Vad innebär Kinas hot om “handelsrestriktioner” mot Sverige? Ta en titt på Norge som exempel.

Det var Göteborgs-Posten som i går först rapporterade om den kinesiska ambassadörens löften om att “handelsrestriktioner” ska införas mot Sverige, som en konsekvens för regeringens hantering av fallet Gui Minhai.

Vad ambassadören syftar på är att kulturminister Amanda Lind förra månaden närvarade vid utdelningen av Svenska PEN:s Tchuloskypris till Gui Minhai, trots den kinesiska ambassadens skarpa varningar och hot innan prisceremonin.

När ambassadör Gui Congyou närvarade vid ett seminarium i Göteborg arrangerat av Utrikespolitiska föreningen, lät han veta att ingen kan räkna med att å ena sidan skada Kinas intressen och å andra sidan göra stora vinster i Kina.

Han lät också veta att “motåtgärder” nu väntar. Förutom att den svenska regeringens kulturutbyte med Kina påverkas, så kommer även ekonomiska relationer och handelsrelationer att drabbas, fortsatte Gui.

Efter seminariet fick Göteborgs-Posten möjlighet att fråga närmare om innebörden i detta. Ambassadören återupprepade att samarbetet inom ekonomi och handel kommer att “begränsas”, skriver Göteborgs-Posten, men gav inga närmare detaljer om hur eller när.

Enligt uppgift ska svenska Utrikesdepartementet informeras om begränsningarna. Tidningen citerar vidare en källa på den kinesiska ambassaden, som säger att samarbetsmöten inom handelsområdet mellan regeringen och Kina kommer påverkas.

Vare sig utrikesminister Ann Linde eller Utrikesdepartementet har dock någon information om eller konkret kommentar om saken.

Vad kan då dessa handelsrestriktioner med Kina innebära, och vad är det egentligen kinesiska myndigheter vill? För att svara på dessa frågor är det bara ta en titt på vårt grannland Norge, som utsattes för en sådan behandling i över sex år.

När aktivisten Liu Xiaobo 2010 tilldelades Nobels fredspris, hamnade Norge omgående i Pekings diplomatiska och ekonomiska frysbox. De diplomatiska kontakterna upphörde nästan helt. Kinesiska tjänstemän slutade besöka den norska ambassaden i Peking, vars personal heller inte bjöds in till några diplomatiska evenemang.

Journalister, akademiker och affärsman hade svårare att få visum till Kina – i synnerhet om de uttalat sig om Nobelpriset eller ens om kinesiska myndigheters straff mot Norge för den fristående Nobelkommitténs beslut.

Vidare avslutades abrupt de pågående förhandlingarna om handelsavtal mellan länderna. Exporten till Kina drabbades allvarligt; i synnerhet den så viktiga laxindustrin fick stora problem.

Den bilaterala relationen kunde normaliseras igen först efter att Norges utrikesminister Børge Brende hastigt och lustigt rest till Peking för att inför ett stort pressuppbåd läsa upp en “gemensam skrivelse” på knappt två sidor.

I denna diplomatiska skrivelse stod att Norge till fullo respekterar Kinas samhällssystem, dess utvecklingsmetoder och ”kärnintressen”. Norge skulle i framtiden heller inte stödja handlingar som kunde skada dessa intressen eller de båda ländernas bilaterala relation.

Brende sade vidare att norska myndigheter är ”fullt medvetna om Kinas position och oro” vad gäller Nobels fredspris. Händelsen skapade självklart reaktioner i Norge. Stein Ringen, statsvetare och professor vid Oxford University, beskrev skrivelsen som ”rätt och slätt förödmjukande”.

Ringen påpekade hur Brendes uttalade respekt för Kinas ”territoriella integritet” i praktiken innebär att norska myndigheter erkänner Kinas territoriella krav i Sydkinesiska havet, som ogiltigförklarats av Haagtribunalen tidigare samma år.

William Nygaard, ordförande i den norska avdelningen av PEN International, påpekade att den två sidor långa skrivelsen inte innehöll ett ord om mänskliga rättigheter. Detta upplevde John Peder Egenæs, generalsekreterare för Amnesty International i Norge, som särskilt olustigt med tanke på att den norska utrikespolitiken officiellt har mänskliga rättigheter som en uttalad prioritet.

Icke desto mindre var glädjen stor på andra håll i Norge. Efter Brendes Peking-besök startade förhandlingarna om handelsavtalet länderna emellan på nytt. Den kinesiska turismen till Norge ökade, och Norwegian Seafood Council konstaterade med glädje att den norska laxexporten till Kina hade potential att tjugofaldigas under de kommande åren.

När Brende var i Peking, lät han veta att normaliseringen av relationen med Kina endast var möjlig efter en lång tid av hårt diplomatiskt arbete. Detta tycks ha påbörjats redan när konservativa partiet Høyre tog makten 2013.

Redan året därpå vägrade statminister Erna Solberg, eller någon i hennes regering, att träffa Dalai Lama som bjudits in av Nobelkommittén för att fira att han fått fredspriset 25 år tidigare. Laman fick inte ens besöka parlamentsbyggnaden som en följd av varningar från Kina.

Kina hade alltså genom sin utpressningstaktik fått allt man ville från Norge, inklusive en diplomatisk ursäkt, för att den självständiga Nobelkommittén beslutat ge priset till en kinesisk aktivist. Ändå var man inte sena med att förlöjliga sina besegrade motståndare.

Redan under presskonferensen där den så kallade gemensamma skrivelsen lästes upp, förklarade utrikesminister Wang Yi att Norge först ”efter djupa reflektioner och ingående konsultationer med Kina” förstått hur de bilaterala relationerna kunde förbättras.

Den statliga tidningen Global Times framhöll vidare att Norge nu betalat sitt pris, i en artikel vars avslutning löd: ”Norge har en befolkning på fyra miljoner, men försökte lära Kina, ett land med 1,4 miljarder invånare, en läxa 2010. Det var en löjlig historia.”

Detta verkar dock inte ha bekommit statsminister Solberg, som efter utrikesministerns besök i Peking drog en lättnadens suck. Hon sade att den ansträngda relationen till Kina inte bara påverkat Norges handel, utan även drabbat landets diplomatiska inflytande på grund av marginalisering från Kina i olika internationella organisationer och sammanhang.

Den sköra relationen med Kina har också givit Norges regering en otrolig beröringsskräck för allt som skulle kunna irritera regimen i Peking. Det tydligaste exemplet på detta är det sorgliga efterspelet med fredspristagaren Liu Xiaobos död.

När det blev känt att Liu hade långt framskriden cancer, stämde omvärlden upp i krav om att han skulle tillåtas åka utomlands för vård. Uppmaningarna kom bland annat från ett hundratal nobelpristagare, flera internationella organisationer och EU.

Även Nobelkommittén gjorde ett sällsynt uttalande om att kinesiska myndigheter bär ansvar för Liu Xiaobos tillstånd, genom att de inte erbjudit honom adekvat vård i fängelset.

Men den norska regeringen vägrade dock att ställa sig bakom EU:s krav om vård utomlands för Liu. Erna Solberg konstaterade istället pressat hur viktigt det är för en liten nation som Norge att ha bra relationer med världens största land.

Detta historia av förödmjukelse är alltså vad Sverige riskerar stå inför om man inte tillgodoser den kinesiska regimens önskan. Peking är i dessa frågor inte intresserade av kompromisser eller ömsesidig förståelse. Endast total underkastelse duger – ekonomiska och diplomatiska verktyg kommer utnyttjas till fullo för att uppnå detta.

Till skillnad från Norge så har Sverige möjlighet att arbeta inom EU för stöd om det skulle gå lika långt som i fallet med Norge.

Även om den svenska regeringen ännu inte har utnyttjat denna möjlighet till max vad gäller Gui Minhai, så får vi hoppas att man föredrar denna lösning framför att skicka utrikesministern till Peking för att läsa upp en “gemensam skrivelse” som innefattar Kinas version av fallet med den kidnappade förläggaren.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 800 andra artiklar? Överväg då att prenumerera på InBeijing Premium, eller att stödja sidan via Patreon eller Swish (073-0705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

3 Comments

  1. Hej.

    Men är EU berett att riskera en eskalering med Kina? Sverige har inte vidare gott renommé inom unionen, annat än att vi är lydiga. Vår tjugo år långa politik av att dela ut TUT, PUT och medborgarskap som vore det plock-godis har bidragit till enorma problem i Sydeuropa och i våra grannländer (enorma skall förstås ses relativt – det finns ju länder som gärna haft våra problem i stället men den sortens tänkande hjälper ju varken dem eller oss).

    Att Sverige under Reinfeldt och Löfven utgjort de facto en stödjepunkt för IS, både rekrytering och finansiering samt som viloplats/reträttposition har vållat oerhörd skada, och bägge ministärernas vägran att terroristklassa organisationer som USA, EU och FN anser vara det hjälper inte heller. Detsamma med det mångåriga finansierandet av palestinsk terrorism och socialdemokratins samarbete med Polisario/AQIM.

    Det är tvärtom fullt möjligt att EU endast mumlar något obetydligt och mellan skål och vägg förklarar för Kina att man inte vill ha strid om detta, och till svenskarna säger detsamma. Särskilt som Sverige nu snabbt är på väg in i en mycket kraftig lågkonjunktur och är i mycket ansträngt ekonomiskt läge: att importera över 100 000 ej anställningsbara personer är inte vidare klokt, särskilt inte när varje sådan person får rätt till livslång försörjning för svenska skattemedel oavsett var de bosätter sig.

    Hade det inte varit för att Kan är som det är, hade jag nästan satsat pengar på att man istället erbjudit Sverige ta emot miljoner uigurer som flyktingar. Kina slipper dem, och näpser en knähund som gläfser på lejonen. Det fungerade bra för Castro, trots allt, även om logistiken var enklare, att tömma sina fängelser när jänkarna öppnade famnen för kubaner.

    Svenskar tenderar att glömma att större delen av världen opererar efter realpolitisk logik, inte svensk värdegrund.

    Men vi får väl se. Ett embargo från Kina kunde t o m vara mumma för opinionen här hemma – så kan Löfven stå som ljusets riddare mot den kinesiska draken och skylla landets problem på kinas embargo. Det skulle lätt lura tillräckligt många svenskar för att klara nästa val, då så gott som alla svenskar fortfarande får all sin information från statens media.

    Fördelen med att vara pessimist är att man blir glad när man har fel.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentera