Journalistförbundet gör om misstag: Kina ratas återigen till fördel för USA

För ganska precis ett år sedan skrev jag här på InBeijing inlägget ”Journalistförbundet ger 32 stipendier till USA, inget till Kina eller Indien”, med anledning av att Svenska Journalistförbundet (SJF) delade ut 111 stipendier för utbildning och kompetensutveckling.

Som rubriken antyder, så delades nästan lika många stipendier (32) ut till utbildning i USA som i Sverige (39). Endast tre av stipendierna gick till utbildning i Asien, hem åt tre femtedelar av jordens befolkning. Inget av dem hade något att göra med Asiens två jättar Kina och Indien.

Inlägget rönte faktiskt ganska stor uppmärksamhet bland såväl journalister som personer inom SJF, inklusive dess förbundsordförande. I den mån man kalla den skeva utdelningen av dessa stipendier för ett ”misstag”, så trodde jag därför att SJF inte skulle göra om det igen. Ack så fel jag hade.

I veckan presenterades nämligen SJF sina stipendier för utbildning och kompetensutveckling denna vinter, nu 113 stycken till antalet. Återigen hade inte ett enda av dessa någon relation till Kina eller Indien.

Och återigen syntes en klar övervikt mot – trumvirvel – USA.

Som min frilanskollega Axel Kronholm påpekade på Facebook, så beslutade SJF exempelvis att denna vinter skicka fem stycken journalister på Aftonbladet på ”redaktionsbesök” i New York till en sammanlagd kostnad av 125 000 kronor. (Till saken hör att Aftonbladet i fjol gjorde en vinst på 255 miljoner kronor.)

Kronholm noterar även att SJF delat ut många stipendier till kurser i ”content marketing”, ”copywriting” och ”PR”. Han ställer vidare den berättigade och något retoriska frågan om det är fackets roll att i en krisande bransch utbilda journalister till reklamare.

Som disclaimer måste jag nämna att jag i likhet med Kronholm inte har sökt något stipendium från SJF denna vinter. Det är alltså inte av bitterhet som jag författar denna text, utan av ren och skär oro.

En hel del har nämligen hänt sedan jag förra året författade ovannämnda text. Inte minst har den kinesiska ambassaden i Sverige trappat upp sina försök till påverkan, där utfall och attacker mot enskilda svenska medier eller journalister varvas med plötsliga charmoffensiver.

Vidare går den kinesiska propagandan på högvarv även globalt, där man genom välbeprövade metoder försöker rättfärdiga eller gömma undan övergrepp som hundratals framtvingade erkännanden på statlig tv, eller de politiska fångläger i västra Kina där över en miljon etniska muslimer spärrats in utan föregående rättsprocess.

Under dessa omständigheter är det extremt viktigt att i alla fall en liten del av den svenska journalistkåren innehar en grundläggande förståelse om förhållandena i dagens Kina. Vad som annars riskerar hända beskrevs nyligen förtjänstfullt av Kinaforskaren Magnus Fiskesjö, genom artikeln ”Vi måste bli bättre på att genomskåda den kinesiska propagandamaskinen” i tidningen Journalisten:

Sverige är fortfarande ett fritt land med en fri press och den borde studera Kina mycket noggrannare. Diktaturens representanter borde inte tillåtas mala på oemotsagda som de fått t ex i SvD (flera gånger nu) och i andra medier, material som bums återanvänds av ambassaden som propaganda med lånta fjädrar, utan få mycket hårdare följdfrågor. Svenska läsare måste få propagandalögnerna tydligt förklarade och exponerade.

SVT borde till exempel aldrig visa klipp från de nya kinesiska propagandafilmerna om de fina koncentrationslägren i Xinjiang (propaganda närmast i nazistisk stil), utan att förklara för tittarna att detta är hårt arrangerade bilder.

Vad gäller den pågående vågen av groteska tvångsbekännelser, som de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin också svepts med i, har svenska medier som inte läst på ibland velat få det till att det kanske finns ”två sidor”. Var det kanske trots allt Gui Minhais egna ord? – Men nej, det var det inte: Det var regisserat alltsammans, in i minsta detalj, under hot och tvång.

Det är väl inte lustigt att vi journalistkåren saknar kompetens om Kina, när så få tillåts eller ges möjlighet att utveckla sin kompetens om landet? Något att tänka på medan Aftonbladets journalister storögt vandrar runt på redaktionsbesöken i New York.

Sedan är det förstås en fråga om hur många av de cirka 300 sökande som denna vinter sökte stipendier för fortbildning om just Kina. Jag tvivlar på att antalet var noll, men om antalet ändå var mycket litet så är det värt att fråga sig i vilken mån det beror på en självuppfyllande profetia.

Om allt detta skrev jag närmare i förra årets inlägg på samma tema, så det finns ingen anledning att återupprepa samma tankar på nytt.

Återupprepandet kan ju SJF få står för – synd bara att det gäller något så viktigt som den transatlantiska snedfördelningen av dessa mycket användbara stipendier.