Åtalet mot Anna Lindstedt del 6: Ambassadörens försvar

Det är nu en dryg månad innan den uppmärksammade rättegången mot Sveriges tidigare Kinaambassadör tar sin början 19 mars. I min serie om detta åtal har jag bland annat skrivit om de inblandade kinesiska agenterna, och den kritik som Anna Lindstedts chefer och kollegor ger henne i förhör med SÄPO.

SÄPO:s förundersökning innehåller givetvis även förhör med Lindstedt själv, samt ett längre utlåtande av hennes advokat Conny Cedermark. Därför tänkte jag i dag skriva närmare om det försvar som de har utarbetat inför den stundande rättegången.

Vidare tänkte jag även skriva kort om argumentationen hos några av de personer som öppet har kommit ut för att försvara Lindstedt, eller åtminstone fördöma rättegången mot henne. Inte helt överraskande så är flera av dessa individer själva ambassadörer.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 6: Ambassadörens försvar

En stor del av de försvarspunkter som Anna Lindstedt och hennes advokat Conny Cedermark kommer förlita sig på under rättegången handlar om missförstånd och dålig kommunikation från Utrikesdepartementets sida.

Den huvudsakliga kritiken mot Lindstedt har ju bestått av att hon handlat på egen hand, utan att på förhand ha berättat för UD om det möte hon lurade Angela Gui till Stockholm för att delta i under slutet av januari i fjol.

Men Lindstedt hävdar nu till sitt försvar att hon redan informerat chefer och kollegor om ett planerat möte mellan Angela Gui och affärsmannen Kevin Liu. Detta via ett mail 18 januari, alltså en knapp vecka innan de ödesdigra mötena ägde rum.

Mailet i fråga finns med i SÄPO:s förundersökning, även om delar är det är maskerat. (Se bild överst i denna artikel.) Detta mail innehåller fem punkter, varav den fjärde lyder enligt följande:

Professor Liu, som samarbetat med Sverige i många år och även brinner för svenskt-kinesiskt kulturutbyte, har bestämt sig för att erbjuda Angela Gui någon form av anställningsförhållande och har bett mig facilitera ett möte. I syfte att stärka relationerna vill även Liu etablera ett utbyte med svenska sinologer såsom Cecilia Lindqvist och Torbjörn Lodén.

Även om detta mail saknar ytterligare detaljer angående ett eventuellt möte – exempelvis potentiellt datum eller tidpunkt – så menar Lindstedt att hon i och med mailet redan förankrat mötet hos sina chefer.

Lindstedt menar att ovanstående mail “i ganska stor detalj” beskriver kontakter och ingångar inför mötet. Vidare väljer hon att tolka uteblivna svar från chefer och kollegor som att det inte var någon som hade invändningar emot ett sådant möte, låt vara att det alltså ägde rum mindre än en vecka senare och i största hemlighet.

Lindstedt framhåller också själva jobberbjudandet som mötets huvudpunkt. Då SÄPO frågar menar hon att det borde varit “underförstått” i mailet att mötet även skulle handla om Gui Minhai. Hon ”bedömde inte vid det tillfället att det var så lämpligt eller önskvärt” att utveckla för sina chefer i Stockholm om hur mötena skulle ske i detalj.

Lindstedt medger i förundersökningen att hon visserligen hade kunnat förmedlat allt detta mer tydligt. Samtidigt säger hon sig – föga ödmjukt – nu vara utsatt för “omvänd bevisföring”, genom att hennes tydlighet i andra situationer nu vänds emot henne.

Från förundersökningen: Anna Lindstedts argumentation kring det mail hon skickade 18 januari.

Detta till synes obetydliga mail från 18 januari har sannolikt en nyckelroll att spela i rättegången. Lindstedt kommer nämligen framhålla det som “bevis” för att hon underrättat sina chefer på förhand om de möten hon nu står åtalad för.

Det är också intressant att UD fick reda på dessa möten inte från Lindstedt själv, utan via ett telefonsamtal från Angela Gui samma helg som fadäsen inträffade.

I förhören med SÄPO uppger Lindstedt att anledningen till den uteblivna rapporten grundade sig i en rädsla för att hennes telefon skulle vara avlyssnad. Alltså samma telefon, får man anta, som hon tidigare använt för att regelbundet kommunicera med Angela Gui om hennes fars fall.

Meningsskiljaktigheter och “missförstånd”

Det finns en poäng i det försvar som Anna Lindstedt och hennes advokat driver, som i själva verket skulle kunna räcka för att undvika fallande dom.

För som jag skrev i mitt förra inlägg i denna serie, och som Expressen noterar i artikeln “Kinahaveriet går hela vägen upp i toppen“, så verkar det vara fruktansvärt problematiskt att kommunicera på varandra inom UD.

Termen “UD-språk” förekommer i SÄPO:s förundersökning, och kan inte tolkas på något annat vis än att man inom departementet inte talar med varandra på ett vis som är tydligt nog. Expressen skriver:

Kabinettssekreterare Annika Söder, som var Margot Wallströms närmsta medarbetare, medger i förhöret att departementsledningens agerande kanske framstår som ”väldigt märkligt”: ”Vi har ju en väldigt speciell kultur.”

Den ”speciella kulturen” verkar yttra sig i en närmast parodisk oförmåga att uttrycka sig i klartext, parat med uselt ledarskap.

Istället för att rakt och tydligt säga till ambassadören att hon inte fick ha kontakt med Angela Gui för att hon betett sig oprofessionellt, skickades ett mejl där det stod att den konsulära avdelningen i Stockholm ”huvudsakligen” skulle sköta kontakterna med de anhöriga.

När personalchefen upplyser Anna Lindstedt om att hon ska lämna Kina i förtid, är det med orden att Lindstedt ”har gjort ett bra jobb” men att man ”behöver en ny person på plats”. Inte ens på en rak fråga (”Har jag gjort något?”) redogör chefen för kritiken. Det är ett utmärkt exempel på ryggradslöst ledarskap.

Expressen bygger delar av sin text på min rapportering här på InBeijing, som de också föredömligt hänvisar till i sin ledarartikel. Exemplen på “UD-språk” och oförmågan att inom en av våra viktigaste myndigheter tala ur skägget är otaliga i SÄPO:s förundersökning.

Det blir nästan både pinsamt och långrandigt att rada upp alla dessa exempel här. Men då Lindstedt i förhör säger: ”Alltså jag kan inte vid något tillfälle påminna mig om att det skulle ha kommunicerats tydligt några särskilda riktlinjer för det här fallet”, så har hon säkert inte alldeles fel.

En av de typiskt otydliga instruktionerna som Lindstedt har fått uppifrån är att kontakten med anhöriga – alltså i detta fall Angela Gui – ”i huvudsak” ska skötas från Stockholm. Lindstedt uppger dock att hon inte uppfattat detta som att hon ska sluta kontakta Angela helt, utan att kontakten kan ske såväl från Stockholm som från hennes håll.

Likaledes har Jon Åström Gröndahl, konsulär chef på UD, via mail understrukit att grundprincipen är att anhörigkontakter ska skötas från Stockholm. Lindstedt kommenterar i förundersökningen detta med att hon inte fått något tydligt skriftligt och muntligt besked om detta, samt att hon var på semester när det mail som kan sägas vara tydligast skickades ut.

Bristen på rak ordergivning inom UD har alltså resulterat i en rad krystade antydningar som Lindstedt på laglig väg relativt enkelt kan förklara bort. Ord står mot ord, tolkning mot tolkning, samtidigt som bevisbördan ju ligger på åklagarsidan.

Lindstedt förstår givetvis detta. I förhören är hon självsäker nog att säga att allt detta känns som en ”efterhandskonstruktion” – som att någon inom UD eventuellt har tyckt men inte framfört att Lindstedt ska sluta kontakta Angela Gui.

Hon säger vidare – med rätt eller orätt – att det inom UD inte är ovanligt med avsaknad av en öppen och bra dialog i svåra frågor.

Förhandling eller inte förhandling?

Eftersom åtalspunkten “egenmäktighet vid förhandling med främmande makt” ju förutsätter att någon form av förhandling har ägt rum, så vill försvaret givetvis mena att något förhandlingsläge aldrig uppstod under de möten som Anna Lindstedt var med och arrangerade.

Angela Gui har under sina förhör med SÄPO uppgett att John Meewella sagt att Kevin Liu var på Kinas ambassad i Stockholm med “direktlinje till Peking” för att förhandla om hennes fars frigivning. Enligt Angela inte bara hörde ambassadör Lindstedt detta; hon uppmuntrade dessutom Angela att gå med på planen.

Men till SÄPO säger Anna Lindstedt att hon inte minns något sådant påstående, och heller inte kan föreställa sig att det existerat någon direktlinje till Peking. ”Jag kan inte gå in på om jag sagt det ena eller det andra, men jag känner inte igen den formuleringen”, är ett typiskt svar från Lindstedt i förundersökningen.

Från förundersökningen: Lindstedts svar när SÄPO återger Angela Guis berättelse om att Kevin Liu åkt till Kinas ambassad för att förhandla om hennes far.

Ord står alltså mot ord, samtidigt som det är knepigt eller nästan omöjligt att bevisa vad Lindstedt har uppfattat och inte. Hon svarar undvikande på vilka mandat Kevin Liu och John Meewella kan ha haft, och säger sig inte ha haft någon roll i samtalen utan blott förmedlat kontakter.

Försvaret från advokat Conny Cedermark, som finns att läsa i sin helhet i SÄPO:s förundersökning, fokuserar mycket riktigt på vad Lindstedt har uppfattat. Det menas också att om Lindstedt eventuellt har begått något fel, så har detta inte skett med uppsåt. Argument som blir väldigt svåra för åklagarsidan att motbevisa.

Det finns också mer häpnadsväckande delar i advokat Conny Cedermarks försvar. Han åberopar exempelvis faktumet att Kinas ambassad har förnekat inblandning i dessa möten som ett bevis för att kinesiska myndigheter inte är involverade.

Från förundersökningen: Ytterligare ett tveksamt argument från advokat Conny Cedermark är att åtalet mot Anna Lindstedt riskerar skada Sveriges rykte i omvärlden.

Anna Lindstedts försvarare

Ju närmare rättegången kommer, desto mer diskuteras fallet i medier och allmän debatt. Vid sidan av all kritik som riktats mot Lindstedt, så finns det också personer som kommit ut för att försvara henne. Som av en händelse är de flesta av dessa själva ambassadörer.

I början av februari publicerade 21 tidigare ambassadörer en artikel på Dagens Nyheters debattsida, med budskapet att åtalet mot Anna Lindstedt strider mot diplomatisk sedvänja och praxis. Man menar vidare att situationen väcker frågor om UD som god arbetsgivare, med anledning av att detta är första gången som departementet anmäler ett ärende av detta slag till SÄPO och åklagare.

Till att börja med har ambassadörerna här fel i sak. Det var inte UD utan SÄPO själva som upprättade anmälan mot Anna Lindstedt efter att man hört talas om vad som skett.

Vidare är det intressant att Sven Hirdman, en av de tidigare ambassadörerna och tillika den mest uttalade försvararen av Lindstedts agerande, också förekommer i förundersökningen. Detta med anledning av att försvarsadvokat Conny Cedermark rekommenderat SÄPO att intervjua honom angående en ambassadörs befogenheter i detta fall.

I en tid då kinesiska myndigheter i allmänhet och Kinas ambassadör i synnerhet utövar diverse påtryckningar mot svenska diplomater och civilsamhälle, är det sorgligt och svårbegripligt att se en veteran inom UD i förhör med SÄPO återupprepa kinesisk propaganda.

Dels benämns Gui Minhai av Hirdman som “den så kallade bokhandlaren” som det uppstått en “hysteri” kring. Dels återger han närmast ordagrant den smutskastning av Gui Minhai som Kinas regim ägnat sig åt vad gäller bland annat en trafikolycka i Kina samt Gui Minhais påstådda utpressning av kinesiska studenter i Göteborg.

Från förundersökningen: utdrag av SÄPO:s förhör med Sven Hirdman.

Från förundersökningen: utdrag av SÄPO:s förhör med Sven Hirdman.

Förutom i förhöret med SÄPO, så ger Hirdman utlopp för samma synpunkter i ett samtal med Expressen. Bland annat säger han att Lindstedt verkat för svenska intressen och att man inte kan fråga UD om allt hela tiden. Han själv gjorde inte det under sin tid som ambassadör i Moskva, och det var minsann ingen som ifrågasatte honom.

Sven Hirdmans stundtals absurda argumentation plockas på ett föredömligt sätt sönder av Magnus Fiskesjö i artikeln “Kommer Sven Hirdman att be om ursäkt?” för Expressen. Fiskesjö frågar retoriskt hur det kan vara i Sveriges intresse att arrangera möten med skumraskfigurer figurer som agerar för den kinesiska staten.

Han understryker vidare inte bara att Hirdman sprider vidare kinesiska rykten, utan att han stödjer sig på artiklar från publikationen Folket i Bild (FiB) som nu dragits tillbaka då tidningen förstått att det handlar om kinesisk propaganda. Fiskesjö skriver bland annat:

Hirdman vevar alltså på positivet som den kinesiska ambassaden dragit i gång. Själv uppger han att hans källor bland annat är Folket i Bild/Kulturfront.

Nu har dock Fib/K i ett slag dragit in samtliga de suspekta artiklar som Hirdman stött sig på (18/1-20). Varför? Deras ansvariga utgivare förklarade avpubliceringen på tidningens förstasida: ”Beslutet grundas på att det i dessa artiklar framförts misstankar om att Gui Minhai ägnat sig åt brottslig verksamhet i Göteborg på 80-talet. Detta är rykten som kan uppfattas som spridande av missaktning eller rent av förtal. Sådant ska inte publiceras i FiB/Kulturfronts spalter.”

Redaktören Knut Lindelöf gjorde samtidigt en egen ”pudel” på sin blogg: ”När jag klagade på att FiB/K nu utpekas som kinesisk knähund har jag tvingats inse att det faktiskt kan finnas visst fog för den saken.”

Heder åt dem!

Men kommer Hirdman att be om ursäkt och dra tillbaka sin egen ryktesspridning om vad han hånfullt beskriver som ”den så kallade bokhandlaren”?

Något säger mig att ambassadör Hirdman är för fin för det.

Förutom Hirdmans blunder går det med hjälp av ovanstående turer konstatera att UD har ett stort problem med att tala klarspråk även inom sin egen organisation. Samt att det ser ut som att denna så kallade “kultur” blir svår att förändra, med anledning av de prestigefyllda namn inom departementet som ryckt ut till ambassadör Lindstedts försvar.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 800 andra artiklar? Överväg då att prenumerera på InBeijing Premium, eller att stödja sidan via Patreon eller Swish (073-0705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

Bli först med att kommentera

Kommentera