Åtalet mot Anna Lindstedt del 7: Därför är det rätt att åtala ambassadören

När rättegången mot tidigare Kinaambassadören Anna Lindstedt nu ska inledas nästa vecka, är det hög tid att fortsätta min serie om detta åtal.

De första fyra delarna innehåller främst information om händelseförloppet och olika aktörers roll eller syn på det inträffade:

Åtalet mot Anna Lindstedt del 1: Kevin Liu
Åtalet mot Anna Lindstedt del 2: Lista över möten och viktiga händelser
Åtalet mot Anna Lindstedt del 3: Kinas förföljelser, krav och hot mot SVT
Åtalet mot Anna Lindstedt del 4: Kritiken från chefer och kollegor

Vidare finns två inlägg om huvudpersonen, nämligen Anna Lindstedt själv. Där beskrivs bland annat hennes dramatiska reaktion på beskedet att hon måste lämna Peking i förtid, samt det försvar som hon tillsammans med sin advokat konstruerat innan rättegången:

Åtalet mot Anna Lindstedt del 5: Ambassadörens reaktion då hon tvingades lämna Peking i förtid
Åtalet mot Anna Lindstedt del 6: Ambassadörens försvar

I den sista artikeln citeras även motståndare till att Anna Lindstedt alls ställs inför rätta. Som av en händelse är de flesta som uttrycker denna synpunkt själva ambassadörer; inte mindre än 21 stycken nuvarande eller tidigare ambassadörer argumenterade i en debattartikel i Dagens Nyheter för att rättegången är fel.

Deras försvar av Anna Lindstedt verkar ha gett vissa om än små ringar på vattnet. Budskapet snappades exempelvis upp av Dagens Nyheters kulturskribent Maria Schottenius, som för ett par veckor sedan publicerade en artikel med den talande rubriken ”Det är obegripligt och upprörande att ambassadör Anna Lindstedt åtalas”.

Med utgångspunkt i Schottenius artikel tänkte jag i dag skriva om varför hon och ambassadörerna har fel, och varför det är rätt att väcka åtal mot Anna Lindstedt.

Åtalet mot Anna Lindstedt del 7: Därför är det rätt att åtala ambassadören

En blick på Maria Schottenius artikel på Dagens Nyheters kultursida ger vid handen att hon är lika oförstående som Anna Lindstedt inför hur kinesisk påverkan fungerar.

Ett av Schottenius främsta argument för att åtalet är felaktigt är att Lindstedt omöjligen kan ha förhandlat med kinesiska myndigheter, eftersom de uppmärksammade mötena i januari i fjol blott hölls med ett par kinesiska affärsmän.

Men hela världen ser inte ut som lilla Sverige. För även om den kinesiska regimen givetvis förnekar att så är fallet, så använder man regelbundet affärsmän som agenter för att uppnå kommunistpartiets politiska mål.

Detta framkommer tydligt i SÄPO:s drygt 600 sidor långa förundersökning, som det är ytterst tveksamt huruvida Schottenius har läst i sin helhet. Där beskrivs ju uttryckligen hur en av dessa affärsmän satt på Kinas ambassad och förhandlade direkt med Peking om Gui Minhais frihet.

Förhör med Anna Lindstedt, från SÄPO:s förundersökning.

Schottenius framhåller att åtalet strider mot diplomatisk sedvänja och praxis. Gott så. Men det gör ju även Lindstedts handlingar, vilket blir tydligt för den som tar sig tid att sätta sig in i fallet genom att åtminstone läsa förundersökningen.

Där framkommer inte bara hur Lindstedt försökte mörka mötet med de kinesiska affärsmännen för Utrikesdepartementet i Stockholm, även efter att det ägt rum. Där framkommer även hur hon vägrat lyssna på mer eller mindre raka instruktioner från sina chefer att lämna Angela Gui ifred.

Istället valde Lindstedt att äventyra Angela Guis säkerhet, vilket inte har något alls att göra med att handla i Sveriges intressen.

Det har definitivt heller ingenting att göra med tidigare ambassadörer som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam, som Schottenius drar paralleller till, trots att deras stordåd knappast kan rättfärdiga Anna Lindstedts huvudlösa vårdslöshet.

Trots att det står utom rimligt tvivel att Lindstedt har gått över gränsen och misskött sin position, så motsätter sig Schottenius att hon ska utredas. Detta alltså bland annat med hänvisning till den ovannämnda texten i Dagens Nyheter som är skriven av 21 personer som själva är ambassadörer.

Initiativtagaren till uppropet är Sven Hirdman, som i förhör med SÄPO benämner Gui Minhai som “den så kallade bokhandlaren”. I samma förhör sprider Hirdman kinesisk propaganda genom att återge smutskastningar i form av anklagelser om bedrägeri som Gui Minhai sägs ha bedrivit när han bodde i Göteborg.

Hirdman uppmanar rentav SÄPO att läsa om detta i Folket i Bild/Kulturfront, en “anti-imperialistisk” tidskrift vars texter i ämnet redaktör Knut Lindelöf sedan själv ångrade. Lindelöf insåg nämligen att texterna riskerade göra honom till en “kinesisk knähund”.

Förhör med Sven Hirdman, från SÄPO:s förundersökning.

Hirdman sprider rykten, Schottenius hänvisar till Hirdman. Propagandan har därmed fått oss dit den vill. Är Gui Minhai en bedragare? Agerar kinesiska affärsmän verkigen i regimens intresse? Halvsanningar sprids, sidodebatter inleds, tvivel skapas.

Visst har Schottenius en poäng när hon ifrågasätter brottsrubriceringen “egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”. Som jag har nämnt tidigare i min serie om detta åtal, så blir det svårt att bevisa att Lindstedt handlat med uppsåt.

Men varför envisas Schottenius likt de 21 ambassadörerna med att UD måste hantera detta ärende internt? Om något så har ju detta fall visat på en tveksam arbetskultur inom ett av våra viktigaste departementet. Man talar inte ur skägget och håller varandra bakom ryggen.

Förutom att det framgår i förundersökningen, så har Expressen gett flera tydliga exempel på UD:s interna problem inom detta område, bland annat i en ledarartikel med rubriken ”Kinahaveriet går hela vägen upp i toppen”. Varför ska då ett departement med sådana problem utreda sig själv? Varför inte låta rättsväsendet gå till botten med saken? Räds man transparens?

Schottenius menar rent av att en oberoende utredning av Lindstedts vårdslösa beteende riskerar drabba UD:s självständighet. Man kan dels fråga sig hur, och dels fråga sig att det kanske vore lika bra givet allt som kommit fram under detta debacle.

Vidare visar Schottenius själv tecken på vårdslöshet, då hennes argumentation bygger på att det var fel av UD att kontakta SÄPO för att höra sig för huruvida Angela Guis säkerhet var i fara.

Förhoppningsvis sker denna argumentation mot bättre vetande. För om det inte är så att Schottenius inte förstår vad den kinesiska regimen är kapabel till, så uppvisar hon en slående likgiltighet inför Gui Minhais dotter och hennes utsatta position.

Magnus Fiskesjö, tidigare kulturattaché vid Sverige ambassad i Peking som i dag undervisar vid Cornell University, kontaktade Dagens Nyheter för att publicera ett svar på Schottenius försvarstal för Anna Lindstedt. I hans text står bland annat följande att läsa:

I praktiken gick alltså en svensk representant den kinesiska diktaturens ärenden i stället för Sveriges. Frågan hur hon så kapitalt kunde förlora omdömet är självklart legitim, och kan ej bortförklaras med behovet av ”handlingsutrymme.” Visst, ambassadörer umgås med vilken maffia som helst, om det främjar Sveriges intressen. Men att dra in en svensk medborgare, redan under kinesiskt hot, i förhandlingar med en hänsynslös stormakt som vi vet är ute efter att tysta henne?

I förhörsprotokollen ser vi att ambassadör Lindstedt uteslöt alla kollegor från Gui Minhais fall (utom en ambassadanställd som tills nyligen var kinesisk medborgare), och inte ens tog hjälp med att kolla upp ”affärsmännens” bakgrund. Frågor om säkerhetskurserna hon skulle ha gått viftar hon bort.

Även Fiskesjö uttrycker tvivel om huruvida Schottenius har läst SÄPO:s förhörsprotokoll i sin helhet, och uppmanar henne att begära ut dem för att se efter vems version som är mest trovärdig.

Han framhåller vidare att åtalet är nödvändigt för Sveriges skulle, samt understryker hur Lindstedts agerande inte har något att göra med vare sig Harald Edelstams eller Raoul Wallenbergs insatser, ty de spelade inte med i diktaturens försök att tysta kritiker.

Eftersom Maria Schottenius är anställd på Dagens Nyheter får hon möjlighet att skriva en replik på Magnus Fiskesjös replik. Den är kort och avslutas med en retorisk fråga huruvida Fiskesjö vill att SÄPO ska sköta utrikespolitiken i fortsättningen.

Det är det givetvis ingen som har påstått, och allra minst Magnus Fiskesjö. Repliken visar snarast på hur substanslös Schottenius argumentation i ämnet är. Det vore sannolikt spännande att veta om hon egentligen har läst förundersökningen till det fall hon uttalar sig så auktoritärt om.

Ännu har jag inte sett några övertygande argument om varför en ambassadör ska stå över lagen och inte kunna åtalas efter att grovt ha misskött sitt arbete.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 000 andra artiklar? Överväg då att stödja bloggen via Patreon eller Swish (0730705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

2 Comments

  1. Hej.

    Femetta, tycker jag:

    ”Men hela världen ser inte ut som lilla Sverige.”

    Nej, den gör ju inte det, men 19 av 20 svenskar känner, resonerar och argumenterar som om det var så. I ledande ställning och inom media/kultursektorn troligen 20/20.

    Vi som accepterar och respekterar att andra folk, kulturer och länder har sin helt egna karaktär och syn på saker och ting blir inte lyssnade på, då erfarenheten krockar med självbilden om att alla egentligen är svenskar bara de får chansen.

    Hirdman var ju i Kina för UD på sjuttiotalet, och har sedan varit placerad i Ryssland och i Transparency International, så hans agerande är väldigt märkligt för en person med så pass mycket erfarenhet. Schottenius är ju bara journalist och hagiograf över Kerstin Ekmans författargärning, låt vara med lång erfarenhet av kulturarbete åt Bonniers. Kanske det är där svaret på hennes agerande finns?

    Å andra sidan är svenska diplomaters och journalisters/kulturpersoners kryperi för diktaturer normen. Från Karl Gerhard, via Johnny Bode och Solzjenitsyn till Salman Rushdie och Dan Park och nu Gui Minhai har man resolut låtit det våta fingret vara kompassen för vem som hissas och vem som dissas – att helt enkelt försvara det fria ordet även om det används till att säga saker man inte instämmer i är för svenska kulturnasare helt väsensfrämmande. Yttrandefrihet är att framföra det som är rätt enligt värdegrunden, just nu; helt i Lenins anda.

    Du gör en hel redaktions jobb, och skall ha stort tack för ditt arbete. Tipsar alltid mina bekanta om din sida när Kina är på tal, hoppas det lockar någon att läsa.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  2. Två synpunkter från en gammal jurist:
    1) Bestämmelsen som ligger till grund för åtalet mot Anna Lindstedt finns i brottsbalken 19 kap. 4 § första stycket som lyder:
    ”Svensk medborgare, som utan tillstånd av regeringen eller den regeringen
    bemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk
    angelägenhet som rör riket, så ock envar, som i föregiven egenskap av behörigt
    ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som före-
    träder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid förhandling med
    främmande makt till fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, högst
    fyra år.”
    Som Du själv anger, måste alla moment i gärningsbeskrivningen vara täckta av uppsåt, om någon ska kunna dömas för brottet, också att den som man förhandlat med ”företräder främmande makts intresse”. Att döma av Ditt citat ur förhöret med AL under förundersökningen, är det tveksamt om hon har insett att den eller de hon hade kontakt med verkligen företrädde Kinas intresse. Vore jag AL:s försvarare, skulle jag också ifrågasätta dels att Gui Minhais frigivning är något som ”rör riket”, dels att hon ”inlåtit sig i underhandling”.
    2) Maria Schottenius menar i sin artikel att UD fick det här åtalet på halsen, efter att UD kontaktat SÄPO med fråga om Angela Guis säkerhet. Nu är det ju så att polis och åklagare i allmänhet är skyldiga att inleda förundersökning så snart ”det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats”. UD:s hänvändelse till SÄPO behöver alltså inte ha varit det som satte igång utredningen; folk på SÄPO har ju kunnat läsa i tidningen om vad som hade hänt och insett att det fanns anledning att inleda förundersökning. – Åklagaren är skyldig att väcka åtal, om han bedömer att han kan förvänta sig en fällande dom. Vad UD anser om saken, ska således inte ha någon betydelse för hans beslut.
    Uppskattningen av Ditt arbete delar jag med Rikard.

Kommentera