Efter årtionden av ettbarnspolitik har Kina länge haft ett av världens lägsta födelsetal. Det har skapat en enormt skev demografi, som även enligt inhemska tjänstemän och forskare utgör landets kanske största framtida utmaning.
Den statliga kinesiska tankesmedjan Chinese Academy of Social Sciences (CASS) släppte i januari en rapport som varnade för en ”omfattande turbulens” under de kommande årtiondena, såväl befolkningen som antalet kineser i arbetsför ålder beräknas minska.
Enligt CASS kommer detta ha stor negativ inverkan på landets socioekonomiska utveckling. Sedan 2013 har arbetsstyrkan – alltså invånare mellan 16 och 64 år – sjunkit med drygt sju miljoner. Denna minskning kommer fortsätta, och från och med år 2027 så kommer enligt tankesmedjans rapport befolkningen även minska som helhet.
Statistik från Kina är dock ofta tvetydig. CASS beräkningar grundar sig på att Kinas födelsetal ligger på 1,06 och håller sig där fram till år 2027. Men en del forskare menar att födelsetalet redan är lägre än så. Caixin citerar en studie som kinesiska forskare i USA och Peking publicerat tillsammans:
Authors Yi Fuxian from the University of Wisconsin-Madison and Su Jian of Peking University contend that inaccurate census results since the 1990s have skewed Chinese population estimates. Using UN data, data from China’s National Bureau of Statistics, and independent research, they estimate that the fertility rate in 2018 may have been as low as 1.05. By their calculations, China had a withering 10.31 million births and 11.58 million deaths last year — which would make 2018 the first year the population shrunk since famines in the early 1960s.
Caixin följde förra veckan upp rapporten och den tvetydiga statistiken med en artikel är forskaren Tao Tao vid Renmin University i Peking intervjuas. Hon påpekar att antalet kvinnor i barnafödande ålder nådde sin peak redan 2011, och sedan dess har sjunkit.
Så trots att kinesiska myndigheter helt skrotade den kontroversiella ettbarnspolitiken 2016 så sjönk antalet födslar 2017, även enligt officiell statistik. Detsamma gäller antalet giftermål som 2017 sjönk med sju procent. (Officiell statistik för 2018 är ännu inte offentlig.)
Tao Tao pekar även ut bostadsmarknaden, dålig villkor gällande barnpassning och bristande arbetslagar för kvinnor som andra anledningar till att antalet födslar minskar.
Bland annat Asia News jämför nu situationen i Kina med de ekonomiska utmaningar som Japan står inför, med ekonomisk stagnation som konsekvens för att landet länge dragits med likartat låga födelsetal:
From 2000 to 2016, the fertility rate in China was on average 1.18, among the lowest in the world. The situation is similar to that of Japan in the 1990s, where the crisis has mutated from demographic to economic. With the increase of the elderly and the lack of social welfare a ”humanitarian catastrophe” is expected.
I en artikel med rubriken ”The Chinese economy will be halted by demography, not by the US” påpekar Asia News att Japan under 1990-talet hade ett födelsetal på 1,42 vilket alltså är betydligt högre än Kinas under 2000-talet, om man utgår från ovanstående rapport.
Det innebär att de efterföljande socioekonomiska problem riskerar bli ännu större i Kina, särskilt som man till skillnad från Japan heller inte har någon utvecklad välfärd inom områden som sjukvård och utbildning.
Asia News pekar ut den uppenbara svårigheten med att antalet kinesiska pensionärer ökar, samtidigt som arbetsstyrkan minskar. 2015 hade Kina 6,9 arbetare (20-64 år) per pensionär (Över 65 år). År 2030 kommer motsvarande ratio vara 3,6 och 2050 så låg som 1,7.
De dramatiska siffrorna spås alltså bli en konsekvens av årtionden av ettbarnspolitik, följt av en ovilja att skaffa barn i Kina i dag av samma anledningar som många andra hög- och medelinkomstländer. Lägg där till att kinesiska myndigheter knappt tar emot några invandrare eller flyktingar alls.
Denna demografiska kris kommer innebära en stor nackdel för Kina i styrkeförhållandet med USA, som tack vare någorlunda jämna födelsetal och invandring har en hyfsat jämn befolkningstillväxt.
Enligt Asia News var den genomsnittliga åldern i USA:s befolkning under fjolåret 38 år, jämfört med 40 år i Kina. År 2050 spås den amerikanska genomsnittliga åldern vara 44 år och den kinesiska 56.
Enligt vissa påverkar detta redan i dag Kinas utrikespolitik. I sin bok ”Everything Under the Heavens” menar författaren Howard French att den kinesiska ledningen insett att möjligheten att expandera sin globala makt kommer försvinna ”inom 10 år, eller som allra högst 20 år”, eftersom de demografiska utmaningarna då oundvikligen kommer leda till socioekonomisk stagnation.
Så här skrev jag i min recension av Frenchs bok för magasinet Axess för ett och ett halvt år sedan:
Det mest intressanta i Howard Frenchs senaste bok står att finna på de sista två-tre sidorna. Där blottläggs den främsta anledningen till Kinas allt mer aggressiva utrikespolitik. För även om landet ofta spås bli nästa supermakt, så varnar French för en ekonomisk stagnation på grund av demografiska faktorer. Han citerar kinesiska demografer som även de anser det “fullständigt omöjligt” att landets ekonomi någonsin kommer växa sig större än den amerikanska.
Efter årtionden av ettbarnspolitik kommer medianåldern i Kinas befolkning nämligen vara en av världens högsta år 2050. Andelen invånare i arbetsför ålder blir samtidigt en av världens lägsta. Kina kommer alltså bli gammalt innan det blir rikt. USA:s befolkning beräknas dock växa med omkring 30 procent till år 2050, mycket tack vare invandring av vilken en stor del ironiskt nog kommer från Kina. Det kommer då “bara” gå två kineser på varje amerikan, jämfört med fyra mot en i dag.
När det gäller att uppskatta den globala makt och inflytande som Kina kommer få i framtiden, så är det helt oförståeligt att många väljer bortse från den demografiska tidsbomb utan like som landet står inför.
