april 2019

Efter människorättsadvokaterna börjar nu repressionen mot fackliga aktivister, studenter och marxister

Efter en omfattande kampanj för att bringa Kinas människorättsadvokater in i ledet, har nu en nya samhällsgrupperingar hamnat i myndigheternas sikte. Nämligen den potentiellt farliga kombinationen av fackliga aktivister, studenter och grupper av äldre marxister.

Det våldsamma Nedslaget mot Kinas människorättsadvokaterna – som började inleddes med cirka 300 gripanden under en kort period sommaren 2015 – uppmärksammades föga i svensk media. Detsamma gäller den pågående kampanjen relaterad till arbetsmarknadskonflikter, trots att denna ständiga kamp mellan Kinas regim och civilsamhälle är den kanske allra viktigaste processen som pågår i landet.

Jag försökte förra veckan ge de grundläggande mekanismerna av den nya konflikten i artikeln ”Arbetskonflikter i Kina förenar aktivister” för Arbetet Global.

Där intervjuar jag Zheng Churan, fru till aktivisten Wei Zhili, som varit frihetsberövad sedan slutet av mars. Anledningen till det plötsliga gripandet är att Wei tillsammans med två andra personer som även de har gripits drev en hemsida vid namn Xinshengdai, som uppmärksammar de orättvisa förhållanden som kinesiska migrantarbetare lever under.

Wei har också hjälpt hundratals av dessa migrantarbetare att kräva kompensation från sina arbetsgivare efter att ha drabbats av dammlunga, en allvarlig sjukdom som uppskattningsvis sex miljoner kinesiska arbetare lider av, men inte får ersättning för på grund av otillräckliga arbetskontrakt.

Samtidigt har kinesiska arbetare på senare tid upplevt försämrade arbetsvillkor på många punkter. Detta tros hänga samman med en stagnation av Kinas tillväxt, samt de utmaningar som många företag kämpar med i sviterna av handelskriget med USA.

Oavsett anledning så har strejker och arbetskonflikter ökat i antal och omfattning på senare tid. En av de allvarligaste konflikterna på senare tid ägde rum vid företaget Jasic i somras, vilket jag kortfattat skriver om för Arbetet Global:

Jasic-konflikten rullades upp när arbetare från industriföretaget Jasic i sydkinesiska Shenzhen efter obetald övertid, böter och allmänt dåliga arbetsförhållanden försökte organisera sig fackligt på egen hand.

I slutet av juli arresterades 14 av företagets arbetare. Det ledde i sin tur till ett upprop i Peking där dussintals studenter krävde att de skulle släppas.

I stället greps flera studenter och aktivister i polisräder. Situationen fick cirka 80 personer att protestera utanför en polisstation i Shenzhen. Demonstrationerna organiserades i marxistiska och vänsterradikala forum på internet.

Det viktiga här är att kinesiska myndigheter assisterar arbetsgivarna i många av dessa konflikter. Bland annat genom att ge direktiv till statliga medier att inte rapportera om orättvisorna, eller genom att gripa aktivister om Wei Zhili som försöker ge en röst åt arbetarna.

Myndigheterna ligger också ett steg före genom digital övervakning. Efter att Wei gripits försöker över 100 arbetare ta tåget från inlandsprovinsen Hunan till södra Kina för att visa sitt stöd. De stoppades dock redan på tågstationen, efter att deras kommunikation via sociala medier bevakats.

Detta har alltså irriterat flera samhällsgrupper, som gjort gemensam sak av att stödja de utnyttjade arbetarnas kamp mot företag och myndigheter. Från arbetarna själva, till studenter vid landets toppuniversitet och grupperingar av äldre marxister som anordnat protester med plakat av Mao Zedong.

Myndigheterna har valt att reflexmässigt slå ner på missnöjesyttringarna med hårdhandskarna. Av alla de som greps i samband med Jasic-incidenten i juli, sitter över 40 personer frihetsberövade än i dag. Sedan har också fler arbetaraktivister och studenter råkat ut för samma öde.

I min artikel för Arbetet Global intervjuar jag även Geoff Crothall vid China Labour Bulletin, en NGO i Hongkong som arbetar för kinesiska arbetares rättigheter och kartlägger händelser på landet arbetsmarknad.

Crothall understryker att ”kombinationen av dessa grupper upplevs som ett potentiellt hot mot partiets legitimitet, särskilt i en tid av ekonomiska utmaningar och ökande social ojämlikhet”. Han uttrycker också oro för att myndigheterna slår ner på dessa grupper snarare än att försöka lösa orättvisorna som de försöker ge uttryck för.

När jag talade med Zhi Weilis fru Zheng Churan i mitten av april, framgick att polisen inte ville specificera anledning för hans gripande. De nöjde sig med att säga att Wei ”ställt till med problem”, samt han ”hjärntvättats” och utnyttjats av de arbetare han försökt hjälp, och därför nu måste föras iväg för ”utbildning”.

Zheng berättar även att maken har hälsoproblem som kan förvärras på grund av diet och förhållanden i fångenskapen. När Weis advokat besökte honom första gången, var han rakad och tvingades sova på golvet. Den andra gången skickades advokaten hem utan att få träffa sin klient.

I vår intervju uttryckte Zheng oro för att hennes make ska torteras i syfte att avge ett framtvingat ”erkännande”, i still med Gui Minhai eller någon av de andra hundratals aktivister som paraderats i statliga kinesiska medier de senaste åren.

Det visar sig nu att hon hade fog för sin oro. Sedan min intervju med Zheng och min artikel i Arbetet Global, har Wei Zhili flyttats till RSDL, en form av anhållan där fången hålls på hemlig ort separerad från såväl advokat som anhöriga, vilket inbjuder till tortyr:

Mer information om fallet finns att läsa via Amnestys hemsida. I vilket fall så är den pågående konflikten mellan å ena sidan Kinas regim och storföretag, å andra sidan aktivister och studenter och marxister något att kolla närmare på under den närmsta framtiden.

Få saker kan påverka ett samhälle till så stor grad som när arbetare far illa på grund av ekonomiska bekymmer. Särskilt när myndigheterna väljer att bemöta situationen med repression.

130 000 personer på Hongkongs gator i protest mot ny kinesisk lag

Under helgen tågade cirka 130 000 personer ut på gatorna i Hongkong för att protestera mot en ny lag som stadens myndigheter har låtet veta ska antas senast i juli.

Lagen innebär att personer som är efterlysta för brott enligt kinesisk lag kan utelämnas från Hongkong för att ställas till svars inför Kinas rättssystem.

Detta har skapat en stor oro för att exempelvis politiska dissidenter, religiösa aktivister eller till och med affärsmän ska kunna lämnas ut till kinesiska myndigheter för antingen dagens svepande lagar, eller framtida lagar i ett system som skiljer sig avsevärt från den juridiska självständighet som Hongkong utlovades innan staden överlämnades till Kina 1997.

Hongkong har förvisso liknande utlämningsavtal med flera andra länder. Men bland annat The Guardian intervjuar en av demonstranterna som ger uttryck för farhågorna vad gäller ett sådant avtal med just Kina:

Hong Kongers fear the law will allow China to demand that Hong Kong turn over political dissidents, religious workers and business people whose work may violate some yet-to-be-written law.

“They say if you’re innocent you shouldn’t be afraid,” said Alex Ho, a Catholic school teacher who marched most of the route carrying his 18-month-old daughter, Stella. “But the legal system in China changes. They can make up the law and say that people did whatever they want.”

Protesterna som ägde rum nu i helgen var bland de största i Hongkong sedan den så kallade paraplyrevolutionen 2014, då hundratusentals demonstranter ockuperade delar av staden för att under 79 dagar i följd uttrycka missnöje med Kinas ökade politiska inflytande.

Ytterligare en anledning till den stora uppslutningen just under helgen var domarna mot de så kallade ”Umbrella Nine”, nio stycken personer som medverkade just under protesterna 2014.

Fyra av dem dömdes i onsdags till fängelse, varav två stycken professorer som varit ledande figurer till sexton månader vardera på högriskanstalt för den annars sällan använda koloniallagen ”public nuisance”:

Flera av de nio dömda uppmanade i samband med domarna stadens befolkning att ge sig ut att demonstrera mot lagen om utlämning till Kina, vilket alltså tros ha bidragit till protesternas storlek.

De gula paraplyerna är en påminnelse om de väldiga demokratiprotesterna 2014.

Claudia Mo, en av Hongkongs parlamentsledamöter, deltog i demonstrationerna.

Enligt polisens uppskattningar var det dock endast knappt 23 000 personer som deltog i protesterna.

Hongkongs regeringschef Carrie Lam försvarade också lagen efter protesterna. Hon menade att lagen är nödvändig för att ”täcka till kryphål” som gör att flyktingar kan gömma sig i Hongkong, och att gemene man inte har något att oroa sig för så länge man inte flyr undan lagen.

Någon som redan lämnat staden på grund av det planerade utlämningsavtalet är Lam Wing-kee, som tidigare drev förlagsverksamhet i Hongkong tillsammans med Gui Minhai. Lam landade i Taiwan förra veckan, och har uppgett sin avsikt att bosätta sig här.

Lam försvann 2015 i samma veva som Gui Minhai. Han dök sedan upp i Hongkong året därpå och utlyste en presskonferens, där han avslöjade hur han blivit kidnappad och hotad.

Om lagen om utlämning klubbas genom i juli, så fruktar Lam att han aldrig mer tillåts lämna Hongkong eftersom han tekniskt sett fortfarande är efterlyst i Kina.

Förutom politiska aktivister så har även delar av stadens näringsliv uttryckt oro för lagen, som potentiellt även kan drabba affärsmän som bedriver affärer på vis som inte är tillåtet i Kina, där lagar och regleringar ser helt annorlunda ut än i Hongkong.

En ”nationell säkerhetslag” lag med liknande innebörd höll på att antas redan 2003, man stoppades efter att en halv miljon människor gett sig ut på gatorna för att protestera.

Frågan är om stadens civilsamhälle – som är under ständigt tilltagande press från Peking – har kraft nog att mana till liknande reaktioner återigen. Särskilt med förra veckans nio fängelsedomar i färskt minne.

I artikeln ”Protesters vow to escalate action and surround legislature if Hong Kong presses on with China extradition law” i Hong Kong Free Press uppger organisatörerna av helgens protester i alla fall att demonstrationerna kommer tillta ytterligare i styrka nästa månad – samt att stadens lagstiftande församling ska omringas – om lagförslaget inte dras tillbaka.

Kommer vi så se en ny kraftmätning i ett Hongkong var politiska och civila rättigheter ser ut att försvinna oroväckande fort?

Protesten tågar genom de centrala delarna av Hongkongs huvudö.

Några av de rättframma skyltarna och budskapen som kännetecknar protesterna i Hongkong, men som sannolikt genast skulle leda till frihetsberövande på det kinesiska fastlandet.

Kinas omfattande export av utrustning för övervakning

Jag har tidigare – bland annat i mina två senaste böcker – skrivit om hur Kina exporterar teknik för att censurera och kontrollera internet till diktaturer som Kuba och Vitryssland. På senare år har även kinesisk export av utrustning för fysisk övervakning ökat snabbt.

Detta kartlades under gårdagen av New York Times i ett reportage med titeln ”Made in China, Exported to the World: The Surveillance State”. Där skildras hur Kina inte förser minst 18 länder med utrustning på fördelaktiga villkor, och långt fler länder med utbildning och expertis:

Under President Xi Jinping, the Chinese government has vastly expanded domestic surveillance, fueling a new generation of companies that make sophisticated technology at ever lower prices. A global infrastructure initiative is spreading that technology even further.

Ecuador shows how technology built for China’s political system is now being applied — and sometimes abused — by other governments. Today, 18 countries — including Zimbabwe, Uzbekistan, Pakistan, Kenya, the United Arab Emirates and Germany — are using Chinese-made intelligent monitoring systems, and 36 have received training in topics like “public opinion guidance,” which is typically a euphemism for censorship, according to an October report from Freedom House, a pro-democracy research group.

Artikeln fokuserar på de tiotusentals kinesiska övervakningskameror som just nu opererar i Ecuador. Landet skulle i normala fall inte ha råd att köpa högteknologisk utrustning av denna sort och i denna omfattning.

I reportaget framgår hur Ecuador i praktiken exporterar olja till Kina i utbyte för denna utrustning, som sedan levereras av kinesiska företag vars experter också utbildar ecuadorianska säkerhetsstyrkor att använda dem.

Visst exporterar även USA och andra länder liknande utrustning. Men som New York Times påpekar, så förser Kina även diktaturer som Venezuela och Zimbabwe med sofistikerade övervakningssystem, ofta i utbyte mot olja eller mineraler eller andra råvaror.

Sammantaget får denna export experter att varna för ”en framtida auktoritarism driven av högteknologi”.

Återigen är Huawei inblandat. Det kontroversiella kinesiska telekombolaget – tillsammans med statliga C.E.I.E.C. – den största kinesiska tillverkaren och exportören av denna utrustning.

I ett uttalande medger Huawei att företaget förser länder världen över med vad man kallar ”smart city and safe city programs”. Samtidigt försvarar man exporten med att man inte lägger sig i hur mottagarländerna använder denna utrustning – något som kanske inte är särskilt svårt att räkna ut då det gäller några av världens mes repressiva diktaturer.

Exporten förklaras närmare av New York Times i den tillhörande videon nedan, där det också berättas hur det nu finns cirka 200 miljoner(!) övervakningskameror i Kina, med främsta syfte att bevaka eventuella utmaningar mot kommunistpartiets maktmonopol:

Det berättas vidare hur utländska aktörer de facto har varit en del i denna utveckling, i form av investeringar i kinesiska företag som lett till resurser vilka sedan använts för att utveckla övervakningssystemen.

Omvärlden spelade högt då man räknade med att Kina i modern tid skulle utvecklas i en mer demokratisk och öppen riktning, även som enpartistat.

Detta har inte bara inneburit att Kinas kunna utveckla världens mest effektiva övervakningssystem för eget bruk. Det har även fått till följd att diktaturer världen över nu har tillgång till billiga lösningar såväl vad gäller att kontrollera internet som att övervaka den egna befolkningen.

Om Zara Larsson och Sarah Sjöströms samarbete med Kinas regim

Under gårdagen skrev jag här på InBeijing om hur politiker och företagsledare är redo att gå över lik för att ta del av Kinas ekonomiska utveckling, med anledning av att Volkswagens vd förnekade all kännedom om de politiska fånglägren i Xinjiang.

Detsamma gäller även artister och idrottare, inklusive svenska sådana. Zara Larsson och Sarah Sjöström är två olyckliga exempel, då de båda just har skrivit kontrakt med det kinesiska telekombolaget Huawei som ansikten utåt för marknadsföringskampanjen ”Dare to Challenge”.

Huawei uppger sig ömsom för att vara ett privatföretag, ömsom för att vara ett ”kollektiv” som ägs av de anställda. Men enligt ny forskning som jag skrev om här på InBeijing förra veckan, så ägs och kontrolleras Huawei de facto av kinesiska myndigheter.

Ett samarbete med Huawei är således ett samarbete med just kinesiska myndigheter. Särskilt med tanke på den intressekonflikt som just nu äger rum mellan å ena sidan Huawei och Kinas regim, å andra sidan västerländska underrättelsetjänster och politiker oroade för Huaweis spionage för Kinas räkning, samt med tanke på att Huawei enligt kinesisk lag måste förse landets regim med information.

Bakom företagets påkostade och gladlynta marknadsföring finns vidare en sida av Huawei som är långt mörkare än de anklagelser för spionage i utlandet som fått flera västerländska regeringar att förbjuda bland annat Huaweis inblandning i utbyggnad av 5G-nät.

Huawei spelar nämligen en viktig roll i förföljelsen mot uigurer och andra muslimska minoritetsfolk i regionen Xinjiang. Detta är ingen hemlighet är eller ens något som är öppet för diskussion. Exempelvis framhåller The Globe and Mail följande i artikeln ”Huawei’s partnership with China on surveillance technology raises concerns for foreign users”:

Chinese technology company Huawei has begun working on advanced security technology together with the Public Security Bureau in the country’s far western Xinjiang region, which is becoming a pilot zone for advanced new surveillance and population-control techniques.

(…)

Huawei will provide the region’s police with technical support, help build up human technical expertise and “meet the digitization requirements of the public security industry,” a local government website paraphrased Fan Lixin, deputy director of the Xinjiang Public Security Bureau, as saying.

Zara Larsson och Sarah Sjöström har alltså valt att – för en icke offentliggjord summa pengar – bli ansikte utåt för ett företag som assisterar Kinas regim med vad som ofta kallas folkmord (genocide) i regionen Xinjiang, inklusive upprättandet av vad som ofta benämns som koncentrationsläger dit över en miljon muslimer förts utan föregående rättsprocess.

Det är därför ingen överdrift att jämföra samarbete med Huawei i dag med ett samarbete med något av de många tyska företag med nära band till Nazityskland på den tiden det begav sig.

Och med facit i hand hade väl vare sig Larsson eller Sjöström velat ha samarbeta med bolag som assisterade den nazityska regimen med etnisk förföljelse eller folkmord?

Begreppet ”att stå på rätt sida av historien” har sällan varit mer aktuellt. Men uppenbarligen är lukrativa kontrakt viktigare än så för Larsson, Sjöström och många andra, som exempelvis Sofia Björnerfors, nytillträdd pr-chef för Huawei i Sverige som intervjuas i Resumé om företagets nya marknadsföringskampanj.

Tipstack till Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché vid Sveriges ambassad i Peking som nu undervisar vid Cornell University, genom följande tweets:

Volkswagens vd ”känner inte till” de politiska fånglägren i Xinjiang

Att många politiker och företagsledare är redo att kliva över lik för att dra nytta av Kinas ekonomiska utveckling är förvisso ingen nyhet. Men Volkswagens vd Herbet Diess tog ändå priset tidigare denna vecka då han först sade sig inte känna till de politiska fånglägren i Xinjiang, och sedan i samma andetag heller säga att han inte kan fälla något omdöme angående dessa läger.

Det var i en intervju med BBC tidigare denna vecka som pinsamheten uppdagade sig. Med anledning av Volkswagens nya fabrik i Xinjiang tillfrågades Diess om de politiska fånglägren i regionen, dit över en miljon muslimer tagits under de senaste två åren helt utan föregående rättsprocess.

Förutom i världens alla ledande medier, har dessa fångläger även diskuterats i bland annat FN och inom bland snart sagt alla västerländska regeringar. Icke desto mindre förnekade Diess rakt av all kännedom om dessa läger i intervjun med BBC.

Fadäsen uppmärksammas bland annat av Washington Post på ledarplats i artikeln ”How could Volkswagen’s CEO not know about China’s repression of Muslims?”, där det också framhålls att Diess uttalande utan tvekan var en lögn:

Asked by the BBC whether he is ”proud to be associated” with Chinese repression in Xinjiang, Volkswagen chief executive Herbert Diess said, ”No, but we are proud to create . . . we are absolutely proud to also create workplaces in that region, which we think is very useful.” Pressed about China’s maltreatment of the Uighurs, Mr. Diess added, ”I can’t judge this, sorry.” Then, asked whether ”you know about it,” he said, ”I don’t know what you’re referring to.” When a reporter pressed him about China’s establishing reeducation camps for a million people in Xinjiang, Mr. Diess said, ”I’m not aware of it.”

This cannot be true. As the leader of a multinational corporation with factories spread across China, he must know of the atrocity unfolding in Xinjiang. His comment is abhorrent, and just as disturbing is the possibility that his remarks reflect ambivalence by SAIC Volkswagen about the treatment of the Uighurs and others. Has this joint venture, formed in 1984, soon after China’s reform era began, been looking the other way as China extinguishes the customs and mind-set of a whole population?

När Washington Post kontaktar Volkswagen medger företaget dock att man visst är väl medveten om repressionen i Xinjiang, och säger sig vidare ha ”agerat aktivt” för att påverka situationen.

Volkswagen låter vidare meddela att respekt för mänskliga rättigheter är en av de ”fundamentala principerna” för företagets affärsverksamhet. Något som alltså verkar ha gått företagets vd över huvudet.

Washington Post påpekar också det ironiska i att Volkswagen har sina rötter i Nazityskland, och därmed kan tyckas vara på sin vakt vad gäller upprättandet av koncentrationsläger, vilket har blivit en allt vanligare benämning av de läger som den kinesiska regimen upprättat i Xinjiang.

Att många näringslivsföreträdare inte hyser några moraliska betänkligheter när det gäller att försäkra sig om kinesiska blodspengar är som sagt var inget nytt.

Men genom att att helt neka all vetskap om vad som ofta kallas folkmord (genocide) i samma region som man expanderar sin verksamhet, sätter Diess ett farligt lågvattenmärke till exempel som andra politiker och affärsmän kan följa om det inte uppmärksammas och fördöms.

Klicka på bilden för att se segmentet från BBC:s intervju där Diess säger sig ”inte känna till” de politiska fånglägren i Xinjiang.

En anledning bakom Diess uttalande kan anas i artikeln ”Volkswagen Plots Major China Push as Tensions Rise at Home” i Bloomberg tidigare denna vecka.

Där står att läsa hur Volkswagen planerar att expandera i Kina, bland annat med anledning av de problem man stött på gällande arbetsmarknadsfrågor i Tyskland.

Då passar det givetvis utmärkt att ta regimens parti vad gäller de politiska fånglägren i Xinjiang; den just kanske allra mest känsliga frågan internationellt för det kinesiska ledarskapet.

Äntligen får svenska medier upp ögonen för klimathotet från Kina

Den kinesiska propagandan är på många vis överraskande effektiv. Tack vare den har Kina under de senaste åren ofta framhållits internationellt som en slags förebild vad gäller klimatet.

Inget kunde dock vara längre från sanningen, vilket jag bland annat skrev för Expressen i oktober i artikeln ”Varken flygresan eller Trump är stora miljöboven”. Där understryker jag bland annat hur Kina nu släpper ut mer koldioxid än USA och EU tillsammans, samt att landet fortsätter öka sin användning av fossila bränslen.

Reaktionerna på den artikeln blev relativt stora, och att intresse finns för blev också tydligt efter att jag skrivit inlägget ”Kina kan bygga upp till 500 nya kolkraftverk innan år 2030” här på InBeijing för en knapp månad sedan. Inlägget har fått över 18 000 sidvisningar och cirka 9 000 ”like” på Facebook.

En annan svensk journalist som uppmärksammat det hot som Kina utgör på klimatområdet är Ola Wong, som bland annat förra månaden påpekade att Greta Thunberg hade blivit inlåst om hon varit kines, eftersom landets regim inte accepterar miljöprotester. Därför förblir Greta nästan helt och hållet okänd i det land som släpper ut mest växthusgaser i hela världen.

Wong artiklar i SVD ligger dock bakom betalvägg och har därför inte fått så stor spridning som de borde på nätet. Detta verkar dock ha åtgärdats efter att han börjat skriva för tidskriften Kvartal, vars format också tillåter längre och mer djupgående texter än SVD.

Förra veckan skrev Wong nämligen en lång text för Kvartal med rubriken ”Jag tvivlar inte på klimatkrisen, men jag tvivlar på mediabilden”. Där framhålls den stors diskrepansen mellan verkligheten och kinesiska myndigheters retorik när det kommer till klimatpolitiken.

Tack vare regelrätt propaganda har Peking lyckats övertyga stora delar av omvärlden att det är Donald Trump och inte Kinas kommunistparti som utgör den största faran för global uppvärmning.

Expressens ledarsida plockade snart upp detta och skrev med utgångspunkt i Wongs text en artikel med rubriken ”Diktaturen Kina kan inte lösa klimatkrisen” tidigare denna vecka.

I stora delar av världen är kolen på väg att slås ut av rent marknadsmässiga skäl. Men i Xi Jinpings diktatur känner kolet inte sådana begränsningar. En förklaring är att partiadeln berikar sig på utbyggnaden.
– Xi har en kommandoekonomi som ungefär som Sovjetunionen en gång i tiden kan rulla ut saker som är helt kontraproduktiva både ekonomiskt och miljömässigt, säger Karl Hallding, forskningsledare vid Stockholm environment institute, i en intervju med Wong.

(…)

Grafström och Wong slår effektivt hål på drömmarna om att Kina – med sin hårt styrda ekonomi – skulle kunna ta ledningen i klimatarbetet. Tvärtom kan landet med sin huvudlösa kolutbyggnad vara på väg att stjälpa klimatmålen. Ola Wong har rätt i att det har fått för lite uppmärksamhet i Sverige.

Den intervju med Karl Hallding som Expressen hänvisar till finns att lyssna på i sin helhet via Sidenvägspodden. Där diskuteras Kinas ambitiösa initiativ med de nya sidenvägarna ur olika perspektiv.

Även vad gäller de nya sidenvägarna har Kinas propaganda varit extremt effektiv. Svenska medier och organisationer har ofta – bländade av stora siffror och skrytsam statistik – framhållit detta projekt som en enorm möjlighet för andra länder att genom samarbete dra nytta av Kinas ekonomiska utveckling.

Intervjun med Karl Hallding är dock ord och inga visor när det gäller att belysa de stora utmaningar som de nya sidenvägarna utgör, särskilt på klimatområdet. Medan Wong agerar djävulens advokat förklarar Hallding metodiskt hur Kina på egen hand riskerar omöjliggöra att de globala klimatmålen uppnås.

Framför allt beskriver Hallding de nya sidenvägarna som ett realpolitiskt projekt utan hänsyn till miljön, där Kina försöker expandera sitt globala inflytande bland annat genom att exportera billig och smutsig kolkraft till andra länder i regionen.

Han uttrycker även hur omvärlden har fallit för Kinas tomma retorik om de nya sidenvägarna som ett ”grönt” projekt. När Hallding själv frågar kinesiska tjänstemän vad detta innebär, har de dock inga bra svar på hans frågor:

Denna intervju är obligatorisk lyssning för alla som är intresserade av skillnaden mellan Kinas retorik och verklighet vad gäller såväl klimatet som de nya sidenvägarna.

Likaledes är intervjun ett bevis på att svenska medier, organisationer, akademiker och kanske även politiker börjar få upp ögonen för det hot som Kina med sin expansiva kolkraft de facto utgör för klimatfrågan.

Kina och Hongkong tappar ytterligare i årlig ranking av Reportrar utan gränser

Reportrar utan gränser (RSF) släppte just sin årliga ranking gällande global pressfrihet. Där står klart att Hongkong tappar tre placeringar till plats 73 av 180 länder och territorier, bakom exempelvis Tunisien och Elfenbenskusten.

I den absoluta botten backar Kina ytterligare en placering i och med att landet passeras av Syrien. Kina ligger nu på plats 177 i världen vad gäller pressfrihet, bakom länder som Saudiarabien och Kuba.

Vad gäller Hongkongs tapp så är det särskilt sorgligt i och med att det gått så pass fort. Vad som en gång kallades för Asiens fria stad, låg på plats 18 när RSF införde sin globala ranking år 2002, och på plats 34 så sent som år 2010.

Enligt RSF är Kinas ökade inflytande över staden den främsta enskilda anledningen till Hongkongs dramatiska ras. I den nya rapporten står följande att läsa om utvecklingen i Hong Kong:

Beijing’s baleful influence has led to a decline in press freedom in Hong Kong, which is supposed to enjoy separate status as a special administrative region until 2049. The most notable recent incident was the expulsion of Financial Times Asia editor Victor Mallet in October 2018. As vice-president of the Foreign Correspondents’ Club of Hong Kong (FCCHK), Mallet had chaired an event that wasn’t to Beijing’s liking. More than half of Hong Kong’s media owners, most of whom have major business interests in mainland China, are also members of political bodies on the mainland such as the National People’s Congress and the Chinese People’s Political Consultative Conference. The Chinese Communist Party’s Liaison Office in Hong Kong controls – partly or entirely – several media outlets in the territory including two daily newspapers, Tao Kung Pao and Wen Wei Po.

Situationen i Kina beskrevs närmare av RSF redan förra månaden i rapporten ”China’s Pursuit of a New World Media Order”, vars innehåll jag också sammanfattade här på InBeijing.

Som titeln på förra månadens rapport antyder så har Kinas regim inte bara som ambition att kontrollera de kinesiska medierna, utan även att med auktoritära metoder sprida sin uppfattning om mediernas roll som propagandaverktyg till andra delar av världen.

Detta uppmärksammades även i dagens rapport enligt följande:

By relying on the massive use of new technology, President Xi Jinping has succeeded in imposing a social model in China based on control of news and information and online surveillance of its citizens. At the same time, he has been trying to export this oppressive model by promoting a “new world media order” under China’s influence. China’s state and privately-owned media are now under the Communist Party’s close control while foreign reporters trying to work in China are encountering more and more obstacles in the field.

För den som är mer intresserad av mediernas situation i Kina så intervjuades passande nog Erik Halkjaer, ny ordförande för RSF i Sverige, i Asienpodden förra veckan.

Avsnittet, som ni kan lyssna på nedan, har förra månadens rapport om Kina som utgångspunkt:

Taiwan ligger kvar på plats 42, vilket i fjol innebar att landet var högst rankat i hela Asien. På årets lista passeras dock Taiwan av Sydkorea, som avancerar två positioner till plats 41.

Sydkoreas avancemang kopplas till landets nya president Moon Jae-in, som själv tidigare har varit politisk fånge på grund av sitt engagemang som människorättsaktivist. Något som av RSF beskrivs som ”ett andrum” för pressfriheten i Sydkorea, då landet under det senaste årtiondet fallit 30 platser på denna ranking.

Vad gäller Taiwan så pekas president Tsai Ing-wen ut som en ledare som säger sig vilja värna om pressfriheten, men samtidigt har tagit få konkreta åtgärder för att förbättra situationen.

RSF framhåller även hur Kina utnyttjar svagheter i Taiwans medielandskap, bland annat genom att köpa upp eller på andra vis påverka landets medier, samt använda friheten på Taiwans internet för att sjösätta diverse disinformationskampanjer.

Se årets kompletta ranking här via RSF:s hemsida.

För att läsa mer om hur Kina påverkar medielandskapet i världen och även i Sverige, se mitt inlägg ”Sverige pekas ut i ny rapport av Reportrar utan gränser om hur Kina påverkar utländska medier” från förra månaden.

Ny forskarrapport framhåller Huawei som ett statligt företag

Det kinesiska telekomföretaget Huawei har varit i rampljuset på senare tid. USA, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, Japan och andra demokratier har på kort infört olika sorters förbud på företagets produkter eller tjänster.

Detta är sammankopplat med rädsla för spionage, vilket jag tidigare här på InBeijing beskrivit närmare i inlägg som ”Det verkliga problemet med Huawei och andra kinesiska aktörer” och ”Det stormar ordentligt kring Huawei, som kan komma att bygga ut Sveriges 5G-nät”.

Huawei har på olika vis försökt avvisa denna oro. Detta främst med hänvisning till att man inte är i beroendeställning till Kina myndigheter, utan är ett privat företag där de anställda själva utgör majoriteten av ägandet.

Bolagets okonventionella och icke-transparenta struktur har fått många analytiker att kämpa med att definiera såväl Huaweis ägarstruktur som relation till kinesiska staten. Huawei är en av få kinesiska teknikjättar som inte ens överväger en börsintroduktion, och först 2010 offentliggjordes företagets styrelse.

Som jag skrev i en lång artikel för Veckans Affärer i december, så beskriver Huawei sig själv vare sig som statligt eller privat utan som ett ”kollektiv”. Grundaren Ren Zhengfei sägs äga mindre än 1,5 procent av aktierna, medan resterande ska innehas av de anställda själva genom en slags fackföreningskommitté.

Nu i veckan kom dock en rapport från två forskare som med goda underlag menar att Huawei i praktiken är ett statligt företag. Den femton sidor långa rapporten är författad av Donald C. Clarke vid George Washington University Law School och Christopher Balding vid Fullbright University i Vietnam, som tidigare även undervisat i ekonomi vid Peking University i närmare ett årtionde.

Rapporten ”Who Owns Huawei?” sammanfattas i sin korthet av de båda författarna och kan laddas ner gratis via denna länk. Förutom deras fynd innehåller texten även en del intressant fakta om själva företaget.

Rapporten sammanfattas ytterligare på flera ställen på internet, bland annat av Telecom.com under rubriken ”New research claims employees do not own Huawei”:

On one side, the authors commented, “if Huawei Holding is in fact controlled by a trade union committee, then given the way such bodies are supposed to operate in China, it makes sense to think of it as state-controlled and even state-owned.” (P.12). Otherwise, if Huawei Holding is not actually owned and controlled by the trade union or its committee, Huawei has not been telling the truth. Then it is up to Huawei to make its case. “The information necessary to do so is in Huawei’s control,” the scholars said. (P.11)

Men tanke på att all facklig aktivitet utanför statens kontroll är förbjudet i Kina, menar forskarna alltså att Huawei de facto är statligt kontrollerat om det ägs av en fackföreningskommitté som bolaget själva påstår.

I Kina har nämligen myndigheterna monopol på facklig organisering, främst genom All-China Federation of Trade Unions, världens största fackförening som alla andra kinesiska fack måste ansluta sig till.

Detta är definitivt något att fundera över samtidigt som Huawei för tillfället är involverade i budgivningen gällande utbyggnaden av Sveriges 5G-nät. Vill vi att ett företag som ägs eller kontrolleras av den kinesiska regimen ska ha ansvar för vitala delar av vår tekniska infrastruktur?

The hypocrisy of New Zealand’s PM on Muslims in Christchurch and China

Earlier this week, I posted a tweet that drew a lot of attention:

The purpose of this tweet was not to question the response of Jacinda Ardern, the Prime Minister of New Zealand, after the mosque shootings in Christchurch that left 50 people dead last months. Rather, it was to highlight an almost parodical example of how western leaders fear China’s wrath.

Even though I must admit that I haven’t followed the issue closely, it seems that Ardern was handling the aftermath of Christchurch in a way that was appealing to many.

Political leaders as well as media and organisations all over the world was so impressed by the prime minister’s compassionate response after the attack that local journalists are talking about an ”international fascination with Jacinda Ardern”.

Ardern was also praised by Muslims not only in New Zealand but also globally, after having showed up at Christchurch’s Muslim and refugee community wearing a black headscarf already the day after the attack, conveying a message of “love and support” on behalf of her country.

This only one of many quotes from Muslim leaders after the Christchurch attacks:

Speaking to Newshub Nation, Aliya Danzeisen from the Waikato Muslim Association called the Prime Minister ”inspirational”.

”I feel like she understands us, and she understands what we need… It’s her comments and understanding how she really has connected with us. She’s talking to the world about how you should be treating your Muslim population.”

If Ardern was really talking to the world about how Muslim populations should be treated, that didn’t come through when she was visiting China only a couple of weeks after the horrifying shootings in her own country.

Because during the China trip, Ardern was muted on the political prison camps in the Xinjiang region, where over one million Uyghurs and other Muslim minorities have been taken in the past two years against their will and without any preceding judicial process.

Before her China visit, organisations like Human Rights Watch called on Ardern to raise in public the concerns of those prison camps, as to increase the pressure on the Chinese regime to relax the repression against Muslim minorities in the western part of the country.

According to Human Rights Watch China director Sophie Richardson, Ardern’s popularity among Muslim communities across the world would potentially give her words more meaning than that of other western politicians.

But Ardern choose to do the exact opposite, and not mention in public at all what many organisations view as the single biggest assault on a Muslim minority in the world today.

Instead, Ardern claimed to have raised the topic in private meetings with president Xi Jinping and prime minister Li Keqiang. When asked at a press conference, Ardern was not willing to answer the journalists’ questions regarding what she said to the Chinese leaders about this issue.

As a response, Ardern was referring the journalists back to the United Nations response on the repression in Xinjiang, which she called ”a comprehensive one” with a range of expectations.

In other words: Ardern during her visit to China exactly what the Chinese leaders preferred her to do. To raise the issue behind closed doors only, and then not even answering questions on the sensitive topic of political prison camps public.

Indeed, state newspaper Global Times praised Ardern for her ”pragmatic approach” on the issue, pointing out the difference from the public criticism many other western politicians have expressed:

Before Ardern’s visit to China, Human Rights Watch, a New York-based NGO, asked New Zealand’s Prime Minister to ”publicly express concern” about China’s policies in the Xinjiang Uyghur Autonomous Region, according to the NGO’s website on Friday.

New Zealand has not followed other Western countries to launch groundless accusations or criticism over China’s Xinjiang policies in public or on international occasions so far.

”New Zealand’s approach in dealing with China is wiser and more pragmatic than other Western countries, because it did not let the differences between the two countries interrupt normal cooperation and exchanges,” Li Haidong, a professor at the China Foreign Affairs University’s Institute of International Relations in Beijing, told the Global Times on Sunday.

So, what I wanted to point out with my above tweet was the following hypocrisy: Ardern went to great lengths to comfort Muslim communities after the Christchurch attack. If she really cared about religious freedom and civil rights in a global perspective, she could have used her newly gained influence to at least mention the one million imprisoned Muslims in Xinjiang during her China trip.

My tweet got mostly positive reactions, but was also meet with a fury of angry responses for me having the guts to deliver any criticism to New Zealand’s progressive prime minister.

Apart from an academic that labelled me a ”white supremacist” and later deleted his tweets and blocked me, I got the following comments:

Many people pointed out that Ardern’s response in New Zealand doesn’t necessarily commit her to stand up for Muslims globally. Fair enough. But that would question her status a a truly progressive leader. Also, this argument rings rather hollow when Ardern herself criticise other foreign political leaders for their treatment of Muslims.

While not going on the record with her comments about Xinjiang to the Chinese leaders, Ardern was quick to go public with a phone call she had with Donald Trump when the American president called her to offer condolences after the attack.

In an article with the headline ”PM Jacinda Ardern told Donald Trump: Send love to Muslims after mosque shooting”, the following remarks from Ardern is quoted:

She said Trump passed on his condolences, and asked if there was any help the United States could provide.

”He asked what offer of support the United States could provide. My message was: ’Sympathy and love for all Muslim communities,'” Ardern said.

(…)

Asked how he received the message, Ardern said he ”acknowledged that and agreed.”

”He asked what he could do and I simply conveyed, I think, the sentiment that exists here in New Zealand,” Ardern said.

So while Ardern is quiet when meeting Xi Jinping in China, it is obvious that she is hoping to pick some political points by criticising Donald Trump about his mindset on Muslims.

All this becomes all the more awkward considering – as Financial Times recently pointed out in the article ”Donald Trump presses allies to confront China over Uighur rights” – that the Trump administration have been calling on other western countries to speak up about the repression of Muslims in China.

So why then, is a progressive and compassionate leader like Ardern displaying this kind of double standard on the treatment of Muslims? Follow the money!

The economic exchange with China is extremely important for New Zealand. The two countries economies are intertwined to the point that several warnings have been issued in recent times about a growing Chinese political clout in New Zealand.

Put simply, Ardern’s trip was a business trip. A New Zealand’s economy are getting increasingly reliant on the relation to China, new deals were signed and discussed, as reported by South China Morning Post and others:

In her meeting with Premier Li, Ardern said her visit – which was shortened to a day of meetings because of the recent terrorist attack in Christchurch – “underlies the importance that we place on our relationship with China”.

“It is one of our most important and far-reaching relationships … we are committed to advancing our ties,” Ardern said.

(…)

Ardern and Li also witnessed the signing of agreements on eliminating double taxation and tax avoidance, and on increasing cooperation in agriculture, finance, science and technology.

The New Zealand prime minister said she also discussed with Li the upgrading of the two nations’ free-trade agreement.

Of course, signing those kind of deals and advance the economic relationship would not be compatible with criticising China for locking up one million muslims.

In fact, the New Zealand Herald reports, Ardern even had the conscience to ”thank Xi for the condolences” over the Christchurch shootings(!)

So much then, for a progressive and compassionate PM when money and trade deals are on the table.

Ny svältkatastrof i Nordkorea: 11 miljoner undernärda efter torka och sanktioner

David Beasley, ordförande för FN:s världslivsmedelsprogram, vädjade under gårdagen i en intervju med The Guardian till världens ledare att prioritera svältande nordkoreanska barns liv framför politik.

Efter översvämningar och värmebölja under fjolåret så tros Nordkoreas produktion av vete, ris, potatis, sojabönor och andra matvaror att minska med 1,4 miljoner ton. Samtidigt råder sanktioner mot landet efter det resultatlösa mötet mellan landets diktator Kim Jong Un och USA:s president Donald Trump tidigare i år.

Beasley talar nu om nödvändigheten att trots detta arrangera en internationell hjälpinsats av matbistånd till Nordkorea, där 11 miljoner eller 40 procent av befolkningen nu bedöms vara undernärd, och en femtedel av alla barn förkrympta på grund av kronisk undernäring.

FN:s världslivsmedelsprogram är enligt Beasley i skrivande stund i färd med att utvärdera svältkatastrofens omfattning för att kunna förse omvärlden med detaljerad information. Han framhåller att Ryssland och Kina är redo att ge ett visst mått av hjälp, men att situationen ändå riskerar ställas på sin spets till sommaren:

“This is a serious issue and children are going to be severely impacted if we do not do something by the time the lean season truly kicks in by June,” Beasley said. “Russia has responded and is sending in 50,000 metric tonnes [of wheat], China is doing something too. Western donors are still hoping that the [breaking] of the impasse will take place so that everyone can come in together.”

Beasley tillägger att han är väl medveten om bekymren att bistånd riskerar hjälpa Nordkoreas regim. Samtidigt understryker han att oskyldiga barn inte ska behöva lida på grund av politiska konflikter.

Detta är ingen enkel paradox. Omvärlden har ofta skridit till hjälp när den nordkoreanska regimen låtit sin befolkning svälta samtidigt som alla resurser går till att utveckla landets militär.

I slutet av 1990-talet lanserade exempelvis Sydkoreas president Kim Dae-jung den så kallade ”solskenspolitiken”, som bestod av stora mängder närmast villkorslöst bistånd till Nordkorea som just hade genomlidit en av landets största svältkatastrofer någonsin.

Detta ledde säkerligen till att många nordkoreanska liv räddades. Men samtidigt framhåller exempelvis Jang Jin-sung i sin bok ”Dear Leader: My Escape from North Korea” hur regimen i detta skede var i upplösning och höll på att förlora stödet även bland militären på grund av att man inte längre kunde förse landets elit med mat och andra konsumtionsvaror.

Jang Jin-sung är den högst rankade personen inom Nordkoreas byråkrati som har flytt landet och berättat sin historia för omvärlden. Enligt Jang, som bland annat träffat Nordkoreas förre diktator Kim Jong Il personligen, så skulle regimen aldrig kunnat klamra sig fast vid makten om det inte vore för biståndet som solskenspolitiken innebar.

Givetvis är dilemmat likartat även denna gång. Mötet mellan Donald Trump och Kim Jong Un i februari i år slutade i fiasko sedan Nordkorea begärt att sanktioner mot landet ska skrotas i utbyte mot löften om att avveckla bara vissa delar av landets kärnvapenprogram.

Ingen överenskommelse ingick, och sanktionerna mot Nordkorea är således fortfarande på plats.

Om nu landet får stora bistånd trots att man fortsätter utvecklingen av kärnvapen, så är detta givetvis som ett tecken för regimen på att kärnvapenavtal inte spelar någon större roll när det gäller möjligheten till internationella hjälpinsatser.

Beasley berättar vidare hur nordkoreanska myndigheter har gjort allt för att samarbeta med FN:s världslivsmedelsprogram, vilket i sig är ett tecken på situationens allvar:

“I have had very frank conversations with the North Korea leadership,” Beasley said. “I told them that we must have completely independent assessment to determine what the reality is so that we can make the case to the donors. And quite frankly they have given everything we asked for … They are in dire straits. They have appealed to us. They have come to [the WFP’s headquarters in] Rome. That is why we are on the ground now.”

Vad tycker ni läsare? Ska omvärlden hjälpa Nordkorea med bistånd om befolkningen svälter, samtidigt som stora delar av landets resurser går till att stärka den militära förmågan och utveckla kärnvapen?

Kinesiska stridsflygplan hejdade efter 10 minuter i Taiwans luftrum

Under söndagen rapporterade Taiwans nyhetsbyrå Central News Agency (CNA) att det taiwanesiska flygvapnet skickat upp ”ett flertal” stridsflygplan för att hejda de två kinesiska stridsflygplan som tagit sig över den sydvästra gränser för Taiwans luftrum.

Enligt uppgifter ska de kinesiska planen ha lämnat Taiwans territorium först efter 10 minuters ”dödläge”. Något som i sin tur orsakades av vad Taiwans utrikesministerium kallade en ”medveten, vårdslös och provokativ handling” från det kinesiska flygvapnets sida.

Bland annat South China Morning Post framhåller hur handlingen vidare utgör en upptrappning av tidigare aktiviteter från Kinas militär i området:

Taiwan scrambled interceptors on Sunday morning and broadcast warnings after two PLA J-11 fighter jets crossed the median line and entered the island’s southwestern airspace.

Despite those warnings, the Chinese fighter jets continued their incursion for about 10 minutes – unusual compared to earlier intrusions, in which Chinese aircraft would quickly return to the China side of the median, Taiwan’s military officials said, adding that the planes were about 185 kilometres (114 miles) from Taiwan proper.

South China Morning Post rapporterar vidare hur president Tsai Ing-wen under måndagen beordrade Taiwans militär att driva ut kinesiska stridsflygplan från landets luftrum med kraft nästa gång en liknande händelse äger rum.

Denna order offentliggjordes under måndagen bland annat via Facebook, där Tsai postade en bild på sig själv talandes i telefon, med tillhörande text om att hon redan beordrat en sådan utdrivning ”i det första skedet” om kinesiska plan återigen tar sig över gränsen.

Händelsen har också skapat reaktioner internationellt, inte minst från amerikanskt håll. Bland annat underströk John Bolton, USA:s nationella säkerhetsrådgivare, hur USA är redo att skydda Taiwans demokrati från kinesiska provokationer:

Men tonen är hård även från kinesiskt håll. I en text med rubriken ”Taiwan can’t gamble on cross-Straits crisis”, uppmanade Global Times, som ges ut av partitidningen Folkets Dagblad, under gårdagen i en ledarartikel USA att hålla sig borta från konflikten mellan Kina och Taiwan. Man hotade också ånyo taiwanesiska myndigheter med militär upptrappning:

The mainland can adopt various measures to make Taiwan ruled by the Democratic Progressive Party (DPP) turn into a Lebanon situation, which ”Taiwan independence” forces cannot afford.

If Washington sends wrong signals that lead to continuously escalating tensions in the region, it would be a nightmare for Taiwan authorities. If the DPP puts the island in the middle of a high-level military storm, can it sustain the rule?

Once the cross-Straits crisis gets out of control, the Chinese mainland is capable of fighting to the end, while both the island and the US have something to worry about. The DPP fears that it would lose its power. Washington doesn’t want to be involved in another major war and is also concerned that Taiwan people will no longer accept its support.

President Xi Jinping började 2019 med att i ett särskilt tal understryka att Kina kommer använda ”alla nödvändiga medel” för att bringa Taiwan under kinesiskt styre, och underströk vidare att man inte utesluter användningen av militär.

Läs mer om talet, och Taiwans svar på det hotfulla budskapet, i texten ”Hård ordväxling mellan Kina och Taiwan om krig eller återförening” här på InBeijing.