2020

De told unga aktivisternas öden har skapat uppmärksamhet bland andra aktivister som vanligtvis inte har med Kina att göra, exempelvis Greta Thunberg.
Published on

Tio aktivister från Hongkong dömda till fängelse i Kina för ”olaglig gränskorsning”

I slutet av augusti försökte tolv stycken aktivister från Hongkong fly till Taiwan. I detta syfte köpte de en egen motorbåt, och förberedde sig att lämna staden vattenvägen. Deras båt upptäcktes dock av den kinesiska kustbevakningen som arresterade de tolv personerna i åldern 16-33 år, varav en är portugisisk medborgare.

När aktivisterna togs till Kina snarare än Hongkong för att låsas in, blev deras öden ett viktigt symbolfall för stadens proteströrelse. Saken drog stor uppmärksamhet internationellt – inte bara bland politiker, medier och organisationer utan även bland aktivister som vanligtvis inte kommenterar frågor relaterade till Kina.

Uppståndelsen berodde delvis på den nya säkerhetslagen som infördes i Hongkong mindre än två månader tidigare, och innebär en risk för misstänkta invånare att föras över gränsen till Kina för att häktas och ställas inför rätta i de domstolar som kommunistpartiet kontrollerar.

Detta var nämligen precis vad som skedde med de tolv aktivisterna på motorbåten. Sedan slutet av augusti har de suttit arresterade i Kina – sannolikt i isoleringsceller – utan möjlighet att kommunicera med familj eller träffa sina egna advokater. Ingen information delgavs angående deras status eller rättsliga processer.

I slutet av november meddelade slutligen kinesiska myndigheter att den så kallade förundersökningen var klar, samt att de tolv ska åtalas för ”olaglig gränskorsning” och ”planering av olaglig gränskorsning”, vilket är straffbart med upp till sju års fängelse eller i extrema fall livstids fängelse.

I dag meddelades vidare domarna mot de tolv, efter en rättegång bakom stängda dörrar i den sydkinesiska staden Shenzhen. Två av de inblandade fick tre respektive två års fängelse för att ha organiserat en olaglig gränskorsning.

Åtta av de övriga fick sju månaders fängelse för att ha deltagit i densamma, medan de två stycken minderåriga i sällskapet skickas tillbaka till Hongkong utan straff. Samtliga dömda ska även betala mindre bötesbelopp.

Enligt AFP meddelades familjemedlemmarna till de åtalade endast tre dagar innan rättegången inleddes. Deras advokater, som inte möjlighet att träffa de åtalade, menar att straffen var för hårda och bevisföringen mot de två som anklagades för att ha organiserat gränskorsningen undermålig.

Domarna väcker även uppståndelse av andra anledningar. Som Quartz reporter Mary Hui framhåller i artikeln ”Beijing is breaching Hong Kong’s final line of defense: its judiciary”, så utgör fallet ytterligare en inskränkning av Hongkongs fristående rättsystem:

When 12 Hong Kong democracy activists fled the city by boat to escape what they feared would be targeted prosecutions for their role in last year’s protests, they ended up in a far worse situation: on trial in mainland China.

For months their families in Hong Kong have lobbied to bring the twelve back home to a judicial system that still commands a deep level of trust for its independence even as it’s become ever clearer that the other institutions of Hong Kong’s government—its executive and legislature—are now fully aligned with Beijing.

Många inblandade, inklusive de åtalades familjer, menar att rättegångarna borde ha hanterats av Hongkongs juridiska system istället. Quartz understryker i artikeln ovan att kinesiska myndigheter på senare tid uttryckt stort missnöje i flera fall där man ansett att aktivister i Hongkong kommit för billigt undan i stadens domstolar, vilket kan vara en av anledningarna till att man skötte ärendet i Kina istället.

Sannolikheten är dock stor att de åtalade kommer dömas i Hongkong ändå. Stadens polis sade nämligen i samband med domarna att man kommer fortsätta utreda en rad misstankar som råder mot de tolv aktivisterna sedan förra årets proteströrelse, och sannolikt föranledde att de försökte fly staden.

Det inkluderar misstankar mot de två minderåriga aktivisterna i form av olaga vapeninnehav och förberedelse av mordbrand. En annan av de tolv är misstänkt för brott mot den nya nationella säkerhetslagen, vilket innebär ett straff på upp till livstids fängelse.

I ett separat fall som ytterligare visar på den digra situationen för Hongkongs aktivister, dömdes Tony Cheung under gårdagen till fyra månaders fängelse för att ha visat bristande respekt mot den kinesiska flaggan.

Den 19 år gamla Cheung ska under en protest mot fjolårets kontroversiella utlämningsavtal med Kina, ha hissat ner den kinesiska flaggan från en flaggstång, haft sönder stången och kastat upp flaggan i luften. Han dömdes samtidigt även för att ha deltagit i en olovlig sammankomst.

Läs mer ingående om förberedelserna till den dramatiska flykten med motorbåten i artikeln ”Hong Kong refugees captured at sea spent months plotting daring dash to freedom”.

Published on

Jacob Wallenberg, Huawei och ”elite capture”

Efter att Post- och teletyrelsen i slutet av oktober bannlyste Huawei från det svenska 5G-nätet så har flera aktörer uttryckt sina åsikter i frågan. En av dem är Jacob Wallenberg, företagsledare och finansman i Sveriges mäktigaste familj.

Detta i form av en intervju som publicerades i Dagens nyheter i helgen. Där beskriver Wallenberg det som ”angeläget” att Huawei tillåts verka i Sverige – att stoppa företaget ”är absolut inte bra”.

Det är i sammanhanget givetvis relevant att Jacob Wallenberg är vice styrelseordförande i Ericsson samt ordförande i Investor, som är Ericssons största ägare.

I intervjun med DN säger Wallenberg att Ericsson och Huawei har ett ”historiskt intresse” av att samarbeta, för att utveckla olika standarder så att samma teknik kan användas globalt. Därför, fortsätter Wallenberg, ”måste vi ha en relation med Kina”.

Nu är det förvisso ingen som har sagt att Sverige ska klippa sin relation med Kina. Det handlar snarare om att undvika att upplåta kontrollen av viktig infrastruktur till ett bolag med nära koppling till militären och staten i världens största diktatur, som dessutom är på expansionshumör.

Detta är dock något som Wallenberg inte är särskilt intresserad av, bokstavligen talat. På en direkt fråga vad han tycker om att SÄPO anser att Huawei bedriver cyberspionage, svarar Wallenberg: ”Det får stå för dem. Jag vill inte gå in och kommentera nationella säkerhetsfrågor.”

I och med detta blir Wallenbergs utspel irrelevant och oseriöst. Nationell säkerhet är ju den främsta för att inte säga enda anledningen till att förbjuda Huawei i Sveriges 5G-nät. Genom att undvika att alls kommentera denna egentliga anledning till förbudet, så faller argumentationen platt.

För inte ska det väl vara så att SÄPO eller ens Post- och telestyrelsen ska fatta beslut i nationella säkerhetsfrågor efter vad som är ekonomiskt gynnsamt för Wallenbergstiftelserna eller Ericsson, vars verksamhet i Kina hotas av hämndaktioner om Huawei inte tillåts bygga 5G i Sverige.

Utdrag från Jacob Wallenbergs intervju med Dagens Nyheter.

Vid sidan av eventuella repressalier mot Ericsson, så kan någonting annat anas i bakgrunden när man läser intervjun med Jacob Wallenberg i DN. Nämligen konceptet ”elite capture”, som ofta diskuteras internationellt i medier och bland analytiker när det kommer till Kina.

Begreppet innebär kinesiska myndigheters bearbetning av viktiga personer inom näringslivet, aktiva eller före detta politiker, eller för den delen kändisar med stor kulturellt inflytande.

Genom olika former av gåvor, fördelar, smicker, titlar eller annat som innebär personlig vinst eller får enskilda individer att känna sig viktiga och utvalda av den mäktiga och svårgenomträngliga regimen i Peking, förväntas vederbörande – medvetet eller omedvetet – agera på ett vis som tjänar regimens intressen utomlands.

På grund av sina affärsintressen besöker Jacob Wallenberg regelbundet Kina och har träffat många högt uppsatta tjänstemän inom kommunistpartiet personligen. Han är medlem i internationella rådet i Shanghai (IBLAC) som tillhör stadens borgmästare, och styrelseledamot i Tsinghua University School of Economics and Managements Advisory Board, vid ett av landet toppuniversitet.

Fenomenet elite capture förklarats på ett ingående vis av Sinopsis i texterna ”United Nations with Chinese Characteristics: Elite Capture and Discourse Management on a global scale” (2018) och ”Lost in translation: ‘Economic diplomacy’ with Chinese characteristics” (2019).

I den sistnämnda artikeln finns flera exempel på hur tjeckiska politiker med nära personliga kontakter i Kina argumenterat för just Huaweis inkluderande i Tjeckiens 5G-nät. Alltså precis samma sak som Wallenberg gör i sin intervju med Dagens nyheter, och som Ericssons vd nyligen gjorde i kinesiska och sedan internationella medier.

Att det enligt myndigheter och säkerhetspolis utgör fara för den nationella säkerheten, eller att mindre än en femtedel av Sveriges befolkning vill se kinesiska aktörer i vårt 5G, spelar mindre roll i sammanhanget för den som blivit hänryckt av de personliga möjligheter som samarbetet med Kinas regim innebär.

Denna hänryckning kan även ses i andra delar av Wallenbergs intervju med DN. Förutom att alls vilja kommentera den avgörande säkerhetsaspekten, viftar han undan den oroande politiska utvecklingen i Kina med att hundratals miljoner kineser lyfts ur fattigdom samt påståendet att svenska företag i landet nu behandlas mer rättvist än tidigare.

Alltså en kombination av den kinesiska regimens retorik och den egna möjligheten till att personligen tjäna på utvecklingen, tillsammans med en häpnadsväckande bagatellisering av det större sammanhanget.

I ett ytterligare ett exempel på detta sade Jacob Wallenberg att Sverige har ”inget att vinna på konfrontation med Kina”, i Expressen för ett drygt år sedan. Tidningen noterade vidare att sex av Wallenberggruppens största industriföretag 2018 hade intäkter på över 130 miljarder i Kina, vilket var en ökning med 80 procent sedan 2010.

Nu är det visserligen osannolikt att Jacob Wallenbergs senaste uttalanden kommer förändra situationen för Huaweis status vad gäller 5G i Sverige. För en dryg vecka sedan beslutade sig Kammarrätten för att gå på Post- och telestyrelsens linje och bannlysa Huawei från 5G-nätet, trots att Förvaltningsrätten tidigare hävt förbudet efter en överklagan från Huawei.

På ren svenska betyder det att budgivningen på det svenska 5G-nätet kommer påbörjas efter långhelgen, utan Huawei men något försenat på grund av företagets överklagan.

Icke desto mindre sår uttalanden från en så framgångsrik och mäktig person som Jacob Wallenberg tvivel bland delar av allmänheten. Inte kan väl kinesiska företag mena så illa, om en så pass skicklig affärsmän som Wallenberg argumenterar för att de ska utgöra en viktig del av svensk ekonomi och infrastruktur?

Men istället borde Wallenbergs utspel tjäna som en påminnelse om den kinesiska regimens förmåga att få mäktiga aktörer att springa dess ärenden i utlandet. För den som vill förstå mekanismerna bakom detta, är ”elite capture” ett nyckelbegrepp.

Published on

Nytt kontroversiellt handelsavtal på väg att tecknas mellan Kina och EU

Under sju års tid har Kina och EU förhandlat om ett nytt avtal för investeringar och handel, känt som Comprehensive Agreement on Investment (CAI). Avtalet har dock – i alla fall enligt europeiska diplomater – hindrats av Kinas ovilja att kompromissa i frågor som marknadstillträde och subventioner av statliga kinesiska företag.

Under de senaste dagarna har det dock rapporterats att CAI nu är nära att undertecknas. Anledningen till detta sägs vara att den kinesiska sidan visat sig villiga till en rad nya kompromisser och eftergifter.

Anledningen till detta är i sin tur sannolikt att Kina vill ingå detta nya omfattande ekonomiska samarbetsavtal med Europa just innan Joe Biden tillträder som amerikansk president, för att sätta käppar i hjulet för den nya administrationens planer att samarbeta med Europa för att konfrontera Kina inte bara vad gäller mänskliga rättigheter utan även frågor som handel och högteknologi.

De eftergifter som Kina enligt uppgift är redo att göra handlar bland annat om att tillåta utländskt ägarskap inom flera sektorer där detta tidigare förbjudits, samt lättnader på krav för utländska företag att ingå samriskbolag med lokala konkurrenter för att starta produktion i Kina. Aktörer inom finanssektorn ska även få ökat tillträde till den kinesiska marknaden.

I utbyte ska det bli enklare för kinesiska företag att investera i framför allt högteknologi och energi i Europa. Något som underlättar för Peking att lägga beslag på europeisk teknik, en ambition jag skrev närmare om i ett långt reportage för Fokus för några veckor sedan.

Avtalet innefattar även en rad andra sektorer så som flygtrafik, elektricitet samt forskning och utveckling. CAI ses vidare som ett steg på vägen mot ett framtida frihandelsavtal mellan Kina och EU.

Enligt uppgifter i bland annat Politico så kvarstår dock problemet att Kina inte vill underteckna en internationell konvention som förbjuder tvångsarbete, vilket EU anser vara en förutsättning för att slutföra CAI.

Denna konvention skulle nämligen även möjliggöra för kinesiska arbetare att organisera sig i fristående fackföreningar. Något som hotar kommunistpartiets totala kontroll över arbetsmarknaden och i förlängningen även dess maktmonopol, vilket exempelvis fackföreningen Solidaritets betydelse för revolutionen i Polen tydligt visar.

Avtalet möter därmed stort motstånd på sina håll i EU, särskilt med tanke på de allt mer allvarliga rapporterna om tvångsarbete för etniska minoriteter i Xinjiang. Särskilt som Europaparlamentet för en knapp vecka sedan fördömde vad man kallade kinesiska myndigheters ”exploatering” av den muslimska befolkningen i regionen.

Utvecklingen i Hongkong samt Kinas tilltagande övervakning och repression i Hongkong är andra faktorer som får många politiker och analytiker i Europa att tveka om huruvida det är vettigt att ”belöna” den kinesiska regimen med ett nytt handelsavtal som tveklöst vore en symbolisk seger för Peking.

Kinas nya eftergifter till trots, så utgör avtalet heller inte någon rättvisa i form av ömsesidighet i den ekonomiska relationen mellan de båda parterna. Om det undertecknas skulle Kina fortfarande ha mycket större tillgång till den europeiska marknaden än vice versa, framför allt vad gäller investeringar i sektorer där statligt kinesiska monopol gäller.

Detta understryks av ett tiotal analytiker och experter på relationen Kina-EU i en debattartikel i EU Observer. Exempelvis skulle europeiska aktörer fortsätta vara utestängda från stora majoriteten av Kinas marknad för allmänna upphandlingar, som är värd flera biljoner kronor varje år.

Artikelförfattarna framhåller även att språket i avtalet är så vagt att tydliga och bindande regler saknas. De frågar retoriskt varför Kina skulle hålla sina löften denna gång, då man inte gjort det vid tidigare tillfällen.

De ifrågasätter även varför EU måste rusa genom avtalet på Kinas villkor, då det innehåller detaljer inte klargjorts vare sig för medier eller betydande aktörer i flera medlemsländer. En synpunkt som även bland annat Financial Times förmedlar i ledarartikeln ”EU should bide its time on China investment deal”:

Now, all of a sudden, Beijing is in a hurry to strike a deal — and get one over an incoming Biden administration looking for transatlantic co-operation on China. EU officials want to capitalise on Beijing’s urgency. Ms Merkel would no doubt regard a deal as a landmark achievement of Germany’s EU presidency and a vindication of her belief in change through engagement with Beijing. For Europe, though, this should be a moment for more speed, less haste.

It is hard to assess the concessions China is said to have offered because the terms remain confidential. People close to the talks say they include commitments to remove barriers to investment — such as joint venture and licensing requirements as well as outright prohibitions — in manufacturing, financial services, real estate, construction and air and shipping services. But Beijing has yet to agree to other important sectors like IT, telecoms, automotive and education.

Som Financial Times mycket riktigt uppger, så är avtalet nu plötsligt mer aktuellt än tidigare därför att tungviktare som Angela Merkel och Emmanuel Macron har uttryckt sitt stöd för det. Detta beror i sin tur enligt Politico på att de eftergifter som Kina visat sig villiga att göra främst gynnar tyska och franska företag.

Enligt Kinas utrikesminister samt diplomatiska källor citerade i internationella medier, förväntas CAI slutföras denna vecka. Men nu verkar det ha uppstått vissa fnurror på tråden.

Missnöje med CAI har uttryckts av såväl Europaparlament och som enstaka medlemsländer med Polen i spetsen. Även Jake Sullivan, tilltänkt nationell säkerhetsrådgivare i Joe Bidens administration, har kommenterat saken på Twitter. Se en rad reaktioner nedan:

Samtidigt som CAI skulle bringa fördelar till Europas bilindustri och finanssektor, med övervikt Tyskland och Frankrike, så innebär avtalet utan tvekan en rad geopolitiska svårigheter för EU.

Förutom att utgöra ett hinder i samarbetet med Joe Bidens administration mot de utmaningar som Pekings framfart på en rad områden utgör, så skulle CAI försvåra EU:s uttalade målsättning att diversifiera sina produktionskedjor och minska sitt ekonomiska beroende av Kina.

När avtalet väl är undertecknat, blir det också knepigare för EU att sätta press på Kina i allt från tvångsarbete till investeringar, eftersom man redan har gått med på en rad gemensamma villkor.

Nu återstår bara att under de kommande dagarna se huruvida de merkantilistiska intressena inom EU lyckas överrida de aktörer som är oroade över arbetsrätt och mänskliga rättigheter – eller för den delen som vill samarbeta med USA för att hindra ytterligare expansion av kinesiska intressen och försvåra för Peking att bli högteknologiskt världsledande.

Oavsett vilka eftergifter Kina gör rent ekonomiskt, så vore ett omfattande handelsavtal som rusas genom just innan Joe Biden blir president en stor seger för regimen i Peking. Betydelsen av CAI kan därmed inte underskattas.

Denna upptagning på de kinesiska agenter som kidnappade Gui Minhai i Thailand är bara en av många intressanta bilder och kartor som förekommer i utredningen från Safeguard Defenders.
Published on

Helgläsning: Gui Minhais sista dagar i Thailand och väg till Kina efter kidnappningen

För er läsare med intresse av fallet Gui Minhai – vilket verkar vara de flesta- släppte rättsorganisationen Safeguard Defenders just innan helgen en utredning med rubriken ”Gui Minhai’s last days in Thailand”.

Med hjälp av information från familjemedlemmar, vänner och journalister kartläggs där Gui Minhais sista dagar i Thailand, samt hur de kinesiska agenterna förde honom tillbaka till Kina efter kidnappningen. Det är nämligen inte så enkelt som – vilket många till en början trodde – att de satte Gui Minhai på ett flygplan från Bangkok med destination Peking eller Shanghai.

Att det inte fanns några officiella uppgifter på att Gui Minhai lämnat Thailand sågs först som ett bevis på att thailändska myndigheter samarbetade med den kinesiska regimen. Men enligt Safeguard Defenders utredning är det mer troligt att Gui togs till Kambodja via gränsstaden Poipet, känd som en håla för spel och droger där ”allting kan köpas för pengar”.

I Poipet vore det enkelt att föra Gui Minhai till Kambodja genom att exempelvis muta en gränsvakt eller smyga över någon av all de små broar som som går över den lilla flod som utgör gränsen till Thailand. Det är bara fyra timmars bilresa till Poipet från Gui Minhais hem i Pattaya, Thailand.

Det finns sedan en möjlighet att Gui Minhai flögs till Kina från den kambodjanska huvudstaden Phnom Penh, tillsammans med ett par hundra andra personer som gripits i regionen av kinesiska polis och vid samma tidpunkt skulle flygas tillbaka.

Men flera tecken i utredningen tyder på att Gui istället kördes i ytterligare sju timmar österut i Kambodja till gränsen med Laos, och sedan fördes ännu längre norrut på Mekongfloden genom Laos, upp till den ökända ”gyllene triangeln” vid gränsen mellan Laos, Myanmar och Kina.

Exempelvis delade Gui Minhai senare en dikt med sin dotter Angela Gui med titeln ”A night by the Mekong River”, där han berättar om att ha ”fångats” vid flodbanken och sedan färdats motströms, ofta på natten. Han har även gett liknande antydningar i sina telefonsamtal med Angela.

Det finns även tecken som tyder på att han kan ha försökt fly innan sällskapet anlände till den gyllene triangeln, där Gui enkelt kan föras över till Kina utan officiella uppgifter i något passregister. I dikter som han skrivit efter kidnappningen återger han nämligen hur han bundits, fått en huva över sitt huvud och blivit misshandlad.

Guis rikter förtäljer sedan inte den allra sista delen av resan. Oavsett vilket, så framstår det som sannolikt att han var i Kina 13 november, drygt tre veckor efter att han först kidnappades från sin lägenhet i Pattaya av kinesiska agenter 17 oktober 2015.

Detta eftersom han först ringde sin dotter via Skype 13 november. Istället för att som vanligt tala på svenska, så pratade de på engelska, vilket är en säker indikation om att säkerhetsagenter lyssnade på samtalet.

Själva kidnappningen som de första kontakterna från Gui Minhai skildras noga i Safeguards Defenders utredning. Gui Minhai hade redan berättat för en kollega i Hongkong att han skulle vara tillbaka i staden 25 oktober, så vänner och familj hade redan börjat oroa sig innan Guis första samtal till sin dotter i mitten av november.

Safeguard Defenders skildrar även hur långsam den svenska polisen var att agera:

By the time Guardian journalist Oliver Holmes visited his apartment – almost a month and a half after Gui disappeared – no Swedish or Thai police had visited or even called the condo. On 20 November, Swedish police said they would dispatch investigators, but seemingly nothing happens.

In fact, confirmation that there are no records of Gui ever leaving Thailand is made public only the day after his televised confession, on January 17 the next year (2016) – the first time most people learn what has happened to him. By this time – three months after his disappearance – Swedish police have still not visited the condo. Nor called it. Nor have they called the Guardian journalist who did visit. Or any of the others who had by this time been there and provided information.

It takes 10 days after Gui has been paraded on TV, globally, to the humiliation of the Swedish Foreign Ministry, for the police to arrive at his apartment in Thailand, by which time its 27 January – 102 days after his kidnapping.

Enligt utredningen tog det alltså 102 dagar efter Gui Minhais försvinnande, innan svensk polis ens besökte hans lägenhet i Pattaya. Då var hans dator, bil och flera andra ägodelar redan försvunna. Sannolikt beslagtogs många ägodelar av kinesiska agenter, som återvände till lägenheten flera gånger innan svensk polis hittade dit.

Safeguard Defenders noterar även hur Gui Minhai – innan han på nytt kidnappades i sällskap av svenska diplomater i januari 2018 – delade med sig av så mycket information han kunde under sina möten med svensk konsulär personal. Ändå har svenska myndigheter inte delat med sig av eller gjort denna värdefulla information offentlig på något vis.

Detta, konstaterar utredningen, är ”ytterligare ett misslyckat försök med tyst diplomati” som under de drygt fem år Gui varit fängslad inte har gett några resultat alls. Familj och vänner har ”i princip inte fått någonting berättat för sig” om Guis kidnappning eller tid i fångenskap.

Utredningen utgör intressant läsning dels för att den visar hur kinesiska säkerhetstjänsten opererar, dels hur passiva svenska myndigheter kan vara då det gäller att utreda vad som skett med en av deras medborgare, eller ens hålla familjen informerad om händelseförloppet.

Den är också intressant i ljuset av den kinesiska ambassadörens tuffa uttalanden och oresonliga hållning i en ny intervju med Expressen publicerad denna helg, där fallet Gui Minhai tas upp. När Expressens reporter pressar ambassadören om saken, så blir han märkbart irriterad:

Då måste jag korrigera ambassadören. Gui Minhai är fortfarande svensk medborgare. Det svenska medborgarskapet är inte avslutat. Jag har själv kontrollerat detta.

– Gui Minhai har sedan 2018 frivilligt återtagit sitt kinesiska medborgarskap. Enligt kinesisk lag får man inte ha dubbelt medborgarskap. Därför är han en kinesisk medborgare. Jag vill inte längre kommentera det. Jag hoppas att den svenska sidan inte fantiserar om att lägga sig in Kinas inre angelägenheter utan i stället göra mer för att främja vänskapliga relationer mellan länderna.

Vad har ni att säga till Gui Minhais dotter? När kan hon hoppas att att hennes pappa blir fri?

– Vem har sagt att jag ska prata med Gui Minhais dotter om det här? Det här fallet hanteras enligt kinesisk lag. Ingen får lägga sig i.

(…)

Han upprepar flera gånger att det är lönlöst att prata om fallet.
– Om du envisas med att ta upp fallet Gui Minhai har jag ett råd. För alla de i media som vill trappa upp fallet har de ingenting att vinna, utan det skadar bara deras eget rykte.

För den som lägger ihop pusselbitarna här, så är det inte direkt något vackert scenario som framstår.

Först rövas Gui Minhai bort med maffiametoder som inkluderar olagliga gränskorsningar, veckolånga turer på farliga floder genom laglösa områden, samt ren och skär misshandel. Sedan underlåter sig den svenska polisen att alls undersöka saken, och tar över 100 dagar på sig att ens nå brottsplatsen.

Efter detta så informerar svenska myndigheter vare sig familj eller allmänhet om vad som sker, samtidigt som kinesiska myndigheter genom ambassadören i Sverige ilsket avfärdar all diskussion om Gui Minhai, samtidigt som såväl familj som journalister och politiker vilka engagerat sig i fallet utsätts för illa förtäckta hot.

Allt det inträffade kring fallet Gui Minhai är ingenting annat än en regelrätt skandal, vars inblandade parter historien inte kommer vara nådig mot.

Published on

Åtalet mot Jimmy Lai visar hur Hongkongs nya säkerhetslag kan användas

I augusti skrev jag för Expressen Kultur om hur drygt 200 poliser gjorde ett tillslag mot Apple Dailys kontor. Tidningen tillhör den pro-demokratiska miljardären och mediemagnaten Jimmy Lai, vars envisa arbete länge varit en nagel i ögat på såväl Peking som de lokala myndigheterna i Hongkong.

Jag varnade i augusti för att Jimmy Lai riskerar att åtalas med hjälp av Hongkongs nya nationella säkerhetslag, och därmed riskera livstids fängelse. Precis samma varning som bland annat New York Times utfärdade nu i helgen, då det blev känt att Lai skulle åtalas för ”samröre med utländska aktörer”, en av de fyra vagt definierade brottsrubriceringarna som säkerhetslagen innefattar.

Jimmy Lai är den högst profilerade individen att åtalas under denna nya lagstiftning. Sedan rättegången mot honom inleddes i lördags, så har ny information framkommit om vilka konkreta handlingar han ställs inför rätta för. Fallet Jimmy Lai kan således tjäna som ett fönster in i hur polis och myndigheter kan komma att använda den nationella säkerhetslagen mot andra meningsmotståndare i framtiden.

Enligt Lais egen tidning Apple Daily handlar åtalet mot honom om tre saker: hans aktiviteter på sociala medier, hans egna texter i Apple Daily samt hans samtal med utländska medier och politiker.

Jimmy Lai öppnade tidigare i år ett konto på Twitter, som snabbt fick över 100 000 följare. Apple Daily uppger att polisen ”flaggat” flera av hans tweet, bland annat en som taggade USA:s president Donald Trump och uppmanade till sanktioner mot kinesiska tjänstemän.

Likaledes har Lai i flera möten med amerikanska politiker, som utrikesminister Mike Pompeo och senator Ted Cruz, uppmanat till sanktioner på grund av utvecklingen i Hongkong. Det märkliga är att alla dessa handlingar begicks innan den nationella säkerhetslagen infördes 30 juni i år. Och lagen ska inte vara retroaktiv.

Dock har polisen enligt Apple Daily även ”flaggat” en rad aktiviteter som Lai ägnat sig åt efter 1 juli. Bland dessa finns texter ”kritiska mot det kinesiska fastlandet” som han skrivit i Apple Daily, samt deltagande i live-samtal med journalister som Nick Kristof och en rad andra tweets.

Det är alltså så illa att man nu i Hongkong riskerar åtalas under den nationella säkerhetslagen – med ett minimistraff på tio år och risk för livstids fängelse – för uppdateringar på sociala medier om sanktioner mot kinesiska tjänstemän.

Detta bekräftas av att polisens nyupprättade särskilda avdelning för nationell säkerhet förra veckan sade att också den före detta parlamentarikern Ted Hui brutit mot Hongkongs nationella säkerhetslag. Jag skrev närmare om Hui här på InBeijing förra veckan, samt hans flykt från Hongkong till Danmark och hans avsikt att gå i exil i Storbritannien.

Vad hade då Ted Hui gjort som polisen ansåg bröt mot den nationella säkerhetslagen? Jo, han hade i en post på Facebook uppmanat invånare i Hongkong – alltså aktivister och demonstranter – att söka stöd internationellt för sin sak.

South China Morning Post har tagit del av åtalet mot Jimmy Lai och skriver följande:

Hong Kong media tycoon Jimmy Lai Chee-ying used his Apple Daily tabloid and his Twitter account to call for sanctions against local and mainland Chinese authorities, according to a document prosecutors submitted to court on Saturday.

(…)

According to prosecutors, Lai called for overseas countries to “voice out and take action” over Beijing’s suppression in a tweet tagging United States Secretary of State Mike Pompeo, even after the national security law came into force. In another tweet, he urged the US to “be lenient” towards young Hongkongers seeking asylum in the country.

Prosecutors also targeted Lai’s commentaries published in his newspaper, in which he said he believed international sanctions against Beijing over the new law would be more severe than the penalties imposed over the 1989 Tiananmen Square crackdown.

Också South China Morning Post noterar att flera av de intervjuer som Jimmy Lai genomfört, med bland annat CNN och Fox News, ägde rum innan den nya lagen trädde i kraft.

Det 17 sidor långa dokumentet med anklagelserna mot Lai framhåller också på att hans Twitter-konto följs av inflytelserika personer som Mike Pompeo och Taiwans president Tsai Ing-wen. Detta är alltså allt som krävs för att riskera åtal i Hongkong i den nationella säkerhetslagens tidevarv.

Den 73-årige Jimmy Lai har nekats borgen och kommer sannolikt att hållas inlåst fram tills dess att rätten sammanträdet igen i mitten av april nästa år. Om han döms kommer han få sitta i fängelse åtminstone till han är 83 år gammal.

Myndigheterna i Peking och Hongkong har båda ilsket avfärdat kritik från omvärlden mot rättegången. Denna innefattar bland annat Mike Pompeo beskriva honom som ”en hjälte”, samt den brittiska utrikesministern Dominic Raabs uppmaningar att ”sluta attackera” Lai, som också är brittisk medborgare.

Även EU har tidigare fördömt när Jimmy Lai arresterats.

The family of Baolige Wurina risk being parted, with himself risking torture and prison, would the Swedish Migration Board's decision to deport him to China be upheld.
Published on

Sweden about to deport a Mongolian activist to China

Ten years ago, activist Baolige Wurina escaped to Sweden from Inner Mongolia, where the authorities had been persecuting him for his activism on rights issues for ethnic Mongols in the region. In Sweden he married his wife Uurtsaikh Batjargal, who is from Mongolia. Their two kids – 1.5 and 3 years old – are now in Swedish kindergarten and Baolige himself is working as a chef.

But now then family risk being parted, with Baolige himself also risking torture and prison. This due to the Swedish Migration Court’s decision in late November, to turn down his appeal for a review of the Migration Board’s decision from January 2019 not to grant him a new residence permit.

That means the decision to expel Baolige from Sweden, taken by the Migration Board almost two years ago, stands. The only option left for the family is now to take the case to the Migration Court of Appeal – the third, highest and last instance to decide on asylum cases in Sweden.

Since an appeal have to be made within three weeks after the Migration Court’s decision, the family is planning to do so at the Migration Court of Appeal on December 17.

The possibility that the Migration Court of Appeal would change last month’s decision and allow the case of Baolige’s residence permit status to be tried again is, however, slim at best. Hence, his legal right to stay in Sweden might have been exhausted already within a couple of weeks. If that is the outcome, Baolige should according to Swedish law return to China, which in turn means he would most likely not see his family again for a very long time to come.

In case Baolige is forced to return to China, he will be parted from his two children for the foreseeable future.

The Migration Court made last month’s decision despite the deteriorating situation for ethnic minorities in Inner Mongolia as of late. A development that was on display in the shape of large protests during late summer this year, after the authorities suddenly announced changes in the curriculum with the purpose of decreasing or eradicating teaching in Mongolian language from schools in the region.

In early September I wrote about those protests in detail here at InBeijing. In the following weeks, at least 130 ethnic Mongolians was arrested in Inner Mongolia according to Nikkei Asian Review, who also reported that some 5,000 individuals had been taken into some kind of police custody since the protests started.

Since then, local media has reported that a reward and penalty system has been imposed to pressure schools and parents alike. A campaign seems to have been launched to destroy monuments of Genghis Khan and other cultural artefacts related to Mongolian culture and identity.

Indeed, a wider campaign is taking place in all of Inner Mongolia att his very moment. South China Morning Post in September wrote the following on the Chinese authorities’ response to the Mongolian language protests:

A notice issued by the discipline inspection commission of East Ujimqin Banner, or Dongwu banner in Chinese, ordered local cadres to step up surveillance of the population. It said party officials should monitor the local cadres and the public to identify any “radical moves and speeches” and report to their superiors to defuse social conflicts at an early stage.

The cadres were also ordered to take the lead to send their children to school.

State Councillor and Minister of Public Security Zhao Kezhi conducted an inspection tour of Inner Mongolia and neighbouring Ningxia from Saturday to Wednesday.

Zhao ordered police from both ethnic minority regions to intensify crackdowns on foreign infiltration and “splittist” plots.

“[The police] should severely clamp down on domestic and foreign forces that carry out infiltration and sabotage, and it should go deeper in promoting the fight against separatism,” he said.

Several researchers has pointed out that the rhetoric on and actions in Inner Mongolia, gives a hint that the region’s ethnic minorities is next in line for a treatment similar to that of Xinjiang and Tibet, where the rights and way of life of minorities has been suppressed mercilessly suppressed in the past few years.

Those are worrying signs for Baolige Wurina, who has been participating in several rallies in Sweden in order to draw attention to the treatment of ethnic minorities in China. That he is already on the radar of the Chinese authorities, is confirmed by the fact that police have been visiting his family members in Inner Mongolia, threatening his mother with consequences if their son continue to carry out any kind of activism abroad.

His wife Uurtsaikh Batjargal told me about those visits when we talked to each other over the phone earlier this week. She also said that they provided the Migration Court with audio files confirming the visits by the police, together with other material depicting the worsening situation for ethnic Mongols in China in general.

Despite this, says Uurtsaikh, it only took about a week for the Migration Court to turn down the appeal and deny the inhibition of the decision to expel Baolige from Sweden. According to Uurtsaikh, their lawyers where just as surprised over the short time frame as the decision itself, as they were ”convinced” that her husband would earn a legal review of his residence permit and legal rights to stay in Sweden.

The verdict from the Migration Court – which can be read below or as a PDF via Scribd – states that the court has been reviewing the new material, but nonetheless doesn’t judge the threat scenario as being severe enough:

The Migration Court is acknowledging that Baolige have participated in demonstrations against the Chinese regime on Swedish soil in August, September and October. At the same time, the court deems the stated reasons for protection in the case of Baolige as ”not enough to consider him in need of protection”.

The court is pointing to the fact that the Migration Board already did an assessment of the matter in January 2019. Back then, the Migration Board argued that the family could be reunited in China or Mongolia, stating among other things that the countries are sharing borders.

Alas, the Migration Court ”agrees” with the assessment from 2019 – made before Inner Mongolia was rocked by the protests and arrests this fall – and consider the new evidence in the appeal as ”not being enough to deem that there is a concrete and severe threat scenarion against him from the authorities in his home country”.

Hence, the Migration Court concludes, the conditions for a new review of Baolige’s residence permit are not met.

Since the family handed in its appeal to the Migration Court in November, both the Swedish national radio and the Swedish public broadcaster published texts, TV and radio interviews with Baolige Wurina commenting on the situation in Inner Mongolia. Reports that of course increases the risk of him being persecuted by the Chinese authorities.

According to Uurtsaikh, it’s very obvious that the authorities are already keeping track on her husband. His family back in Inner Mongolia have received visits from the police on several occasions; visits that will often coincide with rallies or other activities likely to upset the authorities.

The last time Baolige’s mother were visited by the police, his wife had just launched a petition against the decision to expel her husband, which attracted som 12,000 signatories in just five days.

In was after the petition started to pick up support that the police called upon Baolige’s mother to contact her son at once, adding that the family would ”experience problems” if those activities didn’t stop immediately.

According to the Swedish Migration Board, the family would be able to reunite again in China or Mongolia – not a very likely ending of the story given the current situation in Inner Mongolia.

The scare tactics are partly successful. Uurtsaikh says that her mother-in-law is extremely worried, which made Baolige temporary stop carrying out any kind of activism or even let himself be interviewed in the media. Her husband is thereby ”squeezed in the middle”; out of fear for repercussions against his family, he can no longer highlight the circumstances of his own situation in a way that would likely improve his chances of staying in Sweden.

So what is next in the case of Baolige? His family will hand in the appeal to the Migration Court of Appeal on December 17. It is not known exactly how long time it will take for the court to come to a decision, but for the Migration Court it took only about a week to do so in the same case in November.

If the Migration Court of Appeal also denies Baolige a review of his legal residence status, the case is supposed to be handed over to the police. He would then also lose his job as a chef, and should according to the law be taken into custody and expelled if being found hiding in Sweden.

Uurtsaikh arrived to Sweden one year later than Baolige, and is yet to receive a working permit. Her husband is the sole breadwinner of the family, who also refuses to receive some of the welfare money they are entitled to. Without the income of her husband, it would soon be problematic to pay rent as well as keeping the two children in preschool.

The situation is certainly not being made any easier by the fact that the family now also have to pay their own legal fees, which according to Uurtsaikh is ”not cheap at all”. This is due to the decision by the Migration Court in November, which also denied the family public legal assistance.

Uurtsaikh keeps on carrying out activism and spreading information on her husband’s case, while he himself is avoiding activism or even media interviews out of fear for consequences for his family in China. The photo is from a rally in Stockholm earlier this year.

The case of Baolige Wurina is in many ways similar to that of a Uyghur family who was almost deported from Sweden to Xinjiang two years ago. The father in the family was wanted in China, but the Migration Board was initially neither believing his own story nor that the situation for ethnic minorities in Xinjiang was so serious that the family was in risk of persecution would they have to return.

One of the reasons for this is that the Migration Board makes its decision on political asylums with the help of LIFOS, an internal database with information on the political situation in different countries and parts of the world. It was obvious that LIFOS in the summer of 2018 was not up to date with the current state of affairs in Xinjiang.

After the case with the Xinjiang family gained some international attention – partly because of a couple of texts published here at InBeijing – the Migration Board launched a process to update LIFOS about China. This was partly done by their staff members carrying out a range of interviews with people monitoring the situation in Xinjiang, including with me i Sweden in the fall of 2018.

As LIFOS was being updated, the Migration Board temporary halted all deportations of Uyghurs to China. Once the update was complete, all Uyghurs from Xinjiang was guaranteed political asylum in Sweden.

Due to the fact that a vast majority of all political refugees to Sweden are from countries in Africa and the Middle East, LIFOS is update more regularly and carefully regarding the political situations in those parts of the world.

Regions like Xinjiang and Inner Mongolia is often somewhat sidelined, for the simple reason that the Migration Board doesn’t have to decide on a lot of asylum applications from Chinese citizens. Indeed, Uurtsaikh said on the phone that there is only some 20 individuals in all of Sweden with origins from Inner Mongolia.

It’s highly likely that the decision to deport Baolige was made by using a database that is not up to date with the recent developments in Inner Mongolia or, for that matter, in China at large. But even if LIFOS was not up to date, there are recent sentences even in the Swedish Supreme Court whose readings would be enough to grant Baolige to stay in Sweden.

In the summer of 2019, the Swedish Supreme Court ruled that the Chinese fugitive Qian Jianjun should not be deported to China. The decision – summarised in English by Safeguard Defenders – is motivated by the assessment than any individual involved in ”oppositional activities” runs a risk to be persecuted on political grounds in China.

As the Swedish Supreme Court is underlining the risk for persecution of the political opposition in China, one can only hope that the Migration Court of Appeal later this month concludes that this risk also applies to ethnic minority activists like Baolige Wurina.

Would the court instead uphold the decision to deport him, Swedish authorities would instead de facto assist the Chinese regime to hunt down and surpress activists of Mongolian descent, especially since Uurtsaikh emphasises that such a sentence would also be discouraging for other Mongolian activists outside of China.

Baolige Wurinas familj riskerar splittras, och han själv att fängslad och torteras, om Migrationsverket vidhåller beslutet att utvisa honom till Kina
Published on

Familj splittras då mongolisk aktivist som riskerar fängelse ska utvisas från Sverige till Kina

För tio år sedan flydde den mongoliska aktivisten Baolige Wurina från Inre Mongoliet till Sverige. Här gifte han sig med sin fru Uurtsaikh Batjargal, som är från Mongoliet, och bildade familj. Deras två små barn, tre samt ett och ett halvt år gamla, går nu på förskola och Baolige själv arbetar som kock.

Men nu riskerar familjen splittras, och Baolige torteras och hamna i fängelse. I slutet av november fick han nämligen avslag vid Migrationsdomstolen på sitt yrkande om omprövning av sitt uppehållstillstånd, som han nekades av Migrationsverket i januari 2019.

Beslutet om utvisning av Baolige från Sverige till Kina som vann laga kraft för snart två år sedan kvarstår alltså. Det återstår nu endast för familjen att överklaga i Migrationsöverdomstolen vid Kammarrätten i Stockholm, som är den högsta och sista instansen att fatta beslut angående uppehållstillstånd i Sverige.

Eftersom man har tre veckor på sig att så göra, så ska familjen lämna in sin överklagan av Migrationsdomstolens beslut 17 december.

Men möjligheten att Migrationsöverdomstolen ska ändra på beslutet och tillåta en omprövning av Baoliges uppehållstillstånd anses vara mycket liten. Därmed riskerar Baoliges lagliga rätt att uppehålla sig i Sverige att helt försvinna redan om ett par veckor. Han ska då alltså enligt svensk lagstiftning återvända till Kina, vilket sannolikt innebär att han inte kommer få se sin familj på mycket länge.

Om Baolige tvingas återvända till Kina kommer han skiljas från sin två barn på obestämd tid.

Migrationsdomstolen tog sitt beslut trots att situationen för etniska mongoler i Inre Mongoliet har försämrats dramatiskt under de senaste månaderna.

Något som bland annat yttrat sig i de stora protester som uppstod under sensommaren, sedan myndigheterna plötsligt meddelat att undervisningen på det mongoliska språket i regionens skolor ska upphöra eller minska.

Jag skrev närmare om protesterna här på InBeijing i början av september. Veckorna som följde arresterades minst 130 etniska mongoler, rapporterade bland annat Nikkei Asian Review och tillade att omkring 5 000 personer i Inre Mongoliet tagits i polisförvar på något vis sedan protesterna bröt ut.

Efter det har lokala medier bland annat rapporterat om ett angiverisystem med belöningar i Inre Mongoliet för att sätta dit aktivister, samt hur kampanjer dragits igång för att förstöra minnesmärken över Djingis Khan och andra mongoliska kulturella artefakter i regionen.

Så här beskrev South China Morning Post myndigheternas planerade hantering av situationen efter protesterna i september:

A notice issued by the discipline inspection commission of East Ujimqin Banner, or Dongwu banner in Chinese, ordered local cadres to step up surveillance of the population. It said party officials should monitor the local cadres and the public to identify any “radical moves and speeches” and report to their superiors to defuse social conflicts at an early stage.

The cadres were also ordered to take the lead to send their children to school.

State Councillor and Minister of Public Security Zhao Kezhi conducted an inspection tour of Inner Mongolia and neighbouring Ningxia from Saturday to Wednesday.

Zhao ordered police from both ethnic minority regions to intensify crackdowns on foreign infiltration and “splittist” plots.

“[The police] should severely clamp down on domestic and foreign forces that carry out infiltration and sabotage, and it should go deeper in promoting the fight against separatism,” he said.

Flera analytiker har pekat ut hur åtgärderna och retoriken ger vid handen att Inre Mongoliet står inför en utveckling liknandes den i Xinjiang och Tibet, där etniska minoriteter och deras kulturella vanor förtrycks skoningslöst.

Det bådar inte gott för Baolige Wurina, som har deltagit i flera demonstrationer i Sverige för att uppmärksamma förtrycket mot etniska minoriteter i Kina. Att kinesiska myndigheter har koll på honom, bekräftas även av att polis har besökt hans kvarvarande familj i Inre Mongoliet, och hotat hans mor med problem om hennes son inte upphör med sin aktivism i utlandet.

Detta berättade hans fru Uurtsaikh Batjargal för mig när vi tidigare i veckan talades vid på telefon. Hon berättar även att de försåg Migrationsdomstolen med ljudupptagningar som bekräftade dessa hembesök, samt en mängd material som visade på det försämrade läget för etniska mongoler i Kina i allmänhet.

Trots detta, säger Uurtsaikh, så tog det bara en vecka innan Migrationsdomstolen beslutade att Baolige inte ska få någon omprövning av sitt nekade uppehållstillstånd eller få sitt utvisningsbeslut upphävt. Deras advokater var lika överraskade över hur kort tid domstolen tog på sig att hantera ärendet som över själva beslutet, då de enligt Uurtsaikh ”var övertygade” om en ny prövning av hennes makes fall.

I domen från Migrationsdomstolen, som ni kan läsa nedan eller som PDF via Scribd, framgår att domstolen gått genom handlingarna men uppfattat att hotbilden inte är tillräckligt allvarlig:

Migrationsdomstolen noterar förvisso att Baolige har varit aktiv i regimkritiska demonstrationer på svensk mark i augusti, september och oktober. Domstolen menar dock samtidigt att skyddsskälen som det redogjorts för inte är ”tillräckliga för att han skulle anses vara skyddsbehövande”.

Domstolen hänvisar till att saken redan prövats av Migrationsverket i beslutet från januari 2019. Då menade Migrationsverket att familjen skulle ha möjlighet att återförenas i Kina eller Mongoliet, bland annat med anledning av att länderna ligger så pass nära varandra.

Migrationsdomstolen instämmer i bedömningen från 2019 – då situationen i Inre Mongoliet alltså inte var lika allvarlig som i dag – och säger därpå att de nya bevis som lagts fram i överklagandet inte är ”tillräckligt för att kunna anta att det skulle finnas en konkret och individuell hotbild mot honom från myndigheterna i hemlandet.”

Därför, konstaterar Migrationsdomstolen, så saknas förutsättningar för att bevilja Baolige en ny prövning av uppehållstillstånd.

Sedan familjen med advokaternas hjälp överklagade till Migrationsdomstolen i november, har såväl Sveriges Radio som Sveriges Television publicerat texter och inslag där Baolige Wurina intervjuas om situationen i Inre Mongoliet. Något som givetvis ytterligare ökar risken för att han kommer straffas av kinesiska myndigheter.

Det står dessutom enligt Uurtsaikh utom rimligt tvivel att de kinesiska myndigheterna har koll på hennes man. Hans familj har nämligen fått besök av kinesisk polis flera gånger tidigare, och i regel i samband med demonstrationer eller andra aktiviteter som inte faller landets myndigheter på läppen.

Senast kinesisk polis hotade Baoliges mamma med påföljder var efter att hans fru tagit initiativ till en namninsamling för att hindra utvisningsbeslutet mot sin make. Insamlingen fick 12 000 underskrifter på fem dagar.

Det var mitt under denna namninsamling som polisen uppmanade Baoliges mor att ta kontakt med sin son omedelbart, med budskapet att familjen kommer få problem om aktiviteterna genast upphör.

Enligt Migrationsverket ska familjen återigen kunna återförenas i Kina eller Mongoliet – något som inte framstår vara särskilt troligt med tanke på den nuvarande situationen i Inre Mongliet.

Skrämseltaktiken fungerar delvis. Uurtsaikh säger att hennes svärmor är jätteorolig, och att Baolige därför har bestämt sig för att tillfälligt sluta med all sorts aktivism eller ens låta sig intervjuas i medier. Baolige är därför ”klämd i mitten”; av rädsla för konsekvenser för sin familj i Kina har han inte möjlighet att uppmärksamma sin egen situation på det vis som skulle förbättra hans chanser att få stanna i Sverige.

Vad händer då härnäst? Familjen kommer lämna in sin överklagan till Migrationsöverdomstolen 17 december. Det är sedan oklart hur lång tid domstolen tar på sig för att fatta beslut i frågan. Men för Migrationsdomstolen tog det alltså i november bara någon vecka att så göra.

Om också Migrationsöverdomstolen nekar Baolige en ny prövning, så ska ärendet lämnas över till polisen. Han förlorar då möjligheten att fortsätta sitt arbete som kock, och ska i praktiken sättas i förvar och utvisas om han påträffas av offentlig kontrollant.

Uurtsaikh kom till Sverige ett år senare än Baolige, och har inte något arbetstillstånd. Det är han som har försörjt hela familjen med sitt arbete, då man inte heller ha velat ta emot försörjningsstöd eller andra liknande bidrag. Utan denna inkomst blir det svårt att betala hyra, och svårt för barnen att fortsätta gå på förskola.

Situationen underlättas heller inte av att familjen nu själva måste stå för sina advokatkostnader, vilket enligt Uurtsaikh ”inte är billigt”. Detta eftersom man i Migrationsdomstolens beslut från november även nekades nytt offentligt biträde.

Uurtsaikh fortsätter bedriva aktivism och belysa sin makes fall, samtidigt som Baolige undviker att synas eller ge intervjuer på grund av risk för repressalier mot hans familj i Kina. Bilden är från en demonstration i Stockholm tidigare i år.

Baolige Wurinas fall är inte helt olikt det som utspelade sig för drygt två år sedan, då en uigurisk familj höll på att utvisas från Sverige till Xinjiang. Fadern i familjen var eftersökt av kinesiska myndigheter, men Migrationsverket trodde till en början vare sig på hans berättelse eller på att situationen för etniska minoriteter i Xinjiang var så pass allvarlig att familjen riskerade problem om de återvände.

Anledningen till detta är att Migrationsverket fattar beslut om uppehållstillstånd baserat på LIFOS, en intern databas med information om den politiska situationen i olika länder. Det var tydligt att informationen i denna databas under sommaren 2018 inte var i synk med det egentliga tillståndet i Xinjiang.

Efter att fallet med familjen fått uppmärksamhet även internationellt – bland annat via ett par texter här på InBeijing – så tog sig Migrationsverket för att uppdatera LIFOS. Detta skedde genom att deras personal intervjuade flera personer som följt utvecklingen i Xinjiang, inklusive mig själv.

Migrationsverket stoppade tillfälligt alla utvisningar till Xinjiang under tiden man uppdaterade LIFOS, och garanterade efter uppdateringen flyktingstatus till alla uigurer som flytt från regionen.

Eftersom en majoritet av alla politiska flyktingar i Sverige kommer från länder i Mellanöstern och Afrika, så uppdateras LIFOS oftare och mer noggrant gällande förhållandena i den delen av världen.

Områden som Xinjiang och Inre Mongoliet hamnar ofta i skymundan, helt enkelt för att Migrationsverket inte behöver ta ställning till särskilt många asylansökningar från kinesiska medborgare. Uurtsaikh sade exempelvis på telefon att det blott finns cirka 20 personer i Sverige med ursprung från Inre Mongoliet.

Det är alltså sannolikt att beslutet om att utvisa Baolige har tagits med hjälp av en databas som inte alls är uppdaterad vad gäller läget i Inre Mongoliet. Men även om LIFOS inte är uppdaterad på denna punkt, så finns det domar till och med i Sveriges högsta domstol som borde vara grund nog för att låta honom stanna.

Sommaren 2019 beslutade nämligen Högsta domstolen att den kinesiska flyktingen Qiao Jianjun inte ska deporteras till Kina. I domen stod bland annat att läsa:

Med hänsyn till den eftersöktes politiska engagemang och med beaktande av vad som är känt om Kinas förhållningssätt till oppositionell aktivitet finns det enligt Högsta domstolen en risk för att han i Kina kommer att utsättas för förföljelse av politiska skäl. Det finns därför ett generellt hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen.

Det finns alltså enligt Högsta domstolen risk för individer som bedrivit oppositionella aktiviteter att straffas för detta av kinesiska myndigheter. Nu kan vi bara hoppas att Migrationsöverdomstolen vid Kammarrätten i Stockholm senare denna månad anser att så är fallet även gällande Baolige Wurina.

Om domstolen däremot upprätthåller utvisningsbeslutet, så ger man istället den kinesiska regimen en rejäl hjälp på traven med att jaga rätt på aktivister av mongolisk etnicitet, särskilt som Uurtsaikh mycket riktigt påpekar att detta skulle få en avskräckande effekt på andra mongoliska aktivister utanför Kina.

Published on

Sarah Sjöström och Antoine Griezmann slutar samarbeta med Huawei

Att Huawei inte är något rumsrent företag står redan utom tvivel för de flesta som följt frågan om kinesiska aktörer i utländska 5G-nät. Ytterligare ett kvitto på detta kom i veckan, då Washington Post avslöjade att Huawei utvecklat en mjukvara som kan hjälpa polis och säkerhetstjänst i regionen Xinjiang att identifiera etniska minoriteter.

Det handlar – enligt Huaweis egna dokument som tidningen kommit över – om ansiktsskanning som ska ge ifrån sig en ”uigur-varning” om personen som skannas tillhör den etniska minoriteten Uigur, eller sannolikt även någon av regionens andra minoritetsgrupper.

Mjukvaran är därmed användbar för att effektivisera förtrycket av etniska minoriteter i Xinjiang, varav över en miljon uppges ha förts till politiska fångläger utan föregående rättsprocess.

Huawei ska ha utvecklat denna mjukvara tillsammans med Megvii, ett kinesiskt uppstartsbolag med fokus på ansiktsskanning. Såväl Huawei som Megvii har enligt Washington Post medgett att dokumenten är äkta.

Efter att Huawei ombetts kommentera innehållet så tog företaget genast bort dokumenten från sin hemsida. Gless Schloss, en av Huaweis talespersoner, sade sedan att det blott handlar om en mjukvara på provstadiet som aldrig använts i praktiken.

Rapporten om mjukvaran fick icke desto mindre den franska fotbollsstjärnan Antoine Griezmann att omedelbart avsluta sitt samarbete med Huawei. BBC skriver följande om saken:

French football star Antoine Griezmann says he is ending his sponsorship deal with Huawei after claims that the Chinese telecoms firm was involved in the surveillance of Muslim Uighurs.

A recent report alleged Huawei had tested facial recognition software that could help police detect Uighurs.

(…)

Griezmann, 29, has been a brand ambassador for Huawei since 2017 and has featured prominently in the company’s advertising in France.

”Following strong suspicions that Huawei has contributed to the development of a ’Uighurs alert’ through the use of facial recognition software, I am immediately ending my partnership with the company,” he said on Instagram.

Även i Sverige har kändisar och idrottsstjärnor marknadsfört Huawei. I april i fjol skrev jag för Expressen om hur artisten Zara Larsson och simmerskan Sarah Sjöström båda har sponsoravtal med det kinesiska telekombolaget.

Sedan dess har Larsson avslutat samarbetet med Huawei, medan Sjöström så sent som i augusti meddelade att hon avser fortsätta detsamma.

I dag avslöjade dock Sportbladet att inte heller Sarah Sjöström kommer fortsätta detta samarbete, när kontraktet mellan henne och Huawei löper ut vid årsskiftet.

Till skillnad från fallet Antoine Griezmann, så uppger dock Sjöström agent att det inte har med den politiska utvecklingen i Kina att göra, samt att han inte känner till något förtryck mot etniska minoriteter i Xinjiang, skriver bland annat Expressen:

– Jag har haft ett bra samarbete med Huawei Sverige. Vi har ett tidsbegränsat avtal som går ut nu vid årsskiftet och båda parter är överens om att inte förlänga avtalet, säger hon till tidningen.

Hennes agent Daniel Wessfeldt menar att det avslutade samarbetet inte har att göra med den politiska situationen i Kina.

– Det du berättar nu med uigurerna har jag ingen aning om, det har säkert inte hon heller även om det varit turbulent kring avtalet i stort. Men jag vill betona att vi inte avbrutit något samarbete. Motivet till att inte förlänga får var och en spekulera kring, säger Wessfeldt till Aftonbladet.

Det är alltså oklart varför Sarah Sjöströms samarbete med Huawei upphör. Det sker inte på samma rakryggade och beslutsamma vis som för Antoine Griezmann. Att inte uttala någon särskild anledning kan samtidigt givetvis vara en åtgärd för att underlätta Sjöströms samarbete med framtida sponsorer.

Oavsett anledning så är det bara konstatera att allt fler kändisar och idrottsstjärnor uppfattar Huawei som ett företag de inte vill kopplas samman med, oavsett hur lukrativa erbjudanden de kan tänkas komma med. Det är bara hoppas att den svenska staten håller samma linje, trots Huaweis upprepade försök att häva förbudet mot företagets utrustning i det svenska 5G-nätet.

För den som är ytterligare intresserad av hur högteknologi används i förtrycket av etniska och religiösa minoriteter i Xinjiang, så släppte Human Rights Watch i veckan rapporten ”China: Big Data Program Targets Xinjiang’s Muslims”.

Där beskrivs hur myndigheterna i Xinjiang använder sig av en stor integrerad molnplattform för att genom faktorer som ålder, resehistoria och religiösa vanor bestämma vilka av områdets etniska minoriteter som ska låsas in.

Nästa vinter-OS i Peking är en av de mest ifrågasatta olympiaderna någonsin.
Published on

IOK uppmanar till bojkott av Belarus, avråder samtidigt bojkott av OS i Peking

Med anledning av den politiska situationen i Belarus, så har en debatt uppstått kring VM i ishockey som ska hållas i landets huvudstad Minsk nästa år. I Sverige har kultur- och idrottsminister Amanda Lind nyligen uttalat sig om saken, genom att säga att idrotten har ett betydande ansvar för att inte legitimera förtryckande och odemokratiska regimer, vilket är särskilt viktigt med tanke på den rådande situationen i Belarus.

Lind berättar vidare enligt SVT att hon förra veckan haft ett möte med andra ministrar i EU, där Belarus egenskap som värdnation för ishockey-VM diskuterades, samt att flera EU-länder planerar göra ett gemensamt uttalande i frågan.

Ännu viktigare ändå så har Internationella olympiska kommittén (IOK) börjat engagera sig i frågan. IOK meddelade denna vecka att man inför en rad sanktioner mot Belarus, med anledning av att regimen där inte har skyddat landets idrottare från politisk diskriminering.

Detta, säger IOK:s ordförande Thomas Bach, går emot den olympiska andan. Därför kommer landets president Alexander Lukashenko, i egenskap av ordförande för Belarus nationella olympiska kommitté, portas från alla IOK-evenemang inklusive framtida olympiska spel. Även hans son Viktor portas, då även han är medlem i denna kommitté.

Bland annat Reuters citerar vidare Bach uppmana till bojkott av alla internationella evenemang i Belarus, en uppmaning som givetvis även inkluderar ishockey-VM:

“The IOC has come to the conclusion that it appears that the current leadership has not appropriately protected the Belarussian athletes from political discrimination within the NOC, their member federations or the sports movement,” IOC President Thomas Bach said.

“This is contrary to the fundamental principles of the Olympic Charter therefore seriously affecting the reputation of the Olympic movement,” he added, saying the measures were provisional.

(…)

Any plans for events to be hosted in Belarus should also be put on ice by all international federations, Bach said. Belarus is scheduled to co-host the 2021 World Ice Hockey Championships.

Thomas Bach menar alltså att den politiska situationen i Belarus just nu är skadlig för den olympiska rörelsens anseende och rykte. Gott så.

Men samtidigt som IOK bannlyser Belarus ledare från framtida olympiska spel och uppmanar till bojkott av ishockey-VM nästa år, så har Bach uppenbarligen inga problem med att nästa vinter-OS hålls i en regim som spärrar in miljontals etniska minoriteter – därav flera idrottsstjärnor – i politiska fångläger vars utformning allt oftare jämförs med koncentrationsläger.

För som jag tidigare skrivit här på InBeijing, så har Bach tvärtom varnande avrått från en bojkott av vinter-OS i Peking 2022 när frågan kommit på tal.

Så här citerade Associated Press Thomas Bach säga om saken i somras:

“Boycotts and discrimination because of political background or nationality are once again a real danger,” Bach warned in his keynote speech in Lausanne, Switzerland. “A sporting boycott only punishes the athletes of the boycotting country and deprives their people of sharing in the success, pride and joy of their Olympic team.”

Asked at a later news conference if the IOC recently discussed the Uighur issue with Chinese authorities, Bach limited the focus of its role — to “whatever is related to the Olympic Games” rather than society as a whole.

”This is our remit. And we are fully confident that, there, China will deliver on this commitment,” he said.

I slutet av september kom det största uppropet hittills angående vinter-OS i Peking, då över 160 organisationer tillsammans uppmanade IOK att upphäva beslutet att låta Peking arrangera spelen 2022.

Även då hänvisades till den olympiska andan, samt att de olympiska spelens anseende kommer skadas med tanke på den förvärrade situationen för mänskliga rättigheter i Kina. Det påpekades även att sommar-OS i Peking 2008 inte fick önskad effekt, utan snarast av regimen sågs som ett klartecken att man kunde fortsätta med övergreppen utan reaktioner från det internationella samfundet.

Det kan tyckas märkligt hur Thomas Bach anser att regimens hanteringen av protesterna i Belarus går stick i stäv med den olympiska andan, medan koncentrationslägrena i Kina inte gör det. Samt att han rekommenderar bojkott när det gäller evenemang i Belarus, men menar att bojkott är skadligt och farligt när det kommer till Kina.

Men som jag skrev här på InBeijing i somras, så låg en hel del korruption bakom faktumet att Peking tilldelades vinter-OS år 2022 till att börja med.

Givetvis är det mycket enklare för IOK att brösta upp sig och införa sanktioner mot den isolerade regimen i Minsk, än den rika och hämndlystna regimen i Peking. Det förvånansvärda i situationen är väl egentligen hur man kan komma undan med denna dubbelmoral, samt att inget liknande upprop ännu har startat för en bojkott eller flytta av vinter-OS i Peking.

I egenskap av framgångsrik vinternation har Sverige en icke betydlig roll att spela i frågan. Kommer Amanda Lind uttala sig på samma vis inför olympiaden i Peking, som börjar om blott 14 månader? Kommer EU:s kultur- och idrottsministrar att ha möten och göra uttalanden i frågan?

Om inte detta sker så riskerar svenska regeringen och EU att i mångas ögon förlora trovärdighet på samma vis som IOK.

Published on

Så flydde ex-parlamentarikern Ted Hui från Hongkong till Danmark

För ett par veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur Peking antog en ny lag som ger Hongkongs lokala myndigheter rätt att med omedelbar verkan utesluta parlamentariker från stadens lagstiftande församling om de inte anses vara ”patriotiska” nog.

Redan samma dag uteslöts fyra stycken pro-demokratiska ledamöter från parlamentet, vilket fick de kvarvarande 15 att lämna i protest mot att de i princip inte längre kan utföra sina arbeten.

En av dessa femton var Ted Hui, som dessutom är släppt mot borgen under tiden som en rad utredningar pågår angående hans deltagande i förra årets proteströrelse i Hongkong, där han oftast kunde ses delta vid fronten, i regel i en medlande roll mellan polis och demonstranter.

Att släppas mot borgen innebär i regel att resehandlingar beslagtas, eftersom det finns tydliga incitament för en misstänkt brottslig att lämna sin hemvist. Ted Hui hade dock lyckats få tillbaka sitt pass, för att åka till Danmark och delta i en rad möten angående miljö och hållbarhet.

Hui hade fått de inbjudningar och officiella dokument från danska parlamentariker som var nödvändiga för att domstolen tillfälligt skulle ge tillbaka hans pass. Men efter att han landade i Danmark kom uppgifter om att de möten som danska parlamentariker bjudit in honom att delta vid inte existerade.

Inbjudningarna till Ted Hui hade nämligen skrivits i syfte att hjälpa honom fly från Hongkong. Hui hade själv sett till att hans fru, föräldrar och två små barn lämnade Hongkong redan samma kväll. Familjen ska nu återförenas i Storbritannien för att påbörja sina nya liv.

Beslutet att fly från vad som för inte särskilt länge sedan sågs som en av Asiens mest fria städer med ett fristående rättssystem är inte särskilt lustigt med den senaste tidens händelseutveckling i bakhuvudet. Bara denna vecka har tre av stadens högst profilerade aktivister dömts till fängelse, och den viktigaste pro-demokratiska medieägaren förvägrats borgen vilket innebär att han kommer låsas in till sin rättegång i april.

Ted Hui har inte mindre än nio stycken åtal väntande mot sig, och sade i veckan till danska medier att han riskerar livstids fängelse om han återvänder till staden.

Samtidigt som Ted Hui meddelat att han nu går i exil så kommer familjen inte söka asyl i Europa. Han menar att Hongkong är hans enda hem, och kommer fortsätta kampen för ett demokratiskt Hongkong från utlandet.

Den danska parlamentariker som använde sin position för att möjliggöra Ted Huis flykt genom att skriva de falska inbjudningarna till parlamentariska möten var Uffe Elbaek från partiet Frie Grønne. Efter att Hui offentliggjort sin exil, sade Elbaek enligt danska Politiken att ”det finns utrymme för ett visst mått av civil olydnad” i situationer som denna.

Inte särskilt överraskande så har Kinas utrikesministerium fördömt det inträffade och riktat sin ilska mot inblandade danska aktörer, skriver bland annat AP:

China on Friday accused Danish politicians of violating “basic norms governing international relations” in a feud over a visit by a former Hong Kong opposition lawmaker and pro-democracy activist to the Scandinavian country.

Foreign ministry spokesperson Hua Chunying said the action of the lawmakers, whom she did not name, “damages Denmark’s image as a country that has always emphasized the rule of law.”

(…)

“We oppose any individual, organization or country interfering in Hong Kong’s affairs, meddling in Hong Kong’s judicial sovereignty and harboring Hong Kong criminals in any way,” Hua said.

Samtidigt som danska parlamentariker och delar av civilsamhället hjälpte till att arrangera det hela, så rapporterar Politiken vidare att den danska regeringen vägrat att träffa Ted Hui, vilket man har fått beröm för av kinesiska myndigheter.

Det är vid sidan av detta inte mycket som kinesiska myndigheter kan göra åt situationen. Uppgifter har dock kommit ut att fallet Ted Hui kommer användas som förevändning för att försvåra ytterligare för aktivister att lämna Hongkong.

Samtidigt rapporterar bland annat South China Morning Post att flera bankkonton som tillhör Ted Hui och hans familj nu har spärrats, vilket innebär att familjens besparingar på flera miljoner kronor är frysta.

Det handlar här om stora internationella banker som HSBC, med huvudkontor i London, som sannolikt uppmanats av myndigheterna att spärra familjen Huis konton. Något som i sin tur ytterligare ifrågasätter Hongkongs status som internationellt finanscentrum, och borde fungera som varningssignal för alla som tillgångar i staden.

Det vore intressant att se vilka svenska parlamentariker som skulle vara redo att göra likadant om tillfälle ges!

Published on

EU och flera enskilda länder stödjer Australien i den diplomatiska fejden mot Kina

Jag har tidigare flera gånger här på InBeijing skrivit om den diplomatiska fejden mellan Kina och Australien. En fejd som bara de senaste dagarna lett till att Kina infört höga strafftullar på australiensiskt vin och spridit nidbilder föreställandes australiensiska soldater.

Särskilt diplomaters och statliga mediers spridning av illustrationen föreställandes en australiensisk soldat som skär halsen av en afghansk flicka har väckt uppmärksamhet i omvärlden. Då jag först skrev om bilden var det endast Taiwan och Nya Zeeland bland övriga demokratier som öppet lät veta att de förkastar den falska bilden samt spridningen av den.

Nu har dock alltfler myndigheter och betydande politiker gått ut och tagit avstånd på ett vis som man förvisso borde kunna förvänta sig, men som icke desto mindre är ovanligt när det gäller Kina.

USA på senare tid inte tvekat att göra uttalanden då man anser att Peking begått övertramp. Så inte heller denna gång. Såväl utrikesdepartementets vice talesman som Joe Bidens tilltänkta nationella säkerhetsrådgivare John Culver kommenterar Kinas spridning av illustrationen på Twitter enligt nedan:

Likaledes riktade den amerikanska ambassadören i Australien anklagelser mot kinesiska tjänstemän för att sprida ”desinformation via fabricerade bilder och oärliga uttalanden”.

Vid sidan av USA har även Storbritanniens utrikesministerium fördömt spridningen av illustration i hårda ordalag, rapporterar The Guardian:

The British government has vowed to stand with Australia to “protect our key interests and values” and push back at “disinformation” amid a deepening rift in Canberra’s relationship with Beijing.

(…)

When asked about the tweeted image, a spokesperson for the UK’s Foreign, Commonwealth and Development Office told the Guardian the foreign secretary, Dominic Raab, “has made clear we will always stand shoulder to shoulder with Australia to make sure that we protect our key interests and values”.

“Disinformation is an issue we take extremely seriously and we will continue to coordinate closely with Australia and other international partners to ensure our citizens are protected,” the spokesperson said.

Enligt en annan artikel i The Guardian har även EU reagerat, genom att kalla Zhao Lijians tweet för ”oansvarig” och ta upp saken med en kinesisk vice utrikesminister:

The European Union has blasted China over an “irresponsible, insensitive” tweet about Australian military personnel as the regional bloc revealed it has raised the issue directly with a Chinese vice-foreign minister.

(…)

“We consider the deliberate dissemination of a fabricated image via social media accounts affiliated with China’s ministry of foreign affairs to be irresponsible, insensitive and not at all constructive, particularly given the subject in question,” Nabila Massrali, the EU’s spokesperson for foreign affairs and security policy, told the Guardian on Friday.

“Such behaviour and use of information tools to disseminate fabricated images or information cannot be justified.”

Massrali said the EU had raised the issue during its political dialogue with China on Tuesday. Those talks occurred between a deputy secretary general of the European External Action Service and a Chinese vice-foreign minister.

The Guardian noterar vidare att såväl Tyskland som Frankrike gjort enskilda uttalanden om saken. Frankrikes regering beskriver det kinesiska utrikesministeriets spridning av bilden som ”ovärdiga diplomatiska metoder”, och menar att den utgör en förolämpning för alla länder som haft väpnade styrkor i Afghanistan.

Det är alltså tydligt att Kinas aggressiva framfart i den diplomatiska fejden med Australien börjar gå i baklås.

Det ska nu bli intressant att se vilka andra länder som sluter upp bakom Australien, samt om man är redo att göra det med mer bara ord, exempelvis genom att stödköpa australiensiska produkter.

Det ska också bli intressant att se huruvida Peking kommer backa, eller ta denna hittills främst retoriska uppslutning av demokratiska länder som ett tecken på att de egna påtryckningarna måste bli hårdare.

Joshua Wong och Ivan Lam på väg till fängelse efter att domarna mot dem offentloggorts under gårdagen.
Published on

Aktivister, medieägare och parlamentariker häktas, fängslas och flyr Hongkong

Förföljelsen mot civilsamhälle och pro-demokratiska politiker i Hongkong är nu så snabb och omfattande att det är svårt att hänga med. För tre veckor sedan skrev jag här på InBeijing om hur en ny lag antogs i Peking som gav lokala myndigheter i Hongkong att med omedelbar verkan avsätta parlamentariker som man anser inte är patriotiska nog.

Detta ledde till att samtliga nitton återstående pro-demokratiska ledamöter lämnade stadens lagstiftande församling redan samma vecka, sedan fyra stycken uteslutits och övriga femton tillsammans avgick för att visa sympati samt missnöje med faktumet att de inte längre kan utöva sitt arbete.

I mitt nyhetsbrev till prenumeranter noterade jag vidare för en dryg vecka sedan hur Joshua Wong, stadens mest profilerade aktivist, häktats tillsammans med sina två kollegor Agnes Chow och Ivan Lam, sedan de efter samråd med sina advokater erkänt sig skyldiga till ”olaglig sammankomst” i samband med protester utanför en polisstation i juni förra året.

Trion – som tillsammans spelat en ledande roll i stadens proteströrelse i snart ett årtionde – dömdes i går till fängelse i tretton månader, tio månader respektive sju månader.

Detta är tredje gången Joshua Wong – som jag intervjuade för magasinet Fokus för bara tre månader sedan – sätts i fängelse, trots att han nyss fyllt 24 år.

New York Times noterar att Wong inte ens hade del i att organisera demonstrationen han nu döms till drygt tretton månaders fängelse för, eftersom han vid tidpunkten för denna protest just släppts ut ur fängelset. Motiveringen till domen var istället att han hållit i en megafon, vilket togs som bevis för att han medvetet medverkade i en olovlig sammankomst:

Mr. Wong, who had been released from prison only days before the demonstration, was not as involved in organizing the protests as he had been in previous campaigns. But in sentencing Mr. Wong, the court pointed to his use of a loudspeaker in leading the crowd in protest chants as evidence of “incitement to knowingly take part in an unauthorized assembly.”

För Agnes Chow, som fyllde 24 under gårdagen, blir detta första gången i fängelse.

I samband med rättegången berättade Wong och Chow hur de satts i isoleringsceller efter sitt erkännande förra veckan, där lamporna var tända dygnet runt. Ingen av dem hade kunnat sova ordentligt, och en gråtande Agnes Chow verkade särskilt illa tagen när domarna offentliggjordes under gårdagen.

Det är dessutom sannolikt att de fängslade aktivisterna kommer få spendera ännu längre tid i fängelse, eftersom flera andra rättsfall pågår mot dem.

En tidigare kollega till Joshua Wong fruktar att han kommer tas tillbaka till rätten för att få flera straff tilldelade sig innan han ens kommer ut, och riskerar därmed att få sitta i fängelse i ”flera år framöver”.

Agnes Chow är i nuläget misstänkt för secession enligt den nya nationella säkerhetslagen, vilket kan resultera i upp till livstids fängelse om hon döms vara skyldig.

Så här säger Nathan Law, även han tidigare ledare i det nu upplösta partiet Demosisto, om gårdagens domar:

Under dessa omständigheter är det givetvis inte särskilt märkligt att allt fler oppositionella gör som Nathan Law och väljer att lämna staden. Ett särskilt intressant fall att hålla ögonen på just nu är den tidigare parlamentarikern Ted Hui, som befinner sig på rundresa i Skandinavien för en rad politiska möten.

Enligt South China Morning Post är de möten som Ted Hui har sagt att han ska delta vid påhittade. Enligt uppgift ska Hui – som är släppt mot borgen misstänkt för att ha deltagit i en olaglig protest i somras – ha sett till så att även hans fru, barn och föräldrar nu befinner sig utanför Hongkong.

Det finns enligt tidningen en stor möjlighet att Hui, som nu befinner sig i Danmark, avser söka politisk asyl. Fallet skulle i så fall innebära en prövning för myndigheterna i det land som mottar asylansökan, eftersom Kina med all säkerhet kommer protestera högljutt.

I dag meddelades vidare att den 73-årige mediemogulen Jimmy Lai, som bland annat äger den pro-demokratiska tidningen Apple Daily, inte släpps mot borgen utan istället kommer låsas in fram till sin rättegång för bedrägeri som väntas äga rum i april nästa år.

Lai arresterades under gårdagen tillsammans med två andra chefer från sin mediekoncern Next Digital. Fallet om bedrägeri gäller anklagelser om att de ska ha använt sina kontorslokaler till ändamål som inte uppges i hyreskontraktet.

”Inga närmare detaljer angavs”, konstaterade BBC efter att arresteringen av Lai offentliggjorts. Nedan några bilder och reaktioner från Twitter:

Som kan ses av ovanstående tweet, så väntar längre straff även för Jimmy Lai, som länge varit utsatt för förföljelse av såväl polis som anonyma våldsverkare, både vid kontor och sin privat bostad.

Även Lai är misstänkt för brott mot den svepande nationella säkerhetslagen. I augusti i år skrev jag för Expressen om hur över 200 poliser gjorde en plötslig räd mot Apple Dailys kontor i Hongkong, och samma dag förde bort honom i handbojor för förhör.

Published on

EU föreslår ”högteknologisk allians” med USA mot Kina

Förra veckan skrev jag långt här på InBeijing om Joe Bidens potentiella Kinapolitik, som till skillnad från Donald Trumps unilaterala tillvägagångssätt enligt uppgift syftar till att skapa en allians med andra demokratiska länder för att hantera den kinesiska regimens framfart.

Till helgen publicerades vidare ett långt reportage av mig i magasinet Fokus, om hur Kina genom förvärv och investeringar relativt enkelt lägger beslag på svensk och europeisk högteknologi som går till att förbättra förmågan hos landets militär och statliga företag som Huawei.

I den första texten konstaterade jag att Bidens Kinastrategi till mångt och mycket är beroende av hur pass villiga andra demokratier, och särskilt EU, är att riskera sitt ekonomiska utbyte med Kina för att konfrontera landet på enad front.

I den andra texten konstaterade jag att EU:s vilja att hindra kunskapsöverföring till Kina spelar en avgörande roll för Pekings ambition att bli högteknologiskt självförsörjande och världsledande inom flera viktiga avancerade teknologier. Det går nämligen inte att nog understryka hur det så kallade ”andra kalla kriget” inte handlar om stridsvagnar och kärnvapen, utan om halvledare om mikrochip.

Redan nu syns tecken på att USA och EU är redo att utöka sitt samarbete gentemot Peking, särskilt vad gäller högteknologi. Bland annat Politico beskriver i artikeln ”EU seeks anti-China alliance on tech with Biden” att samtal redan äger rum på denna punkt:

Europe on Monday proposed teaming up with incoming U.S. President Joe Biden to squeeze China out of the global technology trade.

Exhausted by four years of trade tensions on two fronts, fighting against both U.S. President Donald Trump on one flank and Beijing on the other, Europe is trying to seize an early initiative ahead of Biden’s inauguration on January 20 by rolling out geostrategic plans for closer transatlantic cooperation.

At a closed-door meeting to discuss Europe’s strategy, Sabine Weyand, Brussels’ top trade bureaucrat, told lawmakers from the European Parliament that the European Commission would propose a ”Transatlantic Trade and Technology Council” to set joint standards on new technologies, according to two people in the room.

Syftet med detta samarbete ska enligt uppgift vara att förhindra att Kina blir dominerande inom en rad viktiga tillverkningssektorer genom att utveckla egna högteknologiska och industriella standarder, något som såväl USA som EU tidigare har sagt sig vilja förhindra.

Politico rapporterar vidare att Bryssel föreslagit etableringen av ett nytt råd för handel och högteknologi mellan EU och USA, vilket skulle innefatta närmare samarbete vad gäller granskningar av investeringar utifrån, intellektuella rättigheter, framtvingad tekniköverföring och exportkontroller.

Ett sådant råd skulle delvis ersätta det tidigare avtalet Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), som blev kvar på förhandlingsbordet och aldrig materialiserades.

Politico pratar även med personer som menar att en så kallad högteknologisk allians mot Kina i mångt och mycket vore symbolisk, eftersom det är svårt att skapa regelverk kring högteknologiska produkter som redan finns på marknaden. Icke desto kan detta vara effektivt för regleringar kring framtida teknologi, samtidigt som alliansen vore ett tecken på viljan att gå samman mot Peking även på andra områden.

Mycket riktigt citerar Politico källor säga att Bryssel vill arbeta tillsammans med Washington för att reformera Världshandelsorganisationen. I veckan ska EU:s medlemsländer även föra samtal kring Europakommissionens plan att arbeta närmare vad gäller frågor som vaccin, klimat, utrikespolitik samt ett särskilt toppmöte för demokratiska länder som EU enligt uppgift vill organisera tillsammans med USA nästa år.

Med andra ord verkar det finnas underlag för koordinering mellan världens demokratier mot världens största diktarur, inte minst med tanke på den upptrappade diplomatiska fejden mellan Kina och Australien.

Bilden som utrikesministeriets talesman Zhao Lijian numer har naglat fast överst på sitt Twitterkonto.
Published on

Hur långt kommer Kina gå i sin kampanj av påtryckningar mot Australien?

Som jag uppmärksammat genom ett flertal artiklar på InBeijing, så har relationen mellan Kina och Australien rasat samman under de senaste månaderna. Något som nyligen kulminerade i att den kinesiska ambassaden läckte en lista med 14 punkter där man uttryckte missnöje med Australiens regering.

Då australiensiska myndigheter sedan dess inte har bett om ursäkt eller på andra vis gått Peking till mötes, så har kinesiska myndigheter trappat upp sina påtryckningar mot landet. Till helgen meddelades att strafftullar på mellan 107 och 212 procent införs på importerade viner från Australien.

Den extra importskatten väntas få stora konsekvenser för Australiens vinindustri, då 39 procent av landets vinexporter går till Kina.

Under gårdagen gick även Kinas utrikesministerium till attack på nytt, då dess talesman Zhao Lijian på Twitter postade en illustration föreställandes en australiensisk soldat i färd med att skära halsen av ett afghanskt barn, samtidigt som han fördömde grymheter i Afghanistan som Australiens militär sägs ha utfört:

Bilden i fråga skapades av en kinesisk illustratör och tecknare som går under namnet Wuheqilin, och redan är känd i nationalistiska kretsar, särskilt på sociala medier.

Hans illustration och Zhao Lijians tweet kom efter att en utredning vid namn Bereton-rapporten, som australiensiska myndigheter själva genomfört, nyligen gett vid handen att landets soldater gjort sig skyldiga till 39 mord i Afghanistan.

Oavsett omständigheterna, så fick tweeten Australiens premiärminister Scott Morrison att gå i taket. Han fördömde under gårdagen bilden som motbjudande och extremt kränkande, samt sade att Kinas regering borde skämmas över publiceringen. Morrison efterlyste vidare en ursäkt från Kinas utrikesministerium samt att bilden ska tas bort från Twitter.

Sydney Morning Herald beskriver uttalandena som ”de starkaste orden” Scott Morrison använt mot Kina under sin tid som premiärminister.

Föga förvånande så har inga spår av ånger eller ursäkter kunnat ses från kinesiskt håll. Tvärtom så har Zhao Lijian i dag pinnat den ovanstående tweeten högst upp på sitt Twitter-konto, samtidigt som flera andra kinesiska diplomater och medier fortsatt att på olika vis provocera kring illustrationen enligt nedan:

Med blixtens hastighet har Wuheqilin i dag gjort en ny illustration, denna gång föreställandes Scott Morrison kräva en ursäkt över hans första bild. Dessutom har en video spelats in med Wuheqilins ”svar” till Morrison efter reaktionen på den första bilden, som nu sprids på internet med hjälp av flera kinesiska aktörer:

Alla verkar dock inte lika roade av karikatyrerna, samt den kinesiska diplomatkårens och statliga mediesektorns metoder att sprida dessa. Flera länder verkar tvärtom tycka att Kina nu har gått för långt i sin påtryckningskampanj mot Australien.

Nya Zeelands premiärminister Jessica Arden lät i dag veta att hennes regering har ”meddelat sina bekymmer” med användningen av den ”icke faktabaserade bilden” direkt till kinesiska myndigheter.

Taiwan utrikesminister Joseph Wu gick efter upptrappningen ut och uppmanade Australien att stå upp för demokrati genom att hjälpa Taiwan gentemot Kina, bland annat genom att dela information och underrättelser med den taiwanesiska regeringen.

Kinas påtryckningskampanj mot Australien har tidigare lett till flera uttalanden och fördömanden, men verkar i och med denna upptrappning riskera att gå i baklås ordentligt genom att föra flera av de länder som ligger i diplomatisk fejd med Kina närmare varandra.

Så varför bedriver då kinesiska myndigheter en så pass aggressiv och rent ut sagt fientlig politik mot Australien? De konkreta anledningarna nämns ju på listan med 14 punkter av missnöje som jag skrev om för ett par veckor sedan.

Men vad är det man från Pekings håll tänker att man ska få ut av politik och delningar av illustrationer som denna? I senaste upplagan av sitt nyhetsbrev Sinocism, funderar Kinakännaren Bill Bishop kring följande tänkbara anledningar:

* Politikerna i Peking är oroade över att Australien ska få med sig flera andra viktiga länder i sin diplomatiska fejd med Kina, och måste därför agera hårdare för att statuera varnande exempel för dessa länder.

* Kritik mot USA, Australien och andra västländer som har deltagit i långdragna väpnade konflikter i Afghanistan och Mellanöstern är alltid välkommen i flera andra utvecklingsländer. Därför kan Kina använda rapporten om Australiens krigsbrott för att framhålla sig självt som ett fredsälskande land moget att gå i bräschen för den framtida globala politiska utvecklingen.

* Debaclet är ett tecken på att Kina börjar bli alltmer aggressivt och sofistikerat i sin användning av så kallad ”whataboutism” för att avfärda den kritik som landets myndigheter tvingas ta emot angående brott mot mänskliga rättigheter.

Det nämns även att Zhao Lijian, alltså den diplomat som postade tweeten i fråga, förkroppsligar den nya sorts utrikesdiplomati som nu uppmuntras under Xi Jinpings ledning.

Sent under tisdagskvällen meddelade Kinas utrikesministerium vidare att man inte alls kommer be om ursäkt för tweeten. Man menade istället att australiensiska myndigheter upprördhet var ett försök att vända bort uppmärksamheten från landets krigsbrott, samt skylla den dåliga diplomatiska relationen länderna emellan på Kina.

Det finns alltså inga tecken på att Kina planerar trappa ner sina påtryckningar mot Australien. Frågan är bara hur långt man är redo att gå, samt hur långt man kan gå innan dessa påtryckningar går i baklås på allvar genom att ge vatten på kvarnen åt den allians av demokratiska länder som USA:s nästa president Joe Biden uppges vilja skapa för att hantera den kinesiska regimens framfart.

Avslutningsvis en rolig kampanj och två exempel på dubbelmoral med anledning av ovanstående omständigheter. Folk världen över uppmanas nu via sociala medier att köpa australiensiskt vin som svar på de kinesiska strafftullarna:

Vidare är det redan märkvärdigt nog att kinesiska diplomater och medier använder plattformar som är blockerade i hemlandet för att sprida sin propaganda till en utländsk publik. Dessutom låter Twitter bilden av den australiensiska soldaten som skär halsen av en flicka vara kvar, samtidigt som mycket annat innehåll tas bort eller flaggas som problematiskt:

Slutligen har kinesiska myndigheter själva vid upprepade tillfällen krävt ursäkter för teckningar eller illustrationer som inte fallit dem själva på läppen. Läs exempelvis ”China wants Danish daily to apologize for virus cartoon” via Associated Press, i samband med utbrottet av COVID-19 tidigare i år.

UPPDATERING

Några nya tweets från de senaste timmarna som visar hur olika aktörer i USA och Europa har reagerat eller inte reagerat på Kinas påtryckningar mot Australien:

Published on

Grafik: Så tycker svenskarna om Kina

I oktober skrev jag en artikel här på InBeijing om en undersökning från PEW Research, som gav vid handen att inställningen till Kina i en stor majoritet av världens 14 största demokratier är mer negativ än någonsin sedan tankesmedjan startade sina mätningar på detta område.

Sverige var ett de länder där Kinas anseende sjunkit mest på senare år. Hela 85 procent av svenskarna hade enligt PEW Research en negativ bild av Kina, vilket var mer än i något annat land förutom Japan. Vidare saknade 82 procent av svenskarna förtroende för den kinesiska presidenten Xi Jinping och hans utrikespolitik.

I veckan publicerade Utrikespolitiska institutet (UI) en rapport baserad på en ännu mer ingående undersökning om uppfattningen av Kina i 13 europeiska länder, lett av ett universitet i Tjeckien. Det visade sig återigen att bilden av Kina är mer negativ i Sverige än i något annat europeiskt land.

UI:s rapport baserad på denna undersökning är 26 sidor lång och innehåller en hel del intressanta svar som man har gjort grafik av. Rapporten – som är på engelska och har titeln ”What Do Swedes Think about China?” – omfattar endast den svenska delen av undersökningen, vilket gjordes genom att tillfråga 1 534 personer i åldern 18-70 år.

Jag har nedan valt ut ett drygt dussin diagram och staplar som visar på svenskarnas uppfattning om Kina, och skrivit några egna kommentarer i fetstil. Rapporten går att läsa i sin helhet via UI:s hemsida.

Liksom undersökningen från PEW Research, så visar UI:s rapport att en försvinnande liten del av svenskarna har en positiv bild av Kina.

Så är fallet även när man uppger tilliten till Kina jämfört med andra länder; Kina hamnar här på en liknande nivå som Ryssland.

Ovanstående stapel gör det ännu tydligare hur svenskarna ser på Kina jämfört med ett dussintal andra länder. Endast Ryssland och Nordkorea har en mer negativ bild än Kina i Sverige.

Likaledes vill väldigt få svenskar att Sverige ska anpassa sig till Kinas utrikespolitik. På denna punkt är inställningen till Kina och Ryssland närmast identiskt bland svenskarna, medan den amerikanska utrikespolitiken ses som långt mer positiv.

Den kinesiska propagandan kring COVID-19 har inte alls slagit rot i Sverige, visar UI:s rapport. Det finns även fler staplar i rapporten som visar hur svenskarna inte alls upplever att Kina har varit någon hjälpande kraft under pandemins gång, vilket Peking försöker framställa sig som.

Inte heller vad gäller andra områden verkar den kinesiska propagandan bita särskilt effektivt. Tillståndet för mänskliga rättigheter bedöms av svenskarna vara sämre i Kina än i Ryssland.

Mot denna bakgrund så är det kanske inte särskilt lustigt att betydligt fler svenskar vill att den svenska utrikespolitiken gentemot Kina ska fokusera på mänskliga rättigheter och demokrati, snarare än bara handel och investeringar.

Svenskarna vill heller inte se några kinesiska aktörer i 5G-nätet, trots Huaweis intensiva försök att ändra på myndigheternas förbud mot Huawei och ZTE.

Mindre än tre procent av de svarande anser att Sverige är att skylla för den dåliga diplomatiska relationen som just nu råder med Kina.

Den dåliga relationen beror till stor del på Kinas hantering av Gui Minhai. De svarande är i sin tur heller inte alls nöjda med regeringens relativt försiktiga hantering av fallet.

Trots den negativa uppfattningen om Kina, så motsätter sig svenskarna fortfarande drastiska åtgärder som att utvisa landets kontroversielle ambassadör.

Något fler ställer sig dock positiva till att svenska städer avslutar relationen som systerstad med kinesiska städer, även om en majoritet av de svarande heller inte anser detta vara positivt eller saknar uppfattning i frågan.

På en punkt verkar Kinas propaganda eller åtminstone tillvägagångssätt dock röna framgångar. Trots att USA:s BNP fortfarande är mycket större än Kinas, så upplever fler svenskar att Kina är mer ekonomiskt kraftfulla än USA. Detta var också en uppfattning som var vanlig bland många länder i undersökningen från PEW Research.

Den kinesiska kulturen fortsätter även att vara mer lockande för svenskar än den ryska, även om man ännu inte når upp till amerikanska eller europeiska nivåer.

Bland de olika politiska partierna i Sverige råder ingen dramatisk skillnad i synen på Kina. Det är dock värt att notera att Socialdemokraterna, det enda regeringspartiet i diagrammet ovan, har den mest positiva inställningen till Kina.

UI drar flera slutsatser i rapporten, som alltså kan läsas via institutets hemsida.

Själv kan jag tycka att politiker eller beslutsfattare som läser denna rapport kanske kan finna det särskilt intressant att många svenskar föredrar mänskliga rättigheter snarare än ekonomi som fokus i politiken gentemot Kina, samt att man inte vill veta av kinesiska företag i viktig infrastruktur samt nu verkar se landet som en lika allvarlig geopolitisk fiende som Ryssland.

Published on

Nya kinesiska teorier: Så togs COVID-19 till Kina från andra länder

Redan i mars skrev jag här på InBeijing om hur kinesiska diplomater och medier försökte övertyga omvärlden om att COVID-19 inte först uppstod i Kina. Teorierna som landets utrikesministerium torgförde den gången, inkluderade att den amerikanska militären skulle ha fört med sig viruset till Kina under i samband med ett idrottsevenemang.

Nu i november har man prånglat ut ett annat narrativ, nämligen att COVID-19 först skulle ha kommit till Kina via importerad fryst mat.

Redan i början av november rapporterade statliga kinesiska medier att man hittat corona i bland annat importerat fläskkött, och senare även i fiskprodukter från Ryssland och Norge.

Några dagar efter de första rapporterna offentliggjordes nya regler och restriktioner för att begränsa importen av frysta matvaror.

Den är högst otroligt att coronavirus kan färdas mellan kontinenter via fryst mat; mer om det senare. Men den senaste veckan har det gått upp för många varför kinesiska myndigheter uppgett att man hittat COVID-19 i matimporter och sedan gett saken maximal uppmärksamhet genom att införa nya importrestriktioner.

Med hjälp av en rad forskare, framhåller man nu detta nämligen som bevis på att viruset sannolikt inte alls uppstod i Kina, utan kom till landet via importerade frysvaror.

Denna teori sprids nu på högvarv av landets statliga medier. Som vi kan se via nedanstående tweet så sker detta nu på engelska, efter att redan ha skett på kinesiska i en utsträckning som gör att en stor del av landets befolkning tror att COVID-19 är någonting utländskt som drabbat Kina.

Jag har till och med sett tweet från anställda på det statliga tv-nätverket CCTV, som menar att omvärlden ska vara tacksamma gentemot Kina, som ju först upptäckte viruset trots att det sannolikt kom utifrån. Annars hade spridningen kunnat bli ännu värre!

Givetvis har även kinesiska diplomater stämt in i kören. Bland andra USA, EU, Kanada och Nya Zeeland har framfört klagomål om de nya restriktionerna på import av fryst mat, samt den metodik som använts för att komma fram till slutsatsen att det finns COVID-19 i de importerade matvarorna.

Detta ledde i sin tur till att det kinesiska utrikesministeriets talesman Zhao Lijian vid en presskonferens kallade klagomålen för ”grundlösa anklagelser”, och menade att åtgärderna är nödvändiga för att följa den kinesiska andan att prioritera liv och allmänhetens hälsa allra högst.

Detta ger alltså en händelsekedja av desinformation som ser ut enligt följande:

* Uppge att det finns COVID-19 i importerade matvaror
* Blås upp saken genom att införa nya importregler
* Få en rad forskare och ”experter” att säga att viruset importerats till Kina
* Använd statliga medier och diplomater för att sprida teorin

Som uppgavs i en av tweeten ovan, så har delar av den kinesiska allmänheten redan börjat tro på detta. Nästa steg är sannolikt att försöka få experter och myndigheter i andra länder, samt WHO, att erkänna att det kan ligga något bakom denna teori.

Kan det då stämma att COVID-19 först kom till Kina via importerade frysvaror? Även om detta inte kan uteslutas, så är dock risken minimal, enligt experter som Associated Press intervjuat om saken:

“It is possible and may represent some risk, but it’s certainly at the lower end of risk for transmission,” he said. “We know low temperatures do stabilize the virus. Nonetheless, I think things which have been transported and surface transmission — there’s a low risk of it.”

A positive test “doesn’t indicate infectious virus, just that some signal from the virus is present on that surface,” said Andrew Pekosz of Johns Hopkins University’s Bloomberg School of Public Health.

“I’ve seen no convincing data that SARS-CoV-2 on food packaging poses a significant risk for infection,” he said.

Flera har även påpekat det underliga i att det endast är Kina som har hittat spår av COVID-19 i importerade frysta matvaror. Några liknande rapporter har inte kommit från något annat land i hela världen.

Vidare noterar Reuters att denna teori sprids medan WHO:s egna experter fortfarande inte tillåts besöka den marknad i Wuhan där viruset tros ha uppkommit, trots otaliga förfrågningar att så få göra.

UPPDATERING

Se nedan utdrag från artikeln ”New theories call for global COVID origin-tracing efforts” i tidningen Global Times, som ges ut av partitidningen Folkets dagblad, samt kommentarer från senaste upplagan av Bill Bishops nyhetsbrev Sinocism:

While the WHO has indicated there may be more than one patient zeroes as coronavirus has been identified in many different countries and said they plan to send experts to China to investigate the virus origin, Chinese experts noted that the virus origin has become a problem requiring global cooperation as multiple theories pointed to the need for global efforts to solve the puzzle.

(…)

”We are the first to invite WHO experts in for origin-tracing cooperation.” Zhao said, adding that ”We hope all relevant countries will adopt a positive attitude and cooperate with WHO like China does, making contributions to global origin-tracing and anti-epidemic cooperation.”

The remarks came at a time when more evidence points to the existence of the virus long before the Wuhan outbreak. WHO experts also hinted that there are more than one patient zeroes.

There may be more than one cases of patient zero in some situations, because there may be more than one species breach. We’re increasingly seeing that viruses have been identified in many different countries, Mike Ryan, the WHO’s top emergencies expert said at a Monday press briefing.

(…)

In March and summer, the origin tracing of the virus was focused on China, but more and more evidence, plus WHO’s latest speculation on patient zero, suggested that more professionals are beginning to realize that Wuhan is the place the disease was first identified, but probably not the place where the virus originated from, Zeng Guang, chief epidemiologist of the Chinese Center for Disease Control and Prevention, told the Global Times on Tuesday.

China’s mechanism of detecting pneumonia for unknown reasons helped Wuhan identify the new infectious disease and virus. But the fact that it can sweep the world in such a short period of time is a strong indication that the novel coronavirus may have existed in multiple places for uncertain periods of time, Zeng said.

”When and where did the virus start circulating? Tracing the virus cannot answer all questions, but it is very likely that the virus had co-existed in multiple places before being spotted in Wuhan,” Zeng noted.

(…)

A new study by the National Cancer Institute of Milan recently found the novel coronavirus in blood samples collected in October 2019, and previous research led by the University of Barcelona showed the presence of the virus in samples of sewage in the city in March 2019.

”Those academic studies should be part of seeking virus origins. If we could combine the efforts of scientists across these countries and call on them to participate in the scientific investigation, we might be much closer to the truth on the virus’ origin,” Wang Guangfa, a respiratory expert at Peking University First Hospital, who had been to Wuhan in the early stage of the outbreak, told the Global Times on Tuesday.

Wang said the WHO-led origin tracing should be done in any country being stricken by the epidemic, including Italy, Spain, other European nations and the US.

Comment: This looks to be a much more sophisticated effort to sow doubt about the origin than the earlier claims it came from a US soldier. Will the WHO go along? And why have Taiwan and New Zealand, two countries that import lots of cold-chain frozen foods, not detected the virus on imported frozen items or traced any new outbreaks to such imports?

Published on

Vad vi kan förvänta oss av Joe Bidens Kinapolitik

Gårdagens nyhetsbrev till prenumeranter av InBeijing Premium hade ett visst fokus på vilken slags politik Joe Bidens nya administration kan tänkas bedriva mot Kina. I dag har jag även intervjuats om samma ämne i podcasten Amerikanska nyhetsanalyser.

Då jag alltså läst en del om saken de senaste dagarna, tänkte jag också här på InBeijing sammanfatta den Kinapolitik som vi kan förvänta oss under Joe Bidens presidentskap.

Biden var som bekant vicepresident under Barack Obama, vars administration 2011 lanserade ”Pivot to Asia”, en policy som gick ut på att flytta diplomatiska och militära resurser från Mellanöstern för att istället fokusera på Asien. Kinas ökade inflytande i regionen var den främsta anledningen till beslutet.

Bland regionens politiker – liksom de flesta amerikanska förståsigpåare – så framstår denna policy dock i dag som en besvikelse. Utvecklingen i Östasiens prioriterades inte på det vis som den förtjänade, och under Obamas tid vid makten kunde Kina relativt obehindrat flytta fram sina positioner genom att exempelvis militarisera stora delar av Sydkinesiska havet.

Vicepresident Biden var i regel motvillig att agera proaktivt med militära medel i Östasien. Han var istället av uppfattningen att Ryssland var den stora fienden, alltmedan Kina beskrevs som en viktig samarbetspartner.

Detta var ett tankemönster som Biden sedan fastnade i, vilket inte minst märktes i ett uppmärksammat tal så sent som i maj i fjol. Där sade Biden – som då var presidentkandidat – att Kina inte kommer äta USA:s gratislunch (free lunch), eftersom landet inte är någon match (competition) för USA.

”They’re not bad folks, folks”, försäkrade Biden vidare i talet som i efterhand kom att kritiseras som en grov underskattning av de utmaningar och hot som den kinesiska regimens framfart utgör.

Kuriosa: Joe Biden och Xi Jinping träffades personligen och samtalade i flera timmar då de båda var vicepresidenter

Men sedan dess har det dock hörts andra ljud från Joe Bidens skälla. En av hans rådgivare säger till The Economist att man under valkampanjen har ”programmerat om” Biden vad gäller Kina. Något som alltså har märkts på den kommande presidentens retorik.

Under årets gång har Biden exempelvis kallat Xi Jinping för en buse (thug) som inte har ett demokratiskt ben i kroppen, och lovat att vara ”tuff” mot Kina. Biden har själv kallat de politiska fånglägren i Xinjiang för ”koncentrationsläger”. Hans kampanj beskrev förföljelsen av religiösa minoriteter i regionen som ”folkmord”, vilket faktiskt är tuffare retorik än vad Donald Trumps administration använt i frågan.

Joe Bidens inställning till Kina i dag framstår alltså som diametralt annorlunda från hans tid som vicepresident, eller för den delen bara jämfört med ett och ett halvt år sedan. Det finns givetvis anledningar till detta utöver den ovannämnda ”omprogrammeringen”.

Dels har den kinesiska regimens framfart blivit ännu mer aggressiv sedan dess, inte minst med tanke på utvecklingen i Hongkong och de numera överväldigande bevisen för de fruktansvärda övergreppen mot etniska minoriteter i Xinjiang. Dels har uppfattningen om Kina blivit alltmer negativ i USA, vilket givetvis är en konsekvens av just denna framfart.

Den amerikanska allmänheten har aldrig haft en mer negativ uppfattning om Kina än i dag, vilket jag skrev närmare förra månaden under rubriken ”PEW Research: Rekordlågt anseende för Kina och Xi Jinping i omvärlden”.

Vidare är misstänksamheten mot Kinas kommunistparti nu djup inom båda partierna och i kongressens båda kamrar; framför allt senaten är mer kritisk mot Kina än kanske någonsin tidigare.

Liksom i många andra demokratier, så har bilden av Kina blivit tydligt mer negativ i USA på senare år. Grafik från PEW Researchs senaste undersökning i frågan.

Dessa strömningar måste Joe Biden som president givetvis förhålla sig till. Det finns helt enkelt ingenting för honom att tjäna på att återgå till samma slags eftergivenhet som rådde under Barack Obamas tid vid makten.

Det är därmed läge att slå fast att såväl Trump som Biden vid det här laget är på det klara med att Kina utgör en allvarlig utmaning mot såväl freden i Östasien som USA:s status i världen. Låt oss därför istället titta närmare på den politiska strategi som Bidens administration kan tänkas bemöta detta med.

Detta med betoning på ordet ”tänkas”. För det är viktigt att fastslå att Joe Biden ännu inte har formulerat någon konkret Kinastrategi. Analyser baseras på uttalanden under kampanjen, samt information från hans rådgivare och andra personer som arbetat nära den kommande presidenten.

Med det sagt, så kommer den stora skillnaden sannolikt ligga i multilateralism kontra unilateralism. Medan Donald Trump ofta skred till verket mot Kina på egen hand, så förväntas Joe Biden fokusera på att skapa en enad front med andra demokratiska eller likasinnade länder för att agera mot Kina.

Om detta skriver The Economist uttömmande denna vecka, bland annat i en ledarartikel med rubriken ”The China strategy that America needs”. I texten talar tidningen om ”ett andra kalla krig”, vilket är ett utryck som allt oftare används för att beskriva situationen mellan USA och Kina.

Det är dock viktigt att förstå att detta är ett kallt krig som till skillnad mot det förra inte ännu handlar om ren och skär militärmakt. Det handlar snarare främst om högteknologi och diplomati.

Att skapa ”en allians” mot Kina innebär alltså i första hand inte att ställa stridsvagnar och missiler vid landets gräns. Det handlar istället om att tillsammans se till så att Kina inte blir världsledande inom högteknologi; något som i förlängningen även skulle innebära att landet kan tillverka avancerad militär hårdvara och utöva ytterligare diplomatiska påtryckningar när man inte får sin vilja genom.

För att ta en enkelt exempel så är det tack vare sanktioner som införts under Trumps tid vid makten, svårare för kinesiska aktörer att köpa halvledare och andra avancerade komponenter som Huawei och en rad andra företag behöver för sin tillverkning. En av det kinesiska kommunistpartiets absoluta topprioriteringar är därför att bli högteknologiskt självförsörjande, genom att på egen hand tillverka denna sofistikerade teknik.

Halvledare kan verka små och obetydliga. Men det är kring teknik som denna som det ”andra kala kriget” till stor del handlar om.

Snarare än att rada upp militära styrkor, så skulle en allians mot Kina syfta till att undvika att förse Peking med denna teknik. För detta skulle USA, EU, Storbritannien, Japan, Sydkorea, Taiwan, Australien, Kanada och andra länder behöva samarbeta inom en rad områden.

Under Donald Trumps tid vid makten har dock relationen mellan framför allt USA och EU kännetecknats av käbbel kring delning av känslig information, regler om företagsförvärv, handelstullar, samarbete inom forskning och andra frågor där man skulle kunna koordinera sin politik för att behålla det teknologiska försprånget till Kina.

De flesta bedömare är eniga om att Joe Bidens Kinapolitik kommer landa någonstans emellan Barack Obamas strategiska försiktighet och Donald Trumps fokus på konfrontation. Hur skulle det då se ut i praktiken?

Om vi som exempel tar Taiwan, där jag är bosatt, så kommer USA sannolikt att fortsätta sälja vapen hit samt försvara Taiwan i ord och handling mot kinesiska militära aktioner. Däremot kommer Joe Bidens administration förmodligen inte skicka fler höga tjänstemän på besök hit, vilket av många upplevs som en onödig provokation.

Ett annat exempel är de handelstullar som Trump unilateralt har infört mot Kina. Det är välkänt att Biden inte är någon förespråkare av denna slags tullar, och han kommer med största säkerhet inte att införa några nya. Samtidigt är det dock osannolikt att Biden skulle skrota dessa tullar; räkna med att de istället kommer användas som hävstång mot Kina under samtal om andra frågor.

Det är inte heller troligt att Biden kommer tillåta Huawei i amerikanska 5G-nätet, eller för den delen rekommendera andra demokratiska länder att så göra. Förbudet mot Huawei och sanktioner mot andra kinesiska företag eller enskilda tjänstemän som införts under Trump kommer till Pekings förtret att kvarstå.

Huawei är kanske det främsta exemplet på att Donald Trumps konfrontativa politik gentemot Kina inte har varit helt verkningslös. Hans administration förtjänar beröm för att med målmedvetna handlingar har satt käppar i hjulet för Huawei, och på flera andra andra vis identifierat och agerat eller talat klarspråk om de auktoritära utmaningar som Kina utgör.

Men samtidigt har Trump-administrationens agerande ofta framstått som ad hoc eller nästan slumpartat, i brist på någon större omfattande plan. Det är en sådan som många nu hoppas att Joe Bidens administration ska hamra ut för att fortsätta det arbete som Trumps dito påbörjade med breda penseldrag.

Provocerande retorik kring COVID-19 eller kommunistpartiet som ett hot mot mänsklighetens framtid kommer vidare sannolikt att utebli under Joe Biden. Till skillnad mot Trumps fokus på konfrontation inom alla områden, så hoppas Biden kunna samarbeta med Kina i frågor som klimat, global hälsa och nedrustning.

Som sagt så innebär detta alltså dock inte per automatik att Biden kommer vara svag och eftergiven mot Kina på viktiga punkter. Under Trumps fyra år vid makten har tvärtom så mycket skett, att det blir svårt för Biden att återgå till Obamas mer mjuka politik mot Kina om han så skulle vilja.

Förutom ovanstående negativa synsätt på Kina bland allmänhet och politiker, så har amerikanska departement och säkerhetsorgan fyllts med personal som även de har en misstänksam inställning till den kinesiska regimen. Alla de lagar och sanktioner som införts med udden riktad mot Kina avskaffas inte i första taget.

På tal om detta så kommer Joe Bidens utnämningar till poster som utrikesminister, handelsminister och nationell säkerhetsrådgivare spela en oerhört stor roll för kommande administrations Kinapolitik.

Det är viktigt att förstå att Kina inte kommer vara Bidens största prioritet. Tvärtom kommer den nya presidenten vilja ena landet efter det polariserande valet, bekämpa den pågående pandemin och få igång ekonomin. Många av presidentens ministrar och rådgivare kommer därför jobba mer med Kina än honom själv, särskilt i ett inledande skede.

Jag är ingen expert på amerikansk politik, men jag har uppfattat att utnämningen av Anthony Blinken till utrikesminister är ett betydligt alternativ än Susanne Rice då det kommer till Kina. Läs mer om vikten och alternativen bland ministrar och rådgivare i artikeln ”Second-chance saloon – Obama-era veterans will shape Joe Biden’s China policy” i The Economist.

USA:s nästa utrikesminister Anthony Blinken har beskrivits som en person vilken är på det klara med utmaningarna från Kina, och förespråkar byggandet av allianser för att bemöta dessa.

Tiotusenkronorsfrågan som många nu ställer sig är givetvis huruvida Joe Bidens Kinapolitik kommer vara mer effektiv än Donald Trumps. Det enkla svaret på denna fråga är: det beror på USA:s allierade.

Finns exempelvis viljan hos ett merkantilistiskt EU att göra gemensam sak med USA i frågor som enskilda medlemsländer inte finner särskilt viktiga, och därmed riskera handel och ekonomiskt samarbete med Kina?

Även om Europa alltid har prioriterat handel framför mänskliga rättigheter i relationen till Kina, så tyder flera uttalanden på att en större sådan vilja finns att gemensamt utöva påtryckningar mot Kina i dag än vad var fallet för fyra år sedan. Se exempelvis artikeln ”‘Europe is ready’ to team up with Joe Biden on China” i South China Morning Post.

Och med tanke på exempelvis Australiens pågående konflikt med Kina, så finns en tydlig grogrund av missnöje bland flera demokratier världen över för att gå samman mot Peking på flera frågor.

Förvänta er alltså inte att Joe Bidens nya administration kommer vara särskilt mjuk mot Kina. Förvänta er däremot att man kommer ändra strategi, från oförutsägbar konfrontation på egen hand till ambitionen att bygga en allians med likasinnade länder.

Hur pass framgångsrikt detta blir beror dels på i vilken utsträckning de så potentiella allierade nationerna är villiga att riskera sin ekonomiska relation till Kina, dels på i vilken utsträckning USA och övriga tänkbara allierade är redo att kompromissa sinsemellan för att få till stånd en sådan allians.

Vill du höra mig babbla om detta och mer i ljudformat istället? Lyssna då på dagens intervju med mig i podcasten Amerikanska nyhetsanalyser nedan.

Published on

Apple bland företag som motsätter sig lag mot tvångsarbete i Xinjiang

Affärsvärldens girighet och avkall på moral när det kommer till den kinesiska marknaden är ett ofta återkommande tema här på InBeijing. Nu i helgen märktes ytterligare ett extremt exempel på detta, då det uppdagades att Apple är ett av flera amerikanska företag som motsätter sig Uyghur Forced Labor Prevention Act i sin nuvarande form.

Detta lagförslag är en av många reaktioner i USA mot förföljelsen av uigurer och andra etniska minoriteter i regionen Xinjiang. Det syftar till att hindra amerikanska företag från att använda sig av tvångsarbete och barnarbete, efter rapporter om att regionens muslimer tvingas arbeta vid fabriker som förser utländska och multinationella företag med produkter.

I en artikel med rubriken ”Apple is lobbying against a bill aimed at stopping forced labor in China” uppmärksammar Washington Post hur lagförslaget i september röstades genom i representanthuset med den överväldigande majoriteten 406-3.

Nu när en omröstning ska ske även i senaten, har flera storföretag börjat lobba mot lagens innehåll. Washington Post har talat med två stycken medarbetare till amerikanska kongressledamöter som menar att Apple har varit drivande på denna punkt:

Apple is heavily dependent on Chinese manufacturing, and human rights reports have identified instances in which alleged forced Uighur labor has been used in Apple’s supply chain.

The staffers, who spoke on the condition of anonymity because the talks with the company took place in private meetings, said Apple was one of many U.S. companies that oppose the bill as it’s written. They declined to disclose details on the specific provisions Apple was trying to knock down or change because they feared providing that knowledge would identify them to Apple. But they both characterized Apple’s effort as an attempt to water down the bill.

What Apple would like is we all just sit and talk and not have any real consequences,” said Cathy Feingold, director of the international department for the AFL-CIO, which has supported the bill. “They’re shocked because it’s the first time where there could be some actual effective enforceability.”

Apple har betalat lobbyingföretaget Fierce Government Relations för att arbeta mot det nya förslaget, vilket först rapporterades av The Information förra månaden. Men detta är första gången medarbetare i kongressen kommer ut och berättar att lobbyingen för att stoppa lagen om tvångsarbete nu de facto äger rum samt i vilken form.

Vilket framkommer i ovanstående citat så handlar det från Apples håll alltså främst om att försöka utvattna lagförslaget, som skulle kräva att amerikanska företag garanterar att deras produkter inte har tillverkats med hjälp av tvångsarbete i eller av etniska minoriteter från Xinjiang. Lagen ger även myndigheterna större befogenheter än tidigare att straffa företag som påkoms tjäna på tvångsarbete.

Andra företag som Costco, Coca-Cola och Patagonia har lobbat för att få sina namn strukna ur lagförslaget, som alltså nämner flera företag vid namn. Vad gäller antal företag som riskerar drabbas av lagen, så ligger textindustrin och matproduktion nämligen i topp.

Men Apple är ett större och mer mäktigt företag, som istället försöker ändra på hela lagtexten, även fast man där inte nämns vid namn. Trots att Washington Post citerar såväl Apples vd som talesman motsätta sig dessa aktiviteter, så finns det flera tecken på att företagets produkter innehåller inslag av tvångsarbete utfört av etniska minoriteter i Xinjiang.

I mars i år släppte den australiensiska tankesmedjan Australian Strategic and Policy Institute (ASPI) en rapport som jag skrev närmare om här på InBeijing under rubriken ”Ny rapport: Muslimska tvångsarbetare tillverkar åt H&M och Electrolux i Kina”.

I rapporten framkom att tusentals uigurer med tvång överförs till andra delar av Kina för arbete, bland annat vid ett företag vid namn O-Film som tillverkar mobilkameror för Apple. O-Film tillverkar även produkter åt företag som Dell, HP, Amazon och General Motors.

Apples vd Tim Cook besökte en av O-Films fabriker i slutet av 2017. På plats poserade han för fotografier, och gav på kinesiska sociala medier O-Film beröm för dess arbete med kameror till Apples senaste modeller.

ASPI:s rapport visar även hur 560 arbetare från de politiska fånglägren i Xinjiang 2019 överfördes till provinsen Henan varav flera hamnade hos Foxconn, som är Apples största och viktigaste leverantör i Kina. Närmare hälften av alla Apples senaste telefoner, surfplattor och datorer tillverkas enligt uppgift i Foxconns fabriker i Henans provinshuvudstad Zhengzhou.

Detta är bara två exempel som nämns i ASPI:s rapport och andra sammanhang, av hur kinesiskt tvångsarbete potentiellt används för att framställa en väldigt stor del av Apples produkter. En ny lag som belägger tvångsarbete med konsekvenser skulle bli krånglig och kostsam för Apple, som nu därför lägger stora resurser på att ändra lagens innehåll.

Apple är inte det enda företaget som försöker bagatellisera eller förneka risken att etniska minoriteter sätts i tvångsarbete för att tillverka dess produkter. I förra veckans upplaga av InBeijing nyhetsbrev, uppmärksammade jag en kontroversiell intervju som BBC genomförde med Stephan Wollenstein, Volkswagens vd i Kina.

Wollenstein försvarade företagets beslut att fortsätta tillverka bilar vid sin fabrik i Xinjiang, där ungefär en fjärdedel av de 600 anställda är etniska minoriteter. Även om Wollenstein inte kan utesluta att dessa inte har suttit i några av regionens politiska fångläger, så hävdar han med bestämdhet att tvångsarbete inte förekommer vid fabriken i Xinjiang.

Kinesiska rapporter gör även gällande att Volkswagen samarbetar med säkerhetstjänst och paramilitär i Xinjiang. Bland annat ska ”patriotisk utbildning” bedrivas vid fabriken, som också donerat fordon till Folkets beväpnade polis, en paramilitär gren av Kinas polisstyrka.

Liksom Volkswagen så har Apple en lång historia av att samarbeta med och ställa sig in hos Kinas regim. Maya Wang vid Human Rights Watch säger därför till Washington Post att hon inte alls är överraskad att Apple försöker utvattna ett lagförslag gällande mänskliga rättigheter i Kina, genom lobbying som hon kallar ”samvetslös”.

Published on

Lista med 14 ”missnöjespunkter” från Kinas ambassad retar upp Australien

Kina och Australien har legat ordentligt i luven på varandra under årets gång. Jag skrev redan i våras här på InBeijing om hur Australien tog intiativ till en internationell utredning angående uppkomsten av COVID-19, samt hur Kina på grund av detta införde importstopp av australiensiskt nötkött och hotade med strafftullar på en rad andra varor.

Jag har sedan följt konflikten länderna emellan bland annat i mitt nyhetsbrev för prenumeranter. Där utvecklade jag tidigare denna månad hur och varför kinesiska myndigheter uppgav att landet nu inte kommer ge sina importörer tillstånd att ta emot några varor alls från Australien.

Uppgifterna möttes med stor oro bland allt från hummerfiskare till vinodlare och jordbrukare i Australien. Omkring en tredjedel av landets totala exporter går nämligen till Kina.

Hoten om inställda exporter levererades tidigare denna månad tillsammans med uppmaningar från Kinas utrikesministerium till Australien att ställa saker och ting till rätta.

Men australiensiska myndigheter inte har agerat på det vis som den kinesiska regimen vill. Därför gick Peking denna vecka ett steg längre i sina påtryckningar mot Canberra, genom att Kinas ambassad utfärdade en lista med 14 punkter där man är missnöjda med Australiens beteende.

Ambassadens lista publiceras i sin ursprungliga form av bland annat Sydney Morning Herald:

För de läsare som inte vill plöja genom den engelska texten ovan, sammanfattar jag nedan de 14 spunkter som listan innefattar. Kina uttrycker ”missnöje” för att Australien:

1) Granskar och stoppar vissa kinesiska investeringar och förvärv.
2) Stänger Huawei och ZTE från sitt 5G-nät.
3) Har stiftat en lag om utländsk påverkan som uppleves riktad mot Kina.
4) Har nekat visum till vissa kinesiska akademiker och forskare.
5) Försöker blidka USA genom att föreslå internationell utredning kring COVID-19.
6 Uttrycker sig i frågor som Xinjiang, Hongkong och Taiwan samt ”leder ett korståg” mot Kina i multilaterala forum.
7) Uttalar sig i FN om Kinas aktiviteter i Sydkinesiska havet.
8) Sprider ”amerikansk desinformation” om COVID-19.
9 Granskar investeringar relaterade till de nya sidenvägarna.
10) Finansierar tankesmedjor som sprider ”lögner” om Xinjiang och kinesisk infiltration, i syfte att vända den allmänna opinionen mot Kina.
11) Genomsökt kinesiska journalisters hem.
12) Anklagat Kina för cyberattacker, ”utan bevis”.
13) Har enskilda parlamentariker som kritiserat Kinas kommunistparti och politiska system.
14) Har medier som ägnar sig åt ”ovänlig och antagonistisk” rapportering om Kina, vilket förgiftar den bilaterala relationen.

Saken blir inte bättre av att den kinesiska ambassaden med flit läckte listan till australiensiska medier, efter att premiärminister Scott Morrison i veckan undertecknat en försvarspakt med Japan som varit utarbetats under sex års tid.

”Kina är argt. Om du vill att Kina ska vara din fiende, så kommer Kina att vara din fiende”, sade en kinesisk tjänsteman till Nine News i samband med att man läckte ovanstående missnöjespunkter.

Flera analytiker och akademiker har reagerat på listans innehåll och de bakomliggande hoten. Förutom att punkterna i själva verket skulle innebära avkall på Australiens självstyre, noteras att många av de saker som Kina anklagar Australien för, ägnar man sig även åt på egen hand:

Oavsett hur man vänder och vrider på saken så är det tydligt att Australien är mer ekonomiskt beroende av Kina än kanske någon annan västerländsk demokrati. Det beror dels på den omfattande exporten till Kina, dels på antalet kinesiska studenter vid landets universitet och storleken på den kinesiska diasporan i Australien.

Det är därför inte långsökt att se Kinas påtryckningar mot Australien som en slags förvarning för hur länder som hamnar i beroendeställning till regimen i Peking kan komma att behandlas i framtiden. Det är därför särskilt viktigt att följa vad Australiens regering har att säga om saken, samt vad dess agerande får för följder.

Kinas myndigheter lägger hela skulden för den diplomatiska fejden på Australien. SBS News citerade i veckan det kinesiska utrikesministeriets talesman Zhao Lijian enligt följande:

Chinese foreign ministry spokesman Zhao Lijian has made it clear officials in Beijing will offer few compromises to resolve disputes.

He said Australia was responsible for the deterioration in ties, saying ”whoever started the trouble should end it”.

”I want to stress that the Australian side is completely aware of the crux of the decline of the bilateral relations,” Mr Zhao told reporters in China.

”We hope the Australian side should do more to improve the mutual trust and co-operation and enhance the comprehensive strategic partnership between the two countries.”

Men Australiens premiärminister Scott Morrison har från konfliktens första början varit benhård i sin ställning mot Kina – och fortsätter så vara trots de upptrappade hoten från kinesiskt håll.

Enligt Sydney Morning Herald sade Morrison under gårdagen att Australien inte kommer kompromissa vad gäller säkerhetsfrågor, yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter:

”I tell you one thing we won’t be doing, we won’t be compromising on the fact that we will set what our foreign investment laws are or how we build our 5G telecommunications networks or how we run our systems of protecting against interference Australia’s way we run our country,” Mr Morrison said on Thursday.

(…)

”I can tell you, in that list you would have seen, that apparently the media and freely elected politicians apparently aren’t allowed to speak their minds,” Mr Morrison said. ”We won’t be changing that in Australia either.”

Morrison avfärdade även anklagelserna om att man i flera frågor skulle agera på USA:s bevåg snarare än att fatta beslut på egen hand. Det skriver The Australian, som även citerar premiärministern under torsdagen säga att Kinas tilltagande aggressivitet mot landet beror på att ”Australien är Australien”.

Morrison försäkrade vidare i samma intervju under gårdagen att Australien kommer fortsätta agera i enlighet med sina intressen och värderingar, vilket inkluderar fria medier och folkvalda som tillåts tala uppriktigt.

Australiensisk media noterar även att regeringen sluter upp bakom sin premiärminister. Handelsminister Simon Birmingham säger förvisso att man värderar den bilaterala relationen med Kina och vill samarbeta inom områden där båda sidor har att vinna. Men han påpekar samtidigt att Australien aldrig kommer be om ursäkt för de lagar man stiftat angående exempelvis utländska investeringar eller telenätverk.

Man visar även i konkreta handlingar att man inte låter sig skrämmas. Så sent som i onsdags utfärdade Five Eyes ett kraftfullt uttalande om den senaste tidens utveckling i Hongkong. Underrättelsealliansen består av Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Kanada och USA.

Amerikanska myndigheter har visat stöd för Australien, bland annat i form av denna tweet från USA:s nationella säkerhetsråd under gårdagen:

Omvärldens agerande har utan tvekan stor betydelse i den diplomatiska fejd mellan Kina och Australien som urartat ytterligare denna vecka. Är andra västerländska demokratier redo att stödja Australien när Kina så oförblommerat använder sitt ekonomiska inflytande för att utöva politiska påtryckningar.

Fejden de båda länderna emellan kan även ses som ett lackmustest för hur framgångsrik denna kinesiska strategi egentligen är. Det är därför av största vikt vem som blinkar först. Om Australien går Kina till mötes, så är det bara förvänta sig ännu fler liknande påtryckningar mot andra länder i framtiden.

Bild på Dorjee Gyantsan i Göteborgs-Posten, som även förekommer i Safeguard Defenders artikel
Published on

Mer information om tibetanen som utvisades från Sverige efter att ha spionerat för Kina

I slutet av oktober fick ett spionfall som inte uppmärksammats nog här i Sverige sin upplösning. Detta i och med utvisningen av Dorjee Gyantsan, en etnisk tibetan som spionerat på den tibetanska diasporan i Sverige och Europa för det kinesiska säkerhetsministeriets räkning.

Fallet är ett praktexempel på det så kallade flyktingspionage som kinesiska myndigheter ägnat sig åt i ökad utsträckning under de senaste åren. Detaljerna kring Dorjee Gyantsan ger bra insikt i hur dessa spioner rekryteras, för att med morot och piska tvingas lämna information om andra flyktingar och etniska minoriteter från Kina.

Av någon anledning så har inga svenska medier skildrat detta fall lika ingående som rättsorganisationen Safeguards Defenders gjorde i en lång text denna vecka. Man har bland annat använt sig av dokument från svenska domstolar, då en av personerna bakom Safeguard Defenders är den svenska aktivisten Peter Dahlin som levde och verkade i Kina innan han fängslades och utvisades från landet i början av 2016.

Artikeln innehåller viss personlig bakgrund om Gyantsan, som flydde Tibet 1997 efter att ha deltagit i protester för utökat självstyre. Efter några år i Nepal fick han sedan flyktingstatus i Sverige, dit han flyttade 2002 för att påbörja sitt nya liv.

Detta liv blev dock inte riktigt som han tänkt sig, då han redan 2008 arbetade för Kinas säkerhetsministerium på svensk mark. Hans uppgifter bestod av att samla information om etniska tibetaner, inklusive deras familjer, levnadssituation och resplaner.

Gyantsans verksamhetsområde kom sedan att inkludera etniska tibetaner även i Danmark, Norge och Polen. Hans arbete verkar ha vuxit i omfattning – eller i alla fall tydlighet – med åren, då rättegången mot honom endast inkluderar arbete från tiden 2015 till 2017.

Det var nämligen i början av 2017 som Gyantsan arresterades av Säkerhetspolisen, för att året därpå dömas till 22 månaders fängelse. Som Safeguards Defenders påpekar, så innehåller domen mot honom en hel del intressant information om hur kinesiska myndigheter agerar för att värva spioner i norra Europa:

Dorjee said he first met with some who identified as a “China Daily journalist” in 2009 who approached him at a Tibetan gathering in Sweden after spotting him reading an article about the Dalai Lama. Court records on most of these activities are sealed, and available records simply show that this might be the same man he meets on trips on the popular Sweden-Finland ferry over the course of 2013 to 2015. A known MSS agent was at the time based out of the Chinese embassy in Helsinki. Dorjee was not charged with any crimes relating to this period.

(…)

Ferry trips, passing international waters, offered lots of gambling – blackjack was Dorjee’s favorite – and equally lots of booze, and these popular ferry rides were seemingly a way for the MSS to approach potential spies, both the ones to Finland and the ones to Poland. Dorjee said he regularly took the ferry by himself and with other Tibetan friends. He said he met lots of Chinese people on these trips. The relaxed environment apparently was an ideal setting for Chinese agents to sniff out targets. Dorjee meets a Chinese man gambling onboard the ferry. It’s not certain if this man is Lei Da. They gamble together, discuss business opportunities in India, and their common cultural heritage. Dorjee meets him three or four times on the Sweden-Finland ferry and later met him in Finland too.

Fallet visar bland annat att kinesisk spionverksamhet i Sverige även kan drivas utifrån, vilket förminskar risken att upptäckas. Exempelvis träffades Gyantsan aldrig sin kontakt inom Kinas säkerhetsministerium på svensk mark; mötena skedde istället i Finland och Polen.

Safeguard Defenders drar även paralleller till Babur Maihesuti, en etnisk uigur som dömdes för spionage i Sverige några år tidigare. Exempelvis var det samma person på det kinesiska säkerhetsministeriet som skötte kontakten med de båda spionerna.

Det var också samarbete mellan Säpo och polska myndigheter som ledde till att Gyantse kunde dömas. Allt detta visar alltså på vikten av koordinering mellan olika EU-länder för att hindra Kinas flyktingspionage.

Efter att Gyantse i maj i år avtjänat sin dom från 2018, så häktades han omedelbart på nytt av Säpo, som menade att han utgjorde ett hot mot Sveriges säkerhet. Beslutet att utvisa honom på livstid kom sedan alltså i slutet av oktober.

Det kan inte nog understrykas att Dorjee Gyantse bara är toppen av det växande isberg som Kinas flyktingspionage utgör. Så sent som i september åtalades en polis i New York vid namn Baimadajie Angwang för att spionera för den kinesiska regimens räkning.

Gyantse har enligt uppgifter fått bra betalt för att spionera åt Kinas säkerhetsministerium. Denna morot brukar även kombineras med piska, vilket jag bland annat skrivit närmare om för följande medier:

”China Ramps Up Spying Efforts Against Refugees” (Taiwan Sentinel, mars 2017)
”Kina spärrar in muslimer i läger” (Fokus, juni 2018)
”Så skolas Kinas muslimer om” (Amnesty Press, augusti 2018)

Särskilt det sista reportaget ovan, det för Amnesty Press, innehåller flera vittnesmål om hur Kinas ambassad och andra myndigheter kontaktat uigurer på svensk mark för att tvinga dem att spionera på andra uigurer, med hot om att deras släktingar i Kina annars kommer råka illa ut.

Fallet Dorjee Gyantsee är dock viktigt i och med den stora mängd information om hur flyktingspionaget bedrivs som domen ger vid handen. Se domen i Södertörns tingsrätt från 2018 samt häktningsframställan från 2017 nedan.

1 2 3 … 10