Vem stöttar Mesut Özil när han slaktas i Kina för kommentarer om muslimska fångläger?

I helgen skrev jag en text här på InBeijing med rubriken “Ilska i Kina mot Arsenal och Mesut Özil efter uttalande om repressionen i Xinjiang“. Där förklaras hur stjärnspelaren Özil via sociala medier uppmärksammade förföljelsen mot muslimer i Xinjiang, samt kritiserade den muslimska världen för att tyst se på snarare än att visa solidaritet.

Fallet är intressant av flera anledningar. Främst därför att Özil är den mest kända muslimen som har kritiserat inlåsningen av 1,8 miljoner trosfränder i politiska fångläger, vilket potentiellt skulle kunna sätta igång en kedjereaktion som belyser repressionen.

Kina gör givetvis allt för att hindra detta. Man vill på förhand skrämma andra personer genom att visa vilka följder denna sorts uttalanden kan få. Sedan mitt förra inlägg har bland annat följande skett:

* Statlig kinesisk tv ställde in livesändningen av matchen Arsenal – Manchester City i helgen. Istället visade man en repris på en segermatch för Arsenals rival Tottenham.

* Kinas utrikesministerium fördömde Özils kommentarer, och sade att stjärnan blivit “lurad av falska nyheter”. Man uppmanade även Özil att åka till Xinjiang för att bevittna situationen med egna ögon, vilket skulle resultera i en klar bedömning av rätt eller fel, förutsatt att Özil har “sunt förnuft”.

* Kinas fotbollsförbund har uppgett att de är “förbannade och besvikna” efter Özils uttalande.

* Statliga tidningen Global Times råder Arsenal att sälja Özil för att få tillbaka kinesiska fans. Detta görs genom att citera anonyma “internetanvändare”, vilket är en vanlig metod att försöka föra föra fram hot på ett subtilt vis. I artikeln likställs även Özils kommentarer om fånglägren i Xinjiang med att stödja nazismen i Tyskland(?)

* På sociala medier är kölhalningen av Özil våldsam; bland annat kallas han för “smutsig myra” och flera användare har laddat upp videor där de bränner upp eller river sönder hans tröja.

Allt detta sker alltså för att Mesut Özil har uppmärksammat vad som dels är världens största pågående inlåsning av ett minoritetsfolk, dels allt oftare benämns som ett kulturellt folkmord.

Det finns dock en sak som är såväl ännu mer överraskande som skamlös än Kinas reaktion på Özils uttalanden. Och det är faktumet att ingen vågar backa upp honom, då han efter att ha uppmärksammat detta elände får världens största regim mot sig.

Alla idrottsstjärnor med en någorlunda fanbas, och alla kända muslimer som är offentliga personer eller har ett stort antal beundrare borde skämmas för att de inte stöttar Özil. Detsamma gäller regeringar och ministrar i vad som kallas “den fria världen”, i synnerhet brittiska och tyska sådana.

Tvärtom finns det exempel på idrottsstjärnor som vänder Özil ryggen. Yaya Toure, som tidigare spelat i Manchester City och Barcelona, men just avslutat en kortare tids kinesisk klubbfotboll, sade i veckan att det var fel av Özil att kommentera den pågående repressionen i Xinjiang.

Faktum är att den enda individen av vikt som backat upp Özil är Donald Trumps utrikesminister Mike Pompeo. Detta skedde under gårdagen enligt nedanstående tweet:

Fler borde följa Pompeos exempel. Det är ju nämligen så att Kina inte kan censurera och straffa varje idrottsstjärna, kändis eller politiker som uttalar sig om Xinjiangs politiska fångläger. Förutsatt att de är många.

Det behövs bara att ett par eller en handfull offentliga personer stöttar Özil, för att Kinas fördömanden ska eka tomma och repressionen mot uigurer och andra muslimer i Xinjiang ska uppmärksammas.

Varför törs ingen? Har vi inte lärt oss något av historien? Man kan tappa tron på mänskligheten för mindre.

Och vad kommer ske när Peking arrangerar vinter-OS år 2022? Ska tusentals idrottare hålla tyst om att miljontals muslimer förföljs och låses in i samma land? Ska alla som uttalar sig om detta under evenemanget straffas eller rentav lynchas?

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 800 andra artiklar? Överväg då att prenumerera på InBeijing Premium, eller att stödja sidan via Patreon eller Swish (073-0705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

2 Comments

  1. Hej.

    Om den kinesiska diktaturen vore lite smartare (att hoppas på att den skulle tillåta en muslimsk enklav i landet, med islam och etnicitet som inte är under partiets kontroll är fåfängt) skulle den försvara sig med whataboutism (ett logiskt felslut av typen ‘tu quoque’):

    Ej muslimska folks öden i muslimska länder. Det räcker med en snabb titt i t ex CIA:s öppna databas för olika länder för att se hur icke muslimska folkgrupper sakta men säkert utrotas* i så gott som alla muslimska stater. Man kan även genom att titta på längre sikt, ca femtio år, se hur muslimska folk har en explosiv befolkningsökning som inte visar några tecken på avmattning. Det ultimata exemplet vore de palestinska områdena, som mottagit mångdubbelt mer bistånd av vad Marshallplanen för Europa kostade och som mångdubblat sin befolkning, men på inget vis gjort några civilisatoriska framsteg om man vill använda en sådan term.

    Om diktaturen bemött kritik med sådana argument hade det blivit ännu tystare från de få röster i väst som vågar ens antyda att man ogillar regimens agerande. Diktaturen har bemästrat intern propaganda vad jag kan förstå, men verkar så vitt jag kan se av dina olika beskrivningar tro att västerlänningar skall reagera som kineser – min gissning, förstås. Jag är långt ifrån någon sinolog.

    *Utrotas skall läsas som en samlande term för vad som sker. Vilken metod, om någon medveten sådan als används, det rör sig om varierar stort med tid och plats. Egypten har ju i princip utrotat de kristna kopterna genom diskriminering som är mångfaldigt värre än vad Kina gör mot uigurerna, och ingen, knappt ens kristna samfund, har höjt rösten till kopternas försvar. Tills relativt nyligen behövde de t o m tillstånd för att ens reparera sina kyrkor efter pogromer från muslimer.

    Kinas agerande kanske skall ses som att mota Olle i grind, givet vad de ser ske överallt där islam vinner mark? Inte för att det gör saken bättre, men de behöver ju inte titta längre bort än Indonesien och Singapore.

    Givet hur de muslimer som tillåtits bosätta sig i Europa de senaste femtio till trettio åren beter sig, vilka krav de ställer, och hur de behandlar judar, kristna, eller homosexuella, komplett med attentat mot kyrkor och vandalisering av gravplatser blir det svårt att känna sympatier, trots att uigurerna i Kina är helt oskyldiga till vad som sker i Europa. Sådan är människan, trots allt.

    Det kan låta hårt och konstigt för en svensk som om jag förstår rätt emigrerade 2007. Läget är nu sådant att skottlossning och bombattentat inte ens är förstasidesnyheter, och för en som jag som minns när en bomb hade varit toppnyhet i över en vecka är skillnaden akut.

    Hela Västeuropa befinner sig i en mycket brant nedförsbacke av snabbt eskalerande våld och konflikter orsakade av massinvandring och ghetton som vuxit fram under de senaste fyrtio åren, och media som konsekvent kallar skottlossning för “skjutningar” och bombattentat för “sprängningar” för att ta två uppenbara exempel på mjuk propaganda; valet av passiva termer i alla större media samtidigt är knappast en slump.

    Det blir tyvärr då så, tror jag, att vanliga människor som annars kanske gärna varit med och öppet protesterat istället förhärdar sig, och politiker och andra känner att det inte är värt att reta den röda draken, särskilt inte som hemmaväljarna då snabbt skulle kunna påpeka hyckleriet i att fördöma Kina för att man fängslar folk för fel åsikter, när detsamma sker här.

    Man hukar och hoppas att tyfonen skall dra förbi, istället för att öppet välja sida, eller skapa en egen sida. Man väntar på utgången så att man kan säga “Heja den som vinner!”; en specialitet för svenska media och politiker.

    Det var trots allt snudd på inga höjdare som protesterade mot britternas koncentrationsläger i Sydafrika, eller USAs på Filippinerna, eller mot Gulag, eller mot de tyska lägren – inte förrän efteråt.

    För efter protesten är ju nästa steg “Sluta! Annars!” och vad händer då? Detta vet både Kinas ledare och våra, och därmed ‘tiger hälsan still’.

    Tyvärr.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS Har du läst “The Clash of Civilzations” av Huntington? Rekommenderas varmt. DS

    • Visst hade man från Kinas håll kunnat använda sig av de argument du framhåller ovan. Men det skapar ett bekymmer: det förutsätter att man själv medger lägrens existens. Nu har man visserligen redan pekat ut ökat bekymmer med terrorism och religiös extremism i andra länder, och sagt att omvärlden har mycket att lära av Kina vad gäller bekämpningen av detta. Men samtidigt är det en långt mer bekväm ståndpunkt från Kinas håll att rakt av förneka att det alls pågår något förtryck mot muslimska minoriteter i Xinjiang, och därför finns det heller inget behov av “whataboutism”.

      Nej, jag har inte läst den boken, men hört talas om den! Läslistan är tyvärr redan ganska lång redan, och det är allt mer sällan man hittar tid att sätta sig ner ordentligt med en bok :(

Kommentera