk påverkan har pekats ut som ännu viktig en faktor. Kina har trappat upp aktiviteterna mot Taiwan, inklusive samarbete med olika grupperingar som motsätter sig regeringspartiets ambition att göra Taiwan mindre beroende av Kina.

Inför valet har taiwanesisk polis och underrättelsetjänst mycket riktigt funnit flera exempel på allt från finansiering av kandidater till spridning av falska nyheter, som kunnat spåras till Kina.

På många vis verkar dock DPP har lagt krokben för sig självt. Nomineringen av kandidater i städer som Kaohsiung och Taipei har inte varit helt lyckade. Dessutom verkar KMT ha gjort ett mycket bättre arbeta för att mobilisera sin väljarkår, vilket är mycket viktigt i mellanårsval där deltagandet ofta är lägre än i ett presidentval.

Oavsett anledningarna så innebär resultatet en klar förbättring för Kuomintangs möjligheter att vinna tillbaka presidentposten år 2020. Liksom med alla mellanårsval, så kan utgången ses som en slags omröstning över hur regeringsparti och president presterat under de första två åren vid makten.

Han Guo-yu (KMT, vänster) vann ikväll mot Chen Chi-mai (DPP, höger) i valet till borgmästare i Kaohsiung. Därmed bringades 20 år av oavbrutet DPP-styre i den viktiga hamnstaden till ände.

På tal om omröstningar, så har tio stycken nationella folkomröstningar också hållits i dag. Fem av dessa rör samkönade äktenskap och andra rättigheter för homosexuella.

Även om rösträkningen inte är helt färdig ännu, så tyder allt på att den den mer konservativa delen av väljarkåren kommer vinna samtliga fem. Tre av omröstningarna handlar – i olika formuleringar – om huruvida samkönade äktenskap ska tillåtas. I alla tre går ”nej-sidan” mot en säker seger.

Två av omröstningarna rör saker som huruvida homosexuellas rättigheter ska inkluderas i utbildningen. Även där är försprånget stort till ”nej-sidans” fördel.

Kort sagt kan mellanårsvalet 2018 sägas utmana bilden av Taiwan som en liberal och progressiv oas i en region som annars domineras av diktaturer.

Väljarkåren har i allt väsentligt gett uttryck för konservativa värderingar i progressiva frågor som tidigare skiljt Taiwan från flera andra länder i regionen, samt visat en vilja att röra sig mot Kina, som kan sägas vara den allra största vinnaren i detta val.

Karta över de 22 städer och regioner där lokalval hållits i dag, jämfört med resultatet från 2014. DPP (grön) har tappat stort till KMT (blå). Grå färg står för självständiga kandidater. I skrivande stund är det ännu inte klart om det blir KMT eller den sittande, självständiga borgmästaren som vinner Taipei.

Kinas ambassad kontaktar svenska lokaltidningar i påverkansoperationer

Kinesiska myndigheter blir alltmer djärva i sina påverkansoperationer, och Kinas ambassader följaktligen allt aktivare. Den kinesiska ambassaden i Stockholm har under det senaste halvåret publicerat dussintals pressmeddelanden på sin hemsida, där missnöje uttrycks med rapporteringar i svenska medier.

Flera av dessa medier har även fått brev eller mail från den Kinas ambassad, efter att de skrivit något som inte faller den kinesiska regimen på läppen.

Nya Wermlands-Tidningen (NWT) gör det enda rätta. I en artikel med rubriken ”Kina slår på krigstrumman”, publicerades mailet från ambassaden tillsammans med ett klargörande om att man inte låter sig skrämmas till vare sig tystnad eller lydnad.

Bakgrunden är att Henrik Barvå, politisk redaktör på NWT, tidigare denna månad skrev en artikel där Taiwan benämndes som ett land, samt uppmanade omvärlden att stå upp för och stödja den taiwanesiska demokratin.

Texten fick omgånde kritik på den kinesiska ambassadens hemsida, och snart fick Barvå själv ett osignerat mail från ambassaden.

I en ny artikel berättade Barvå under gårdagen om mailet och dess innehåll:

De skriver i sitt brev bland annat att ”artikelns innehåll helt går emot fakta och bryter mot Sveriges utrikespolitik och de normer som styr internationella relationer och grovt kränker Kinas suveränitet och territoriella integritet.” Vidare skriver de att artikeln ”stödjer Taiwans självständighet och allvarligt förleder läsarna och endast kommer att ha en negativ inverkan på vänskapen mellan Kina och Sverige”. Det är sannerligen ord och inga visor.

(…)

Ambassaden avslutar med att skriva att de hoppas att jag och NWT ”skiljer på sant och falskt”, korrigerar våra misstag, ”blir mer ansvarsfulla och är försiktiga när det gäller Taiwan-relaterade frågor” och ”undviker andra situationer när principen om Ett Kina kränks”. Detta är inget annat än ett otillbörligt försök att påverka och skrämma, och detta har Kina numera satt i system. Tidigare riktade sig åtgärderna mest mot den egna befolkningen. Nu drar de sig inte för att angripa aktörer i andra länder.

Vidare förklarar Barvå en rad självklarheter, som att medier i ett fritt land – till skillnad från Kina – inte har som uppgift att agera språkrör åt regeringen.

Han understryker också hur Kina, sedan Xi Jinping kom till makten, har blivit alltmer offensivt i att utöva påtryckningar internationellt, samt att landet tack vare sina ”ekonomiska muskler” ofta lyckats tysta kritiker eller tvinga fram självcensur.

Exempelvis framhåller Barvå hur han tidigare flera gånger skrivit om Taiwan i NWT, utan att tidigare ”aldrig ha hört ett pip” från kinesiska myndigheter.

Jag återger nedan det brev från den kinesiska ambassaden, som finns att läsa i sin helhet med tillhörande artikel via Nya Wermlands-Tidningens hemsida:

Dear Mr. Henrik L Barvå,

We noticed that you recently published an article on NWT, which blatantly refers to Taiwan as a “country”, alleges that China’s Mainland “isolates” Taiwan internationally and calls for support for the “free China on Taiwan”. We would like to solemnly point out that the content in the article totally goes against facts, breaches the basic principle of Sweden’s foreign policies and norms governing international relations, and grossly infringes on China’s sovereignty and territorial integrity, which we firmly oppose.

There is but one China in the world. The Government of the People’s Republic of China is the sole legal government representing the whole China, and Taiwan is an inseparable part of China. This has been universally recognized by the international community. All Taiwan-related issues must be handled in accordance with the one China principle, which is common consensus of the international community including Sweden, and enshrined in Resolution 2758 adopted by the UN General Assembly in 1971, and represents a strong desire of the people and an unstoppable trend of the times. It has been a consistent position of the Swedish government to uphold the one China principle, reject Taiwan as a “sovereign country” and oppose “Taiwan independence”.

Taiwan-related issues, which represent China’s core interests including its sovereignty and territorial integrity, are of essential importance to sound and steady growth of China-Sweden relations. The article published on NWT supporting “Taiwan independence” seriously misleads its readers and will only cause negative impact on the friendship between China and Sweden.

The situation across the Taiwan-Straits is highly sensitive and complex.

The Taiwan authorities refuse to recognize the one China principle, are doing everything to propagate “Taiwan independence” that aims to split China, instigate confrontation, and undermine peace and stability across the Taiwan-Straits. We hope you and NWT will distinguish truth from falsehood, follow the one China principle, respect China’s sovereignty and territorial integrity, and immediately correct the mistakes. We hope you and NWT will be more responsible and take caution on Taiwan-related issues, refrain from going against the trend of the times and avoid other situations where the one China principle is violated.

We hope NWT will publish our letter, and the Chinese Embassy is willing to talk with NWT and its readers in a positive and constructive manner.

Political Section

Chinese Embassy in Sweden

14 November 2018

Som Barvå mycket riktigt påpekar så är Nya Wermlands-Tidningen inte ensamma om att ha mottagit förtäckta hot från den kinesiska ambassaden i Stockholm. Allt från SVT till svensk polis och riksdagsledamöter har kontaktats eller hängts ut på ambassadens hemsida och avkrävts ursäkter.

Att NWT, en lokaltidning i Värmland med en upplaga på drygt 40 000, får samma behandling kan tjäna som en hint på hur nära kinesiska myndigheter i dag följer vad som skrivs i svenska medier.

Totalt haveri när Svenska Dagbladet intervjuar Kinas ambassadör

Kinas nya ambassadör Gui Congyou har varit pigg på att ge intervjuer till svenska medier sedan han tillträde i augusti 2017. Syftet med detta är tvådelat.

Dels vill kinesiska myndigheter få ut sin propaganda på svenska plattformar, dels kan ambassadören själv visa upp intervjuerna för sina överordnade i Peking som ett kvitto på att han gör ett bra jobb för att nå ut med kommunistpartiets budskap till den svenska befolkningen.

Inte någon gång har Gui Congyou lyckats lika bra med detta som när Svenska Dagbladet under gårdagen publicerade en intervju med ambassadören under rubriken ”Kina om kritiken: Lögner med politisk agenda”.

I denna artikel tillåts Gui Congyou att helt oemotsagd sprida lögner om såväl Gui Minhai, som de politiska fångläger i regionen Xinjiang där cirka en miljon muslimer sitter inlåsta utan föregående rättsprocess.

Artikeln inleder med att Svenska Dagbladet rakt upp och ner konstaterar att Gui Minhai tidigare dömts till två års fängelse för olovlig körning och rattfylleri. Denna ”trafikolycka” var svepskälet som kinesiska myndigheter använde för att kidnappa Gui hösten 2015, och det finns ingenting alls som tyder på att en sådan rättegång har ägt rum.

”Sanningen är att Gui Minhai sysslade med olagliga verksamheter i Kina”, citeras ambassadören vidare i Svenska Dagbladet, och tilläger att Gui ”uppmuntrad av vissa svenska personer” samlat hemlig information i Kina.

Vidare menar ambassadören att den negativa publiciteten kring Gui Minhai ”grundar sig i en politisk agenda”, och upprepar sedan flera av de lögner som kinesiska myndigheter tidigare framfört om den svenska förläggaren.

”Jag kan inte förstå hur vissa svenska politiker och en del media bara kan bortse från hans brottslighet och dåliga personlighet”, är ett av citaten som – liksom lögnerna om Gui Minhais påstådda brottsliga verksamheter i Sverige – får stå helt oemotsagt.

Vad gäller situationen i Xinjiang så citeras ambassadören i Svenska Dagbladet enligt följande:

När det gäller den andra heta frågan i de svensk-kinesiska relationerna, anklagelserna om att hundratusentals eller fler uigurer i västra Kina placerats i fängelseliknande omskolningsläger, menar ambassaden att de bygger på rena felaktigheter.

– När Sovjet föll samman kunde man öppna gränserna mellan Xinjiang regionen och andra länder i Asien. Men det har också fört med sig att utländska extremister och terrorister kan komma in i regionen. Hittills har det lett till tusentals terrorattacker i Kina.

Det stämmer enligt ambassadören att medborgare utbildas, men enligt honom är syftet att ge dem en yrkesutbildning och därmed bidra till en snabb ekonomisk utveckling i regionen.

– Vi vet alla att terrorism har sina rötter i fattigdom och okunnighet. Den kinesiska staten är mycket bestämd över att det här är en situation som måste tas hand om. Det vi gör nu är att utbilda personer som har påverkat genom att ge dem en utbildning som kan ge dem arbete i framtiden.

Artikeln innehåller inte ett ord om hur Kina nyligen grillades i FN för den skoningslösa repressionen mot uigurer och andra etniska muslimer. Eller om hur femton ambassadörer – inklusive Sveriges – förra veckan krävde ett möte med ansvariga politiker för en förklaring angående de övergrepp som nu pågår i Xinjiang.

I texten finns heller inget av alla de fruktansvärda vittnesmålen från lägren, eller forskningen kring deras storlek och omfattning. Faktum är att den största inlåsningen av en etnisk minoritet som pågår i världen just nu beskrivs i Svenska dagbladet med ett enda ord: ”anklagelser”.

För den oinsatte läsaren framstår ambassadörens röst här som sanning, vett och reson. Faktiskt hade nog inte Kinas propagandamyndigheter på egen hand kunnat skriva en artikel för publicering i svenska medier som man hade varit lika nöjd med.

Det är därför heller inte så lustigt att intervjun redan används i propagandasyfte på den kinesiska ambassadens hemsida, på såväl engelska som kinesiska.

Den kinesiska ambassadens återgivning av intervjun inledds med att Mikael Törnwall – reportern bakom artikeln som intervjuade ambassadören – citeras vara ”väldigt imponerad” av det stora landet Kina.

Då jag under gårdagen påpekade det bedrägliga med allt detta på Twitter, fick jag via Svenska Dagbladets ansvarige för sociala medier ett svar förmedlat Törnwall. Det lyder som följer:

1) Det kommer en debattartikel som bemöter det han säger. Han får alltså inte alls vara oemotsagd.

2) Vi inser att vi riskerar kritik varje gång vi låter Kina ge sin bild av vad som händer. Men vi tycker det är intressant att ta del av hur Kina ser på de här frågorna och vi vet att våra läsare är tillräckligt smarta för att läsa deras påståenden med kritiska ögon.

Törnvall utvecklar även resonemanget på sitt eget Twitter-konto:

Argumenteringen kan ju vid första anblick anses ha sina poänger. Men vid närmare eftertanke är det extremt märkligt hur en reporter från Svenska Dagbladet Näringsliv kan falla i en sådan tankevurpa.

Låt oss se närmare på Törnwalls resonemang, och börja med punkt ett. Där har Törnwall helt enkelt fel – Gui Congyou är visst oemotsagd.

Artikeln ”Kina om kritiken: Lögner med politisk agenda” publicerades nämligen såväl online som i papperstidning, utan hänvisning till en kommande debattartikel.

För alla som läst artikeln – på nätet eller på papper – framkommer endast ambassadörens argument. Det finns ingen garanti att dessa läsare även kommer läsa den debattartikel som det refereras till, eller att denna alls publiceras i papperstidningen.

Vad gäller punkt nummer två, så är problemet att det här inte handlar om Kinas ”bild” eller ”version”. Det handlar om propaganda, som används för att rättfärdiga solklar repression och tydliga övertramp.

Att brott mot mänskliga rättigheterna och internationell lag begåtts vad gäller Gui Minhai, och framför allt situationen i Xinjiang är fakta, är fakta. Så fort dessa fakta börjar debatteras så har den kinesiska ambassaden redan vunnit, ungefär som förintelseförnekaren vinner då någon ger sig i en diskussion huruvida förintelsen ägt rum.

Eftersom de politiska lägren i Xinjiang ofta jämförs med koncentrationslägren i Centraleuropa på 1930-talet (innan de blev utrotningsläger), så kan vi dra en parallell på samma tema. Hade Svenska Dagbladet funnit det oproblematiskt att publicera en intervju med Nazitysklands ambassadör, där denne oemotsagt får försvara inlåsning av judar i läger och getton?

Eller, för att dra en mer aktuell parallell: skulle Svenska Dagbladet publicera en intervju där den ryska ambassadören utan följdfrågor eller förklaringar får argumentera för Krimkriget? Eller en intervju där en burmesisk toppdiplomat ostört propagerar för den etniska rensningen av rohingyas?

Problemet med all propaganda är att den lätt kan upplevas som sanning i alla sammanhang där den – likt i Svenska Dagbladet – får stå oemotsagd. Törnwalls hänvisning till att läsarna skulle vara smarta nog att förstå detta är antingen illa uttänkt eller bara urdum.

Sanningen är att majoriteten av alla svenskar inte ens kan nämna namnet på Kinas president. Hur förväntar sig Törnwall då att dessa läsare skulle vara insatta i vad som sker i regionen Xinjiang? Och för den oinsatte låter ju ambassadörens visioner om utbildning och ekonomisk utveckling helt rationell.

Vad sedan gäller Gui Minhai, så har jag svårt att se hur Svenska Dagbladet 2012 skulle kunnat ha publicerat en intervju där Etiopiens ambassadör utan mothugg får förklara inlåsningen av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Varför går det då bra med Gui Minhai?

Lyckligtvis var det under gårdagen fler som reagerade över detta haveri på Twitter.

”Men snälla Svenskan, man kan inte hänvisa till en kommande debattartikel som ursäkt för en obalanserad nyhetsartikel där någon får stå oemotsagd”, sade redaktören och författaren Patrik Oksanen.

Ja, herre min skapare”, nöjde sig kolumnisten Csaba Bene Perlenberg med att konstatera.

”Vad hände?”, frågar sig Sveriges Radios Kinakorrespondent Hanna Sahlberg och efterlyser journalistik med begriplig bakgrund. Hon frågar sig även om nyhetsartikeln i själva verket är ett debattinlägg eller en annons.

Det är i sammanhanget också värt att notera hur Svenska Dagbladet som första och mig veterligen enda svenska tidning har tagit emot pengar från den kinesiska ambassaden för att prångla ut dess propaganda.

Sommaren 2016 köpte Kinas ambassad en helsida i Svenska Dagbladet med rubriken ”Sanningen om problemet i Sydkinesiska havet”. Där framfördes lögnen att detta hav historiskt sett varit en ”oskiljaktig del av Kina”, samt att Kina alltid försvarat fred och stabilitet i området.

Dramatik när Kina och USA drabbar samman under APEC

Dramatiska scener utspelade sig i helgen i Papua Nya Guineas huvudstad Port Moresby, där Asia-Pacific Economic Cooperation (APEC) hölls sitt årliga ministermöte.

En öppen strid mellan Kinas president Xi Jinping och USA:s vice president Mike Pence slutade med att kinesiska diplomater bröt sig in på kontoret där värdlandets utrikesminister håller till, för att ändra formuleringen på den gemensamma diplomatiska skrivelse som utfärdas efter varje möte.

Papua Nya Guineas utrikesminister fick sedan kalla på polis för att de fyra kinesiska diplomaterna skulle avlägsna sig från hans kontor. Detta och mer beskrivs av Washington Post i den smått chockerande artikeln ”Inside China’s ‘tantrum diplomacy’ at APEC”:

Behind the scenes, the member countries were furiously negotiating over the joint statement. Chinese officials, not happy with how they were faring inside the negotiations, demanded a meeting with the PNG foreign minister. He declined, not wanting to appear to violate PNG’s neutrality as summit chair.

The Chinese officials wouldn’t take no for an answer. They went to the foreign ministry and physically barged into his office, demanding he meet with them. He called the local police to get them out of the building. Every diplomat I talked to in PNG was stunned by China’s actions.

”Handelskrig” och ett nytt ”kallt krig” är två termer som nu allt oftare används för att beskriva spänningarna mellan Kina och USA.

Internationell media har denna vecka varit fylld av rapportering om konflikten mellan USA och Kina vid APEC-mötet som ett ytterligare bevis för dessa spänningar. Under mötets gång ägnade sig åt illa dolda attacker mot varandra under sina respektive tal.

I Port Moresby talade Xi Jinping i en dryg halvtimme om vikten av frihandel och en multilateral världspolitisk ordning. ”Historien visar att ingen vinner på konfrontation, vare sig det handlar om ett kallt krig, ett varmt krig eller ett handelskrig”, sade Xi med anledning av de strafftullar som USA nyligen infört på importer från Kina.

Mike Pence var å sin sida mycket rakare och tydligare i sin kritik mot Kina. Han anklagade landet för att ha utnyttjat USA och andra nationer under lång tid, bland annat genom stölder av teknologi och intellektuella rättigheter.

Vidare gav vicepresidenten en tydlig känga åt Kinas nya sidenvägar, president Xi Jinpings personliga prestigeprojekt. Han framhöll att ”vissa” aktörer lånar ut stora summor pengar till infrastruktur, men att lånens villkor är otydliga och kommer med flera villkor.

Pence lät också delegaterna veta att USA erbjuder bättre villkor, som inte innebär stora skulder eller kompromisser med låntagande länders självständighet. ”We don’t offer a constricting belt or a one way road”, sade Pence med anledning av termen ”Belt and Road Initiative” (BRI), vilket är den vedertagna termen för de nya sidenvägarna.

Mycket riktigt så presenterade USA under mötet en plan att bygga ut Papua Nya Guineas elnät för 1,7 miljarder dollar. Även Japan, Australien och Nya Zeeland är med på denna utbyggnad som syftar till att motverka Kinas ökande inflytande i regionen.

Överlag så verkar USA inför och under mötet lyckas att få med övriga APEC-medlemmar på sin sida. Eller så har detta helt enkelt att göra med Kinas hårdhänta och burdusa framtoning under mötet, vilket bland annat Washington Post skriver närmare om.

Inför mötet hade den kinesiska delegationen satt upp kinesiska flaggor och propagandaslogans längs med Port Moresbys gator och torg. När Papua Nya Guineas myndigheter krävde att dessa skulle tas ner innan mötet, satte den kinesiska delegationen istället upp röda flaggor.

Vidare började den kinesiska delegationen mötet med att helt enkelt bannlysa alla journalister från ett av Xi Jinpings möten med åtta andra ledare, trots att dessa på förhand fått ackreditering av Papua Nya Guineas myndigheter.

När den gemensamma diplomatiska skrivelsen sedan skulle hamras fram under söndagen, så stödde alla 21 medlemsländer utan Kina det ursprungliga dokumentet. Den kinesiska delegationen var missnöjd med formuleringar om att bekämpa protektionism och orättvis handelspolitik, som man ansåg pekade ut Kina specifikt.

När man inte lyckades påverka de andra länderna till att ändra formuleringarna, så ägande man sig istället åt att sabotera mötet:

The negotiations continued into Sunday, and the Chinese delegation’s bad behavior continued apace. According to U.S. officials, Chinese officials were getting so paranoid about the statement that they began pushing into the meetings of smaller groups of countries on the summit’s sidelines. Inside the official sessions, Chinese officials yelled about countries “scheming” against China. Nobody else in the room was yelling, the U.S. officials said.

(…)

The Chinese officials filibustered inside the session, giving long monologues, knowing that time was short and the world leaders had planes waiting to take them home. When the time ran out and therefore the summit had officially failed, the Chinese delegation stationed in a room near the main session broke out in applause, a U.S. official said.

På grund av detta ingripande så misslyckades APEC för första gången någonsin sedan det första ministermötet 1989 med att utfärda en gemensam diplomatisk skrivelse.

Den frostiga stämningen i Port Moresby knappast gott inför G20-mötet i Argentina sista helgen i november, där Xi Jinping ska träffa Donald Trump för första gången på över ett år.

De båda ledarna ska såväl ha möten som äta middag i Buenos Aires. Om ingen överenskommelse nås där, har USA hotat med att införa ytterligare strafftullar på kinesiska varor.

Jag skriver närmare om förutsättningarna för detta möte i veckans Fokus under rubriken ”Risken ökar för totalt handelskrig”.

Skillnaden mellan Kina, Hongkong och Taiwan

Kina är en diktatur, Taiwan är en demokrati och Hongkong ligger någonstans däremellan, men rör sig snabbt mot det auktoritära hållet i takt med att det kinesiska inflytande över staden ökar.

Så kan skillnaden i det politiska systemet och samhällsklimatet i de tre olika områdena förenklat sammanfattas i en mening. Och just denna vecka har det som av en slump uppstått ett par exempel som gör dessa skillnader extremt tydliga.

Den senaste månaden har frenetiska valkampanjer ägt rum runtom i hela Taiwan, då mellanårsval ska hållas här kommande helg. Sammanlagt ska över 11 000 tjänstemän väljas, inklusive borgmästare till Taiwans sex största städer.

Taiwan har sedan sitt första presidentval 1996 lyckats med att på fredlig väg bli en av Asiens mest stabila demokratier. Enligt The Economist Democracy Index har Taiwan världens 33:e mest välfungerande demokrati, bakom endast Japan och Sydkorea i Asien.

Enligt tankesmedjan Freedom House är Japan det enda asiatiska landet med större politiska fri- och rättigheter än Taiwan.

Kina parkerar ständigt i bottenskiktet av dessa mätningar, och även Hongkong har rasat fort på senare tid. Det är därför talande hur rättegångarna denna vecka inleds mot nio personer som var involverade i ”paraplyrevolutionen” 2014.

Samtidigt som taiwaneserna går till valurnorna, ska alltså aktivister som i Hongkong arbetat för ett större mått av demokrati och civila rättigheter ställas inför domstol.

Innan de som kallas ”Umbrella 9” nu ska ställas till rätta, så har dessutom flera personer redan straffats för sin medverkan i demonstrationerna i Hongkong 2014. Läs mer om de nio åtalade samt de tidigare straffen via Quartz.

Samtidigt som mellanårsvalet äger rum i Taiwan, kommer även tio stycken folkomröstningar att hållas. Detta efter att taiwanesiska myndigheter förra året underlättade de krav som behövs för att hålla nationell omröstning i en fråga, i syfte att befolkningen ska bli mer involverad i den demokratiska processen.

Bland annat ska det hållas omröstningar om miljö, energi och inte minst samkönade äktenskap. I maj 2016 beslutade Taiwans konstitutionella domstol att samkönade äktenskap måste tillåtas, och gav myndigheterna två år på sig att införa en lag som garanterar detta.

Taiwan blir då det första landet i Asien där samkönade äktenskap tillåts. I huvudstaden Taipei hålls redan sedan länge den största årliga paraden för LGBT i hela Asien.

Samtidigt blir homosexualitet och feminism allt känsligare ämnen i Kina. I dag rapporterade South China Morning Post att en kvinnlig författare i Kina dömts till tio och ett halvt års fängelse för att ha författat romaner med ”livligt” gaysex.

Domstolen ansåg författarinnans brott särskilt allvarligt eftersom hon sålt över 5 000 böcker. Flera personer har uttryckt missnöje med domen, som är strängare än domar för våldtäkt eller till och med fall där makar misshandlat hustrur till död.

Medan Taiwans demokrati fortsätter blomstra dras tumskruvarna vad gäller politiska och civila rättigheter åt ytterligare i Kina, vilket är en trend som även speglar av sig i Hongkong.

Med tanke på detta är det inte särskilt lustigt att många taiwaneser som jag talat med pekat ut Hongkong som ett avskräckande exempel på vad som kan ske med deras demokrati om Kina ges större inflytande över Taiwan.

Detta är en dynamik som inte ska underskattas. Såväl repressionen i Kina som utvecklingen i Hongkong, har fått stora delar av den taiwanesiska befolkningen att tappa förtroendet för vilka löften eller avtal det kinesiska kommunistpartiet än skulle lägga fram i syfte att styra Taiwan från Peking.

Kina börjar censurera känslig ekonomisk statistik och information

Censur av nyheter rörande politik och samhälle är sedan länge ett vedertaget faktum i Kina. I veckan uppmärksammade Financial Times att censuren nu även hårdnat rejält vad gäller obekväm information och statistik inom ekonomi och finans.

Detta, fastslår tidningen, är egentligen inte så lustigt. Kommunistpartiet har ju de senaste 40 åren rättfärdigat sitt maktmonopol på ekonomisk tillväxt. När Kinas ekonomi nu upplever stora utmaningar, vill man därför inte att den försvårade situationen kommer till allmänhetens kännedom.

Börsnedgång, långsammare tillväxt, mindre konsumtion och de negativa konsekvenserna av handelskriget är därför något som kinesiska medier och forskare måste akta sig att tala fritt om. Något som Financial Times förklarar enligt följande:

“Censorship has never been so tight,” said one business journalist with two decades of experience. “There has been a big shift in the second half of this year.” 

Chinese propaganda officials over the past few months have handed down instructions not to changshuai — bad mouth — the economy, according to a dozen journalists and editors at influential Chinese publications who spoke anonymously to the FT.

Topics such as consumers cutting back on spending, local governments struggling with debt repayments, lay-offs by bankrupt private companies and inefficiency at state-owned companies are increasingly off-limits, according to media staff. 

Intervjuer som Financial Times genomfört gör gällande att medier inte får använda termen ”handelskrig” för att beskriva det pågående handelskriget med USA, samt att telefonsamtalen från censurmyndigheten till redaktörer som arbetar med ekonomijournalistik ökat betydligt under årets gång.

Ekonomin har blivit politik”, sammanfattar en av de intervjuade redaktörerna situationen kort. En annan vittnar om hur censurmyndigheten ringer upp honom ”flera gånger om dagen” för att hindra publiceringar relaterad till ekonomi och finans.

Vidare berättas om nyhetssajten Qdaily.com, som tvingades stänga ner under en månad i augusti efter att myndigheterna anklagat sidan för att publicera ”olagliga rapporter”.

En tidigare anställd berättar hur censurmyndigheten under årets första sju månader tvingat sidan att radera cirka 40 artiklar under årets sju första månader, innan polis och regleringsmyndigheter för handelspolitik stormade kontoret.

Även forskare måste framställa ekonomin i god dager. En av Kinas få självständiga tankesmedjor vid namn Unirule kastades ut från sitt kontor i Peking tidigare i år, och dess ordförande Sheng Hong förbjöds förra månaden – på grund av hot mot ”nationell säkerhet” – att lämna Kina för att delta i en konferens vid Harvard University.

Hong berättar för Financial Times att ekonomi brukade vara ett neutralt ämne, men att negativ rapportering eller en diskussion kring ekonomiska problem inte tillåtits under de två senaste åren. Även en chef vid en tankesmedja i Shanghai vittnar om samma utveckling sedan 2016.

Financial Times understryker också det allvarliga i att detta sker i en tid när såväl utländska företag som investerare blir alltmer involverade i den kinesiska ekonomin. Hur ska de kunna fatta beslut på trovärdiga grunder, om inte ens de lokala ekonomijournalisterna tillåts rapportera om hur det egentligen är ställt?

Mina bilder av stammarna på Papua Nya Guineas högland

Tidigare i år reste jag runt i Papua Nya Guinea, ett av de märkligaste länderna jag någonsin besökt. Människan har bebott denna slående vackra ö i cirka 50 000 år. Ändå var stora delar av nationen helt avskuren inte bara från omvärlden, utan även från angränsande provinser, till för bara någon generation sedan.

Huvudstaden Port Moresby är än i dag så outvecklad och plågad av brottslighet att myndigheterna tvingats hyra in ett kryssningsfartyg för att ta emot och garantera säkerheten för delegaterna under årets APEC-möte.

Samtidigt bor 87 procent av befolkningen fortfarande i småbyar, varav många endast kan nås med helikopter. Många av de mest isolerade områdena av Papua Nya Guinea ligger på dess högland, där jag också spenderade nästan all tid under min resa.

Höglandet är är värld av urgamla traditioner, andetro och svart magi. Befolkningen är känd som konservativ och stolt, utan planer på att ge upp mångtusenåriga bruk och sedvänjor.

På Papua Nya Guineas högland definierar sig befolkningen inte främst med sin nation utan med sin stam, vilken alltid har en säregen kultur och ofta även ett eget språk.

Se nedan några bilder från fyra av dessa stammar som jag besökte under min rundtur i landet. Bilderna kan också ses i större upplösning via Flickr.

Polygami är fortfarande vanligt i Papua Nya Guinea. Här en bychef på höglandet med sina tre fruar.

En ung pojke från en stam vid namn Asaro Mudmen. Här med sin första personliga lermask, med vilken han kommer föra vidare förfädernas krigsmundering.

En man från Huli-folket förbereder sig att utföra en av stammens urgamla ceremoniella danser. Stammen kallas Huli Wigmen, då deras stora hattar är gjorda av äkta hår.

En av bychefens fruar i full utsmyckning.

En pojke från Huli-folket sticker för dagen ut i sin traditionella utstyrsel i den isolerade hembyn på Papua Nya Guineas högland.

En av de äldre medlemmarna i den Asaro-by jag besökte, som levt genom hårda tider av svält och stamkrig.

Det är oklart vad denna man röker, men marijuana växer vilt på stora delar av Papua Nya Guineas högland.

Asaro Mudmen började bära sina masker efter att de vunnit en strid mot en annan stam som förskräckt flydde fältet när krigarna dök upp från sin gömda position i ett träsk. Slammet från träsket fick männen att se ut som andar. Ett rykte som sedan dess förevigats med hjälp av dessa lermasker.

Ytterligare en av bychefens fruar. Tänderna är missfärgade efter att ha tuggat betelnöt, en växt vars nötter ger ett amfetaminliknande rus.

Ung Huli Wigman i tryggt beskydd av sina familjemedlemmars starka armar.

En äldre Asaro Mudman förpassar stammens uråldriga traditioner till sitt barnbarn.

Krigare från en stam i närheten av Mount Hagen, den största staden på Papua Nya Guineas högland.

Världens muslimska länder ignorerar förtrycket mot Kinas muslimer

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om ”Universal Periodical Review” i FN, där Kina för första gången sedan 2013 ställdes till svars för landets situation gällande mänskliga rättigheter.

Detta skedde genom att övriga medlemsländer fick ställa frågor och ge ”rekommendationer” till Kina under en utfrågning, där Sverige förvånansvärt nog valde att inte ta upp fallet Gui Minhai.

Dock var Sverige ett av flera länder som uttryckte oro över situationen i Xinjiang, även om man undvek att specifik nämna hur drygt en miljon etniska muslimer sedan i fjol placerats i läger för politisk omskolning. Fångarna har tagits till lägren utan någon som helst föregående rättsprocess, och flera dödsfall har rapporterats från lägersystemet.

Attacken mot islam till trots, så noterade bland annat Reuters i sin artikel ”West calls on China to close Uighur detention camps”, att det under utfrågningen främst var västerländska demokratier som vågade ta upp den känsliga frågan med fängslade uigurer och andra muslimska minoriteter i Xinjiang.

Human Rights Watch utvecklade detta vidare i en text med rubriken ”Why Won’t Muslim Countries Defend China’s Muslims?”:

At the Universal Periodic Review, 13 countries challenged China to close the camps, and some echoed the call from the UN High Commissioner for Human Rights to allow access to Xinjiang investigate the scope of abuse. More expressed concerns about restrictions on the freedom of religious belief and on ethnic minority groups.

But not a single government from an Organisation of Islamic Cooperation member country explicitly called out China for its shocking abuses of Muslims, making it easier for Beijing to paint the criticism as another “Western” conspiracy. Only Turkey acknowledged the problem, speaking about “confinement of individuals without legal grounds,” but without specific reference to Xinjiang. And some of those governments have been complicit in Beijing’s “Strike Hard” campaign – forcibly returning Turkic Muslims, particularly Uyghurs, to China, denying them safe passage to third countries, providing information about their identities to Chinese authorities.

Organisationen påpekar också att om vilket annat land i världen plötsligt skulle fängsla en miljon muslimer, så skulle frågan debatteras konstant i FN med en enorm internationell press som följd. Men givet Kinas växande inflytande såväl inom som utanför FN, så varnar Human Rights Watch för att Kina verkar ”komma undan” med övergreppen.

Detta är inte första gången som medier och organisationer uppmärksammar det faktum att världens muslimska länder inte visar något som helst intresse av att stå upp för de muslimer som i Xinjiang nu förtrycks med en brutalitet som enligt många analytiker inte har setts i Kina sedan kulturrevolutionens dagar.

En av anledningarna till detta tros vara att många muslimska länder själva har ett dåligt track record vad gäller mänskliga rättigheter, och därför inte vill kritisera Kina av rädsla för att själva få likartad kritik.

Men en ännu viktigare anledning sägs vara det ekonomiska beroende som många muslimska länder hamnat i gentemot Kina, samt att många av dessa länder hoppas locka till sig kinesiska investeringar relaterade till Kinas nya sidenvägar, som ju korsar såväl Arabvärlden som Centralasiens islamiska republiker.

Detta utvecklades nyligen i bland annat Business Insider, som noterar att flera muslimska länder nyligen kritiserade Burma för den brutala förföljelsen av den muslimska minoriteten Rohingya.

Under rubriken ”Money, money, money” konstaterar tidningen sedan att likartad kritik mot Kina uteblir på grund av ovannämnda ekonomiska anledningar:

Several states in Central Asia and the Middle East are part of China’s Belt and Road Initiative (BRI), a massive project launched in 2013 linking 78 countries across Asia, Africa, Europe, and Oceania through a network of railroads, shipping lanes, and other infrastructure projects.

Many of these deals entail China giving hefty loans to economies with a bad credit rating, which countries such as Pakistan are already finding difficult to repay. And it appears that these economic partnerships are stopping these countries from speaking out about Xinjiang.

Det står utom rimligt tvivel att pengar är mycket viktigare än religiösa principer, även för de stater där såväl myndigheter som religiösa ledare framhåller islam som samhällsbärande.

Dubbelmoralen är slående, särskilt som politiker och religiösa ledare inte tvekar att utfärda dödshot när någon obskyr europeisk tidning publicerar karikatyrer av Muhammad, eller demonstrera mot och fördöma enstaka västerländska populistiska minoritetspolitiker som gör något anti-muslimskt uttalande.

Men vad blir reaktionen när Kina burar in en miljon muslimer, stänger moskéer och helt försöker radera ut den urgamla muslimska kulturen i Xinjiang? Total tystnad.

Och detta är synd, eftersom en reaktion från den muslimska världen kraftigt skulle öka de fängslade och förtryckta minoriteternas möjlighet till en bättre behandling. Bland annat New York Times underströk efter utfrågningen i FN att Kina försöker skapa ett narrativ som andra länder kan anamma:

“China is trying to develop a response that can at least keep allies at the U.N. comfortable or deflect international criticism,” James Leibold, a China expert at La Trobe University in Australia. “What they probably fear the most is if this was to become one which Muslim countries start to think this is unacceptable. That would be far more damaging.”

Kina avfärdar nu kritiken mot förtrycket i Xinjiang med argumentet att den är politiskt motiverad och kommer från ”ett fåtal länder”.

Och den andra delen av påståendet är ju faktiskt helt korrekt. För så länge världens muslimska ledare fortsätter vända bort blicken från den etniska rensning som nu äger rum i regionen, så kommer kinesiska myndigheter inte uppleva en tillräckligt stor press för att upphöra med den skoningslösa kampanjen mot områdets etniska minoriteter.

Sverige undviker ta upp Gui Minhai under utfrågning av Kina i FN

Under veckan har Kina varit föremål för ”Universal Periodic Review” i FN, där länder ställs till svars gällande deras efterlevnad av mänskliga rättigheter. Detta innebär att övriga medlemsländer under en knapp minut kan ta upp bekymmer eller ge rekommendationer till Kina inom detta område, varpå den kinesiska delegationen sedan får möjlighet att svara.

Denna utfrågning benämns av många som den viktigaste återkommande översynen och granskning av mänskliga rättigheter inom FN, och är tillika ett utmärkt tillfälle för varje land att ta upp specifika frågor.

Ändå undvek Sverige att nämna Gui Minhai, som nu suttit fängslad i Kina i över 1 100 dagar utan rättegång. Att länder som USA och Schweiz tog upp Gui med namn medan Sverige avstod, beror på ”feghet”, enligt Sophie Richardson, som är ordförande för Kinaavdelningen vid Human Rights Watch.

”Jag undrar hur svenskar känner inför att Trump-administrationen försvarar svenska medborgares mänskliga rättigheter i Kina”, frågar Richardson retoriskt i en intervju med Svenska Dagbladet.

Och visst är det väl delikat att en administration som i Sverige ofta anklagas för övergrepp mot mänskliga rättigheter står upp för en fängslad svensk i världens största diktatur, när svenska myndigheter själva inte vågar.

Svenska Dagbladet sammanfattar i en artikel med rubriken ”Sverige teg i FN när USA kritiserade Kina: ’Feghet’”:

I stället tog USA och Schweiz upp fallet med den försvunne svenske förläggaren. Det gjordes i form av skriftliga frågor som länder skickade inför granskningen i Genève. Där skrev USA bland annat ”Vad gör Kina för att stoppa olagliga gripanden utan korrekta rättsprocesser som i fallet med den svenska medborgaren Gui Minhai?”. Schweiz frågade å sin sida ”Vad händer med svenske Gui Minhai, kommer det att göras en öppen och oberoende utredning?”

Richardson beskriver det som ”chockerande” att Sverige inte ”tog tillfället i akt” att kräva Guis frigivning.

Hon menar att beteendet är ”obegripligt och fegt”, samt påminner om att vare sig Sveriges statsminister eller utrikesminister heller har rest frågan offentligt när de besökt Kina.

Enligt Richardson betyder det oerhört mycket när enstaka fall som Gui Minhai nämns i dessa sammanhang. Dels för att stötta familjen, men även för att visa att fallet inte glömts bort.

Hon säger vidare att Kina – snarare än specifik kritik – vill ha den form av allmän kritik som Sverige levererade, vilket innebär att man slipper utkrävande av ansvar på specifika punkter. Se nedan de saker som Sverige valde att ta upp med Kina under ”Universal Periodic Review” i Genève i tisdags:

Utrikesdepartementet säger till Svenska Dagbladet att man inte tog upp Gui Minhais fall eftersom regeringens position i fallet ”är känd sedan tidigare och kvarstår”.

Jag har tidigare, bland annat i min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna”, utvecklat tesen om att Sveriges ovilja att pressa kinesiska myndigheter över Gui Minhai beror på en särskilt uttalad strategi att locka investeringar från Kina samt öka handel och annat ekonomiskt utbyte med den ekonomiska stormakten.

Se de politiska karikatyrerna som Kina stoppade genom att hota konstnären

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om hur Hongkongs sista bokhandel med fokus på politiskt känsliga böcker tvingas stänga efter press från myndigheterna, samt hur detta bara är ett av många oroväckande tecken på hur Hongkongs yttrandefrihet och politiska rättigheter urholkas i snabb takt.

Jag hann knappt mer än posta inlägget innan det stod klart att en utställning innehållandes politisk satir av Badiucao (artistnamn) som skulle hållits i Hongkong ställdes in, på grund av konstnären hotats av de kinesiska myndigheterna.

Utställningen ”Gongle” skulle ha blivit den första internationella soloutställningen av Badiucao, som av BBC beskrivs som en kinesisk dissident bosatt i Australien.

Eftersom Badiucaos teckningar nu inte kan visas i Hongkong, kommer InBeijing i alla fall att uppge en plattform för honom att nå svenska läsare. Se nedan några exempel på de politiska karikatyrer som kinesiska myndigheter räds till den grad att man stoppar dem med hot:

Teckning som anspelar på hur politisk utveckling och reformarbete i Kina på många vis gått bakåt sedan Xi Jinping blev president.

Kinas nya flagga, med anledning av den smog av föroreningar som ofta plågar landets storstäder.

Tidigare i år blockerades sökningar på Nalle Puh, och filmer med den lilla björnen censurerades i Kina efter att internetanvändare jämfört hans utseende med president Xi Jinpings.

Avbild av den ökade politiska styrningen av Kinas universitet, efter att utbytesstudenten Yang Shuping hängts ut som landsförrädare för att under sin tid i USA prisat akademisk frihet och kritiserat luftföroreningarna i Kina.

Teckning föreställandes den svenske aktivisten Peter Dahlin, som på statlig tv tvingades ”erkänna” att han ”sårat det kinesiska folkets känslor”.

En karikatyr av det kinesiska passet som dels är ett av världens sämsta när det gäller att söka visum, och dels inte alls utfärdas till många aktivister eller etniska minoriteter som vill lämna landet.

En teckning efter en av många skandaler med falskt eller farligt vaccin som uppstått i Kina, och ofta skylls på korruption eller myndigheternas slappa efterlevnad att regelverket. Badiucao föreslår att Xi Jinping borde testa vaccinet först.

En omskrivning av titeln på en bok innehållandes Hongkongs lagar, där tecknet för ”död” läggs till. Med anspelning på det förvärrade politiska klimatet i Hongkong de senaste åren.

Då nobelpristagaren Liu Xiaobo dog av obehandlad levercancer förra sommaren efter åtta år i kinesiskt fängelse, gjorde Badiucao en teckning föreställandes president Xi Jinping festandes på Lius lever.

Flera verk kan ses via Badiucaos hemsida. Han har också mycket aktiva konton på Twitter och Instagram med tiotusentals följare.

Ytterligare bevis på den digra situationen för Hongkongs yttrandefrihet gavs efter mitt inlägg förra veckan, då den berömda exilförfattaren Ma Jian berättade att ingen förläggare i Hongkong vågar ge ut hans nya bok på kinesiska. Enligt Ma Jian är det första gången som detta sker.

Vidare ställdes två föredrag som Ma Jian planerat att hålla om sin bok i Hongkong nu i veckan in av politiska anledningar.

Situationen i Hongkong – en gång ”Asiens fria stad” – börjar på många vis påminna alltmer om förhållandena på det kinesiska fastlandet.

Veckan då omvärlden tröttnade på Xi Jinpings tomma löften om ekonomiska reformer

Handelskriget mellan Kina och USA är i full gång. I samband med G20-mötet i Buenos Aires vid månadsskiftet, ska Donald Trump och Xi Jinping träffas 1 december för middag och samtal om de punkter som skaver.

Men det är inte mycket som tyder på att den ekonomiska konflikten kommer få någon snabb och enkel lösning. Tvärtom så rapporterade Bloomberg förra veckan att USA överväger införa strafftullar på resterande drygt 250 miljarder dollar kinesiska importer, om mötet i Argentina inte leder någon vart.

Detta alltså utöver de kinesiska importer till ett värde av 250 miljarder dollar som Trumps administration redan har belagt med 10 procents tullar, som dessutom ska höjas till 25 procent vid årsskiftet om Kina inte går med på de krav som USA menar ska göra det ekonomiska samarbetet mellan länderna mer jämlikt.

Insatserna är alltså höga, och Peking visar få tecken på att ge in för de amerikanska kraven gällande bland annat bättre marknadstillträde, stärkt immaterialrätt och minskad diskriminering mot utländska företag som verkar i Kina.

Tvärtom kan man märka en dragkamp mellan Kina och USA om omvärldens sympatier. Ända sedan Trump vann presidentvalet i slutet av 2016, har kinesiska myndigheter på USA:s bekostnad försökt framställa sig som en garant för frihandel och globalisering.

Det tydligaste exemplet på detta var Xi Jinpings tal vid det världsekonomiska forumet i Davos, som jag skrev om här på InBeijing. Vid Boao Forum – Asiens svar på Davos – upprepade Xi i april i år löftena om att Kina kommer hänge sig åt ekonomiska reformer i öppenhetens namn.

Senaste i raden av exempel på likartade löften kom denna vecka, när Xi Jinping invigningstalade vid den första upplagan av den årliga mässan China International Import Expo. Själva syftet med denna nya mässa är att bevisa hur Kina nu är redo att öppna sina marknader och köpa mer importvaror från omvärlden.

Under måndagen lovade Xi således att förbättra villkoren för utländska företag som verkar i Kina. Men det faktum att mycket lite av dessa löften hittills materialiserats har lett till en ökad misstro.

I artikeln ”Xi Jinping’s market opening pledges fail to impress European firms who have ‘heard it all before’” beskriver exempelvis South China Morning Post hur den Europeiska handelskammaren i Kina uttrycker skepsis mot presidentens löften:

“Much of the content in the speech delivered by President Xi Jinping at the opening of the Import Expo echoed what was previously announced at Boao [the economic forum in Hainan] in April 2018,” according to a statement published by European Chamber of Commerce on its WeChat account on Monday night.

The Chamber also warned that lack of details about fulfilling previous promises was rapidly eroding European confidence in Chinese market opening.

“This constant repetition, without sufficient concrete measures or timelines being introduced, has left the European business community increasingly desensitised to these kinds of promises,” it said.

Vidare citerade New York Times i helgen Europeiska handelskammarens generalsekreterare Adam Dunnett i artikeln ”China Seeks Allies as Trump’s Trade War Mounts. It Won’t Be Easy.

Där uppgav Dunnett att flera europeiska företag under de senaste månaderna börjat förespråka ”en tuffare, amerikansk inställning” med restriktioner på kinesiska exporter till Europa, om Peking inte ger europeiska företag samma villkor i Kina som de kinesiska aktörerna åtnjuter i på den europeiska marknaden. Dunnett kallade den nya inställningen för ”en fundamental förändring”.

Förra månaden citerades också den Europeiska handelskammarens ordförande Mats Harborn i Svenska Dagbladet skylla handelskriget på Kina. Enligt Harborn så har handelskammaren ”varnat i åratal” för att en konflikt som denna kan bli följden av att Kina inte gjort tillräckligt för att öppna upp och reformera sin ekonomi.

Inför China International Import Expo skrev Tysklands och Frankrikes ambassadörer i Peking vidare en gemensam debattartikel i det ledande finansmagasinet Caixin. Där ”rekommenderade” de båda ambassadörerna en rad åtgärder från kinesiska myndigheter, bland annat att ge utländska företag bättre villkor i Kina samt stärka immaterialrätten.

Artikeln påminde även om att såväl Angela Merkel som Emmanuel Macron ”förväntar” sig att detta sker.

Kort sagt så har China International Import Expo denna vecka visat att det finns ett större tvivel hos omvärlden än tidigare inför den så fina kinesiska retoriken. För som ovanstående aktörer påpekar så har mycket lite av retoriken materialiserats.

Trots allt prat om öppenhet och globalisering så rankar exempelvis OECD fortfarande Kina på plats 59 av 62 länder vad gäller öppenhet för utländska investeringar.

Pekings värsta farhågor är nu att Europa eller andra delar av världen ska göra gemensam sak med USA, och inför strafftullar mot importer från Kina om Peking inte rättar sig efter de i stort sett identiska kraven från olika håll för att motverka landets merkantilistiska handelspolitik.

För även om man vill visa upp ett tufft ansikte utåt, så har Trumps tullar redan påverkar Kinas ekonomi. Landets politbyrå varnade förra veckan för att ekonomin är under “ökad nedåtgående press” på grund av förändrade externa faktorer; det var första gången högsta ledningen öppet uttryckte bekymmer sedan handelskriget började.

I slutet av oktober varnade statliga forskare för att handelskriget med USA kan få Kinas BNP-tillväxt att minska med 1,5 procentenheter. Kina rapporterade mycket riktigt en tillväxt på ”bara” 6,5 procent för årets tredje kvartal, vilket var den lägsta sedan 2009.

Om även Europa nu skulle hota att belägga Kina med tullar skulle det inte bara drabba landets exporter. Det skulle även sannolikt få utländska företags investeringar i nya fabriker och andra faciliteter i Kina att minska, vilket skulle sätta ytterligare press på tillväxten.

Se nedan några av de rapporter som denna vecka utreder diskrepansen mellan Xi Jinpings retorik och verkligheten:

China puts on a big show, but not everyone is buying its trade message” (CNBC)
China President Xi’s economic reform promises underwhelm” (BBC)
Xi’s usual rhetoric leaves US, EU waiting for concrete action” (Asia Times)
Chinese president promises economic openness at Shanghai expo but offers few specifics” (Wall Street Journal)

Stort antal ”osäkra sammanstötningar” mellan Kinas och USA:s militär i Sydkinesiska havet

För knappt två veckor sedan skrev jag här på InBeijing om de ökade spänningarna i Sydkinesiska havet, med anledning av att Kina utfärdade en rad nya militära hot mot såväl USA som Taiwan.

I artikeln nämnde jag också hur ett amerikanskt militärfartyg för en dryg månad sedan bara var sekunder från att kollidera med ett kinesiskt fartyg, som försökte förvisa USA:s flotta från internationellt vatten kring ö-gruppen Spratly.

För ett par veckor sedan fanns bara några suddiga fotografier på denna kinesiska manöver, som bland annat vice president Mike Pence kallade för ”vårdslös”.

Nu under helgen publicerade South China Morning Post en video som visar hur de två militärfartygen rörde sig blott 40 meter från varandra, när det kinesiska fartyget försökte trycka ut det amerikanska från området.

Och enligt uppgifter som CNN publicerade i helgen, så var detta långtifrån den enda farliga situationen i sitt slag som på sistone uppstått mellan Kinas och USA:s militär i området. Sedan 2016 har inte mindre än 18 stycken så kallade ”osäkra sammanstötningar” ägt rum ländernas flottor emellan:

A US official familiar with the statistics told CNN that 2017, the first year of the Trump administration, saw the most unsafe and or unprofessional encounters with Chinese forces during the period.

At least three of those incidents took place in February, May and July of that year and involved Chinese fighter jets making what the US considered to be ”unsafe” intercepts of Navy surveillance planes.

While the 18 recorded incidents only involved US naval forces, the Air Force has also had at least one such encounter during this period.

Givet det spända och upptrappade läget i Sydkinesiska havet, skulle en liten felberäkning från någon av de inblandade parterna kunna leda till en diplomatisk kris och i värsta fall en väpnad konflikt. Det är nog många utomstående som har svårt att förstå hur stor riskerna egentligen är.

Senast en sådan felberäkning inträffade var 2001, när en kollision mellan två militära flygplan skapade en diplomatisk kris mellan Kina och USA, som avvärjdes först efter att kinesiska myndigheter återgav det amerikanska spaningsplan som tvingats nödlanda på ön Hainan.

I dag är insatserna större, motsättningarna tydligare och såväl USA:s som Kinas militära aktiviteter i området långt mer omfattande. Att 18 stycken ”osäkra sammanstötningar” ägt rum på bara två år betyder att riskerna för en allvarlig konflikt ökat betydligt.

I slutet av oktober varnade mycket riktigt den pensionerade generallöjtnanten Ben Hodges för att krig mellan USA och Kina är ”mycket sannolikt” inom de kommande femton åren, med anledning av de tilltagande oroligheterna i Sydkinesiska havet.

15 november: Angela Gui talar om Gui Minhais situation på Göteborgs stadsbibliotek

Angela Gui tvingades ställa in sin närvaro vid bokmässan i Göteborg i slutet av september. Nu är hon istället en av deltagarna i ett panelsamtal som ska hållas vid Göteborgs stadsbibliotek 15 november, som också internationellt är ”fängslade författare dag”.

Samtalet äger rum klockan 18, och beskrivs enligt följande på Göteborgs stadsbiblioteks hemsida:

Den svenske medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai har nu varit frihetsberövad i mer än tre år. Den 17 oktober 2015 kidnappades han av kinesiska myndigheter under en semesterresa i Thailand. Det är än i dag oklart vad han anklagas för. Kinesiska myndigheter har meddelat att han är ”föremål för tvångsåtgärder”. Vad har hänt Gui Minhai, och vad är bakgrunden till myndigheternas ingripande? Hur ser situationen ut i Kina i dag, när det gäller yttrandefrihet och författares uttrycksfrihet?

Svenska PEN:s Göteborgsavdelning ägnar programmet för Fängslade Författares Dag 2018 åt fallet Gui Minhai och Kina. I panelsamtalet ingår Angela Gui, Fredrik Fällman, Axel Kronholm och Frida Edman. Moderator för samtalet är Oskar Ekström. I programmet ingår också uppläsning av texter av bland andra Gui Minhai. Presentatör: Anna Mattsson, författare och styrelsemedlem i Svenska PEN.

I samarbete med Svenska PEN:s Göteborgsavdelning, Göteborgs Litteraturhus, Författarcentrum Väst och Bokmässan.

Angela Gui är dotter till den svenske fängslade förläggaren och författaren Gui Minhai. Sedan faderns försvinnande i oktober 2015 har Angela drivit kampanjen Free Gui Minhai. Free Gui Minhai arbetar för hans frigivande genom medialt och politiskt påverkansarbete för att väcka uppmärksamhet kring Guis situation samt vad den innebär för kultur, näringsliv och samhälle globalt. Angela är för närvarande bosatt i Cambridge, Storbritannien där hon doktorerar i vetenskapshistoria.

Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet, undervisar i kinesiska språket och kulturen och forskar om idéhistoria, religion, propaganda och det historiska utbytet mellan Kina och Väst. Har tidigare jobbat vid City University of Hong Kong och Stockholms universitet. Var en av översättarna till samlingsvolymen med fredspristagaren Liu Xiaobos texter som kom 2011, Jag har inga fiender, jag hyser inget hat (Weyler). Twittrar som @yangfulei

Axel Kronholm är journalist som bevakar konflikt, politik och utveckling i Syd- och Sydostasien. Han har också rapporterat om fallet Gui Minhai och om Kinas internationella bistånd. Kronholms journalistik har publicerats i bland annat The Guardian, Washington Post, Sveriges Radio, OmVärlden, Svenska dagbladet och Göteborgs-Posten.

Frida Edman är ansvarig för Bokmässan i Göteborg. Tillsammans med representanter från Svenska PEN, Svenska Förläggareföreningen, International Publishers Association har Edman under året särskilt lyft situationen i Kina och Gui Minhai. Bland annat publicerades en officiell inbjudan till Gui Minhai i Dagens Nyheter.

Oskar Ekström är programchef för Bokmässan i Göteborg. Bokmässan var 1995 initiativtagare till att göra Göteborg till en fristad för förföljda författare, vilket är en fråga som Ekström drivit inom sitt engagemang för fristadsnätverket ICORN under flera år.

Som jag bland annat utvecklade i min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” så har Angela bjudits in att tala om sin fars situation i bland annat brittiska parlamentet, den amerikanska kongressen och FN.

Någon liknande inbjudan har dock inte kommit från svenska myndigheter, och det var först i år som utrikesminister Margot Wallström för första gången ens talade med Angela på telefon.

Detta är alltså ett av få tillfällen att se Angela tala i Sverige, särskilt eftersom hon till vardags är bosatt i Storbritannien.

Liksom är fallet vid de manifestationer som hållits för Gui Minhais sak utanför Kinas ambassad, så är det viktigt att så många som möjligt dyker upp och visar sitt intresse vid evenemang som detta.

Ett stort deltagarantal utgör nämligen ett bevis på att Guis öde inte har glömts bort, över 1 100 dagar sedan han först kidnappades av kinesiska säkerhetsagenter.

Hongkongs sista politiskt känsliga bokaffär tvingas stänga

The Guardian rapporterade i veckan att den sista bokhandeln i Hongkong som specialiserar sig på politiskt känsliga nu ska stänga, som ett resultat av påtryckningar från myndigheterna.

Detta hänger givetvis samman med fallet Gui Minhai, vars kidnappning utgjorde startskottet på intensifieringen av kommunistpartiets kampanj för att stoppa känslig litteratur från Hongkong att nå det kinesiska fastlandet.

Gui Minhai ägde ju Causeway Bay Books, som var den största bokhandeln för regimkritisk litteratur i Hongkong innan den tvingades stänga i samband med att Gui och ytterligare fyra delägare och anställda kidnappades i slutet av 2015.

Efter det blev People’s Bookshop, även den belägen i shoppingdistriktet Causeway Bay, den främsta destinationen för kunder som var ute efter denna slags litteratur. Ägaren Paul Tang har också ofta intervjuats eller på andra vid figurerat i medier.

Men nu uppger The Guardian alltså att även People’s Bookshop kommer försvinna:

Human rights activists and publishers have raised grave concerns over the closure of the People’s Bookstore, a tiny shop in Hong Kong’s Causeway Bay district, known to be the last source of literary contraband in the city, in the latest example of China’s tightening pressure over the city.

The Guardian spoke to locals familiar with the matter who believe bookseller Paul Tang closed the shop under pressure from the government. A frequent visitor of the shop, who preferred to remain anonymous, said the city “was once the place where mainland readers came looking for the truth. But today, you’re afraid to even mention these forbidden topics.”

Aktivistpolitikern Joshua Wong kallar stängningen av People’s Bookstore för det definitiva beviset på att Hongkongs frihet har försvunnit.

Benedict Rodgers, grundare av NGO Hong Kong Watch, påpekade att Hongkong brukade vara ett ”fönster mot Kina”, där böcker innehållandes sanningen om landets politik och historia tidigare kunnat publicerats, men att detta utgör det senaste i raden av exempel på att Hongkongs yttrandefrihet håller på att suddas ut.

I min bok ”De kidnappade Kinasvenskarna” beskriver jag ingående hur president Xi Jinping 2013 lanserade en kampanj för att hindra spridningen av ”giftig litteratur” från Hongkong till fastlandet.

Kidnappningen av Gui Minhai var ett steg i den kampanjen. Försäljningen av regimkritisk litteratur störtdök sedan Gui och hans kollegor paraderades på statlig tv där de tvingades avge framtvingade erkännanden.

Att sätta press på bokhandlar att inte sälja denna slags litteratur, eller på vissa bokhandlar att stänga ner helt, är ytterligare en del av kampanjen. När People’s Bookshop nu stänger ner så har Kinas myndigheter med sina ljusskygga metoder verkligen lyckats med att döda en hel industri, bestående av publicering och och försäljning av böcker som är obekväma för kommunistpartiet.

Detta sker samtidigt som många andra händelser, vilka sammantaget skapar stark oro hos de som värnar om den yttrandefrihet och politiska frihet som garanteras enligt Hongkongs grundlag.

För en knapp månad sedan skrev jag här på InBeijing om hur Financial Times redaktör Victor Mallet förnekades nytt visum och tvingades lämna Hongkong med kort varsel. Något som sannolikt hängde samman med att han hjälpt till att organisera ett panelsamtal med kontroversiella lokalpolitiker.

Vidare har flera politiker under de senaste månaderna på lösa grunder förbjudits från att ställa upp i val eller omval till stadens parlament.

I september bannlystes partiet Hong Kong National Party, som förespråkade självständighet från Kina. Händelsen sågs som en varning att andra partier eller politiker som ifrågasätter det kinesiska kommunistpartiets ökade inflytande över Kina också kan komma att förbjudas eller åtalas.