december 2018

Published on

Intervju med mig i Mediepodden om kinesiska mediers inflytande i utlandet

Tidigare i veckan intervjuades jag i Mediepodden om hur Kina använder sina statliga medier för att öka regimens inflytande globalt och bedriva allehanda påverkan i utlandet.

Samtalet kom främst att handla om det statliga tv-nätverket China Central Television (CCTV) och dess utlandssändningar på sex språk via nätverkets nyetablerade utlandsavdelning China Global Television Network (CGTN).

Just CCTV:s aktiviteter har av flera anledningar debatteras flitigt i Sverige och på andra platser under de senaste månaderna. Dels har CGTN – tillsammans med statliga nyhetsbyrån Xinhua – blivit beordrade att registrera sig under Foreign Agents Registration Act i USA, vilket innebär att medierna anses agera i utländska makters intressen.

Dels lämnade Peter Humphrey – med hjälp av svenska aktivisten Peter Dahlin – förra månaden in en stämningsansökan mot CCTV i Storbritannien, som potentiellt kan innebära att nätverket förlorar sin licens där.

Detta eftersom CCTV anses ha brutit mot brittiska sändningsregler när man paraderade Humphrey i ett framtvingat erkännande i tv under tvångsmedicinering och hot.

Om dessa ”erkännanden” talar jag närmare i veckans avsnitt av Mediepodden, samt det faktum att sju stycken korrespondenter för statliga kinesiska medier får verka helt fritt i Sverige, medan svenska och andra utländska journalisters arbete i Kina på senare tid försvåras dramatiskt.

Lyssna på hela avsnittet här nedan, eller via Mediepoddens hemsida.

Eftersom detta är ett mycket brett ämne så fanns det inte plats för all nödvändig eller ens viktig information under den dryga halvtimmen som Mediepoddens format tillåter.

Exempelvis sakandes utrymme för att förklara hur nyhetsbyrån Xinhua och tidningen China Daily vid sidan av CCTV spelar en mycket viktig roll för statliga kinesiska mediers expansion och ökade inflytande samt påverkan i utlandet.

Mer information om detta finns i den lika långa som utmärkta artikeln ”Inside China’s audacious global propaganda campaign” som The Guardian publicerade tidigare denna månad.

Där finns exempelvis grafik över räckvidden av ”China Watch”, en bilaga med kinesisk propaganda som China Daily redigerar och betalar flera utländska tidningar för att publicera med sin ordinarie pappersupplaga.

I tider av besparingar inom media så har över 30 tidningar på fem kontinenter accepterat pengar från den statliga tidningen China Daily för att sprida dess material till utländska läsare. Ett exempel som återges i The Guardian är hur brittiska Daily Telegraph för cirka 10 miljoner kronor om året publicerar bilagan månadsvis.

Published on

Kinesiska ambassaden utfärdar ny resevarning för Sverige

Kinas ambassad utfärdade i helgen en resevarning för kinesiska turister som planerar att besöka Sverige.

I ett meddelande publicerat av ambassaden och Kinas utrikesministerium, framhålls att kinesiska turister under de senaste tre månaderna varit inblandade i över 40 ”incidenter” som rån och stölder.

Enligt varningen så har kinesiska myndigheter inte heller fått någon information av svensk polis angående utredningarna av dessa händelser.

Förvisso så finns det flera faktorer – exempelvis skjutningar och gängkriminalitet – som pekar på att många svenska städer bli allt mindre säkra. Men samtidigt går det heller inte att bortse från sannolikheten att denna resevarning är en slags hämnd för uteblivna ursäkter efter två incidenter relaterade till kinesisk turism i september i år.

Som jag då skrev om här på InBeijing, så förvisades tre stycken kinesiska turister i september från ett hotell i centrala Stockholm, dit de kommit utan bokning och krävt att få övernatta i lobbyn. Händelsen blev sedan även satir i humorprogrammet Svenska Nyheter.

Efter detta så krävde kinesiska ambassaden upprepade gånger en ursäkt från SVT för humorprogrammets innehåll. Man krävde vidare en ursäkt för den svenska polisens agerande, samt att de poliser som förvisat de kinesiska turisterna skulle straffas, trots att de handlat helt i enighet med standardförfarande.

Men några sådana ursäkter kom aldrig, vilket resulterade i att kinesiska myndigheter i mitten av september utfärdade en resevarning för kinesiska turister.

Dessa slags varningar är ett vanligt påtryckningsmedel som kinesiska myndigheter flera gånger använt för att få sin vilja genom, då många länders turistindustri är beroende av det ökande antalet kinesiska turister.

Som South China Morning Post mycket riktigt uppmärksammar så gick den tre månader långa varningen för kinesiska turister att besöka Sverige ut 22 december, men förnyades alltså i helgen, sannolikt på grund av de uteblivna ursäkterna från svenskt håll:

Jerker Hellström head of Asia & Middle East Programme at the Swedish Defence Research Agency, said the Swedish police had refused to apologise to the three tourists involved in September’s incident, adding: “It seems as if the embassy remains disappointed with the fact that its requests weren’t met.”

South China Morning Post intervjuar även en annan svensk analytiker som menar att den kinesiska ambassaden sitter i en svår sits eftersom svensk media på senare tid har blivit alltmer kritik mot kinesiska myndigheter och utvecklingen i landet.

Det är fortfarande oklart i vilken utsträckning denna varning har drabbat den kinesiska turismen till Sverige.

Published on

Stopp för Googles planerade censurerade sökmotor i Kina

Under augusti månad skrev jag här på InBeijing om Googles kontroversiella planer att lansera en sökmotor i Kina, där kinesiska myndigheter inte bara skulle kunna bestämma vad som får visas och inte, utan potentiellt även använda sökningar och annan data för att kartlägga kinesiska internetanvändare.

Projektet, som går under namnet Dragonfly, har mött stor kritik från olika håll, inte minst bland företagets egna anställda. Läs mer om detta i mina artiklar ”Google ska lansera censurerad sökmotor i Kina” (3 augusti) och ”1 400 av Googles anställda protesterar mot censurerad sökmotor i Kina” (18 augusti).

Och det verkar nu vara företagets egna anställda som tvingat ledningen att stoppa Dragonfly. Detta enligt The Intercept, som följt utvecklingen noga, och under gårdagen kunde rapportera hur klagomål angående användarsäkerhet och integritet lett till stora protester och splittringar inom företaget:

GOOGLE HAS BEEN forced to shut down a data analysis system it was using to develop a censored search engine for China after members of the company’s privacy team raised internal complaints that it had been kept secret from them, The Intercept has learned.

The internal rift over the system has had massive ramifications, effectively ending work on the censored search engine, known as Dragonfly, according to two sources familiar with the plans. The incident represents a major blow to top Google executives, including CEO Sundar Pichai, who have over the last two years made the China project one of their main priorities.

The Verge gör ett försök att förklara vad som skett på ett mindre tekniskt och mer lättbegripligt språk än The Intercept.

Kort sagt så har Google under en tid arbetat med att samla in sökdata för att förbereda lanseringen av Dragonfly i Kina, som var planerad till någon gång mellan januari och april redan nästa år. Under arbetet med insamlingen av data har dock flera anställda hållits i mörkret angående datans egenskaper och användningsområde, vilket lett till ännu skarpare intern kritik mot projektet.

Efter detta tvingades Google att avsluta insamlingen av dev viktiga sökdatan, vilket enligt The Verge gör det ”praktiskt taget omöjligt” att lansera en egen sökmotor. Enligt tidningen har över 400 anställda skrivit på en särskild protest mot projektet.

Som The Intercept också påpekar, så är detta en stor motgång för vd Sundar Pichai, som varit den drivande kraften bakom Dragonfly.

Förra veckan tvingades Pichai svara på frågor om projektet inför amerikanska kongressen, där han sade att det inte fanns några planer ”just nu” på att lansera en sökmotor i Kina, men samtidigt inte ville utesluta att detta kunde ske i framtiden.

The Intercept avslutar sin artikel genom att konstatera hur en kombination av läckor och påtryckningar såväl inom företaget som utifrån har tvingats Googles högsta ledning att skrinlägga projektet – åtminstone tillfälligt.

Relaterad läsning:

”Google has reportedly ended China search project” (CNBC)
”Google is likely to end its efforts to build a censored search engine for China, says report” (Business Insider)

Published on

Kina kidnappar två kanadensare som hämnd för Huawei

För en vecka sedan skrev jag här på InBeijing om hur Huaweis finansiella chef Meng Wanzhou arresterades i Kanada, och riskerar att bli utlämnad till USA där hon står hon anklagad för flera brott.

Meng Wanzhou är inte bara en högt uppsatt chef inom Huawei, ett företag med nära band till den kinesiska staten och militären. Hon är också dotter till Ren Zhengfei, Huaweis grundare och ordförande. Det var därför helt väntat att kinesiska myndigheter skulle reagera starkt på att Meng arresterades. Men ändå har Kinas svar på vad som skett överraskat och skrämt såväl politiker som näringsliv.

I vad som inte kan beskrivas som något annat än en hämndaktion så har inte bara en utan två kanadensare kidnappats inte av kinesisk polis utan av det kinesiska säkerhetsministeriet (MSS).

Det finns en tidslinje här som är väl värd att uppmärksamma. 8 december, kallades den kanadensiska ambassadören upp till det kinesiska utrikesministeriets kontor i Peking, följt av USA:s ambassadör 9 december.

Dagen därpå, 10 december, försvann två kanadensiska medborgare: Michael Kovrig, en tidigare diplomat som nu jobbar för en NGO i Kina. Samt Michael Spavor, som med bas i Kina ägnar sig år kulturellt utbyte med Nordkorea.

Vän av ordning undrar nu säkert varför ordet ”kidnappning” används för de två kanadensarna, medan jag använder ”arrestering” för att beskriva vad som skett med Meng Wanzhou.

Jo, som bland annat Lawfare Blog påpekar i artikeln ”The Detention of Huawei’s CFO is Legally Justified. Why Doesn’t the U.S. Say So?”, så finns det stöd för Mengs arrestering i internationell lag, eftersom hon brutit mot sanktioner och gjort sig skyldig till banksvindel.

Vad gäller de två kanadensiska medborgarna, så grips de för luddiga och svepande kinesiska lagar om ”nationell säkerhet”, vilket utvecklas av bland annat National Post:

There is no use calling this anything but what it is: kidnapping. Official claims that Kovrig and Spavor engaged in activities that “endanger the national security” of China are as spurious as the accusations of spying against the Garratts. Certainly no evidence has been produced against them, nor is there any reason to expect any. There is no due process in China, no independent judiciary, no right of habeas corpus. Canadian authorities were only granted consular access to Kovrig four days after his detention. It’s not clear they even know where Spavor is.

Även om det inte är uttalat att dessa två fall har med Mengs arrestering att göra, så är kopplingen självklar. Kinesiska myndigheter hotade nämligen förra veckan Kanada med allvarliga följder, vilket bland annat The Guardian skriver närmare om i artikeln ”China threatens Canada with ’grave consequences’ if Huawei CFO not freed”.

Vidare finns en klar skillnad på hur å ena sidan Meng och den andra sidan de två kidnappade kanadensarna har behandlats. Meng fick exempelvis träffa sin familj och ordna egen advokat. I en öppen rättegång där media och demonstranter närvarade, blev hon släppt mot borgen i väntan på utredningen.

De båda kanadensarna har cock vare sig fått träffa advokat eller. Istället tog det flera dagar innan ens kanadensiska diplomater visste var de befann sig, och slutligen tilläts ett kort möte med dem. Bland annat aktivisten Peter Dahlin, expert på kinesisk lag, har pekat ut hur detta bryter mot flera bestämmelser:

Som Peter Dahlin vidare påpekar i en intervju med The Star, så finns det en stor risk att – medan Meng Wanzhou vistas i sin lyxvilla i Vancouver – de kanadensiska medborgarna utsätts för en liknande behandling som han själv fick erfara i början av 2016, inklusive sömnbrist och annan psykisk tortyr.

Det två kidnappningarna har också skrämt slag i många kanadensiska och amerikanska affärsmän som bor eller planerar att vistas i Kina.

Såväl amerikanska som kanadensiska myndigheter har varnat vissa grupper av medborgare för att resa till Kina, och överväger att införa en starkare resevarning till landet.

Hämndaktionerna ger givetvis också motsatt effekt i en tid då Kina påstår sig vara dedikerat att öppna upp sin ekonomi och välkomna utländska företag.

Demonstranter utanför domstolen i Vancouver, där det i veckan beslutades att Meng Wanzhou får gå fri mot borgen i väntan på utredning. Några sådana förhandlingar eller protester vore givetvis otänkbara i Kina, där de två kanadensiska medborgarna helt enkelt bara försvann.

Föga förvånande så har kidnappningarna varit kontraproduktiva genom att de har rört upp starka känslor i Kanada.

Exempelvis har The Globe and Mail, Kanadas ledande tidning, bara under det senaste dygnet publicerat två artiklar med rubrikerna de talande ”Canada must stand up to China the bully” och ”Globe editorial: The end of the Trudeau government’s China delusion” där detta utvecklats.

I den sistnämnda framhävs bland annat det absurda i att Kina försöker pressa kanadensiska myndigheter att släppa Meng Wanzhou fri. I Kanada är ju rättsväsendet fristående, och myndigheterna skulle inte kunna påverka dem i Mengs fall även om de så önskade.

Men eftersom domstolarna i Kina styrs av kommunistpartiet, så har landets regim svårt att förstå konceptet med en fristående domstol samt det faktum att Kanadas regering inte kan styra rättsväsendet.

I den förstnämnda artikeln framhävs också Kinas ”mobbande” beteende, samt vikten av att Kanada står upp emot kinesiska myndigheter, eftersom svaghet blott inbjuder till värre behandling:

In clear reprisal for Canada’s U.S.-sought arrest of the daughter of Huawei’s founder, China has detained two Canadians on charges of undermining its national security but has shied away from taking any action against the United States. This is in keeping with Beijing’s record of acting only against the weaker side, even if it happens to be a U.S. ally.

(…)

Such is the Chinese effort to mollify the power behind Ms. Meng’s arrest that, in recent days, Beijing has made trade-related concessions to help defuse tensions with Washington. Contrast this with the way China has followed up on its threats of retaliation against Canada by arresting a former Canadian diplomat, Michael Kovrig, and then detaining Michael Spavor, a Canadian writer and entrepreneur living in the Chinese province of Liaoning. Ms. Meng’s release on bail has apparently not allayed Beijing’s anger against Ottawa.

Such behaviour fits the classic definition of a bully, whether in school or on the international stage – one that engages in unwanted, aggressive behaviour by taking advantage of an imbalance of power.

Det är förvånansvärt hur Kina i detta fall valt att straffa endast Kanada snarare än USA, som ju antagligen var det land som utfärdade ordern om att arrestera Meng Wanzhou. Sannolikt hänger detta samman med att man från kinesiska myndigheters håll är rädd för en upptrappning i handelskriget med USA.

Published on

Gui Minhai föreslås bli hedersmedlem i Sveriges Författarförbund

Sveriges Författarförbund uppgav i dag att styrelsen under gårdagens styrelsemöte enhälligt beslutat att föreslå Gui Minhai som hedersmedlem i förbundet.

Detta vore i enighet med förbundets stadgar, som ger vid handen att ”den som gjort förbundet synnerlig tjänst kan på förslag av förbundsstyrelsen av ordinarie förbundsstämma utses till hedersmedlem.”

I ett pressmeddelande framför såväl förbundets ordförande som vice ordförande argument för Gui Minhai som hedersmedlem:

– Gui Minhais litterära gärning och mod förkroppsligar förbundets stadgars första paragraf, vilken handlar om att ständigt försvara yttrandefriheten. Det har han gjort. Med sin frihet som insats, säger Patrik Lundberg, vice ordförande.

– Inskränkningar av yttrandefriheten får alltid motsatt verkan. Därför leder också alla försök att tysta Gui Minhai till en större medvetenhet om yttrandefriheten som demokratins nödvändiga förutsättning, säger Grethe Rottböll, ordförande.

Det avgörande beslutet om inval tas vid Sveriges Författarförbunds ordinarie stämma 2019. Förbundet har sedan tidigare endast utsett en hedersmedlem i sin frånvaro, nämligen den fängslade journalisten och författaren Dawit Isaak, som valdes in 2010.

Som ordförande Grethe Rottböll påpekar, så bör alla försök att tysta Gui Minhai leda till en större medvetenhet. Och lyckligtvis är denna nyhet bara den senaste i raden av reaktioner på att Gui Minhai nu varit frihetsberövad i över tre år utan rättegång.

För ett par veckor sedan skrev jag här på InBeijing hur kungen med kort varsel ställde in sin resa till Kina med anledning av Gui Minhai.

Sedan dess har det även framförts förslag om att döpa en av Göteborgs spårvagnar till Gui Minhai.

Inför Nobelfesten föreslog såväl Kurdo Baksi i Expressen som Lisa Bjurwald i Journalisten att den kinesiska ambassadören inte borde bjudas in till festligheterna på grund hur Gui Minhai behandlas.

I dag uppmanade Kurdo Baksi vidare i Göteborgs-Posten – tillsammans med sinologerna Fredrik Fällman och Torbjörn Lodén – att de representanter från Göteborgs näringsliv som just nu träffar representanter från ett trettiotal företag från Gui Minhais födelsestad Ningbo, inte ska glömma bort att påminna dem om förläggarens öde.

I artikeln ”Visa solidaritet med göteborgaren Gui Minhai”, framför de tre textförfattarna sina förhoppningar att kinesiska affärspartners ska få veta att fängslandet av Gui Minhai ”har väckt starka reaktioner i Sverige både hos regeringen och den svenska befolkningen som kräver att han ska friges och tillåtas återvända till Sverige.”

Det är av största vikt att det svenska civilsamhället fortsätter att med liknande metoder sätta press på Kina vad gäller Gui Minhai. Dels för att visa att han inte är bortglömd, och dels för att det ska kosta mer än det smakar för kinesiska myndigheter att fortsätta hålla honom inlåst.

Published on

Publicerat: Kinesiska medier tillåts härja fritt i Sverige

För knappt två veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur statlig kinesiska tv-kanalen CCTV riskerar förlora sitt sändningstillstånd i Storbritannien, på grund av att man har paraderat en brittisk medborgare i rutan för ett framtvingat erkännande efter hot och tortyr.

Detta ”erkännande” bryter mot brittiska sändningsregler, vilket fick Peter Humphrey, den brittiske man som tvingades erkänna i kinesisk tv, att nyligen lämna in en anmälan till brittiska granskningsnämnden.

Trots att denna anmälan gjordes i samband med en presskonferens som anordnades av den svenske aktivisten Peter Dahlin, så har saken fått sparsamt utrymme i svenska medier. Detta är särskilt olustigt i och med att CCTV ju paraderat inte bara en utan två svenska medborgare på identiskt viss i kinesisk tv.

Så vitt jag har sett så är det hittills bara Kurdo Baksi som i en debattartikel i Svenska Dagbladet uppmärksammat denna anmälan, samt det absurda i att statliga kinesiska medier helt slipper följder för sina övergrepp. Även tidningen Journalisten har skrivit en kortare notis i ämnet.

I dagens Expressen Kultur skriver jag dock en längre artikel om detta, och noterar att statliga kinesiska medier har sju stycken korrespondenter på plats i Sverige, inklusive en från CCTV.

Förutom att CCTV har hängt ut svenska medborgare i rutan, så blir det samtidigt också allt svårare för svenska journalister att rapportera från Kina. Exempelvis var Aftonbladets reporter Peter Kadhammar tvungen att svara på frågor om mig(!) när han senast sökte journalistvisum till Kina.

Hur länge ska vi acceptera att statliga kinesiska medier har fri lejd att härja i Sverige, trots sin övergrepp och trots att man kinesiska myndigheter försvårar för svenska medier i Kina? Vad kan och bör vi göra?

Ni kan läsa artikeln i sin helhet på Expressens hemsida, eller nedan som den ser ut i dagens papperstidning. Går även att se i större version via Scribd.

Published on

Det stormar ordentligt kring Huawei, som kan komma att bygga ut Sveriges 5G-nät

Den största nyheten gällande Kina denna vecka var arresteringen av Meng Wanzhou, finanschef vid världens största telekombolag Huawei, och tillika dotter till företagets grundare och ägare Ren Zhengfei.

Meng arresterades när hon bytte plan i Kanada på vägen till Sydamerika, och kommer nu sannolikt att utlämnas till USA, där hon är efterlyst för att ha brutit mot sanktioner genom att sälja utrustning till Iran.

Kina har reagerat starkt på arresteringen och kräver att Meng genast släpps. Myndigheterna kallar det hela för ett brott mot mänskliga rättigheter, och säger sig inte alls förstå vad det är som förorsakat händelsen.

Även på Kinas internet har stämningen varit högljudd. Kanadensiska myndigheter har förbannats för att vara amerikanska underhuggare, och röster har höjts för såväl bojkott av kanadensiska varor som för att Kina i gengäld bör arrestera någon högt uppsatt amerikansk företagschef som befinner sig på kinesisk mark.

Situationen är relevant främst av två anledningar. Till att börja med så ger arresteringen en hint om de spända relationerna mellan USA och Kina, med anledning av det pågående handelskriget länderna emellan.

Även om det inte är fastställt att just denna arrestering har med själva handelskriget att göra, så är det icke desto mindre ett tecken på att USA inte komma lägga fingrarna emellan.

De komplicerade förhandlingarna som pågår för att undvika ett fullskaligt handelskrig – som jag skrev närmare om här på InBeijing tidigare i veckan – underlättas knappast av denna händelse.

Meng Wanzhou uppges vara arvtagare till Huawei, världens största telekombolag.

Men framför allt utgör arresteringen av Huaweis finanschef blott den senaste i raden av skandaler och bakslag för företaget, vars förgreningar till Kinas militär och myndigheter är såväl djupa som dokumenterade. Grundaren Ren Zhengfei är exempelvis före detta yrkesofficer i Kina militär.

Med anledning av oro kring säkerhet och spionage, har USA sedan länge restriktioner på plats mot Huawei, som förbjuder företaget att delta i upphandlingar från myndigheter eller militär i USA.

I augusti införde även Australien ett förbud mot Huawei att medverka i utbyggnaden av landets 5G-nät. Förra veckan meddelande också Nya Zeeland att landets underrättelsetjänst förbjuder Huawei att ta del i byggnationen av 5G-nätet där.

Och fler länder verka nu följa samma väg. I dag rapporterade Reuters att Japan planerar införa restriktioner på utrustning från Huawei, främst relaterat till utbyggnaden av landets cybersäkerhet och motverkande av läckage av underrättelsematerial.

Just nu pågår också utredningar i såväl Kanada som Storbritannien, om huruvida sanktioner mot Huawei ska införas även där. I samband med arresteringen av Meng Wanzhou varnade chefen för Kanadas underrättelsetjänst för faran med spionage kopplat till den kinesiska staten, om teknik från Huawei blir en del av exempelvis utbyggnaden av landets 5G-nätverk.

Olika brittiska myndigheter har under årets gång varnat för att Huaweis utrustning kan utgöra ett hot mot landets nationella säkerhet. I veckan utfärdade vidare MI6, landets underrättelsetjänst, en ny varning på samma tema, samtidigt som operatören British Telecom uppgav att man håller på att ta bort utrustning från Huawei i redan befintliga 3G- och 4G-nät.

Huawei har av säkerhetsskäl stött på sanktioner och restriktioner i en handfull länder på senare tid. I Sverige går man dock säker.

Detta för oss till Sverige, där auktionen för upphandling av utbyggnaden för vårt 5G-nät har börjat denna vecka.

Här tillåts Huawei medverka som vilket företag som helst, vilket exempelvis Computer Sweden nyligen uppmärksammade i en artikel med rubriken ”Inga hinder för kinesisk teknik när svenska 5g-auktioner drar igång”.

Detta alltså trots förbuden i ovanstående länder, samt en rad varningar från olika svenska aktörer, som bland annat sammanfattades av Svenska Dagbladet i veckan:

Nu höjs röster i Sverige om att det kan krävas en begränsning för Huawei och andra kinesiska leverantörer även här.

Försvarets Radioanstalt, FRA, uttalar sig aldrig om enskilda länder eller företag, men bekräftar i allmänna ordalag att det finns reella risker kopplat till utländsk utrustning i telekomnäten.

– Det är något som vi har kunnat verifiera i olika tester, berättar FRA:s tf kommunikationschef Fredrik Wallin och fortsätter:

– Det är något som man bör ta på allvar.

(…)

Johan Lagerkvist, Kina-kännare och professor vid Stockholms universitet, understryker att om möjligheten finns att gynna Kina så kommer den också att användas.

– Om Huaweis teknik kan användas för att stärka kinesiska intressen kommer Peking inte att dra sig för att använda den för sina syften, säger han.

Förutom de kända funktioner som kan användas för avlyssning, och som alla nätverk har, finns en misstanke om att kinesiska leverantörer byggt in dolda bakdörrar.

Förutom att vara världens största leverantör av telekomutrustning före Ericsson, så passerade Huawei nyligen också Apple som världens näst största tillverkare av smartphones efter koreanska Samsung.

Även här kan man stöta på problem. Flera ledande amerikanska teleoperatörer och butikskedjor säljer sedan tidigare inte Huaweis telefoner. Och i augusti i år skrev Donald Trump under ett förbud för myndighetspersonal eller företag som jobbar för USA:s myndigheter att använda produkter från Huawei.

I Sverige har Huawei dock fri lejd att till och med delta i utbyggnaden av 5G-nätet. Är det verkligen så klokt?

Published on

Journalistförbundet gör om misstag: Kina ratas återigen till fördel för USA

För ganska precis ett år sedan skrev jag här på InBeijing inlägget ”Journalistförbundet ger 32 stipendier till USA, inget till Kina eller Indien”, med anledning av att Svenska Journalistförbundet (SJF) delade ut 111 stipendier för utbildning och kompetensutveckling.

Som rubriken antyder, så delades nästan lika många stipendier (32) ut till utbildning i USA som i Sverige (39). Endast tre av stipendierna gick till utbildning i Asien, hem åt tre femtedelar av jordens befolkning. Inget av dem hade något att göra med Asiens två jättar Kina och Indien.

Inlägget rönte faktiskt ganska stor uppmärksamhet bland såväl journalister som personer inom SJF, inklusive dess förbundsordförande. I den mån man kalla den skeva utdelningen av dessa stipendier för ett ”misstag”, så trodde jag därför att SJF inte skulle göra om det igen. Ack så fel jag hade.

I veckan presenterades nämligen SJF sina stipendier för utbildning och kompetensutveckling denna vinter, nu 113 stycken till antalet. Återigen hade inte ett enda av dessa någon relation till Kina eller Indien.

Och återigen syntes en klar övervikt mot – trumvirvel – USA.

Som min frilanskollega Axel Kronholm påpekade på Facebook, så beslutade SJF exempelvis att denna vinter skicka fem stycken journalister på Aftonbladet på ”redaktionsbesök” i New York till en sammanlagd kostnad av 125 000 kronor. (Till saken hör att Aftonbladet i fjol gjorde en vinst på 255 miljoner kronor.)

Kronholm noterar även att SJF delat ut många stipendier till kurser i ”content marketing”, ”copywriting” och ”PR”. Han ställer vidare den berättigade och något retoriska frågan om det är fackets roll att i en krisande bransch utbilda journalister till reklamare.

Som disclaimer måste jag nämna att jag i likhet med Kronholm inte har sökt något stipendium från SJF denna vinter. Det är alltså inte av bitterhet som jag författar denna text, utan av ren och skär oro.

En hel del har nämligen hänt sedan jag förra året författade ovannämnda text. Inte minst har den kinesiska ambassaden i Sverige trappat upp sina försök till påverkan, där utfall och attacker mot enskilda svenska medier eller journalister varvas med plötsliga charmoffensiver.

Vidare går den kinesiska propagandan på högvarv även globalt, där man genom välbeprövade metoder försöker rättfärdiga eller gömma undan övergrepp som hundratals framtvingade erkännanden på statlig tv, eller de politiska fångläger i västra Kina där över en miljon etniska muslimer spärrats in utan föregående rättsprocess.

Under dessa omständigheter är det extremt viktigt att i alla fall en liten del av den svenska journalistkåren innehar en grundläggande förståelse om förhållandena i dagens Kina. Vad som annars riskerar hända beskrevs nyligen förtjänstfullt av Kinaforskaren Magnus Fiskesjö, genom artikeln ”Vi måste bli bättre på att genomskåda den kinesiska propagandamaskinen” i tidningen Journalisten:

Sverige är fortfarande ett fritt land med en fri press och den borde studera Kina mycket noggrannare. Diktaturens representanter borde inte tillåtas mala på oemotsagda som de fått t ex i SvD (flera gånger nu) och i andra medier, material som bums återanvänds av ambassaden som propaganda med lånta fjädrar, utan få mycket hårdare följdfrågor. Svenska läsare måste få propagandalögnerna tydligt förklarade och exponerade.

SVT borde till exempel aldrig visa klipp från de nya kinesiska propagandafilmerna om de fina koncentrationslägren i Xinjiang (propaganda närmast i nazistisk stil), utan att förklara för tittarna att detta är hårt arrangerade bilder.

Vad gäller den pågående vågen av groteska tvångsbekännelser, som de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin också svepts med i, har svenska medier som inte läst på ibland velat få det till att det kanske finns ”två sidor”. Var det kanske trots allt Gui Minhais egna ord? – Men nej, det var det inte: Det var regisserat alltsammans, in i minsta detalj, under hot och tvång.

Det är väl inte lustigt att vi journalistkåren saknar kompetens om Kina, när så få tillåts eller ges möjlighet att utveckla sin kompetens om landet? Något att tänka på medan Aftonbladets journalister storögt vandrar runt på redaktionsbesöken i New York.

Sedan är det förstås en fråga om hur många av de cirka 300 sökande som denna vinter sökte stipendier för fortbildning om just Kina. Jag tvivlar på att antalet var noll, men om antalet ändå var mycket litet så är det värt att fråga sig i vilken mån det beror på en självuppfyllande profetia.

Om allt detta skrev jag närmare i förra årets inlägg på samma tema, så det finns ingen anledning att återupprepa samma tankar på nytt.

Återupprepandet kan ju SJF få står för – synd bara att det gäller något så viktigt som den transatlantiska snedfördelningen av dessa mycket användbara stipendier.

Published on

Handelskriget mellan Kina och USA – vapenvila eller lugnet före stormen?

Jag har för avsikt att här på InBeijing fortsätta följa handelskriget mellan Kina och USA, den överlägset viktigaste konflikten i världen i dag, vars utgång inte bara kommer forma relationen mellan världens två största länder, utan också få stora ekonomiska och politiska känningar i hela världen.

Inför helgens G20-möte i Argentina, skrev jag bland annat texten ”Risken ökar för totalt handelskrig” för magasinet Fokus. Anledningen var att ett möte skulle äga rum mellan Xi Jinping och Donald Trump för första gången på över ett år, enbart för att diskutera hur det pågående handelskriget ska lösas.

Låt mig först bara ge en kort bakgrund av denna konflikts utveckling. I somras införde USA tio procents extraskatt på kinesiska importvaror värda 250 miljarder årligen. Man hotade sedan att höja dessa tullar till 25 procent vid årskiftet, om kinesiska myndigheter inte gav efter för en rad amerikanska krav för att utjämna den på många sätt orättvisa handelsrelationen mellan de båda länderna.

De amerikanska kraven gällde inte bara själva handelsbalansen. Kanske än viktigare att korrigera är företeelser som amerikanska företags bristande tillgång till den kinesiska marknaden, stöld av immateriella rättigheter, samt tvång för amerikanska företag att dela med sig av sin teknologi för att få ha produktion i Kina.

Kina har å sin sida visat upp en hård front. Man har i stor utsträckning förnekat existensen av en ojämn handelsbalans, och istället svarat med att införa strafftullar på amerikanska importvaror till ett värde av 110 miljarder dollar.

Det har dock varit tydligt att dessa tullar besvärat en redan ansträngd kinesisk ekonomi, varför Kinas myndigheter ständigt har tryckt på för att genom förhandlingar lösa konflikten. Inför mötet de båda presidenternas möte i Buenos Aires, kom även uppgifter om att USA hotade att införa strafftullar på de resterande drygt 250 miljarder dollar av importer från Kina, om ingen lösning presenterades på konflikten.

Därav den dramatiska rubriken till min artikel i Fokus. Vad som nu skedde när de två presidenterna – tillsammans med varsin delegation – mötes i Buenos Aires för att diskutera saken har dock i flera medier kallats för en ”vapenvila” eller ett ”eldupphör”.

Enligt de inledande och mest ytliga rapporterna ska parterna ha kommit överens om att inga nya tullar ska införas vid nyåret. Däremot ska de båda sidorna under 90 dagar arbeta för att hitta en lösning på konflikten.

Det är visserligen korrekt att ingen eskalering skedde som en konsekvens av mötet. Men som bland annat Financial Times uppger, så handlar detta ingalunda om en lösning, utan kanske snarare om lugnet före stormen:

America has offered nothing except a 90-day deadline, after which it will increase tariffs on $200bn of Chinese imports from 10 per cent to 25 per cent — as it originally planned to do on January 1 — if Mr Trump is not satisfied with Beijing’s concessions.

Since it is virtually impossible for Mr Xi to implement or even agree to such far-ranging changes to China’s economy, it is almost certain that the trade war will resume with a vengeance by the end of February 2019.

Man har alltså inte löst ett dugg, utan blott gett ytterligare 90 dagars betänketid för att komma till bukt med en konflikt som snart pågått i ett år och under den tiden bara förvärrats. På klassiskt manér råder även stora meningsskiljaktigheter om vad som egentligen sades eller beslutades under mötet.

Enligt vita huset har Kina inte bara gått med på att köpa stora mängder amerikanska produkter för att jämna ut handelsbalansen. Givet den knappa tidsrymden ska Peking även ha gått med på att genast börja förhandla om strukturella förändringar gällande skydd för bland annat immateriella rättigheter, teknologistöld, cyberintrång och allehnda hinder för amerikanska företag som verkar på den kinesiska marknaden.

Men i såväl officiella kinesiska uttalanden som rapporter i landets statliga medier, utelämnas helt det faktum att USA kommer implementera de redan nämnda tullarna efter 90 dagar, om USA tills dess inte är nöjda med de kinesiska eftergifterna.

Som Financial Times uttrycker det: för den som endast läser den kinesiska sammanställningen, framstår det som att Xi Jinping har vunnit en stor diplomatisk seger genom att på egen hand tvingat Trump att överge handelskriget.

Bland annat CNBC understryker vidare hur den amerikanska ambassadens återgivning av vita huset sammanställning censurerats på kinesiska sociala medier. Användare på bland annat WeChat har förhindrats från att läsa eller dela uppgifter om mötet som kommer från amerikanskt håll.

I artikeln ”The U.S. and China’s Trade Truce Statements, Compared”, jämför Bloomberg de båda parternas sammanfattning efter mötet. Som ni kan se via listan nedan så är skillnaden stor:

En jämförelse av amerikanska och kinesiska uttalanden efter mötet i Buenos Aires.

Bland annat Inkstone påpekar att det knappast är ett gott tecken för framtida förhandlingar, att de båda sidorna inte ens kan komma överens om vad man egentligen kom överens om under mötet(!):

Nick Marro, an analyst at the Economist Intelligence Unit, said the different statements suggested that the two countries had failed to agree on how the disputes would be addressed.

“A lot of what the US is asking lies in conflict with China’s economic policies,” Marro said, citing the “structural changes” the White House has demanded in its statement. The Chinese statement does not mention contentious issues such as intellectual property theft and cyber attacks.

“There’s no indication on the Chinese side that these are going to change,” he said. “The underlying economic tensions are still there. The frictions are going to persist.”

Det råder också delade möten om vem som egentligen var ”vinnaren” efter mötet i Argentina. Visserligen lyckades Xi Jinping med att köpa tid, och undvika de planerade amerikanska tullarna utan några som helst eftergifter. Men samtidigt behöll Donald Trump initiativet, genom att inte göra avkall på dessa tullar eller på annat vis framstå som svag.

Det enda som är säkert är att världens viktigaste konflikt i och med helgens möte inte har kommit närmare någon lösning.