mars 2019

Kolkraften fortsätter byggas ut i Kina. (Bild: Huangdan2060, CC0, via Wikimedia Commons)
Published on

Kina kan bygga upp till 500 nya kolkraftverk innan år 2030

Medan många i Sverige ser på klimatförändringarna som en fråga om flygresor och sugrör av plast, uppmärksammade Greenpeace i en text under gårdagen den enskilt viktigaste frågan för huruvida mänskligheten kan stoppa den globala uppvärmningen. Nämligen hur många hundra nya kolkraftverk Kina kommer att bygga under det kommande årtiondet.

China Electricity Council (CEC), en inflytelserik organisation som representerar Kinas kraftindustri, har bett landets myndigheter om tillstånd att bygga mellan 300 och 500 kolkraftverk till år 2030.

Mer specifikt så rekommenderar CEC en övre gräns på 1 300 gigawatt vad gäller den kinesiska kolkraftens kapacitet år 2030. Det är en kapacitet som är 290 gigawatt högre än i dag, och således utgör en ökning med närmare än fjärdedel under de kommande tolv åren.

Eller som Greenpeace formulerar det – två nya kolkraftverk varje månad fram till 2030, en utveckling som helt på egen hand äventyrar de globala klimatmålen:

The cap would enable China to build 2 large coal power stations a month for the next 12 years, and grow the country’s capacity by an amount nearly twice the size of Europe’s total coal capacity.

If this happens it could single-handedly end any chance of keeping global warming below 1.5C, and also conflicts with the 2C target, with even a conservative analysis of the goal requiring that China cut its coal capacity by roughly 200GW by 2030.

Greenpeace jämför sedan den planerade utvecklingen i Kina med olika scenarion för global uppvärmning. För att temperaturökningen ska kunna hållas under två grader är såväl International Energy Agency som China National Renewable Energy Center överens om att kapaciteten vid Kinas värmekraftverk måste minska med 200 gigawatt mellan år 2020 och 2030.

Enligt Greenpeace egna uträkningar måste kapaciteten i Kinas kolkraftverk vidare sjunka med cirka 350 gigawatt mellan år 2020 och år 2030, till en nivå på 680 gigawatt, för att det ska vara möjligt att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader.

Men enligt det förslag som CEC nu lägger fram ska kapaciteten alltså istället öka med nästan lika mycket, för att år 2030 vara nästan dubbelt så hög som vad Greenpeace beräknar möjligt om målsättningen på 1,5 grader ska kunna hållas.

Greenpeace rapport tilläger att kolkraftverk med en kapacitet på 130 gigawatt i skrivande stund är under byggnation i Kina. Som en jämförelse har alla kolkraftverk i Tyskland en sammanlagd kapacitet på 50 gigawatt, och de i Polen 30 gigawatt.

Greenpeace understryker samtidigt en annan farlig aspekt med att bygga så pass många nya kolkraftverk som Kina planerar: det faktum att de är nybyggda innebär även att de inte kommer att stängas inom de närmaste årtiondena.

Det är dock viktigt att konstatera att dessa planer ännu inte har godkänts av Kinas myndigheter, som just nu överväger förslaget från CEC. Men även om tillåtelse till full expansion av 390 gigawatts kapacitet till år 2030 inte ges, så är det givet CEC:s inflytande otänkbart att myndigheterna skulle kräva en minskning av kolkraften innan detta år.

Denna graf från Greenpeace är tveklöst den enskilt viktigaste för att stoppa jordens klimatförändringar. Grafen visar utvecklingen för kapaciteten av Kinas kolkraftverk, samt hur kapaciteten skulle behöva utvecklas för att nå olika klimatmål.

År 2030 är här nyckelåret med anledning av att Kina enligt Parisavtalet avgav ett vagt löfte om att sluta öka utsläppen av koldioxid omkring år 2030.

Trots att Kina i många sammanhang framhålls som någon slags ansvarstagande förebild vad gäller klimatet så är sanningen närmast den motsatta, vilket jag tidigare bland annat förklarat i en lång artikel för Expressen.

För samtidigt som USA och Europa enligt Parisavtalet lovade minska sina utsläpp med 25 respektive 40 procent under närmsta åren, så insisterade Kina på rätten att fortsätta öka sina utsläpp fram till år 2030. Detta trots att Kina redan står för cirka 30 procent av världens koldioxidutsläpp, vilket är mer än USA och Europa tillsammans.

Bland annat AFP har plockat upp gårdagens rapport från Greenpeace, vilket lett till artiklar med rubriker som ”Push for more coal power in China imperils efforts to fight climate change, researchers say”.

För den som vill dyka ner ytterligare i Kinas klimatåtaganden rekommenderas den nya rapporten ”How is China managing its greenhouse gas emissions?” från China Power Project, tillhörandes tankesmedjan Center for Strategic and International Studies.

Där förklaras Kinas ökande andel av de globala koldioxidutsläppen såväl i text som i diagram som detta:

Published on

Kina förstör 29 000 kartor med Taiwan som sägs ”hota den nationella säkerheten”

Ibland måste alla tunga och seriösa nyheter blandas samman med de som har komiska inslag. Samtidigt kan de komiska nyheterna ibland ge vid handen hur långt hysterin är gången gällande en särskild fråga.

Så var verkligen fallet när lokala myndigheter i staden Qingdao förstörde 29 000 kartor, som av tullmyndigheten upptäckts med att visa Taiwan som ett land snarare än som en del av Kina.

Det rapporterade South China Morning Post tidigare i veckan, och tillade att kinesiska myndigheter ser kartorna i fråga som ”ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten”:

Maps reflected national sovereignty and were a political statement, Ma Wei, from the Department of Geographical Information Management at the Ministry of Natural Resources, was quoted as saying.

“If there are ‘problematic maps’ which harm national sovereignty and territorial integrity, especially foreign printed products or products destined for import or export, they will be intentionally used or speculated on by the international community,” he said.

“[This will] directly harm the national interest and citizens’ dignity, and is a serious threat to national security.”

Kartorna var ironiskt nog tillverkade i Kina. De var på engelska och skulle skeppas utomlands när tullen lade beslag på dem.

Statliga Global Times rapporterar också om händelsen i en artikel med rubriken ”Maps with boundary mistakes destroyed”. Där framgår – något otydligt – att ”relevanta myndigheter” har undersökt ”den inhemska marknaden för kartor” 100 gånger, och upptäckt över 10 000 ”inkorrekta kartor” vars cirkulation därmed stoppats.

Det är inte första gången kinesiska myndigheter lägger betydliga resurser på vad de anser vara felaktiga kartor. Redan i december 2015 skrev jag här på InBeijing inlägget ”Kina kriminaliserar kartor som inte följer landets territoriella krav”, angående en ny lag som implementerades 1 januari 2016.

Enligt denna lag är det nu straffbart att äga eller ens föra in kartor i Kina som inte avbildar landets territoriella krav gällande Taiwan, Tibet, Sydkinesiska havet och gränsområdet till Indien på det vis som myndigheterna kräver.

Det är heller inte första gången som kinesiska myndigheter går bärsärk över något som gäller Taiwans status som land. Förra hösten skrev jag här på InBeijing hur Kina kontaktade otaliga flygbolag med krav på att de skulle benämna Taiwan som en kinesisk provins på sina hemsidor.

En relevant fråga är huruvida Kinas allt större petighet över allt mindre detaljer gällande Taiwan ett tecken på styrka eller svaghet.

Published on

Sverige pekas ut i ny rapport av Reportrar utan gränser om hur Kina påverkar utländska medier

I dag släppte Reportrar utan gränser (RSF) en ny rapport vid namn ”China’s Pursuit of a New World Media Order”, där Kinas aktiviteter för att sprida sitt eget mediesystem kartläggs.

Den drygt 50 sidor långa rapporten är en utmärkt sammanställning för alla med intresse av ett mycket aktuellt ämne: Kinas ambition, metoder och eventuella framgångar med att påverka utländska medier.

I rapportens inledning sammanfattas delar av de ämnen som reds ut:

President Xi Jinping is forthright about being an enemy of democracy, universal values, human rights and press freedom. In his view, the duties of journalists boil down to relaying Party propaganda and “closely aligning themselves with the Party leadership in thought, politics and action”.

In the course of a harsh, five-year crackdown on journalists and bloggers, he has succeeded in imposing this totalitarian vision on his own country and is now seeking to extend it beyond China’s borders.

Over the course of the last decade, China has actively sought to establish a “new world media order” under its control, an order in which journalists are nothing more than state propaganda auxiliaries. Beijing is lavishing money on modernizing its international TV broadcasting, investing in foreign media outlets, buying vast amounts of advertising in the international media, and inviting journalists from all over the world on all-expense-paid trips visits to China.

I inledningen varnas även för hur Kina de facto redan påverkar utländska medier, även i demokratiska länder. Detta sker bland annat genom att internationella mediehus måste ägna sig åt självcensur för att få tillstånd att verka i Kina, eller genom att regimen genom sina ambassader och Konfuciusinstitut förföljer och pekar ut journalister eller medier vars rapportering inte faller Peking på läppen.

RSF varnar också för följderna om demokratiska länder inte agerar mot Kinas målmedvetna försök att omforma det globala medielandskapet, för såväl de egna invånarna som den kinesiska befolkningen.

Följande är några av rapportens viktigaste och mest intressanta punkter:

* En utförlig beskrivning av statliga kinesiska mediers påkostade expansion i utlandet. Kinas statliga tv-kanal CCTV sänder nu i minst 140 länder. Otroliga summor pengar har lagts på att expandera den statliga nyhetsbyrån, statliga tidningar och radio.

* Hur Kina köper upp utländska medier vars innehåll sedan förändras till att omfamna landets politiska system. Samt hur man köper inte bara ”annonser” utan även bilagor som publiceras i minst 30 kända tidningar världen över, inklusive New York Times och Wall Street Journal.

* Hur hot om indraget visum allt oftare används som utpressning mot utländska journalister som verkar i Kina. Förutom exemplet med mig listas även någon handfull liknande fall med reportrar som fått visumproblem efter att Peking varit missnöjda med deras rapportering.

* Det faktum att journalistutbildningar för utländska journalister som vill studera i Kina finansieras av staten. Detta gäller inte sällan journaliststudenter från fattigare nationer, som ofta inte har möjlighet att studera i hemlandet eller bekosta en utbildning utomlands. Det är också vanligt med arrangerade ”bjudresor” för utländska journalister, som vallas runt i Kina där de får se projekt eller företeelser som de sedan förväntas rapportera positivt om i hemländerna.

* Så kallad ”commercial blackmail”, där tidningar som inte anses regimvänliga går miste om annonspengar, då företag som annonserar i dessa tidningar kan förvänta sig repressalier från kinesiska myndigheter. Detta gäller inte bara tidningar i Kina utan även utomlands, särskilt i länder eller områden med stor kinesisk diaspora.

I rapporten listas också flera exempel på hur kinesiska myndigheter försökt påverka utländska medier, samt hur man i vissa fall gjort detta på ett väldigt framgångsrikt vis.

Sverige pekas också ut i rapporten, med anledning av den kinesiska ambassadörens upprepade hot och attacker mot såväl enskilda journalister som medier.

Dels nämns ambassadörens attacker mot mig som ett av tio tydliga exempel i rapportens början. Dels nämns ambassadens attacker mot mig även längre ner i en särskild sektion om hur kinesiska ambassader blivit alltmer aktiva i att försöka påverka utländska medier:

An exceptionally irate statement on 3 July 2018 from the Chinese embassy in Stockholm, headed by ambassador Gui Congyou, accused Jojje Olsson, a reporter for the Swedish daily Expressen, of “instigating hatred against China” by writing an article criticizing the methods used to suppress freedom of information in China. Olsson is accustomed to being harassed by the Chinese authorities. After being based in China for nine years and writing a critical book about the country, his visa renewal was denied in July 2016, with the result that he was effectively expelled.

För den som vill veta mer om hur Kinas regim påverkar utländska medier, finns sannolikt ingen bättre metod än att spendera en halvtimme med att läsa denna färska sammanställning från RSF.

Läs rapporten i sin helhet via RSF:s hemsida eller nedan via Scribd:

Published on

Kinas allomfattande övervakningssystem för ”social kreditvärdighet”

Tidigare i veckan skrev jag för Omvärlden om världens genom tidernas mest omfattande och ambitiösa projekt för övervakning. Nämligen Kinas så kallade system för ”social kreditvärdighet”, som från och med nästa år ska ranka alla landets invånare med individuella ”medborgarpoäng” som ska leda till olika sorters belöningar eller straff.

Systemet fick viss uppmärksamhet tidigare i mars, då det uppdagades att 23 miljoner kineser under fjolåret hindrades från att köpa tåg- eller flygbiljetter för att de inte ansågs vara ”trovärdiga” nog.

Med tanke på detta systems storlek och ambition, är det lustigt att det inte får mer uppmärksamhet i medier eller av organisationer. Kanske beror det på att systemet har rullats ut gradvis under flera år, snarare än implementerats över en natt.

Som jag skriver för Omvärlden, så har detta rigorösa övervakningssystem varit under utformning sedan minst 2014:

I juni 2014 tillkännagav Kinas statsråd för första gången planer om ett nationellt system för social kreditvärdighet. I Kinas 13:e femårsplan, som antogs mars 2016, föreskrev en av paragraferna “etableringen av ett system för centraliserat förvarad medborgarinformation”.

Under den nationella folkkongressens årliga sammanträde nu i mars rapporterade statlig kinesisk media att flera delegater i Kinas högsta rådgivande politiska organ ville snabba på utvecklingen av det sociala kreditsystemet.

Experter som forskar systemet för social kreditvärdighet har såväl kallat det för “Amazons kundspårning med en Orwellsk politisk twist”, som varnat för att “allt beteende kommer att integreras till en heltäckande bedömning av dig som person” när systemet är fullständigt.

Enligt de ursprungliga planerna ska detta system implementeras på nationell nivå redan nästa år. Sedan 2014 har det experimenterats om hur ranking och bestraffningar eller belöningar ska ske, vilket jag också skriver närmare om för Omvärlden.

I detta steg av experiment har bland annat åtta privata företag varit inblandade. Ett av dem är Alibaba, som genom Sesame Credit rankar sina användare på en skala mellan 350 och 950 poäng.

Rankingen sker enligt data som hämtas från näthandelsjättens olika plattformar. Hög poäng kan innebära fördelar som fördelaktiga lån eller snabbare hantering av resedokument, vilket är en indikator på samarbetet med myndigheterna.

Poängen bestäms av faktorer som huruvida man betalar räkningar och varor i tid, eller hur mycket personlig information man delger systemet. I bedömningen finns också faktorer som många bedömer otäcka. Exempelvis kriterier som ”beteende och preferenser” och ”personliga relationer”.

Detta innebär sannolikt minuspoäng om man delar politiskt känsliga texter online; eller om någon i ens familj eller vänskapskrets gör likadant.

En låg poäng kan medföra en hel del obekvämligheter som uteslutning från vissa jobb eller utbildningar, bannlysning från att hyra eller köpa bostäder i vissa områden och lägre hastighet på den personliga internetuppkopplingen.

Däri finns potentialen att via detta system skapa inte bara laglydiga medborgare, utan också medborgare som måste vara lojala mot myndigheternas politiska uppfattningar och initiativ.

Tanken är helt enkelt att skapa en fil som följer varje medborgare från vaggan till graven. Tidigare har Kinas kommunistparti – liksom liknande partier i andra länder som Östtyskland eller Sovjetunionen – haft liknande fysiska filer i stora arkiv. Nu ska detta istället ske digitalt.

Med jämna mellanrum dyker artiklar eller studier upp som skildrar utvecklingen av systemet för social kreditvärdighet. Detta även i statlig kinesisk media, som givetvis regelbundet springer till systemets försvar.

Så skedde exempelvis i Global Times denna vecka, i form av artikeln ”New social system aims to bring spirit of trust into society”. Där berättas bland annat triumferande om hur en man som misslyckats med att betala tillbaka en skuld på cirka 15 000 kronor nu inte längre tillåts köpa flyg- eller tågbiljetter.

By 2020, these two systems will be combined with the social credit system under a comprehensive nationwide plan launched by the Chinese government. The program will score citizens based on their social behavior.

Citizens who honor contracts and display good behavior, such as donating to charities or volunteering for community services, will be rewarded with lower utility bills and other similar benefits, while those with a poor social grade due to bad behavior, such as not paying loans on time, evading tax, selling counterfeit goods, spreading false information, forcibly occupying a seat on a train or even walking a dog without a leash, will have their privileges restricted.

Artikeln är också noga med att framhålla hur västerländsk kritik mot detta system inte är någonting annat än ”neoimperialistiska attityder”.

Bild från artikeln i Global Times, där förbipasserande enligt bildtexten stirrar på en ”misskrediterad” man enligt det nya systemet för social kreditvärdighet.

För den som är ytterligare intresserad av detta drakoniska system rekommenderar jag artikeln ”Big data meets Big Brother as China moves to rate its citizens” i Wired. Det är den längsta och mest djupdykande texten på ämnet som jag själv kommit över.

Published on

Kinas bortglömda krig mot kristendomen

Religiös förföljelse i Kina är knappast begränsad till Xinjiang och Tibet. I skugga av de politiska fånglägren som just nu uppenbarar sig för muslimer i västra Kina, pågår samtidigt en skoningslös kampanj för att rätta in landets kristna i ledet.

Ambitionen att ”kinesifiera” all religion gäller nämligen inte bara islam och buddism. Att bringa kristendomen under partiets lydnad kan på många vis sägas vara en ännu svårare uppgift, eftersom antalet kristna i Kina sannolikt överstiger 100 miljoner och även inkluderar tjänstemän högt upp i byråkratin.

Under den nationella folkkongressen som hölls i Peking denna månad, gav ett uttalande av en av landets högsta religiösa tjänstemän vid handen att attackerna mot all kristen verksamhet som sker utanför partiets ramar kommer fortsätta, rapporterar bland annat The Guardian:

In a speech on Monday, Xu Xiaohong, the head of the National Committee of the Three-Self Patriotic Movement of the Protestant Churches in China, said there were many problems with Christianity in the country, including “infiltration” from abroad and “private meeting places”.

“It must be recognised that our movement’s surname is ‘China’ and not ‘Western’,” Xu said, according to remarks reported on Tuesday by the United Front Work Department, which is in charge of co-opting non-communists, ethnic minorities and religious groups.

“Anti-China forces in the west are trying to continue to influence China’s social stability and even subvert our country’s political power through Christianity, and it is doomed to fail,” he said, speaking to parliament’s largely ceremonial advisory body.

Kina är officiellt ateistiskt. Formellt råder samtidigt religionsfrihet och myndigheterna erkänner officiellt fem stycken religioner: buddism, taoism, islam, katolicism och protestantism.

I praktiken ser det givetvis annorlunda ut. Liksom övriga religioner har partiet sedan folkrepublikens grundande begränsat utövningen av kristendom, främst med argumentet att stänga ute ”utländskt inflytande”.

Ovannämnda Three-Self Patriotic Movement grundades redan 1951. Det är en statskontrollerad protestantisk kyrka som grundar sig på de tre principerna att kyrkan ska styras, försörjas och spridas på egen hand.

1980 skapade man vidare China Christian Council, som är en slags paraplyorganisation med ansvar att se till så att kyrkorna styrs i enighet med kinesiska lagar för religionsutövning.

Efter kulturrevolutionens mörka dagar började samtidigt huskyrkor i form av små religiösa möten hemma hos privatpersoner formas under 1980-talet. En vanligt förklaring till huskyrkornas uppkomst är det vakuum som uppstod då den kommunistiska ideologin övergavs i och med Deng Xiaopings ekonomiska reformer.

Det är nu kring dessa huskyrkor som den främsta striden står i kommunistpartiets pågående krig mot kristendomen. Myndigheterna kräver nämligen att huskyrkorna ska ansluta sig till Three-Self Patriotic Movement, så att de enklare kan kontrolleras och styras.

I nya numret av magasinet Axess skriver jag en lång artikel med rubriken ”Partiet mot Bibeln”, där jag närmare förklarar den konflikt som uppstår då många kristna vill utöva sin tro ifred:

Enligt officiell statistik finns det 38 miljoner protestanter i Kina. Flera andra källor gör dock gällande att antalet redan passerat 100 miljoner, samt att landet kommer ha världens största kristna befolkning kring år 2030. Sociologiprofessorn Fenggang Yangs uppskattning att det i Kina finns mellan 93 och 115 miljoner protestanter är en ofta återgiven källa. Yang menar vidare att över två tredjedelar av dessa tillhör huskyrkor som inte är registrerade hos myndigheterna. Det är främst om dessa som striden nu står.

I samband med lagändringarna sjösatte president Xi Jinping en femårsplan för att “kinesifiera” kristendomen. Detta ska ske genom att den ges “kinesiska särdrag”. Kampanjens uttalade syfte är att kombinera kristendomen med traditionell kinesisk kultur för att säkerställa kristna kinesers lojalitet gentemot kommunistpartiet. “Kinesiska element” ska inkorporeras i allt från gudstjänster till prästernas utstyrsel och kyrkornas inredning.

I november protesterade ledare för 500 huskyrkor gemensamt mot att de beordrats hänga upp kinesiska flaggor, sjunga patriotiska sånger innan gudstjänsterna och utestänga minderåriga från sina lokaler.

De har också tvingats ta bort kors och installera övervakningskameror. På flera platser har porträtt av Mao Zedong och Xi Jinping placerats vid sidan av eller istället för Jesus.

För de som inte lyder väntar givetvis repression, vilket jag ger flera exempel på i min artikel för Axess:

Early Rain Covenant Church är en av Kinas otaliga protestantiska huskyrkor. De drygt 500 medlemmarna utövar regelbundet sin tro på ett dussintal platser i den sydkinesiska staden mångmiljonstaden Chengdu. Tills alldeles nyligen. För i början av december försvann plötsligt ett hundratal av dess följare. Gripandena var koordinerade och skedde i såväl hem som på öppen gata, samtidigt som kyrkans telefonlinje skars av och medlemmarnas konton på sociala medier inaktiverades.

Polisen menade att kyrkan är en olaglig organisation, och grep flera av medlemmarna för gummilagar som olaglig publicering och olaglig affärsverksamhet. Många släpptes visserligen snart efter att ha skrivit under på att aldrig mer närvara vid kyrkans sammankomster. Bilder visar dock hur detta skedde efter misshandel, och de frisläppta medlemmarna bevakas fortfarande dygnet runt.

Ännu värre står det till med Early Rains pastor Wang Yi och hans fru, som fortfarande är anhållna och riskerar upp till 15 års fängelse för subversiv verksamhet.

Vidare berättade även pastor Jin Ming nyligen för The Guardian hur förföljelsen mot kristna har trappats upp på senare tid. Jin är pastor vid Zion Church, en av Kinas största protestantiska kyrkor, och har predikat där varje söndag under flera årtionden.

Men i september i fjol jämnades kyrkan med marken, och Jin fick en bot på över 1,5 miljoner för rivningskostnaderna. “Tidigare, så länge du inte engagerade dig politiskt, så lämnade myndigheterna dig ifred. Men nu, om du inte stödjer kommunistpartiets linje och inte visar kärlek för partiet, så är du en måltavla”, menar pastor Jin.

Och enligt China Aid – en icke-statlig organisation baserad i USA med fokus på religiös förföljelse i Kina – arresterades över 100 000 kristna i Kina under fjolåret, jämfört med bara drygt 3 000 året innan.

Organisationens ordförande Bob Fu menar att tusentals kyrkor stängts eller förbjudits sedan lagändringarna i februari i fjol. Detta har skett i en takt så hög att China Aid “inte haft tid att räkna”.

Vidare finns det även 10-12 miljoner katoliker i Kina. För att kunna styra dessa grundade kommunistpartiet 1957 Chinese Patriotic Catholic Association. Organisationen avfärdar Vatikanens auktoritet och utser istället biskopar på egen hand, vilket har fått många kinesiska katoliker att istället utöva sin tro i underjordiska sammanhang.

I syfte att kontrollera katolicismen har Kina också satt enorm press på Vatikanen. I september tecknades ett avtal som visserligen ger påven ett visst inflytande över utnämningen av biskopar i Kina.

Men avtalet – som kritiserats av många kardinaler – innebär även att påven erkänner sju stycken biskopar som kinesiska myndigheter har utsett, och vars status Vatikanen tidigare fördömt.

Med tanke på hur utvecklingen har sett ut vad gäller religiös förföljelse i Xinjiang och Tibet, så är det osannolikt att kinesiska myndigheter kommer lätta på repressionen mot kristendomen. Total lydnad är vad som krävs.

I min artikel för Axess intervjuar jag Ying Fuk Tsang, ordförande för Christian Study Centre on Chinese Religion & Culture vid The Chinese University of Hong Kong, som kopplar samman förtrycket med den allmänna försämringen av tillståndet för mänskliga rättigheter i Kina under Xi Jinping.

Han tillägger att det bästa man kan göra utifrån är att följa och sprida information om det krig mot religionen som nu pågår. Och att personer från politiken eller näringslivet som i sitt arbete träffar kinesiska tjänstemän då måste ta upp ämnen som religiös förföljelse och religionsfrihet.

Published on

Reportrar utan gränser fördömer Kinas ambassadörs attacker mot svensk media

Kinas ambassadör fortsätter att dra till sig uppmärksamhet för hot och burdus framtoning. I dag passade Reportrar utan gränser på att fördöma ambassadörens upprepade försök att på olika vis censurera svenska medier.

Den direkta anledningen är ett uttalande som kinesiska ambassaden gjort via sin hemsida, där man kritiserar SVT för att ha låtit Taiwans högsta diplomatiska representant i Sverige publicera en artikel om hur Kina hotar den taiwanesiska demokratin.

RSF publicerar sitt fördömande på såväl svenska som engelska:

On the embassy’s website, the ambassador recently posted a long, unsigned attack against SVT Nyheter, a major Swedish news outlet. The diplomat castigates the site for giving a platform to David Liao, Representative to the Taipei Mission in Sweden, on February 27. Liao published an opinion piece calling support for Taiwanese democracy against Chinese threat. According to Gui Congyou, the article “challenges the one China principle” and “amounts to serious political provocation.”

I den svenska versionen av uttalandet framhåller Erik Halkjaer, ny ordförande för RSF i Sverige, att utländska beskickningar inte ska lägga sig i mediernas redaktionella innehåll i sitt värdland.

Vidare menar Cédric Alviani, chef för Reporters Without Borders Östasienkontor, att den kinesiska ambassadens agerande i Sverige avslöjar Kinas ”otyglade försök” att utöva censur bortom sina egna gränser.

Det finns ytterligare en anledning till fördömandet: RSF påminner nämligen också om att detta inte är första gången som Kinas ambassadör attackerar svenska medier. Tvärtom så har det blivit något av en vana sedan Gui Congyou tillträdde som ambassadör:

Since July of 2018, the Chinese Embassy in Stockholm has attacked multiple Swedish news sources, including Dagens Nyheter (DN), Tidningarnas Telegrambyrå (TT), 8 Sidor, Upsala Nya Tidning, Dagens Samhälle, Nya Wermlands-Tidningen, and Svenska Dagbladet (SvD).

The ambassador was particularly harsh towards Swedish journalist Jojje Olsson, author of a book on the Swedish publisher Gui Minhai, who was kidnapped in Thailand in 2015 and is still detained in China with no scheduled sentencing. Last December, he also attacked Swedish journalist and commentator Kurdo Baksi, accusing him of “instigating hatred against China.”

Man kan ju undra hur länge Gui Congyou ska få hålla på innan svenska myndigheter säger ifrån. Vart går gränsen? Vad hade skett om den ryska ambassadören betett sig på samma vis?

Published on

Sweden now grants refugee status to all Uyghurs from Xinjiang

Back in September, I wrote about a Uyghur family of four who had been denied asylum to Sweden and were about to be deported to Xinjiang.

The lack of knowledge about the situation in Xinjiang was an obvious factor behind the decision. The Swedish Migration Board simply didn’t believe parts of the family’s story, neither did the people handling the case comprehend the certainty with which the family would be punished upon their return to China.

Fortunately, the case was picked up and reported by the New York Times and other international media, creating a bit of a stir in Sweden.

At least enough of a stir for the Migration Board to understand that its information on the situation in Xinjiang was hopelessly outdated, and to launch an investigation in order to update its database. (I was interviewed myself by two officials from the Migration Board when I was back in Sweden later that same month.)

Since then, the family has been living in an uncomfortable judicial limbo, with the risk of being sent back to China constantly lurking in the background. But earlier this week I was reached by good news as Abdakir, the father of the family, told me that he had just picked up three years residence permits for the entire family!

After having talked to the family’s lawyer, I learned that the Migration Board on January 25 came to the decision that ”asylum seekers from China who is muslim and Uyghur, or belonging to any other Turkic minority group, with past residence in the Xinjiang province” are now to view as a refugee.

This due to the risk that any applicant that fits the above description would be placed in what the Migration Board calls ”reeducation camp”, or subjected to other kinds of repression. The decision also notes that muslims or members of Turkic minorities in China whose past residence was not in the Xinjiang region ”runs a slightly lower but not negligible risk” to be subjected to the same treatment.

According to the lawyer, the decision that was made January 25 have been implemented just now, since no one lodged an appeal against the decision during during the time of review.

In theory, this means that every Chinese muslim, Uyghur or member of a Turkic minority group now have valid reasons for being granted asylum in Sweden, particularly if they have been living in the Xinjiang region. The only exception being applicants earlier involved in terrorism, crimes against humanity or other related activities.

Abdakir and his family are now waiting to move into the residence that are being prepared for them by the Migration Board. Three years from now, their case will be tested again to see if the family still has need for continued protection as refugees.

Let us all hope that situation in Xinjiang has improved by then. But as I would certainly not make any bets on that, let’s also hope that more countries are following suit in allowing Uyghurs and other Chinese minorities a safe haven from the ever increasing grade of repression in western China.

The decision can be read in full (in Swedish) below, or in bigger version via Scribd.

Published on

Ny siffra: 1,5 miljon muslimer i Kinas politiska fångläger

Jag har tidigare flera gånger skrivit om de politiska fångläger för etniska muslimska minoriteter som upprättats i den kinesiska regionen Xinjiang under de senaste dryga två åren.

Antalet muslimer som utan föregående rättsprocess förts till dessa läger är svårt att bedöma, eftersom området är nästintill helt isolerat från omvärlden. Adrian Zenz, forskare vid European School of Culture and Theology i Tyskland, var en av de första att våren 2018 göra en kvalificerad bedömning på ”mellan hundratusentals och en miljon” individer.

Zenz, som är en av de ledande auktoriteterna på området, kom nu i veckan med en ny uppskattning efter att ha fortsatt studerat bland annat säkerhetsutgifter och satellitbilder. Enligt Zenz är det nu ”upp till 1,5 miljon” etniska minoriteter som sitter eller har suttit i det fortfarande växande lägersystemet i Xinjiang.

Bland annat Reuters citerar Zenz, som understryker att det därmed handlar om en av sex uigurer och andra muslimska minoriteter som bor i området:

Adrian Zenz, an independent German researcher, said that his new estimate was based on satellite images, public spending on detention facilities and witness accounts of overcrowded facilities and missing family members.

“Although it is speculative it seems appropriate to estimate that up to 1.5 million ethnic minorities – equivalent to just under 1 in 6 adult members of a predominantly Muslim minority group in Xinjiang – are or have been interned in any of these detention, internment and re-education facilities, excluding formal prisons,” Zenz said at an event organized by the U.S. mission in Geneva, home of United Nations human rights bodies.

“The Chinese state’s present attempt to eradicate independent and free expressions of the distinct ethnic and religious identities in Xinjiang is nothing less than a systematic campaign of cultural genocide and should be treated as such,” Zenz added.

När det under fjolåret inte längre blev möjligt att förneka lägrens existens, har man från kinesiskt på senare tid istället försökt rättfärdiga dess existens. Tidigare i veckan jämförde ordföranden för Xinjiangs lokala myndigheter lägren med ”internatskolor”.

Kinesiska myndigheter har under de senaste månaderna även bjudit utländska diplomater på turer till ett slags ”mönsterläger” där fångarna tvingas framhålla sin tacksamhet gentemot kommunistpartiet.

Det finns också vissa tecken på att kritiken mot dessa politiska fångläger tilltar. Som Reuters rapporterar så sade USA:s utrikesdepartement i onsdags – i en oblyg referens till nazisternas koncentrationsläger – att en förföljelse likt den som nu pågår mot Kinas muslimer ”inte har setts sedan 1930-talet”.

Via sin Twitter uppmärksammar Adrian Zenz även hur Storbritannien och Tyskland nu i veckan stämde in i kritiken under det FN-event där Zenz själv talade om situationen i Xinjiang tillsammans med bland annat fångar som tidigare suttit i lägret:

Att Kina fortfarande expanderar dessa politiska fångläger dit personer tas utan föregående rättegång endast på grund av sin etnicitet är givetvis mycket oroande.

Likaledes är det något som politiker, diplomater, akademiker, organisationer och affärsmän måste ta upp så ofta som möjligt i sin kontakt med kinesiska tjänstemän.

Dels för att sova gott på kvällen, och dels för att inte hamna på fel sida av historien nu då den kinesiska regimens förtryck mot den egna befolkningen når nya höjder.

Huaweis logotyp
Published on

Därför måste Huawei förse Kinas myndigheter med information

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om varför det är mer problematiskt att ett företag som Huawei tar del av viktig information och data, än exempelvis våra egna myndigheter eller ett teknikföretag från USA.

Där påpekade jag som hastigast att kinesisk lag tvingar Huawei att dela med sig av all information som landets myndigheter efterfrågar. Dock utvecklade jag inte specifikt vilket lag det handlar om, samt att lagen självklart inte bara innefattar Huawei utan även andra kinesiska bolag.

Det verkar råda en viss osäkerhet kring Kinas lagstiftning i den allmänna debatten, särskilt som Huawei försöker övertyga omvärlden om att man skulle vägra lämna ut användarinformation till polis eller myndigheter.

Jag tänkte därför här som hastigast citera de viktigaste punkterna av de gällande lagarna inom området, såsom de återges av bland annat CNBC:

Huawei would have no choice but to hand over network data to the Chinese government if Beijing asked for it, because of espionage and national security laws in the country, experts told CNBC.

(…)

Two pieces of legislation are of particular concern to governments — the 2017 National Intelligence Law and the 2014 Counter-Espionage Law. Article 7 of the first law states that “any organization or citizen shall support, assist and cooperate with the state intelligence work in accordance with the law,” adding that the the state “protects” any individual and organization that aids it.

And it appears that organizations and individuals don’t have a choice when it comes to helping the government. The 2014 Counter-Espionage law says that “when the state security organ investigates and understands the situation of espionage and collects relevant evidence, the relevant organizations and individuals shall provide it truthfully and may not refuse.”

Det är alltså uppenbart att Huawei redan enligt 2014 års lagstiftning måste förse myndigheterna med vad information de än må önska, samt att 2017 års nya nationella underrättelselag gjorde detta ännu tydligare.

Det finns alltså inte en chans att Huawei skulle kunna avfärda en förfrågan från polis eller myndigheter att lämna ut information som sägs vara relevant för underrättelsearbete. Denna lagstiftning gäller alltså inte bara Huawei, utan även aktörer som WeChat eller Alibaba.

Men, som jag poängterade förra veckan, så är Huawei här ett extra viktigt fall. Det handlar nämligen inte endast om användardata eller personlig information, utan kontrollen över själva samhällets tekniska infrastruktur i form av bland annat nya 5G-nät.

Det är därmed värt att fundera över om vi verkligen vill att våra nya telenät ska byggas av ett företag som är skyldigt att lämna över all information till världens största diktatur, som i sin tur på senare år har trappat upp sin aktivitet för att underminera demokratiska samhällen världen över.

Published on

Intervju med mig i Asienpodden

Nu i veckan intervjuades jag i en ny podcast vid namn Asienpodden, som görs av journalisterna Axel Kronholm och Vilhelm Stokstad. Min intervju utgör det fjärde avsnittet, och handlar föga förvånande om Kina.

Som bekant så pågår ju nu den nationella folkkongressens årliga sammanträde i Kina, och det är i den som vårt samtal tar sin utgångspunkt. Eller rättare sagt i en propagandalåt med tillhörande musikvideo som nyhetsbyrån Xinhua till kongressens ära har producerat tillsammans med rapparen Su Hua.

I denna musikvideo framhäver Su Hua alla de ekonomiska och andra framgångar som Kina har uppnått under de senaste årtiondena. Men vem riktar sig videon egentligen till, och hur väl stämmer texten?

Under knappt 40 minuter försöker vi komma fram till detta genom att diskutera propaganda, politik, miljö, demografi, fattigdomsbekämpning och mycket mer.

Hela avsnittet kan åtnjutas via exempelvis Spotify, eller genom den infogade spelaren här nedan:

Published on

Malaysia varnar Filippinerna för kinesiska lån och investeringar

Malaysias 93-årige premiärminister Mahathir Mohamad har kommit att framstå som den största antagonisten i regionen mot kinesiska lån och investeringar. Detta är i sig även ett hot mot Kinas ambitiösa projekt med de nya sidenvägarna.

Mohamad blev vald till premiärminister i fjol efter att under sin valkampanj ha ifrågasatt de kinesiska investeringarna i Malaysia. Väl vid makten varnade han för “en ny version av kolonialism” och avbröt ett kinesiskt järnvägsprojekt värt 180 miljarder kronor, samt konstruktionen av gasledningar värda 20 miljarder kronor.

På sistone har Mohamad även börjat varna andra länder för att hamna i beroendeställning till Kina genom att ta för mycket lån. Detta skedde under gårdagen helt öppet, när Mohamad var på besök i Manilla för att träffa Filippinernas president Rodrigo Duterte.

Bland annat Nikkei Asian Review återger Mohamads uppmaningar till den populistiske filippinske presidenten:

Malaysian Prime Minister Mahathir Mohamad on Thursday warned Philippines about becoming too indebted to China as Manila draws down Chinese funds to build much-needed infrastructure.

(…)

”If you borrow huge sums of money from China and you cannot pay, you know when a person is a borrower he is under the control of the lender, so we have to be very careful with that,” Mahathir told ABS-CBN News Channel before his bilateral meeting with Duterte.

Vidare sade Mohamad att länder som Filippinerna borde ”reglera eller begränsa kinesiskt inflytande”.

Sedan Duterte kom till makten har Filippinerna nämligen rört sig från USA och mot Kina; detta trots att kinesisk militär de facto har ockuperat delar av Sydkinesiska havet som tillhör Filippinerna.

En av Dutertes främsta löften för att komma till makten var att förbättra landets infrastruktur. Nikkei Asian Review påpekar också att Kina lovade cirka 80 miljarder kronor i krediter till Filippinerna när Duterte besökte Peking 2016.

Under gårdagens möte i Manilla varnade Mohamad även för det faktum att Filippinerna beviljat 300 000 kineser arbetstillstånd sedan Duterte tog makten 2016, vilket ytterligare är ett vis för Kina att styra den filippinska ekonomin och politiska utvecklingen.

Mohamads frispråkiga inställning till kinesiska investeringar är ett sannolikt ett orosmoment för Peking. Den kan nämligen smitta av sig till andra ledare i regionen, och leda till allianser som unilateralt ifrågasätter villkoren för de nya sidenvägarna och Kinas bilaterala ekonomiska utbyte med mindre nationer.

Published on

Det verkliga problemet med Huawei och andra kinesiska aktörer

I dag en opinionstext snarare än en nyhetstext. Ingen har väl missat allt rabalder kring det kinesiska telekombolaget Huawei, samt hur allt fler länder förbjuder företagets produkter i utbyggnaden av sina telenät, eller till och med användningen av dess telefoner bland politiska tjänstemän och andra myndighetsanställda.

Anledningen är främst att Huawei misstänks för spionage. Genom att placera utrustning eller produkter i andra länder, så skulle företaget kunna förse kinesiska myndigheter och militär med känslig information om såväl användare som politiska angelägenheter.

Hur mycket än Huawei förnekar att man skulle förse kinesiska myndigheter med sådan information så måste man ändå ta för givet att så redan har skett eller åtminstone kommer att ske.

Detta dels eftersom Huaweis ägare tidigare har en bakgrund i Kinas militär och nära band till kommunistpartiet, dels eftersom kinesisk lagstiftning kräver att företag ska dela med sig med denna slags information till myndigheterna, som kan åberopa gummiparagrafen om ”nationell säkerhet” för att kräva i princip vilka uppgifter eller åtgärder som helst.

Det går alltså inte att förneka risken förknippad med Huawei och spionage, då Kinas kommunistparti utövar närmast total makt även över privata kinesiska företag. Ofta används istället ett annat – förvisso inte helt obefogat – argument för att försvara Huawei. Nämligen att företaget knappast är ensamt om att spionera eller ge ut allehanda användaruppgifter.

I USA finns PRISM, i Sverige sker detta genom FRA och i otaliga andra länder via liknande mekanismer som myndigheterna använder för att samla in information om sina medborgare.

Många frågar sig därför: Varför ska vi tillåta motsvarande amerikanska produkter och tjänster, om vi inte tillåter Huawei? Är det inte dubbelmoral att peka ut Huawei och Kina för spionage, när samma sak sker i flera andra länder? Vad spelar det för roll om det är kinesiska istället för något annat lands myndigheter spionerar på mig?

Den som för fram dessa argument har helt missat poängen. De sanktioner som införts mot Huawei i många länder – och som främst USA försöker uppmuntra fler regeringar att införa – sker inte enbart med argumentet att Huawei spionerar. Det ligger andra mekanismer bakom rädslan för Huawei.

Till att börja med är Kina under kommunistpartiet en totalitär stat. Den använder sin makt inte bara för att förtrycka stora delar av sin egen befolkning, utan även för att spionera på och betvinga etniska kineser eller för den delen andra regimkritiker i utlandet.

Vidare respekterar kommunistpartiet inte internationella lagar och bestämmelser. Exempelvis tillåter man utan skrupler teknikstöld, och strävar även uttalat för att ändra den globala världsordningen bort från demokratiska värderingar i en mer auktoritär riktning, med partiet som en drivande kraft internationellt.

Frågan man bör ställa sig är därför: Hur mycket information och inflytande är man beredd att ge ett företag som är underställd en auktoritär regim likt den kinesiska? Är det klokt att låta en enpartistat som vill sprida sina totalitära värderingar bygga 5G-nätet i en demokrati?

För alla fel och brister som USA – särskilt för tillfället – visar upp, så är det fortfarande värt att erinra sig om att amerikanerna inte bara delar samma politiska system och värderingar som Europa. USA garanterar även de facto vår säkerhet via NATO och en hel rad andra organisationer.

USA och Europa har tillsammans med andra demokratier byggt upp ett globalt regelbaserat system vad gäller exempelvis mänskliga rättigheter, handel, yttrandefrihet, navigationsfrihet samt internationell lag och rätt.

Förvisso har det ofta har uppstått meningsskiljaktigheter gällande utformningen av detta system. Samtidigt är det viktigt att förstå att medan USA flera gånger har gjort stora uppoffringar för att skydda denna liberala världsordning, så gör Kina sitt allra bästa för att skrota densamma och ersätta den med totalitarism.

Mot denna bakgrund är det befängt att påstå att det kvittar huruvida det är kinesiska, amerikanska eller europeiska myndigheter som kontrollerar vårt 5G-nät eller har tillgång till våra personliga användaruppgifter.

Visst tycker jag också illa om att amerikanska eller europeiska myndigheter spionerar på sin befolkning. Men till skillnad från Kinas regim, så används inte denna data för att radikalisera och förfölja kinesisktalande diasporor i andra nationer, eller för att underminera vare sig den liberala världsordningen eller demokratiska system i länder som Taiwan, Kanada, Japan och Australien med flera.

Att förse Huawei med information och inflytande är i längden synonymt med att förse den kinesiska regimen med detsamma. Det ska inte råda någon tvekan över om detta är mer farligt eller bedrägligt än att förse, låt säga USA eller EU, med samma slags makt eller uppgifter.

Exakt samma mekanism ligger bakom den uppmärksamhet som en rapport från Australian Strategic Policy Institute i oktober gällande den kinesiska militärens aktiviteter vid utländska universitet förtjänar.

Som jag skriver närmare om här, så uppdagades det i rapporten hur Kinas militär under det senaste årtiondet skickat över 2 000 forskare till utländska universitet i syfte att förbättra sin stridsförmåga.

Vissa – även inom akademiska kretsar – bemötte informationen med axelryckning och relativisering. Forskning är ju öppen och det finns ingen klar distinktion mellan civil och militär forskning. Vad spelar det för roll om kunskapen angående exempelvis jetmotorer eller missiler vid Kungliga Tekniska Högskolan gagnar Kinas eller USA:s militär?

Jo, just som en forskare jag intervjuade i min artikel om ämnet, så spelar det en stor roll. I egenskap av världens största diktatur använder Kinas kommunistparti nämligen inte bara sin militär för att förtrycka delar av den egna befolkningen.

Man använder den även för att underminera den demokratiska världsordningen, bland annat genom att hota att invadera Taiwan samt ockupera enorma ytor av det Sydkinesiska havet som egentligen är internationellt farvatten.

Om du fortfarande tänker att det inte är någon skillnad vilket lands myndigheter det är som utövar kontroll över ditt samhälle eller öppet kan samla in information om dig – tänk då igen!

Published on

Mina sju tips till turister som besöker Taipei

Kidnappningar, hemliga möten och politiska fångläger bör ibland varvas med mer lättsamma artiklar. Därför lägger jag i dag här upp den lilla reseguide som jag skrivit om Taipei, och som publicerades i det aktuella numret av Expressens resebilaga Allt om Resor.

Artikeln innehåller – förutom en dryg handfull av mina egna bilder – sju stycken tips på aktiviteter eller platser att besöka i eller omkring Taiwans huvudstad. Bland dessa finns såväl shopping som matupplevelser och hiking i de berg som omger staden.

Taiwan som resmål blir allt mer populärt. Trots att antalet kinesiska turister av politiska orsaker har minskat något sedan den nya regeringen tillträde 2016, så passerade antalet utländska besökare till Taiwan förra året 11 miljoner för första gången någonsin.

Att besöka Taiwan är såväl billigt som smidigt, särskilt med tanke på att inget visum behövs för svenskar vilket sparar såväl krångel som kostnader. Om du undrar över någonting relaterat till att besöka Taiwan, tveka då inte att fråga i kommentarsfältet nedan!

Guiden kan här nedan ses som PDF, och finns även i större version via Scribd.

Published on

Kina har nu 829 miljoner internetanvändare varav 610 miljoner handlar online

”Kina har fler internetanvändare än vad EU har invånare”, är en mening jag själv gillar att använda för att sätta storleken på Kinas internet i relation till något.

Nu kan denna mening ändras till: ”Kina har fler internetanvändare än vad Europa har invånare”, även om man räknar med de europeiska länder som inte är EU-medlemmar samt de europeiska delarna av Turkiet och Ryssland.

Enligt ny statistik från Kinas myndigheter hade landet vid årsskiftet nämligen 829 miljoner internetanvändare. Av dessa shoppar 610 miljoner online, varav 600 miljoner också betalade online.

Vidare använde sig 583 miljoner kineser under fjolåret av mobila betalningar. Samtidigt tittade 648 miljoner på videos online, medan 576 miljoner kinesiska internetanvändare lyssnade på musik online.

Trots detta så har Kinas internet fortfarande en stor tillväxtpotential. ECSN noterar att 59,6 procent av den kinesiska befolkningen vid årskiftet hade tillgång till internet; en siffra som växte med 6,2 procentenheter från förra årsskiftet och tros fortsätta växa i takt med att Kinas urbanisering fortgår.

Men den kinesiska nätmarknadens storlek och potential i åtanke, är det alltså inte lustigt att flera utländska internetföretag är villiga att kasta sina principer om yttrandefrihet och annat överbord för att tillmötesgå landets myndigheter och därmed få tillgång till denna marknad.

Exempelvis växer såväl Googles som Facebooks annonsintäkter i Kina kraftigt, trots att de båda företagens tjänster inte är tillåtna i Kina.

Detta samtidigt som Kinas internet under Xi Jinpings presidentskap har blivit mer – inte mindre – kontrollerat och censurerat.

Fyra år i rad har tankesmedjan Freedom House rankat Kinas internet som det minst fria i hela världen, bakom länder som Saudiarabien, Kuba och Iran.

Se nedan en tweet med exempel på sidor och tjänster som just nu är blockerade i Kina:

Och nyligen uppmanade Xi till en ännu med omfattande kontroll av Kinas internet, i ett hemligt möte med hundratals tjänstemän vars innehåll delvis läckt ut och rapporterats av New York Times.

Published on

Huawei lanserar ambitiös PR-kampanj för att förbättra sitt skamfilade rykte

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit flera gånger om det kinesiska telekombolaget Huawei, samt hur dess kopplingar till Kinas stat och militär skapat misstankar om spionage som i sin tur inneburit sanktioner mot företaget i allt fler länder.

Uppenbarligen är detta något som bekymrar Huawei. Företaget tycks nämligen under de senaste veckorna ha lanserat en stor kampanj för att förbättra sitt rykte, sannolikt i hopp om att påverka sanktionerna för att kunna sälja sina produkter och vara med i utbyggnaden av 5G i så många länder som möjligt.

Det började med att Huaweis grundare och ägare Ren Zhengfei gav ett par sällsynta intervjuer med internationell media i januari och februari.

Där påstod han att Huawei bestämt skulle neka förfrågan från kinesiska myndigheter om att lämna ut användarinformation, samt att USA ”inte kan krossa” företaget eftersom Huawei är för utvecklat och attraktivt för att andra länder ska neka dess tjänster och produkter.

Intervjuerna gjorde dock föga för att övertyga det internationella samfundet om Huaweis oskuld och förträfflighet. Därför har man nu inlett en PR-kampanj på bred front, som innefattar bjudresor till journalister och olika slags reklam i tidningar och genom video.

Tidigare i veckan twittrade Josh Rogin, kolumnist i Washington Post, om ett mail han plötsligt fått från Huawei, där företaget erbjuder sig att stå för flyg och hotell och mat och annat för att Rogin ska besöka dess huvudkvarter i Kina:

Denna slags bjudresor är inte ovanliga. Journalister från Afrika eller utvecklingsländer i andra delar av världen bjuds ofta på guidade gratisturer i Kina för att sedan rapportera positivt om landets ekonomiska och politiska utveckling i sina hemländer.

Men samtidigt är det något mycket ovanligt att ett kinesiskt företag på detta vis försöker förbättra sin image.

Det konstaterar NPR i artikeln ”Huawei Broadens Its Campaign To Win Over American Public And Media”, man samtidigt uppmärksammar hur Huawei köpt reklamplatser i flera amerikanska tidningar för att bestrida anklagelserna om spionage eller dess relation till kinesiska myndigheter:

This week, Huawei bought full-page ads in newspapers including The Washington Post and The Wall Street Journal stating: ”Don’t believe everything you hear.” The company also bought a digital ad in Politico’s Florida Playbook the following day which links to text of the full ad on the Huawei website.

These moves by Huawei to reach out directly to the public and to journalists is a pretty unusual step for the Chinese behemoth, experts say.

(…)

The ad says the public should not believe American ”claims” and tries to paint the company in a good light, stating that the tech giant serves 170 countries. It focused on its employees’ hard work in restoring communication networks and supporting relief efforts after disasters in Chile, Indonesia and Japan.

The letter ends with an invitation to members of the U.S. media to visit the company’s facilities.

I mitten av veckan släpptes också en synnerligen märklig tre minuter lång video där ett trettiotal barn sjunger ut sin kärlek till Huawei. Videon heter ”Huawei Beauty” och postades först på Twitter av den nationalistiska tabloiden Global Times.

I sången, som kommer med engelska undertexter, sjunger de leende barnen fraser som ”Huawei wins honor for the country”, ”China-made chips are the most valuable” samt “Teachers teach us to love the country. We love homegrown mobile brand Huawei”. Se hela spektaklet här nedan:

Musikvideon tycks vara producerad av en studio i Zhuhai i södra Kina. Huawei uppger att de vare sig har varit med och tagit fram videon, eller ens på förhand fick information om den.

Icke desto mindre framhåller Global Times i artikeln ”Chinese, foreign consumers show strong support to Huawei” videon som ett bevis som det starka stöd Huawei åtnjuter såväl i Kina som utomlands.

Att döma av reaktionerna verkar de dock som att denna propagandavideo snarast har varit kontraproduktiv i ambitionen att bevisa att det inte existerar några nära band mellan Huawei och kinesiska myndigheter.