juni 2020

Utdrag från en sammanfattning av några punkter i Hongkongs nya nationella säkerhetslag.

Hongkongs nationella säkerhetslag nyss offentlig – här är innehållet

Just efter klockan 23 lokal tid presenterades innehållet i Hongkongs nya nationella säkerhetslag. Lagen började samtidigt gälla med omedelbar verkan, en timme innan årsdagen av stadens överlämning från Storbritannien till Kina.

Som jag skrev tidigare i dag, så har självcensuren redan börjat breda ut sig över Hongkong på grund av rädslan för konsekvenser efter att lagen med dess förmodade gummiparagrafer väl träder i kraft.

Självcensuren lär nu fortsätta när lagens innehåll har blivit känt. Den är nämligen precis så allomfattande som många hade fruktat. För att ge ett exempel, så kommer vandalisering av kollektivtrafik klassas som terrorism. Och terrorism ger enligt den nya lagen mellan tio år och livstids fängelse.

Detta är Hongkong från och med i dag – slå sönder en biljettautomat på stadens tunnelbana, och spendera resten av ditt liv i fängelse.

Men lagen innehåller givetvis ännu mer oklara och odefinierbara paragrafer, som till exempel ”samröre med utländska makter”. Ett begrepp som riskeras kunna användas godtyckligt för att mäta ut lika långa fängelsestraff för individer som myndigheterna uppfattar som besvärliga.

Jag ska nu inte uppehålla mig vid vidare detaljer, då jag själv ska dyka ner i lagtexten och analyser av densamma, för att skriva en längre artikel för publicering i en större svensk tidning under morgondagen.

Tänkte här istället återge de viktigaste punkterna som lagen innehåller, sammanfattade på engelska via Twitter av William Yang, en av de skarpaste journalisterna på Taiwan där han arbetar för Deutsche Welle.

Se hela Yangs Twitter-tråd via Threadapp, eller läs direkt de punkter som han sammanfattat här nedan (min fetstil):

1. Decision made by the National Security Committee headed by the Chief Executive won’t be reviewed by judicial institutions.

2. Beijing will appoint an advisor to fill the role of the national security committee’s advisor and this advisor will also be present at all meetings.

3. The special police unit can hire qualified personnel to help with executing missions related to national security.

4. Both the special police unit and the special unit handling national security cases at the department of justice will need to adhere to the rule of ”keeping the secrets.”

5. Sedition includes any act of separating Hong Kong or any part of the ”PRC” from #China. (Under #PRC’s definition, this includes attending events advocating for #Taiwan independence.)

6. Individuals can be given prison sentences ranging from 3 to 10 years for participating in seditious activities. Anyone planning seditious activities could be given life imprisonment.

7. Anyone participating in activities deemed as subversion of state power could be given a prison sentence between 3 to 10 years, while anyone planning these activities will be given life imprisonment.

8. Participating in terrorist activities could be given life imprisonment or a sentence of more than 10 years. Anyone planning or leading terrorist organizations or activities will be given life imprisonment.

9. Attacking or breaking Hong Kong government institutions or facilities belonging to HKSAR government could be deemed as subversion of state power.

10. Anyone destroying public transport facilities, public transportations, electric facilities, and any facilities that could easily explode will be deemed as carrying out terrorist activities.

11. Anyone seriously disrupt or destroy water, electric, public transportation, telecommunication or internet systems will be deemed as conducting terrorist activities too.

12. Organizing or leading terrorist activities will be deemed as illegal, and anyone or any organization that is somewhat involved in the process viewed as ”aiding” the terrorist organizations will also be penalized with penalties or prison sentences between 5 to 10 years.

13. Collusion with foreign power include those who carry out certain activities for foreign institutions or organizations, those who plead foreign institutions or organizations to carry out certain acts against Hong Kong or those who deemed as ”planning” certain activities …

… against Hong Kong with foreign organizations or institutions.

14. Activities that seriously hinder HKSAR government or central government’s implementation and execution of legislations or policies will be deemed as collusion with foreign power.

15. Any activities or interaction with foreign institutions that are viewed as controlling Hong Kong’s elections or damaging election results will be deemed as colluding with foreign power too.

16. Anyone who use ”illegal ways” (with connection with foreign orgs) to trigger Hong Kong residents’ hatred towards the HKSAR government or the central government and if the hatred has created serious consequences, they will also be deemed as colluding with foreign power.

17. Anyone who ”voluntarily” give up their criminal acts in the middle of their actions or who ”voluntarily” prevent criminal results from happening could have their sentences being reduced or be exempted from their punishment.

18. Anyone who turn themselves in and honestly share their criminal activities could also have their sentences being reduced.

19. Anyone who ”disclose other people’s criminal activities” to law enforcement or anyone offering important clues to the police will also have their sentences reduced. This is basically encouraging anyone to reveal other ”accomplices” to the authorities.

20. Any individual who is not a permanent resident of #HongKong but have committed criminal activities could still be tried under the law independently or they could be deported in certain cases. (The language in this one is a bit murky in Mandarin.)

21. Anyone deemed to have committed ”criminal activities under NSL” will be disqualified to participate in the Legco election, DC election, or taking any civil servant positions or losing the chance to be commissioners for the electoral commission. — this one is designed for Sep

22. Anyone who committed criminal activities under NSL in #HongKong will be tried by the law.

23. Anyone who is not a PR of #HK but committed criminal activities defined by the NSL outside of #HK and if the activities are aimed at HKSAR, they could still be tried by the law. (Clause 38). @daphnekylee

24. While the trials are ought to be public, but if the cases involve national secret or public order then the proceedings won’t be public, journalists and members of the public will be banned from attending these trials.

25. When the special police unit is investigating NS cases, they could demand the suspect to hand in their travel documents and ban the suspects from leaving #HK.

26. The special police unit could also demand foreign or external political organizations as well as foreign governments to provide certain information while they are investigating certain cases.

27. Any judges or justices being appointed by the Chief Executive, once they are approved by the committees, their tenure will be one year.

28. Any judges who have made expressions or behaviors that are deemed as threatening NS, they will not be appointed to handle NS cases.

29. If the Secretary of Justice thinks that certain NS cases at the High Court involve national security or some personal safety issues, then the Secretary could demand to let the case proceed without juries. The decision will be made by three judges who handle the case.

30. The national security agency set up by the Central government in #HongKong can supervise and instruct the national security commission about how to execute NS related tasks.

31. The national security agency (controlled by Beijing) will work with Chinese FM representative in #HK as well as HKSAR government to increase their management and services for international organizations, NGOs and media organizations in #HK. @fcchk

32. When a case involves foreign interference and is too complicated for HKSAR gov to handle, the national security commission can request support for the national security agency to intervene and take over.

33. Suspects have the right to hire lawyers after they are questioned by the national security agency for the first time. The lawyer can offer legal assistance.

34. The behaviors of the national security agency (controlled by Beijing) and its personnel are not subjected to the supervision of the HKSAR legal system.

35. Personnel from the national security agency have immunity from the Basic Law but they also enjoys all the benefits mandated by the Basic Law.

36. When personnel from the national security agency are carrying out duties ”according to law,” HKSAR government departments need to cooperate with them. Anyone who interfere with the execution of missions could face punishment according to law.

37. When the rules under the Basic Law interferes with regulations under NSL, the NSL will take effect. (Bear with my English. My brain is shutting down after midnight here.)

38. No mention of the retroactive period.

That’s it from me, people. I was filled with grief, anger, and frustration when we realized there was no English translation after waiting for WEEKS, so I took the liberty to do some very rough translation. Hope it helps and I apologize if my language is not sophisticated enough.

Hela lagen finna att läsa på kinesiska här via PDF. Jag har ännu inte hittat någon fullständig version på engelska, men en sådan kommer säkert offentliggöras under morgondagen.

Självcensuren breder ut sig i Hongkong efter att ny nationell säkerhetslag antagits

Som väntat så antog den nationella folkkongressens ständiga utskott i Peking i förmiddags en ny nationell säkerhetslag för Hongkong. Xi Jinping har under kvällen lokal tid undertecknat lagen, som enligt South China Morning Post kommer träda i kraft under tisdagen.

Det finns många bisarra aspekter med detta. Dels så avböjde Hongkongs regeringschef Carrie Lam från att alls kommentera lagen under en presskonferens i dag, eftersom hon inte sett dess innehåll även fast den redan antagits. Likaledes har lagens innehåll och detaljer ännu inte offentliggjorts, trots att det alltså redan antagits och redan inom några timmar ska implementeras via dekret.

Lagens innehåll och tänkbara följder kommenterade jag i en text här på InBeijing förra veckan. Jag kommer även skriva närmare om detta i en lång text för en svensk tidning som ska publiceras under morgondagen, och senare att dela länken här.

I detta inlägg vill jag istället som hastigast fokusera på hur den nationella säkerhetslagen, redan innan den implementerats, har lyckats framkalla en omfattande självcensur i Hongkong. Självcensur är som bekant den allra mest effektiva formen av censur, och tillika ett av de största syftena med de gummiparagrafer som denna lag kommer innehålla.

Nikkei Asian Review skriver i dag närmare om detta i en artikel med rubriken ”Hong Kongers erase digital footprints ahead of security laws”. Där intervjuas flera an stadens invånare som valt att ta bort kommentarer, blockera vänner eller helt enkelt radera sina konton på sociala medier av rädsla för att deras inlägg eller delningar ska skapa bekymmer.

Johannes Chan, professor i juridik vid University of Hong Kong, konstaterar i artikeln att den nya nationella säkerhetslagen redan har påverkat personlig säkerhet och yttrandefrihet, vilket sedan följs av flera exempel:

”The national security law is already exerting its impact even before it is enacted,” he said. While some companies in Hong Kong have expressed their support for the new laws, ”many people have begun to delete their postings on Facebook.”

A high school teacher in his late 20s, who requested anonymity, explained to Nikkei why he recently changed his name on Facebook: ”We are now so afraid that we could be sold out by our so-called friends online.”

He has also changed his profile photo on social media, deleted politically sensitive posts, and has gone through his online ”friends” list to check whether anyone could possibly target him for his liberal views on political and social issues. He screened his online contacts by reading through their recent postings of their political views.

Enligt uppgift har hundratals Twitter-konton som uttryckt kritik mot myndigheterna raderats av sina användare under de senaste dagarna på grund av risken för konsekvenser. På sociala medier talas det om hur de tidigare så talrika och frispråkiga rösterna från Hongkong plötsligt har tystnat betydligt.

Självcensur av politiska anledningar har förvisso redan pågått ett tag i Hongkong. Nikkei Asian Review nämner exempelvis hur omkring 40 stycken anställda vid Hongkongs flygbolag Cathay Pacific har avskedats under de sensate året, sedan de uttalat stöd för stadens proteströrelse på sociala medier.

Anställda vittnar om hur en tystnadskultur samt en rädsla för angiver har infunnit sig på företaget, sedan dess ordförande efter påtryckningar från kinesiska myndigheter i augusti i fjol började straffa anställda som stödde protesterna. En liknande stämning kommer nu sannolikt att infinna sig vid flera av stadens företag, myndigheter, lärosäten och organisationer.

Givetvis är det inte bara lärare och flygvärdinnor so ägnar sig åt självcensur. Jag har i veckan talat med flera personer i Hongkong – även svenskar och andra utländska medborgare – som raderat innehåll på sociala medier eller tagit bort konton och profiler, trots att de inte haft något med aktivism att göra. Det är inte särskilt märkligt, då lagen sannolikt kommer omfatta även utlänningar och dessutom vara retroaktiv.

Under dagen har flera politiska partier i opposition mot stadens etablissemang splittrats. Bland annat meddelade Joshua Wong – en av förgrundsfigurerna från protesterna 2014, som sedan dess blivit utsedd till Time Magazine person of the year och suttit fängslad i flera omgångar – tidigt i dag att han lämnar Demosisto, det parti han grundade för att på politisk väg kunna driva frågan om Hongkongs självstyre.

Även de andra ledande personerna inom partiet beslutade sig i dag för att lämna, vilket ledde att Demosisto under eftermidaggen meddelade att man kommer upphöra som organisation:

Inte heller detta beslut var helt oväntat, då Joshua Wong pekats ut som en av de mest sannolika första måltavlorna för den nationella säkerhetslagen. Det är heller ingen slump att han skriver ”If my voice will not be heard soon”, då han trots dagens abdikering lider stor risk att straffas för sitt tidigare politiska engagemang.

Andra aktivister, som Wayne Chan som i motsats till Joshua Wong öppet har propagerat för Hongkongs självständighet, har i samband med den nationella säkerhetslagens införandet brutit mot sin borgen och lämnat Hongkong. Flera personer jag i talat med den senaste veckan – såväl aktivister som ”vanliga” medborgare och utlänningar – överväger nu även de att göra likadant och lämna Hongkong.

Trots den omfattande självcensuren så finns det fortfarande de som är redo att stanna kvar och kämpa, även fast insatserna aldrig har varit högre. Bland annat har 25 folkvalda lokalpolitiker i dag undertecknat en skrivelse som fördömer lagen, och uppmanar samtidigt andra länder att införa sanktioner mot ansvariga politiker som gensvar.

Alla dessa 25 riskerar arresteras den kommande månaden. Men allra störst risk för detta lider mediemogulen Jimmy Lai, som driver Apple Daily, en av de ytterst få regeringskritiska tidningar som finns kvar i staden. Lai har, tillsammans med Joshua Wong, upprepade gånger pekats ut som en trolig måltavla när lagen väl är på plats.

Men trots riskerna så vägrar den envisa Jimmy Lai att vika en tum. Så här lyder delar av en intervju med Lai som tidigare under gårdagen publicerades i Deutsche Welle (DW):

DW: China will officially pass the national security law for Hong Kong on June 30, and the law will come into effect immediately. Are you worried that you will be a prime target of this law?

Jimmy Lai: I’m not worried and I’m not going away. I will stay in Hong Kong and fight until the last day. It doesn’t matter whether I’m one of the prime targets or not.

Everybody in Hong Kong is worried, especially people in the media industry. Because whatever you say or print could be labeled as evidence of subversion of state power or sedition. It is something that we have to be prepared to confront.

DW: Your newspaper, Apple Daily, has been one of the most outspoken critics of the Chinese government. Are you worried for the newspaper once the law comes into effect?

Jimmy Lai: People say Apple Daily is going to be the prime target of the national security law, but whether we are truly the main target or not, Apple Daily will stand with the Hong Kong people, because everyone in Hong Kong is the target of the law.

Even if we are the particular target of the law, it doesn’t mean we are not part of Hong Kong. I believe everyone in Hong Kong is prepared for what’s to come, and we are very worried. Some people even begin to plan for leaving the homeland that they have spent their entire life in.

But for us, we have have to stick around, and we will continue to publish the paper.

I och med den nya nationella säkerhetslagen har Peking redan infört ett stort mått av självcensur i ett Hongkong där yttrandefrihet var en av de civila rättigheterna som gjorde staden speciell för regionen.

Genom att snabbt nita Jimmy Lai och en rad andra varnande exempel, kommer myndigheterna maximera denna självcensur och därmed även kritiken mot själva lagen på relativt kort tid. Kom ihåg vart ni läste det först!

Jag kommer fortsätta att följa utvecklingen kring Hongkong och den nationella säkerhetslagen, såväl här som i de nyhetsbrev och fördjupningar du kan få genom att prenumerera på InBeijing Premium.

Steriliseringar, aborter och födelsekontroller i syfte att minska antalet muslimer i Xinjiang

Med politiska fångläger för miljontals invånare, övervakning som saknar motstycke globalt, samt noggrant planerade program för att sätta ”rehabiliterad arbetskraft” till tvångsarbete runtom i Kina, var det svårt att tänka sig hur situationen i Xinjiang skulle kunna bli värre.

Men det visar sig tyvärr vara fullt möjligt. I dag publicerade nämligen Associated Press en rapport som ger vid handen hur kinesiska myndigheter genom steriliseringar, aborter och andra typer av födelsekontroller ser till så att antalet uigurer och andra etniska muslimer minskar i Xinjiang.

AP:s rapport, som bör läsas i sin helhet, inleder med att konstatera hur ”drakoniska åtgärder” har fått födelsetalen bland muslimer i regionen Xinjiang att minska, samtidigt som etniska kineser i samma område uppmuntras att föda flera barn.

Enskilda individer har tidigare antytt att steriliseringar och aborter sker på etniska grunder i Xinjiang. AP har nu kartlagt dessa påståenden genom intervjuer med 30 individer med personliga erfarenheter, samt sammanfattning av information och statistik från officiella källor.

Exempelvis sattes drygt 200 000 spiraler in i kvinnor i Xinjiang under 2014. Denna siffra ökade till närmare 330 000 år 2018, samtidigt som den sjönk dramatiskt i övriga Kina som ett resultat av lättnader i enbarnspolitiken.

Ännu tydligare är mönstret när det gäller sterilisering via kirurgiska ingrepp. Officiella dokument visar att myndigheterna med början 2016 pumpat in hundratals miljoner kronor i program för att få muslimska kvinnor att sterilisera sig, antingen i utbyte mot belöning eller mot sin vilja.

Som ett resultat nästan tiodubblades antalet steriliseringar i Xinjiang mellan 2016 och 2018, samtidigt som antalet under samma tid sjönk nationellt.

Diagram från AP som visar antalet steriliseringar per 100 000 invånare i Xinjiang respektive hela Kina

Under 2018 genomfördes omkring 60 000 steriliseringar i Xinjiang, enligt AP:s sammanställning av officiell statistik. Rapporten framhåller dessutom hur antalet verkar fortsätta öka, och främst sker i områden där etniska minoriteter är särskilt talrika.

För 2019 budgeterades det exempelvis för närmare 15 000 steriliseringar i staden Hotan – där den stora majoriteten av invånarna är uigurer – vilket motsvarar över en tredjedel av alla kvinnor i barnafödande ålder.

Rapporten konstaterar vidare hur många av åtgärderna för att påverka kvinnors fertilitet sker regionens fångläger, där intagna kvinnor utsätts för en rad olika behandlingar i detta syfte:

Once in the detention camps, women are subjected to forced IUDs and what appear to be pregnancy prevention shots, according to former detainees. They are also made to attend lectures on how many children they should have.

Seven former detainees told the AP that they were force-fed birth control pills or injected with fluids, often with no explanation. Many felt dizzy, tired or ill, and women stopped getting their periods. After being released and leaving China, some went to get medical check-ups and found they were sterile.

It’s unclear what former detainees were injected with, but Xinjiang hospital slides obtained by the AP show that pregnancy prevention injections, sometimes with the hormonal medication Depo-Provera, are a common family planning measure. Side effects can include headaches and dizziness.

AP har vidare intervjuat en före detta lärare som var instruktör i ett av regionens politiska fångläger. Hon inte bara bekräftar att detta sker, utan berättar även om hur hon själv fick en spiral insatt i sin vagina.

Detta skedde efter att kvinnan protesterat mot nya direktiv till lägrets tjänstemännen om att sätta in spiraler i alla kvinnliga fångar i barnafödande ålder. Den före detta läraren fördes därefter av väpnade vakter till ett sjukhus där hundratals uiguriska kvinnor förseddes med spiraler, av en typ som var designade för att inte kunna tas bort igen.

Ytterligare en kvinna från Kazakstan vittnar om hur hon satt i ett fångläger där gifta och ogifta kvinnor hölls separerade. De gifta kvinnorna fick alla genomgå graviditetstest, och fick spiraler insatta i sig om de redan hade barn. Vederbörande klarade sig undan detta på grund av att var ogift och barnlös.

Berättelsen stämmer väl överens med de direktiv som utfärdades efter president Xi Jinpings besök i Xinjiang 2014, om att det nu var dags att ”reducera och stabilisera” regionens födelsetal. Liksom andra etniska minoriteter hade uigurer och muslimska folkgrupper i Xinjiang undantagits enbarnspolitiken.

Nu blev det plötsligt förenat med fara för regionens etniska minoriteter att ha tre eller fler barn, även om de fötts årtionden innan de nya direktiven utfärdades. Att ha ”för många” barn är en av de vanligaste anledningarna för att skicka folk till de politiska fångläger som satts upp i regionen med början tidigt 2017, oh dit miljontals fångar förts sedan dess.

Femton uigurer och kazaker som AP intervjuar vittnar om hur de känner personer som förts till lägren på grund av att de anses haft för många barn. Läckta uppgifter från ett läger i länet Karakax visar hur 149 av 484 lägerfångar låsts in med förevändningen att de har för många barn. Det ges även exempel på en uigurisk fruktförsäljare som dömdes till sju års fängelse – ett år för varje barn han var fader till.

Dessa övergrepp fungerar inte bara som retroaktiva straffåtgärder, utan även i avskräckande syfte för uigurer som går i tankar att bilda familj. Officiell statistik över antalet födslar visar åtgärdernas sammantagna effekt, då Xinjiang på bara några få år förvandlats från en av de snabbast växande regionerna i Kina, till en av de regioner och provinser med allra lägst födelsetal.

Diagram från AP som visar hur Xinjiangs födelsetal har rasat dramatiskt under de senaste åren – särskilt i områden som främst befolkas av muslimska minoriteter

Från diagrammet ovan går det att urskilja hur politiken bedrivs annorlunda i de delar av Xinjiang som främst bebos av etniska minoriteter.

Under fjolåret föll antalet födslar i Xinjiang med 24 procent, jämfört med ett tapp på 4,2 procent nationellt. Men i städer som Hotan och Kashgar, där en stor majoritet av invånarna är uigurer, föll antalet födslar med 60 procent mellan 2016 och 2018.

Denna ekvation beror på att etniska kineser i regionen sedan 2014 fått tillåtelse att skaffa två barn om de bor i Xinjiangs städer, och tre barn om de bor på landsbygden. AP:s rapport understryker även hur etniska kineser lockas med mark, arbeten och ekonomiska incitament för att flytta till regionen.

Etniska kineser utsätts vidare sällan för sterilisering, aborter, spiraler eller straff för att ha ett visst antal barn. AP citerar analytiker som ser detta som en del av en större kampanj mot uigurernas kulturella identitet, och som menar att detta är att likställa med folkmord:

Outside experts say the birth control campaign is part of a state-orchestrated assault on the Uighurs to purge them of their faith and identity and forcibly assimilate them into the dominant Han Chinese culture. They’re subjected to political and religious re-education in camps and forced labor in factories, while their children are indoctrinated in orphanages. Uighurs, who are often but not always Muslim, are also tracked by a vast digital surveillance apparatus.

“The intention may not be to fully eliminate the Uighur population, but it will sharply diminish their vitality, making them easier to assimilate,” said Darren Byler, an expert on Uighurs at the University of Colorado.

Some go a step further.

“It’s genocide, full stop. It’s not immediate, shocking, mass-killing on the spot type genocide, but it’s slow, painful, creeping genocide,” said Joanne Smith Finley, who works at Newcastle University in the U.K. “These are direct means of genetically reducing the Uighur population.”

Men den kanske obehagligaste delen av rapporten är den som innehåller uppgifter och vittnesmål om framtvingade aborter. Från och med 2017 började tjänstemän i flera områden i Xinjiang knacka dörr för att leta efter misstänkta gravida kvinnor. De som rapporterade eller stoppade så kallade olagliga födslar belönades, visar AP:s rapport.

I flera områden utfördes gynekologiska tester, och kvinnor togs till undersökningsrum för att genomgå graviditetstest med ultraljud. ”Testa alla som behöver testas”, beordrar officiella direktiv från 2018. ”Upptäck och hantera i ett tidigt skede de som bryter mot reglerna”.

Från regionens politiska fångläger kommer vittnesmål som antyder att aborter snarast sker rutinmässigt:

Ziyawudun said a “teacher” at her camp told women they would face abortions if found pregnant during gynecology exams.

A woman in another class turned out to be pregnant and disappeared from the camp, she said. She added that two of her cousins who were pregnant got rid of their children on their own because they were so afraid.

Another woman, Gulbakhar Jalilova, confirmed that detainees in her camp were forced to abort their children. She also saw a new mother, still leaking breast milk, who did not know what had happened to her infant. And she met doctors and medical students who were detained for helping Uighurs dodge the system and give birth at home.

Rapporten innehåller ett särskilt otäckt vittnesmål från en kvinna som togs till sjukhus av polis för ett graviditetstest. Då det visade sig att hon var gravid i andra månaden med sitt tredje barn, sade tjänstemännen att hon måste göra abort – annars kommer hennes bror att föras till politiskt fångläger.

Kvinnan, som nu bor i Kazakstan, berättar hur läkare sög ur fostret från hennes med hjälp av elektrisk vakuumsug, och sedan bad henne vila innan de skulle föra henne till et av regionens fångläger, med anledning av att hon haft appen WhatsApp på sin telefon, vilket också föranledde den medicinska undersökningen.

Hemskheterna i denna banbrytande rapport ger upphov till en rad frågeställningar. Hur pass omfattande övergrepp mot de mänskliga rättigheter är omvärlden redo att tolerera? Varför pratas det så mycket om rasism i västerländska länder, när det är i Kina som de ojämförligt värsta förföljelserna i världen mot en etnisk minoritet pågår just nu? Är det alls möjligt att Peking under dessa omständigheter ska kunna arrangera nästa olympiska spel vintern 2022?

Efter Zoom – nu avslöjas Tiktok med att spionera på användares aktiviteter och lösenord

Nyligen har jag här på InBeijing uppmärksammat de brister gällande säkerhet och integritet med Zoom, bland annat därför att företaget skickar data genom servrar i Kina, där man har stor närvaro och därmed är känsliga för kinesiska myndigheters påtryckningar.

Nu i veckan har en ny populär app med koppling till Kina hamnat i hetluften, nämligen Tiktok med närmare 800 miljoner användare och en popularitet som under året spridit sig snabbt även utanför Kina, där ägarföretaget Bytedance är baserat.

I den senaste uppdateringen av iOS – Apples operativsystem för mobila enheter – finns nämligen en säkerhetsfunktion som har avslöjat hur Tiktok med bara ett par sekunders mellanrum kopierar innehållet från användares urklipp (clipboard). Detta är alltså den text en användare kopierar eller klipper ut för att klistra in någon annanstans; en funktion som till exempel är vanlig för att fylla i lösenord.

Detta är särskilt oroande, då denna funktion för att snoka (snooping) efter texter i användares urklipp inte bara gäller i själva appen Tiktok. Så länge Tiktok är öppen på din mobila enhet så har appen – och därmed det kinesiska företaget Bytedance – obegränsad tillgång till användarnas urklipp i alla program och tjänster de använder.

Det rapporterar bland annat Forbes, som också understryker hur Apples integrerade funktion för urklipp mellan enheter gör att Tiktok kan se vad du klipper och klistrar på din dator, om appen är öppen på din telefon med samma Apple ID:

The most acute issue with this vulnerability is Apple’s universal clipboard functionality, which means that anything I copy on my Mac or iPad can be read by my iPhone, and vice versa. So, if TikTok is active on your phone while you work, the app can basically read anything and everything you copy on another device: Passwords, work documents, sensitive emails, financial information. Anything.

Forbes framhåller även hur detta så kallade snokande upptäckts av forskare sedan tidigare, och att Tiktok redan i mars lovade att åtgärda problemet. Man skyllde då officiellt på att det handlade om ett bekymmer som uppstått på grund av Google Ads.

Men istället för att lösa situationen så har man alltså fortsatt att snoka på sina användares urklipp. Nu då man har påkommits med händerna i syltburken, så lovar Bytedance återigen att denna funktion kommer tas bort till nästa uppdatering, skriver bland annat The Verge:

TikTok says it will stop accessing users’ clipboard content on iOS devices, after a new privacy transparency feature in iOS 14 revealed the video sharing platform was continuing the practice it had pledged last year to discontinue, The Telegraph reported.

(…)

TikTok parent company, Beijing-based ByteDance, had said earlier this year it planned to stop accessing devices’ clipboards, The Telegraph reported, but did not give a firm date.

A TikTok spokesperson said in a statement emailed to The Verge on Friday that it had submitted an update to the App Store to remove the feature, which it described as an “anti-spam” measure. The feature was never introduced to Android devices, according to the company.

Artikeln som The Verge hänvisar till i The Telegraph har rubriken ”TikTok to stop snooping on users’ clipboards after iPhone update shows app constantly reads copied text”, men ligger bakom betalvägg.

Där citeras Bytedance alltså denna gång uppge att problemet är relaterat till en funktion för att stoppa spam, snarare än den tidigare förklaringen som hade att göra med Google Ads.

Ars Technica analyserar problemet ännu djupare, och noterar i artikeln ”TikTok and 53 other iOS apps still snoop your sensitive clipboard data” and Tiktok förvisso inte är ensamt att snoka på sina användares urklipp.

Tiktok är dock den absolut största appen att så göra, vilket tillsammans med tidigare löften gör det hela särskilt problematiskt och misstänksamt, noterar Ars Technica:

In March, researchers uncovered a troubling privacy grab by more than four dozen iOS apps including TikTok, the Chinese-owned social media and video-sharing phenomenon that has taken the Internet by storm. Despite TikTok vowing to curb the practice, it continues to access some of Apple users’ most sensitive data, which can include passwords, cryptocurrency wallet addresses, account-reset links, and personal messages.

(…)

“It’s very, very dangerous,” Mysk said in an interview on Friday, referring to the apps’ indiscriminate reading of clipboard data. “These apps are reading clipboards, and there’s no reason to do this. An app that doest have a text field to enter text has no reason to read clipboard text.”

While Haj Bakry and Mysk published their research in March, the invasive apps made headlines again this week with the developer beta release of iOS 14. A novel feature Apple added provides a banner warning every time an app reads clipboard contents. As large numbers of people began testing the beta release, they quickly came to appreciate just how many apps engage in the practice and just how often they do it.

Nedan ett exempel på hur det ser ut i nya uppdateringen av iOS när Tiktok kopierar sina användares urklipp i andra appar och tjänster:

Det är här på sin plats att fråga sig varför det i regel är internetföretag med kopplingar till Kina som på senare tid har avslöjats med stora problem vad gäller säkerhet och integritet.

Att Bytedance i egenskap av kinesiskt företag i enlighet med nya säkerhetslagar måste överlämna all information som polis och andra myndigheter efterfrågar, ger eventuellt en antydan till förklaringen.

Australien senaste landet där förtroende och inställning till Kina rasar bland befolkningen

Opinionsinstitutet PEW Research är känt för en rad olika undersökningar rörande politiska trender. Under fjolåret skapade detta rubriker i Sverige, då en av dessa undersökningar gav vid handen att 70 procent av svenskarna nu har en negativ syn på Kina. Det var en dramatiskt ökning från året innan, och tillika den största andelen bland de 32 länder som tillfrågades, näst efter Japan.

Under våren har PEW Research visat hur militära hot och coronavirus lett till en kraftigt försämrad bild av Kina bland befolkningen även i USA och Taiwan.

Detta är inga isolerade resultat, eller ens resultat från ett isolerat opinionsinstitut. För i veckan gav Lowy Institute ytterligare ett exempel på hur Kina alltmer aggressiva utrikespolitik påverkar landets rykte bland befolkningen i demokratiskt sinnade länder världen över.

Denna gång handlar det om Australien, där 94 procent av befolkningen nu vill se att landet minskar sitt ekonomiska beroende av Kina, vilket är den största andelen sedan undersökningen startade för 16 år sedan. Det skriver The Australian, och framhåller vidare att 8 av 10 tillfrågade australiensare samtycker till sanktioner mot kinesiska tjänstemän som gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter.

Mindre än en fjärdedel av de tillfrågade litar på Kinas utrikespolitik, vilket är en minskning med 29 procentenheter på två år. Förtroendet för Xi Jinping har också minskat till 22 procent. Istället uppgår antalet svaranden som anser alliansen med USA som viktig för Australiens säkerhet nu till närmare 80 procent, vilket också är en ökning från fjolåret.

Undersökningen skedde genom att 2 448 invånare tillfrågades i slutet av mars, alltså innan Peking införde sanktioner på bland annat australiensiskt nötkött och korn. Det är således sannolikt att attityden mot Kina förvärrats sedan dess, då allt från oppositionspolitiker till fackföreningar har uttalat stöd för premiärminister Scott Morrisons linje att inte vika sig inför Kina ekonomiska repressalier.

En liknande utveckling kan exempelvis ses i Kanada, där 67 procent av invånarna i fjol hade en negativ bild av Kina, vilket var 11 procentenheter mer än året innan. PEW Research kopplar samman utvecklingen med arresteringen av två kanadensiska medborgare och den gisslandiplomati som jag tidigare denna vecka skrev om här på InBeijing.

Också i Storbritannien – som på senare tid fått omvärdera sin relation med Peking – ökade antalet invånare som har en negativ bild av Kina i fjol med 11 procentenheter, och utgör nu en klar majoritet av befolkningen.

Det är alltså tydligt att även om Kinas alltmer aggressiva politiska framtoning möjligen skrämmer många politiker och affärsmän till lydnad, så gör den knappast särskilt gott hos de breda folklagren i ett växande antal demokratier.

Fruktansvärda villkor för de två kidnappade kanadensarna som hålls fångna i Kina

Tidigare i veckan skrev jag här på InBeijing om den diplomatiska härdsmälta som uppstått mellan Kina och Kanada på grund av åtalen mot Michael Kovrig och Michael Spavor. De båda kanadensarna kidnappades i december 2018, just efter att Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresterats på Vancouvers flygplats. De hölls sedan på okänd plats tills att de officiellt arresterades i maj 2019.

Då en kanadensisk domstol förra månaden beslutade att Meng – misstänkt för att ha sålt utrustning till Iran trots internationella sanktioner – i nuläget inte får återvända till Kina, meddelade kinesiska myndigheter förra veckan att de båda Michael nu ska åtalas för brott som har med spionage och nationell säkerhet att göra.

Detta fick Kanadas premiärminister att rasa mot Kina, då han anser att de ljusskygga åtalen är politiskt motiverade och en ren hämndaktion för arresteringen av Meng Wanzhou. Detta bekräftades under gårdagen, då utrikesministeriets talesman ställde utom rimligt tvivel att Kina kopplar fallen:

Det handlar alltså om gisslandiplomati i sin renaste form, särskilt som inga som helst bevis har framkommit vad gäller misstankarna mot Kovrig och Spavor. En annan betydande skillnad är att medan Meng har spenderat de senaste dryga månaderna med att läsa och måla i sin lyxvilla i Vancouver, så har de båda Michael hållits isolerade i små celler, utan att få träffa familj eller ens få tillräckligt med mat.

De konkreta villkoren för Michael Kovrigs fångenskap skildrades i The Globe and Mail i veckan, genom en intervju med Kovrigs fru som har mottagit brev från honom. Det handlar bara om små glimtar in i Kovrigs tillvaro, eftersom han blott tillåts skriva brev under några timmar en dag varje månad. (Han får heller inte behålla de brev ha mottagit från sin egen familj efter att han läst dem.)

De första sex månaderna utbyttes inga brev alls, eftersom de båda Michael då satt i så kallad ”residential surveillance at a designated location” (RSDL), vilket är en ny anhållningsform där individen hålls helt isolerad från omvärlden och ofta även utsätts för tortyr. (Jag har tidigare skrivit mer utförligt om RSDL.)

Kovrigs brev kontrolleras och censureras, och han har därför inte heller i efterhand fått berätta i detalj om sin tid i RSDL. Endast vid ett tillfälle antydde han villkoren under de sex första månaderna, genom att skriva att han just ”sluppit ut från ett ställe präglat av förtvivlan” (emerging from a place of despair).

Våren 2019 flyttades Kovrig till en nio kvadratmeter stor cell i ett häkte, där han hållits sedan dess. Isoleringen har dock fortsatt till den grad att han inte ens sett en träd under de drygt 560 dagar han suttit inlåst.

Kovrig tillåts inte heller läsa några nyheter, och var exempelvis tills nyligen helt ovetande om COVID-19. I ett kort telefonsamtal fick hans fru förklara för honom att en global pandemi var anledningen – eller i alla fall ursäkten – till att inga konsulära besök längre tillåts, vilket ytterligare intensifierar Kovrigs utsatthet:

It was his family that described to him the global tumult of the coronavirus pandemic during a phone call in March, in which Mr. Kovrig was allowed to speak with his ill father. Ms. Nadjibulla, with whom he is married but separated, was also on the line, for a call that lasted 16 minutes and 37 seconds.

Before the call, Mr. Kovrig did not fully understand why, since mid-January, he has been barred from all consular visits – monthly meetings with Ambassador Dominic Barton that had provided human sustenance to his incarceration – or seeing his lawyer. Chinese authorities have said such visits cannot take place in the midst of the pandemic, but have given no justification for why it has also refused to permit regular video or phone calls.

“We were having to explain, in the middle of everything else, that there’s a global pandemic, and that’s why you’re not being visited,” Ms. Nadjibulla said.

Kinesiska myndigheter har dock inte motiverat varför regelbundna video- eller telefonsamtal med konsulär personal eller advokat inte tillåts.

Kosten består av kokt ris, ibland tillsammans med någon kokt grönsak. Denna kost har endast varit annorlunda vid högtider; under det kinesiska nyåret fick Spavor dumplings, till jul två stycken kycklingklubbor och till det västerländska nyåret en pizza från kedjan Domino – vilket för övrigt var en Hawaii-pizza, den sort som Kovrig tycker allra minst om.

Medan Meng Wanzhou fritt kan ta emot besök, äta och ägna sig åt vilka fritidsintressen hon vill i lyxvillan i Vancouver, har Michael Kovrig främst två stycken sysselsättningar för att behålla förnuftet. Dels så läser han, men får dock bara ha tre böcker åt gången. Av oklara anledningar tillåts han heller inte ta emot många av böcker han fått skickade till sig eller förfrågar.

Dels så försöker han idrotta i sin tre gånger tre meter stora cell. Denna rutin består i att varje dag gå mellan 7 000 och 10 000 steg i cirklar, samt göra armhävningar och öva på plankan.

Givetvis är detta omständigheter som förändrar en människa i grunden och för alltid. I breven till sin fru beskrev Kovrig efter tiden i RSDL sina strävanden att läka och återhämta sig själv, samt starkare känslor till såväl henne som hela livet i sig än vad han någonsin tidigare upplevt.

I ett av breven uttrycker Kovrig sin nyvunna uppfattning om att livet går ut på att undvika lidande. Tänk på denna kraftfulla formulering nästa gång Kinas diplomater påstår att de båda Michael och andra fångar hanteras i enlighet med lagen, eller försöker likställa de båda kanadensarnas situation med Meng Wanzhou.

I och med den nya säkerhetslagen blir Hongkong ännu mer likt det kinesiska fastlandet.

Nationell säkerhetslag införs i Hongkong nästa vecka – här är de mest oroande delarna

Jag har tidigare här på InBeijing skrivit om den nationella säkerhetslag som Kina förra månaden meddelade att man planerar påtvinga Hongkong via dekret, snarare än att gå genom stadens lagstiftande församling.

I långa texter för Fokus och Dagens Arena, intervjuade jag nyligen lokala advokater och aktivister som uttrycker farhågor för att de gummiparagrafer som ofta används för att sätta dit för myndigheterna besvärliga individer och organisationer på fastlandskina nu även kommer bli verklighet i Hongkong.

Den nationella folkkongressens ständiga utskott sammanträder i Peking 28-30 juni. Det är högst sannolikt att man under detta möte kommer anta den nationella säkerhetslagen för Hongkong. Detta dels för att man vill ha den på plats innan årsdagen för stadens överlämning till Kina 1 juli, dels eftersom man vill minimera den tidsram inom vilken diskussion kan föras och motstånd organiseras innan lagen implementeras.

Då den allomfattande lagen nu är nära att träda i kraft, har flera uppgifter läckt ut om dess innehåll bara under de senaste dagarna. Låt mig nedan sammanfatta de största orosmomenten bland lagens kritiker:

1) Lagens innehåll kommer inte presenteras vare sig för stadens invånare eller dess lagstiftande församling innan den införs. Det ger inte bara politikerna i Peking fri lejd att utforma lagen precis som de vill. Det innebär också ett rejält övertramp mot ”ett land, två system”, då det uppges att den nationella säkerhetslagen kommer överskrida Hongkongs egen grundlag Basic Law om motsättningar uppstår.

2) Personer misstänkta för att bryta mot lagen kommer kunna hållas i särskilda interneringsanläggningar, så länge som myndigheter och polis anser det vara nödvändigt. Detta enligt flera källor till South China Morning Post, som vidare berättar att särskilda faciliteter för att anhålla och förhöra dessa personer ska upprättas, snarare än att de ska anhållas vid vanliga polisstationer.

Detta borgar givetvis för utomrättsliga gripanden där misstänkta hålls arresterade längre än vad Hongkongs lagar tillåter. Samtidigt underlättar det för polis och förhörsledare att genomföra den psykiska och fysiska tortyr som är vanligt mot personer som grips för liknande brott i Kina.

3) Peking förbehåller sig enligt uppgift rätten att i ”särskilda fall” föra misstänkta individer till Kina, för att ställa dem inför rätta i kommunistpartiets domstolar. Vid sidan om en nationell säkerhetslag, kommer alltså ett utlämningsavtal med Kina i praktiken att införas, vilket ju var det som till en början startade den våldsamma proteströrelse som skakat om staden sedan förra sommaren.

Rent konkret så innebär detta att kinesiska myndigheter inte behöver kidnappa nästa Gui Minhai i ett tredje land och ta honom till Kina i hemlighet. Det går nu lika bra att helt enkelt gripa honom i Hongkong och föra honom till Kina, helt i enlighet med den nya nationella säkerhetslagen.

4) Enligt Hongkongs säkerhetsminister kommer en hemlig polisstyrka formas i Hongkong för att upprätthålla den nationella säkerhetslagen. Vidare ska en särskild kommission upprättas för att garantera den nationella säkerheten, vilken ska ledas av regeringschefen Carrie Lam och bland annat en ”rådgivare” som utses av Peking.

Tillsammans kommer denna hemliga polisstyrka och kommission ha befogenheter att utreda, utbilda samt samla information och underrättelser. Givet den hemliga naturen samt så kallade rådgivare utsedda av Peking, så är det uppenbart att kinesiska myndigheter kommer ha en stor om inte total makt över de nybildade organen.

5) Den nationella säkerhetslagen kommer även ”utan undantag” att omfatta utlänningar, enligt Tam Yiu-chung, som är Hongkongs enda delegat i den nationella folkkongressens ständiga utskott. Förutom politisk aktivism, innebär detta att allt från utländska företag till medieorganisationer kan förvänta sig en liknande behandling i Hongkong som på det kinesiska fastlandet.

6) I september hålls val till Hongkongs lagstiftande församling, vilket beskrivs som det viktigaste valet sedan proteströrelsens början i fjol. Opinionsundersökningar visar att pro-demokratiska kandidater har möjlighet att knipa en majoritet i parlamentet, vilket gett upphov till spekulation om hur etablissemanget ska påverka processen för att hindra detta.

Tam Yiu-ching var i veckan vänlig nog att antyda även hur detta kommer ske, då han gav vid handen att kandidater som inte stöder den nya nationella säkerhetslagen riskerar diskvalificeras från valet. Det kan alltså bli omöjligt för kandidater som nu eller tidigare har uttryckt skepsis mot lagen att väljas in i parlamentet, vilket skulle säkerställa att det fylls med politiker som är lojala mot Peking.

Många av dessa politiker fortsätter dock att – tillsammans med kinesiska myndigheter och medier – påstå att det nationella säkerhetslagen har stöd bland Hongkongs befolkning. Det är då berättigat att fråga sig varför man inte tillåter stadens invånare och lokalpolitiker att ens se, och än mindre kommentera eller rösta om lagen, innan man från centralt håll inför den via dekret:

Hongkongs politiska och civila rättigheter har under de senaste åren inskränkts bit för bit. Men nu är det på allvar. Aldrig tidigare har en så pass tuff och allomfattande lag varit så nära att implementeras. Bill Bishop, författare av det inflytelserika nyhetsbrevet Sinocism, kommenterade i veckan saken på följande vis:

In just over a week Hong Kong may be a fundamentally different place when it comes to the official control Beijing has over it. I would not be surprised if the authorities will move quickly to find example cases under the new law to make it clear to everyone else the costs of being on the wrong side of the CCP.

Räkna med att flera personer på kort tid kommer råka illa ut efter att lagen införs. Och att detta på riktigt kan bli slutet för Hongkong såsom många lärt känna och uppskatta staden.

Michael Spavor (v) och Michael Kovrig (h) har varit frihetsberövade i 18 månader, och ska nu åtalas för brott relaterade till spioneri och nationell säkerhet.

Diplomatisk härdsmälta då Kina åtalar två kidnappade kanadensare i hämndaktion

Två av Kinas många utomrättsliga arresteringar av utländska medborgare har den senaste veckan fått relationerna mellan Kina och Kanada att nå nya bottennivåer, med ordkrig på på högsta diplomatiska nivå.

Det handlar om Michael Kovrig och Michael Spavor, två kanadensare i verksamma i Kina som i december 2018 plötsligt försvann, bara några dagar efter att Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresterades på Vancouvers flygplats.

Meng, som är dotter till Huaweis grundare och därmed sannolikt företagets arvinge, greps efter en arresteringsorder från USA för misstankar om att ha sålt utrustning till Iran i strid med internationella sanktioner.

Då det stod klart att Kovrig och Spavor hade frihetsberövats utan någon konkret misstanke, var det tydligt för många att de hade kidnappats dels som en hämnd för Meng Wanzhou, dels som ett försök att pressa Kanada att släppa Meng fri. Då något sådant frisläppande inte skedde, arresterades de båda Michael formellt våren 2019.

Sedan dess har kinesiska myndigheter – på flera och inte särskilt subtila vis – genom påtryckningar försökt förmå Kanada att släppa Meng och låta henne återvända till Kina snarare än att utlämnas till USA. Kanadas regering har vänligt men bestämt försökt förklara att man har ett fristående rättsväsende som kommer hantera frågan, samt att politikerna vare sig har rätten eller möjligheten att påverka domstolens beslut.

Föga förvånande har detta fallit inför döva öron i Peking. För att sätta ytterligare press på Kanada, har de båda Michael under sin nu över 18 månader långa fångenskap vare sig fått träffa familj eller advokater. Konsulära besök har endast tillåtits sporadiskt, och nu helt upphört med COVID-19 som förevändning.

Enligt uppgifter publicerade av bland annat BBC, så har Kovrig och Spavor förhörts upp till åtta timmar om dagen, och tvingats leva i celler där lysrören är tända dygnet runt. Några uppgifter om fysisk tortyr har visserligen inte kommit ut, men psykisk tortyr är praxis i Kinas hantering av politiska fångar, inklusive utländska medborgare.

I skarp kontrast har Meng Wanzhou spenderat de senaste 18 månaderna i sin lyxvilla i Vancouver, där hon enligt egna uppgifter ägnat sig åt läsning och oljemålning. Hon kan kommunicera fritt med omvärlden och har kunnat välja sin egen försvarsadvokat.

För Meng Wanzhou, Huaweis finanschef och arvtagare, har husarresten i lyxvillan bland annat ägnats åt läsning och oljemåleri.

Det kan knappast bli mer tydligt att de båda Michaels öden står och faller med huruvida Meng Wanzhou tillåts återvända till Kina. Icke desto mindre dömde en kanadensisk distriktsdomstol i slutet av förra månaden till hennes nackdel, i en dom som innebar att Meng måste stanna i sin husarrest och samtidigt ökade sannolikheten för att hon kommer utlämnas till USA.

Kinesiska diplomater och myndigheter har vid upprepade tillfällen offentligt nekat att det skulle finnas något samband mellan Meng Wanzhou och de arresterade kanadensarna. Man har dock flera gånger med all önskad tydlighet antytt att så i själva verket är fallet, bland annat genom att nämna de båda fallen i samma meningar i uttalanden och presskonferenser.

Kinas statliga medier har inte varit lika finkänsliga. Tvärtom har de ofta kopplat samman de båda fallen, men andemeningen att Kovrig och Spavor endast kommer få lämna Kina om Kanada släpper Meng Wanzhou, låt vara att kanadensiska myndigheter då skulle behöva kränka det egna rättssystemets självständighet.

Det kom därför inte som någon chock när Kina förra veckan meddelade att Michael Kovrig och Michael Spavor nu ska åtalas. Brottsrubriceringarna innefattar spionverksamhet och brott mot Kinas nationella säkerhet, lagar bestående av gummiparagrafer genom vilka de av kommunistpartiet kontrollerade domstolarna enkelt kan döma kanadensarna till långa fängelsestraff utan bevisföring.

Fallet har varit en utmaning för Kanadas relationer till Kina i allmänhet, och för landets liberala premiärminister Justin Trudeau i synnerhet. Han gjorde sig tidigt känd för att försöka bygga en bra relation till Kina, vilket lett till kritik för naivitet och eftergifter. Det senaste halvåret har såväl Kanadas befolkning som landets parlament tydligt visat att de vill se en hårdare linje mot Kina.

De senaste dagarna har en helt ny retorik kunnat ses från premiärministern. Trudeau var till en början försiktig, och uttryckte i helgen ”djupa besvikelse” över att Michael Kovrig och Michael Spavor ska åtalas. Ett svagt uttalande som skapade kritik i den inhemska debatten.

Inte nog med det. Trots det försiktiga uttalandet kom omedelbart en reaktion från Kina, vars utrikesministerium dundrade att kanadensiska ledare måste upphöra med ”oansvariga kommentarer” om fallet.

Det var nu redan för sent för Trudeau att backa med trovärdigheten i behåll. Istället har han i början av denna vecka tagit bladet från munnen och avfärdat rättegångarna mot de två kanadensarna som politiska, med tydligt koppling till Meng Wanzhou.

Bland andra Japan Today återger premiärministerns ord:

At his daily briefing on Monday Trudeau said: ”This arbitrary detention of Canadian citizens is unacceptable and deeply concerning, not just to Canadians but to people around the world who see China using arbitrary detentions as a means to political ends.”

Trudeau said ”we deplore” what was obviously from the beginning ”a political decision made by the Chinese government” which continues to pressure Canada.

I en artikel med rubriken ”Trudeau points to ’direct link’ between detained Canadians and arrest of Huawei executive” rapporterar Politico vidare hur Trudeau anklagar Kina för att koppla samman rättegångarna med Meng Wanzhou, och uttrycker dessutom tacksamhet för stödet som ”vänner och allierade” världen över visat i fallet.

Tacket kom bara några timmar efter att USA:s utrikesminister Mike Pompeo avfärdat Kinas beslut att ställa de båda kanadensarna inför rätta som ”politiskt motiverat och helt grundlöst”.

Således har Kinas aggressiva diplomati och utomrättsliga kidnappningar av utländska medborgare drivit Kanada i famnen på USA, trots att Trudeau tidigt gjorde sig känd som en häftig kritiker av Donald Trumps administration.

Kanada kan således läggas till på den växande lista av länder – USA, Australien, Indien, Taiwan, Sverige… – som just nu upplever nya bottennivåer i relationen till Kina.

Debaclet blev knappast heller bättre av Chen Weihua, redaktör för statliga China Daily i Europa, i helgen på Twitter gav uttryck för sin uppfattning att Meng Wanzhou är värd minst tio gånger så mycket som Michael Kovrig och Michael Spavor. Den nu raderade tweeten såg ut på följande vis:

Uttalandet har skapat en debatt i sig, som bland andra The Globe och Mail skildrar i artikeln ”Huawei’s Meng far more valuable than Canada’s Kovrig and Spavor, Chinese journalist says”.

Förutom en rangordning i människovärde som säkert inte är helt ovanligt hos företrädare för Kinas regim, väcker Michael Kovrig och Michael Spavors öde följande tankar:

* Medborgare i alla länder som ligger i diplomatisk fejd med Kina löper risk att på olika vis trakasseras eller i värsta fall anhållas som en slags politisk hämnd. Detta är inte någon överdriven negativt hittepå, utan den verklighet vi lever i här och nu. Fråga Kovrig och Spavors anhöriga. Sedan de försvann har – förvisso obekräftade – uppgifter till och med cirkulerat om att kinesiska myndigheter har en lista med personer från olika länder att arrestera när detta behövs.

* Om Huawei nu är ett privatägt företag utan betydande kopplingar till kinesiska myndigheter, som bolaget själva påstår, varför är myndigheterna då beredda att gå så långt för att få Meng Wanzhou frigiven?

* Omedelbart efter att Meng Wanzhou arresterads i Vancouver, dömdes en kanadensisk medborgare till döden i Kina för drogsmuggling. Domen uppehölls i förra våren, samtidigt som Kovrig och Spavor officiellt arresterades. Kina har nyligen även dömt en australiensisk man till döden, just efter att de diplomatiska relationerna med Australien nått botten på grund av COVID-19 och handel.

Ungefärligt område som patrulleras av Taiwans flygvapen, som kinesiska stridflygplan allt oftare tar sig in på utan förvarning

Kinesiska stridsflygplan i Taiwans luftzon åtta gånger på bara två veckor

Förra månaden skrev jag en text med rubriken ”Kina och USA har trappat upp militära aktiviteter i Sydkinesiska havet under 2020” här på InBeijing, med flera exempel på hur den kinesiska militären under årets gång agerat alltmer aggressivt i Sydkinesiska havet med omnejd.

Ingenstans har detta varit tydligare än kring Taiwan, och aldrig sällan har det varit tydligare än under juni månad 2020.

Tidigare i dag rapporterade flera medier om hur det sjunde kinesiska stridsflygplanet på mindre än två veckor jagats iväg av Taiwans flygvapen. Detta sedan de kinesiska planen tagit sig in i den så kallade luftzonen för identifiering i försvarssyfte (air defense identification zone, ADIZ), en zon som nästan varje land har kring sitt territorium, där flygplan först måste identifiera sig innan de äntrar.

Taiwan News citerar en av landets parlamentariker med erfarenhet från utrikes- och försvarsfrågor, som menar att den plötsliga dramatiska ökningen av kinesiska stridsflygplan som sänts på uppdrag för att provocera det taiwanesiska flygvapen kan vara ett tecken på att Kina har placerat mer trupper i Sydkinesiska havet.

Stridsflygplanen kan också komma från baser inne i Kina, säger samma parlamentariker, vilket potentiellt kan vara ett ännu mer oroande tecken. En sådan ökning av kapacitet inom Kinas flygvapen vad gäller uppdrag på lång distans skulle göra det ännu svårare för Taiwan att kartlägga de kinesiska flygplanen och flygfältens positioner.

Taiwans flygvapen står också här inför ett dilemma. Att inte svara på de kinesiska intrången genom att möta stridsflygplanen i luften och tvinga dem att vända vore givetvis riskabelt. Likaledes är det också riskabelt att allt oftare behöva just detta, eftersom det ökar risken för missförstånd och olyckor.

I vilket fall så står det klart att de kinesiska intrången kommer att fortsätta. Under kvällen lokal tid i dag måndag, meddelade nämligen taiwanesiska myndigheter att ett åttonde kinesiskt stridsflygplan på bara två veckor jagats bort sedan det utan förvarning tagit sig in i Taiwan ADIZ:

Vad är då egentligen syftet med dessa tillfälliga intrång på taiwanesiskt luftrum? South China Morning Post skrev i helgen närmare om frågan, och intervjuar lokala forskare och militäranalytiker på Taiwan.

Förutom flyguppdragen, har man även kunnat se en upptrappad kinesisk aktivitet till sjöss. I min text från förra månaden, skrev jag bland annat om hur Kinas hangarfartyg Liaoning nyligen siktats inte långt utanför Taiwans kust två gånger.

South China Morning Post påpekar nu hur en grävtrålare (dredger) tidigare denna månad tagit sig i närheten av den taiwanesiska ön Penghu och börjat gräva efter sand. I mars månad rammade vidare ett dussintal kinesiska fiskebåtar ett fartyg från Taiwans kustbevakning som fick svåra skador av incidenten.

Detta är bara två av cirka 1 200 kinesiska fartyg som enligt den taiwanesiska kustbevakningen sedan januari i år opererat i vatten som Taiwan kontrollerar.

De ökade påtryckningarna i luften och till sjöss utgör en så kallad ”grå zons-taktik”, där Kinas militär försöker skrämma Taiwan och trötta ut dess försvar utan att ägna sig åt konventionella strider. Det är också en signal till USA, som på senare tid varit alltmer uttalade i sitt stöd för och på olika vis närmat sig Taiwan.

En intervjuad analytiker beskriver på följande vis fördelarna som denna taktik innebär för Kinas militär:

Alexander Huang Chieh-cheng, a professor of strategic studies and international relations at Tamkang University in Taipei, said the PLA’s fly-bys of Taiwan had a number of benefits for the mainland military.

“First, they create a ‘pattern’ and a ‘new normal’ if not a ‘fait accompli’ that ‘disregards’ the unspoken understanding between the two sides for decades,” Huang said, referring to the understanding that the two sides avoid crossing a median line in the Taiwan Strait.

“Second, it can be seen as … psychological operations targeting Taiwan’s general public [to create panic].”

He said that in the process, the PLA was also exhausting Taiwan’s air defence personnel, and testing and collecting signal data from the island’s defence systems.

Flyguppdragen ger även militären mer kunskap och information om hydrologin mellan Taiwan och Filippinerna.

Det finns ingen som helst anledning att tro att denna slags militära aktiviteter kring Taiwan kommer minska. Snarare tvärtom. Som jag förklarade närmare förra månaden, så har Peking blivit alltmer uttalat och hotfullt i sina anspråk på Taiwan. Detta särskilt sedan regeringspartiet Democratic Progressive Party (DPP), som förespråkar ett större avstånd till Kina, på nytt vann landets presidentval i januari i år.

Vidare så påpekar intervjuade experter i South China Morning Post att Kinas militär har planerat flera övningar i området, bland annat en i augusti där man ska öva på att landsätta trupper, i närheten av ögruppen Dongsha som Taiwan kontrollerar.

Det är alltså bara räkna med fortsatt militär intimidering i luft och vatten kring Taiwan. Frågan är om och i så fall när Kinas militär kommer ta nästa steg, som resulterar i dödsoffer vilket var fallet vid gränsområdet till Indien så sent som förra veckan.

Reportage: Så påverkar Kina den akademiska friheten vid utländska universitet

I takt med Pekings växande globala ambitioner, har kinesisk påverkan blivit ett alltmer diskuterat ämne. Tidigare denna månad släpptes en lång rapport om Enhetsfronten, Kinas ”magiska verktyg” för att mobilisera stöd för kommunistpartiet utomlands, som jag sammanfattade här på InBeijing.

Nu vill jag dra uppmärksamhet till ett långt reportage som jag själv skrivit i senaste numret av tidskriften Respons, om hur kinesiska myndigheter försöker styra och påverka den akademiska friheten vid västerländska lärosäten.

Detta är ett mycket komplicerat ämne. Det var därför bra att redaktören gav mig mycket plats att skriva på, närmare bestämt 25 000 tecken eller sex sidor tryckt text utan några större bilder. Det är således ett av de längre reportagen jag har skrivit, som dessutom ligger öppet för alla att läsa på Respons hemsida.

Ett reportage av denna längd spänner över flera ämnen. Låt mig som hastigast förklara och citera de viktigaste av dessa nedan.

Konfuciusinstitut

Ingen har väl missat de kontroversiella Konfuciusinstituten, som kinesiska myndigheter har etablerat vid universitet och högskolor världen över. Men hur många känner till i vilken omfattning detta har skett? I reportaget presenteras några siffror:

Från kinesiskt håll har man inte tvekat att öppna plånboken för att ta sig in på de utländska skolorna. Enligt Hanbans senaste tillgängliga årsrapport fanns det 548 Konfuciusinstitut och 1193 Konfucius-klassrum i 154 länder vid slutet av 2018. De ofta förbisedda, men potentiellt mer försåtliga klassrummen är en motsvarighet till instituten, som etableras i grundskolor och på gymnasienivå.

Fokus ligger på expansion i Väst snarare än i utvecklingsländerna. I Europa finns 182 institut och 341 klassrum fördelat på 43 länder. På de amerikanska kontinenterna återfinns 161 institut och 595 klassrum, med USA som det i särklass största värdlandet. Enligt Hanban har över 100 000 kinesiska lärare, chefer och frivilliga skickats till utländska lärosäten. Man uppger sig även ha utbildat 460 000 lokala lärare i andra länder.

I Sverige har nu samtliga dessa institut stängts ner. Också i flera andra länder har Konfuciusinstitut av olika anledningar fått bomma igen; var och varför beskrivs närmare texten.

CSSA – kinesiska studentföreningar i regimens kontroll

Chinese Students and Scholars Association (CSSA) är namnet på den kinesiska studentförening som återfinns vid hundratals universitet och högskolor. Inget fel med det förstås, om det inte vore för faktumet att de såväl finansieras som styrs av ambassader och konsulat.

CSSA är således den enda – eller i alla fall den i särklass största – studentföroreningen vid västerländska universitet som styrs av en utländsk regim. Jag har intervjuat akademiker som följer dessa organisationer nära:

”CSSA tillhandahåller en rad mer eller mindre användbara tjänster till kinesiska studenter utomlands, som möjlighet till nätverkande, kulturella evenemang och konsulär information. Men samtidigt tjänar de också som den kinesiska partistatens ögon och öron”, säger Andreas Fulda, verksam på Asia Research Institute vid University of Nottingham, till Respons.

Han menar att många av studentnätverket CSSA:s avdelningar sannolikt är relativt passiva och möjligen leds främst av studenterna själva, men framhåller att en rad fall, i vilka medlemmarna på ett aggressivt vis främjar kommunistpartiets intressen, visar att CSSA utgör ”latenta nätverk” som kan mobiliseras av både studentaktivister och partistaten.

I texten beskrivs även hur många avdelningar av CSSA, liksom Konfuciusintituten, har fått stänga ner efter politiska kontroverser. Det erbjuds även en bakgrund av CSSA, samt hur organisationen har kommit att spela en större och mer annorlunda roll sedan Xi Jinping blev president.

Pengar

Begreppet ”follow the money” är ofta aktuellt när det gäller Kina. Utbildning och akademisk frihet är inget undantag. Den främsta anledningen till att Konfuciusinstitut och CSSA – trots sina uppenbara kopplingar till regimen – tillåts verka på utländska campus är dels att Kina finansierar instituten, dels att få universitet vill riskera att förlora den potentiellt stora intäktskälla som kinesiska studenter utgör.

Vid sidan av detta donerar kinesiska aktörer dessutom stora summor pengar till västerländska elituniversitet:

Det handlar inte bara om studieavgifter. Kinesiska aktörer spenderar stora summor på direkta bidrag till västerländska elituniversitet. Enligt USA:s utbildningsdepartement har kinesiska företag, universitet och medborgare skänkt mer än 900 miljoner dollar till amerikanska universitet sedan 2013. Av dessa har Harvard University mottagit 93 miljoner dollar. Siffrorna bedöms dessutom vara i underkant. I början av 2020 uppgav utbildningsdepartementet att Yale University ensamt hade ”missat” att rapportera 375 miljoner dollar i inkomster från utlandet under de senaste fyra åren, detta efter att departementet påbörjat en utredning om utländsk finansiering av amerikanska lärosäten.

Mot bakgrund av detta är det inte särskilt konstigt att många utländska lärosäten väljer att se mellan fingrarna med många av övertrampen som beskrivs i artikeln, särskilt i tider då finansiering har blivit en allt större utmaning för många universitet i väst.

Andra områden av självcensur

Med hjälp av makt och pengar har Kina lyckats framkalla självcensur dels hos kinesiska studenter som inte vill väcka CSSA:s uppmärksamhet, dels hos universitetsledningar som inte vill riskera förlora studieavgifter eller donationer från Kina.

Men självcensuren sprider sig även till andra områden, exempelvis hos enskilda forskare och akademiska förläggare:

Men denna självcensur är inte begränsad till universitetsledningar och studenter. Många utländska forskare och föreläsare är i sitt yrke beroende av tillgången till Kina. Jag har själv hört berättelser från flera akademiker – i Sverige och andra länder – om att de undviker att tala om känsliga ämnen eller ens dela känsligt material på internet av rädsla för att hamna under regimens lupp. Ett inreseförbud eller ett uppsagt samarbete kan vara av största betydelse för forskning och karriärmöjligheter.

Censuren sträcker sig genom hela den akademiska infrastrukturen genom att även inkludera akademiska förläggare. Hösten 2017 uppdagades att Cambridge University Press, världens äldsta förlag med anor från 1500-talet, tog bort 315 artiklar från sitt digitala arkiv i Kina efter ett ultimatum. Landets myndigheter förklarade att om inte artiklar rörande ämnen som Tibet, Mao Zedong och massakern vid Himmelska fridens torg raderades, skulle Cambridge University Press hela arkiv blockeras i Kina.

I artikeln diskuteras även hur det alltmer uppenbara problemet med kinesisk påverkan vid utländska universitet kan hanteras. Detta är ingen lätt fråga, eftersom kinesiska studenter givetvis bör ha lika stor rätt som alla andra till yttrandefrihet under sin tid vid utländska universitet.

Men samtidigt blir situationen problematisk om dessa friheter utnyttjas för att underminera de institutioner som garanterar dem, särskilt då detta genom regim som aldrig skulle tillåta samma beteende på hemmaplan.

Läs mer om denna paradox, samt de ovanstående ämnena, via Respons hemsida.

RELATERAD LÄSNING PÅ KINAMEDIA:

Harvards toppforskare fälls för hemligt samarbete med Kina” (dec 2021)
Universitet i Hongkong river dansk staty om massakern vid Himmelska fridens torg” (dec 2021)

Kraftfullt uttalande om Hongkong av G7 och EU

Utrikesministrarna för G7 – USA, Kanada, Japan, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien – gjorde sent i går ett kraftfullt uttalande där man uppmanade kinesiska myndigheter att tänka om gällande den nationella säkerhetslagen i Hongkong.

Intressant nog så stödjer även EU uttalandet, då unionens utrikespolitisk toppchef Josep Borrell också står som undertecknare. Uttalandet lyder som följer:

We, the Foreign Ministers of the United States, Canada, France, Germany, Italy, Japan, the United Kingdom, and the High Representative of the European Union underscore our grave concern regarding China’s decision to impose a national security law on Hong Kong.

China’s decision is not in conformity with the Hong Kong Basic Law and its international commitments under the principles of the legally binding, UN-registered Sino-British Joint Declaration. The proposed national security law would risk seriously undermining the “One Country, Two Systems” principle and the territory’s high degree of autonomy. It would jeopardize the system which has allowed Hong Kong to flourish and made it a success over many years.

Open debate, consultation with stakeholders, and respect for protected rights and freedoms in Hong Kong are essential.

We are also extremely concerned that this action would curtail and threaten the fundamental rights and freedoms of all the population protected by the rule of law and the existence of an independent justice system.

We strongly urge the Government of China to re-consider this decision.

Uttalandet är ett av det kraftfullaste hittills vad gäller Hongkong, då det inte bara uttrycker oro för den nationella säkerhetslagen, utan dessutom uppmanar kinesiska myndigheter att tänka om.

Särskilt intressant är det faktum att även EU:s utrikesminister har skrivit under. Som jag tidigare skrivit vid upprepade tillfällen här på InBeijing, så har unionen undvikit att göra denna slags uttalanden om situationen i Hongkong, och istället begränsat sig till att tala om hur ”viktiga” stadens politiska och civila rättigheter är.

Tillsammans med tidigare uttalanden som även inkluderar Australien, så har nu nästan hela den demokratiska västvärlden tydligt uttryckt sitt motstånd mot att Hongkong ska påtvingas en nationell säkerhetslag. Och det har heller inte skett enbart som ett resultat av amerikanska påtryckningar.

För som jag skrev i förra upplagan av InBeijing nyhetsbrev, så var det Japan som erbjöd sig att leda arbetet med ett gemensamt uttalande för G7 vad gäller Hongkong.

Premiärminister Shinzo Abe sade inför mötet att G7 hålls samman av att länderna delar en rad universella värderingar som frihet, demokrati och lagstyre, och att det därför är viktigt att gruppen leder internationell opinionsbildning.

Enligt Japan Times har utrikesminister Toshimitsu Motegi nyligen kallat till sig Kinas ambassadör för att uttrycka sitt missnöje över situationen i Hongkong, som enligt är Japans nionde största handelspartner. Omkring 1 400 japanska företag har närvaro i staden.

Nu är det förvisso osannolikt att blott uttalanden som inte backas upp av handling kommer få Kina att omvärdera situationen. Mycket tyder tvärtom på att den nationella säkerhetslagen kan komma att implementeras redan till helgen, och bli mycket mer omfattande än vad många trott på förhand.

Bland annat har stadens säkerhetsminister sagt att en hemlig polisstyrka kommer upprättas i samband med lagen, samtidigt som kinesiska myndigheter förbehåller sig rätten att i ”vissa särskilda fall” ta individer från Hongkong till Kina för att ställa dem inför kommunistpartiets domstolar.

Detta innebär, i praktiken, att den nationella säkerhetslagen införs tillsammans med ett utlämningsavtal, vilket ju var vad som startade fjolårets våldsamma proteströrelse.

Jag återkommer med en närmare analys av den nationella säkerhetslagen då den väl är antagen, antingen här på bloggen eller i särskilt utskick till prenumeranter av InBeijing Premium.

Mer uppgifter och nya dödssiffror i veckans gränsstrider mellan Kina och Indien

Under gårdagen skrev jag en artikel om hur gränsstrider vid Ladakh i området Kashmir lett till tre indiska och en okänt antal kinesiska dödsoffer. Under onsdagen har antalet indiska dödsfall skrivits upp till 20, sedan ytterligare 17 soldater avlidit av sina skador.

Det finns ännu inga uppgifter om antalet döda kinesiska soldater, som sägs ha använt sig av bland annat slagträn, stenar och spetsade bambupålar i slagsmålet som orsakade dödsfallen. Detta enligt en artikel i The Indian Express, där en indiska befälhavare även beskriver händelseförloppet närmare:

Officers said that, as part of de-escalation, the two sides had agreed to create a ‘buffer zone’ – a no-man’s land – between the LAC and the junction of Galwan and Shyok rivers. The Indian side was supposed to stay to the west of the river junction and the Chinese to the east of the LAC — to prevent faceoffs.

An argument, officers said, started over the position of Chinese soldiers who had started erecting a new post on the southern bank of Galwan river in this ‘buffer zone’.

When the Commanding Officer of 16 Bihar and his troops insisted that the Chinese remove the post, the situation quickly escalated, leading to physical violence. The Chinese side, officers said, used sticks, clubs, bats, bamboos with nails during the fight and the Indian side too retaliated.

In the fight, some soldiers either fell or were pushed into the river, officers said. Some bodies were recovered from the river while others had signs of being brutalised. A few soldiers died of hypothermia.

Some Indian soldiers were initially held captive by the Chinese but were released after the Major General level meeting. Some of them had serious injuries, officers said.

Enligt denna berättelse inkräktade kinesiska soldater alltså på den buffertzon som de båda sidorna kommit överens om, sannolikt i de samtal som hölls 6 juni i syfte att trappa ner den spända situationen i Ladakh.

När kinesiska soldater sedan började bygga en utpost i buffertzonen, konfronterades de alltså av indisk militär. Men det verkar som att kineserna var väl förbereda på detta. Det relativt höga antalet döda indiska soldater, samt det faktum att flera indier togs tillfånga, ger vid handen att kineserna gick segrande från det slagsmål som uppstod.

Ingen liknande information om vare sig geografiskt område, antal dödsfall eller hur de uppstod till har alltså kommit från kinesiskt håll. Utan att ge några detaljer, beskyller Kinas militär Indien för att ha svikit löften och brutit mot överenskommelser och protokoll.

Ett blame game pågår nu mellan båda sidorna, som återges av bland annat BBC:

Foreign ministry spokesman Anurag Srivastava said the clash arose from ”an attempt by the Chinese side to unilaterally change the status quo” on the border.

China did not confirm the number of casualties, but accused India in turn of crossing the border onto the Chinese side.

”The arrogance and recklessness of the Indian side is the main reason for the consistent tensions along China-India borders,” read an editorial in the Chinese state-run Global Times on Wednesday.

Under gårdagen skrev jag alltså närmare om de strider som uppstod vid gränsområdet under måndagskvällen, och för första gången sedan 1975 resulterade i dödsfall som ett resultat av sammandrabbningar mellan världen två största länder.

Där ges också en bakgrund till konflikten, som jag under året följt i de nyhetsbrev som varje vecka skickas ut till prenumeranter av InBeijing Premium.

Tre indiska soldater döda i gränsstrider med kinesisk militär

UPPDATERING: Under onsdagen har den indiska dödssiffran skrivits upp från tre till 20, sedan ytterligare soldater dött av sina skador. Det finns ännu inga uppgifter om antalet döda kinesiska soldater, som ska ha använt sig av slagträn, stenar och spetsade bambupålar under det slagsmål som orsakade dödsfallen.

Under dagen har det bekräftats att tre indiska soldater mist livet som en följd av sammandrabbningar med Kina militär vid Ladakh i närheten av Kashmir, där gränsen mellan de två jätteländerna är omtvistad. Enligt indiska militära källor ska dödsoffer även har uppstått på den kinesiska sidan, något som Kina vare sig bekräftar eller förnekar.

Det är första gången sedan 1975 som dödsfall sker efter strider vid den så kallade kontrollinjen (Line of actual control, LAC) i området. The Hindu återger uttalanden från den indiska armén, som uppger att incidenten ägde rum under gårdagskvällen under vad som var tänkt att vara en process av nedtrappning av den senaste tidens spänningar vid Ladakh.

Intressant nog som uppgav den indiska armén att inga skott avfyrats, vilket alltså sannolikt innebär att dödsfallen uppstått till följd av de slagsmål med pinnar, käppar och andra tillhyggen som är vanliga när patruller från de båda sidorna stöter på varandra vid gränsområdet.

Kinas utrikesministerium bekräftar alltså inga dödsfall, men beskyller Indien för att ha överträtt den kinesiska gränsen två gånger och provocerat kinesisk personal varpå fysisk konfrontation uppstått.

Talespersonen Zhao Lijian uppger att detta skedde efter samtal på hög nivå 6 juni, där de båda sidorna ska ha kommit fram till ett konsensus som han menar att indierna i går bröt mot.

Prenumeranter av InBeijing Premium känner redan till att det pågått oroligheter utöver det vanliga i området den senaste tiden. I nyhetsbrevet för vecka 21 analyserade jag en artikel med rubriken ”Why We Should Worry About China and India’s Border Skirmishes” i Foreign Policy. Se en del av analysen nedan:

Kina och Indien utkämpade ett regelrätt krig 1962, följt av flera skärmytslingar. Sedan 1975 har inte en kula avfyrats vid de båda ländernas gränsområde – men nu verkar det vara större risk än på länge att konflikten återigen blossar upp på allvar. Soldater från båda sidor har drabbat samman med stenar och andra tillhyggen ett par gånger denna månad, varpå dussintals har behövt uppsöka sjukhus.

(…)

Bara mellan 2016 och 2018 har kinesisk militär överträtt Indiens gräns 1 025 gånger enligt landets myndigheter. 2017 pågick en två månader lång konfrontation i närheten av Bhutan som var nära att urarta i väpnad konflikt. Utvecklingen sker i kölvattnet av kraftigt förändrade styrkeförhållanden länderna emellan. Då man 1988 ingick en kompromiss kring gränsområdet var de båda länderna BNP och militärbudgetar ungefär lika stora. I dag är dock Kinas ekonomi drygt fem gånger större än Indiens, och militärbudgeten enligt officiella siffror nästan fyra gånger större.

I nyhetsbrevet för vecka 23, publicerat för bara en dryg vecka sedan, analyserade jag artikeln ”Border tension more serious than in the past, say former Generals” i The Hindu, vilket bland annat resulterade i följande information:

Jag har i de senaste nyhetsbreven skrivit om det alltmer allvarliga läget vid gränsen mellan Kina och Indien. Det finns inga tecken på att situationen där lugnar ner sig – snarare tvärtom

(…)

En officerare säger sig aldrig tidigare ha sett denna nivå av förberedelser eller våldsamma aktioner från den kinesiska sidan. Det talas även om en uppbyggnad av kinesiska styrkor på vad Indien anser vara sin sida om den omstridda gränslinjen i området kring Himalaya. Tidigare incidenter har enligt de indiska befälhavarna vara isolerade och lokala, medan vad som pågår nu är något mer omfattande, som sannolikt inte kan lösas med förhandlingar lika enkelt som de senaste åren.

The Hindu är förresten en av de bättre källorna att följa vad gäller utvecklingen kring denna gränsdispyt. En av anledningarna är journalisten Ananth Krishnan, som tidigare under flera års tid bevakat Kina, och därmed är införstådd med de diplomatiska signalerna från båda lägren.

Tidningen är även snabba med att citera indiska militära källor, som i regel kommer med mer uppgifter än de kinesiska. Enligt The Hindu så för officerare av hög rank just nu samtal för att lösa situationen och undvika en eskalering.

Något som är lättare sagt än gjort, då de båda länderna styrs av populistiska ledare som skulle framstå svaga om de backade i frågan. Se nedan en karta från The Economist som ger en grundläggande förklaring över gränstvisterna mellan Kina och Indien, same en rad reaktioner från Twitter där det framhålls att Kinas militär på senare tid flyttat fram sina positioner i området:

EU utesluter en strategisk allians med USA och andra demokratier mot Kina

I stormiga vatten bör EU:s egna intressen och värderingar vara vår kompass”. Det var rubriken till ett uttalande av EU:s utrikespolitiska toppchef Josep Borrell under gårdagen, just innan han tillsammans med unionens 27 utrikesministrar skulle påbörja ett videosamtal med den amerikanska utrikesministern Mike Pompeo.

Budskapet i detta uttalande, som gjordes via Borrells officiella hemsida, var att EU inte kommer välja sida i den geopolitiska konflikten mellan USA och Kina. Det europeiska sättet att bedriva diplomati på präglas istället av ”multilateralism och samarbete”, vilket innebär att unionen kommer bedriva diplomati ”My Way”, sade Borrell med hänvisning till Frank Sinatras kända låt.

Uttalandet inför mötet med Pompeo, som ska fokusera på Kina och diplomati, signalerade om något viljan till försoning med Peking. Förvisso understryks vikten av alliansen mellan Europa och USA, men samtidigt framhålls hur Donald Trumps administration har testat denna allians genom att ”ta unilaterala beslut som vi inte alltid samtycker med”.

I nästa mening efterlyste Borrell en ”stor, positiv agenda för samarbete mellan EU och Kina”, tillsammans med välbekanta floskler talessätt som att samarbete och konsensus alltid är att föredra framför rivalitet och meningsskiljaktigheter.

Vidare kommenterade Borrell även på termen ”systemrival” (systematic rival) som EU myntade i slutet av fjolåret för att beskriva sin relation till Kina. Den uppmärksammade termen betyder inte att de båda länderna nödvändigtvis befinner sig i ett stadie av rivalitet, utan blott att den mångfasetterade relationen innehåller oundvikliga inslag av komplexitet, menar Borrell i uttalandet.

Istället för att ta sida för eller emot USA eller Kina, ska EU samarbeta med de båda i så kallade ”frågor av gemensamt intresse”.

Bland annat South China Morning Post gör en liknande tolkning i en artikel med rubriken ”EU won’t ally with US against China, foreign policy chief says before Pompeo meeting”:

In a post on his official site on Sunday, Borrell said the EU would not pick a side in the US-China conflict, adding that the European style of diplomacy focused on multilateralism and cooperation.

“Amid US-China tensions as the main axis of global politics, the pressure to ‘choose sides’ is increasing,” he said. “We as Europeans have to do it ‘My Way’, with all the challenges this brings.”

He also offered the clearest sign yet that the EU was prepared to tone down its rhetoric of treating China as a “systemic rival”, a policy reached by the last EU Commission team whose term ended late last year.

Borrells uttalande har fått beröm i statlig kinesiska medier. Bland annat av China Global Television Network i en artikel med rubriken ”EU chooses pragmatism above confrontation in relations with China”.

Och det är inte så konstigt, eftersom allt fler av världens demokratier under de senaste veckorna istället har valt att konfrontera Kina.

Alliansen Five Eyes – USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland – har bland annat gjort uttalanden om situationen i Hongkong och samarbetar nu för att utestänga Huawei från utbyggnaden av 5G i demokratiska länder.

Detta sker bland annat genom den planerade etableringen av en grupp vid namn D10, bestående av G7 samt Australien, Indien och Sydkorea, som ska samverka för att utveckla teknik och politik i syfte att minska beroendet av Huawei.

D10 stöds öppet av Storbritannien, där regeringen under de senaste veckorna gjort flera tuffa uttalanden gällande situationen i Hongkong, och även planerar erbjuda miljontals av stadens invånare bättre villkor för visum och medborgarskap om Kina implementerar den nya kontroversiella nationella säkerhetslagen i staden.

Australiens premiärminister Scott Morrison beskrivs allt oftare som särskilt drivande för en hårdare linje mot Kina, trots ekonomiska och politiska risker. Han har bland annat fått med sig Indien, som dels lovat att öka köpa mer korn av Australien efter kinesiska strafftullar, dels undertecknat en pakt relaterad till territoriella frågor i Indiska oceanen med omnejd.

Taiwans ovilja att vika sig inför hot och retorik från Kina har jag ofta uppmärksammat här på InBeijing. De senaste veckorna har även Japan uppvisat en vilja att konfrontera ett alltmer aggressivt Kina.

Bland annat har landets premiärminister Shinzo Abe nyligen sagt att Japan vill leda arbetet med ett uttalande av G7 gällande situationen i Hongkong. Han menar att G7 delar en rad universella värderingar som demokrati, frihet och lagstyre och därför måste driva global opinionsbildning.

Detta är bara ett i raden av uttalanden eller handlingar från Japan på senare tid, vilket resulterat i att relationen mellan länderna blivit så iskall att Xi Jinpings statsbesök som skulle ägt rum senare i år sannolikt kommer ställas in.

I artikel ”China in brace position as Five Eyes form united front” intervjuar South China Morning Post en kinesisk professor som medger att påtryckningar från Five Eyes och dess allierade skulle vara problematiska för Kina som redan nu brottas med en rad ekonomiska utmaningar.

I samma artikel påpekas att det ökade samarbetet mellan världens demokratier gentemot Kina beror på allt från Hongkong till utomrättsliga kidnappningar och den aggressiva retoriken som landets nya generation diplomater, de så kallade ”vargkrigarna”, använder sig av.

Då Kina blir alltmer aggressivt, är det synd att EU i egenskap av världens största handelsblock enbart verkar handla efter ekonomiska intressen och därmed erbjuda regimen i Peking välbehövligt andrum.

Förvisso medger Josep Borrell i sitt uttalande att det råder delade meningar bland unionens länder om hur Kina bör bemötas.

Icke desto mindre är det alltså business as usual ekonomiskt, alldeles oavsett vad Kina företar sig politiskt. En linje som jag själv uttryckt kritik mot bland annat i en text med rubriken ”Jag skäms över att vara europé”.

Många har påpekat det ironiska i att Storbritannien, sedan man lämnat den union som säger sig representera demokrati och frihet, har fått ryggen fri att inte bara kritisera utan även agera mot Kina i frågor som Hongkong och Huawei.

Det diplomatiska spelet mellan Kina, USA, EU och flera andra av världens andra demokratier är också fokus i veckans nyhetsbrev, som går ut till över 170 betalande prenumeranter av InBeijing Premium.

Zoom avbryter möten och stänger konton utomlands för att ”följa kinesiska lagar”

I april skrev jag här på InBeijing om Zooms relation till Kina, där man anställer 700 personer för forskning och utveckling. Rapporter hade då visat hur företagets mjukvara utvecklas av tre kinesiska företag, samt ifrågasatte Zooms kryptering då företaget skickat data via servrar i Kina även för samtal som gjordes utanför landets gränser.

Nu har Zoom på grund av relationen till kinesiska myndigheter hamnat i hetluften igen, sedan det uppdagats att man bland annat stängt ner användarkonton i USA och Hongkong, samt avbrutit möten då ämnen som är politiskt känsliga i Kina kommer på tal. Företaget motiverar detta med att man följer kinesiska lagar och regleringar.

Det var Axios som var först med att avslöja hur aktivisten Zhou Fengsuo, överlevare från massakern vid Himmelska fridens torg och grundare av organisationen Humanitarian China, utan förklaring fick sitt konto nedstängt 7 juni. Han har sedan dess inte kunnat tillgå sitt användarkonto, och har heller inte fått något svar när han kontaktat Zoom med frågor.

Axios konstaterar att det hela sannolikt har att göra med att Zhou Fengsuo just arrangerade ett videomöte med 250 deltagare till minne av massakern vid Himmelska fridens torg. Sent i maj stängde man även ner kontot för Lee Cheuk Yan, en pro-demokratisk aktivist i Hongkong. Inte heller han har fått någon svar från Zoom om varför detta skedde.

När detta uppdagades fick Zoom kalla fötter, och återaktiverade Zhou Fengsuos användarkonto. I samband med detta gjorde man även ett uttalande till Axios:

Just like any global company, we must comply with applicable laws in the jurisdictions where we operate. When a meeting is held across different countries, the participants within those countries are required to comply with their respective local laws. We aim to limit the actions we take to those necessary to comply with local law and continuously review and improve our process on these matters. We have reactivated the US-based account.

Som Bill Bishop påpekade i sitt nyhetsbrev Sinocism, är Zooms handlingar och uttalande intressant av flera skäl. Bishop anser att Zoom borde förklara var i kinesisk lag dessa möten var olagliga, samt om nedstängningen skedde efter förfrågan från kinesiska myndigheter och i så fall på vilken nivå och till vem i företaget. Hur ofta sker i så fall sådana förfrågningar, och hur hanteras de inom företaget?

Har kinesiska säkerhetstjänsten ett kontor vid Zooms lokaler i Kina, just som man har vid kinesiska internetföretags kontor? Har Zoom fått en lista från kinesiska myndigheter på nyckelord eller individer att hålla koll på och agera mot?

Debaclet väcker fler frågor än det besvarar. Inte heller har Zooms förklaring i form av ett nytt uttalande på företagets hemsida bringat klarhet i de viktigaste frågorna. Tvärtom så erkänner man i detta uttalande att man stängt ner konton på kinesiska myndigheters order, och indikerar att man så kommer fortsätta att göra när det gäller kinesiska användare:

Det nya uttalandet från Zoom ledde till en uppföljande artikel av Axios med rubriken ”Zoom confirms Beijing asked it to suspend activists over Tiananmen Square meetings”.

Där hintar företaget om att man kommer utveckla en mekanism för att blockera användare från vissa länder från att delta vid vissa möten. Detta förutsätter givetvis en slags kontroll över videomötens innehåll. Det är i dagsläget oklart hur en sådan kontroll ska gå till, även om flera användare redan i dag vittnar om hur möten avbrutits då politiskt känsliga termer kommit på tal:

Financial Times har också uppmärksammat hur ett annat minnesmöte för massakern vid Himmelska fridens torg, som anordnades av överlevaren och aktivisten Wang Dan, även det plötsligt stängdes ner.

Zooms popularitet har skjutit i höjden under coronakrisen, då antalet användare på bara några månader ökat från 10 till över 300 miljoner. De ovanstående fallen är därmed inte bara ett problem för de fåtal kinesiska aktivister som fått sina konton nedstängda.

Då Zoom nu används av allt från skolor till myndigheter och företag, är det dels viktigt att behovet av en global tjänst för videosamtal uppfylls utan den kinesiska regimens begränsningar. I dagsläget kan exempelvis amerikanska universitet inte nämna känsliga ämnen i distansundervisning med kinesiska studenter.

Dels väcker det stora frågetecken från ett personligt säkerhetsperspektiv. Eftersom användare och möten stängts ner då deras existens och innehåll gjort kinesiska myndigheter upprörda, så finns uppenbarligen möjligheten att bevaka vad som sägs under mötena. Något som borde oroa såväl myndigheter som företag.

Och det har det redan gjort. Taiwan har nyligen bannlyst all användning av Zoom inom landets myndigheter och departement. Andra aktörer som begränsar eller avråder användningen av Zoom innefattar tyska utrikesministeriet, den amerikanska senaten och New Yorks utbildningsdepartement.

Zoom har en ytterst besvärlig balansgång att gå mellan att å ena sidan erbjuda en öppen tjänst för videosamtal, å andra sidan bevaka sina kommerseilla intressen i Kina. Förutom att man vill åt den kinesiska marknaden, har företaget alltså förlitat sig på Kina som bas för forskning och utveckling.

Läs mer om denna komplexa situation via följande länkar:

Zoom admits cutting off activists’ accounts in obedience to China” (The Guardian)
Zoom suspends account of US-based Chinese activists after Tiananmen meeting” (BBC)
Zoom’s China Ties Under Scrutiny After It Muzzles Human-Rights Group” (Wall Street Journal)
Zoom denies giving user information to Chinese government” (Reuters)

Kina utgör inget hot mot världsfreden, menar EU:s utrikespolitiska toppchef

Jag har tidigare skrivit flera gånger på InBeijing om EU:s allt tydligare undergivenhet mot Kina.

Detta bland annat efter att sekreteraren till unionens utrikesminister Josep Borrells censurerat en rapport om desinformation och COVID-19, då kinesiska myndigheter uttryckt missnöje med innehållet och hotat med repressalier. EU har heller inte varit lika tydliga som många andra demokratier mot Kina vad gäller situationen i Hongkong.

EU har inte kunnat undgå kritiken, vilken förra månaden ledde till löften från Borrell att unionen aldrig mer ska böja sig genom att utöva självcensur inför kinesiska påtryckningar.

Han sade vidare nyligen att EU nu ska inta en mer resolut hållning gentemot Kina, i en text som översatts till bland annat svenska, där såväl Kinas framfart i Sydkinesiska havet som på cyberområdet nämndes.

Men allt detta är bara ord, som blir särskilt tunna då Josep Borrell inte tvekar att helt ändra tonläge då det väl kommer till kritan. Bland annat Politico uppmärksammade i veckan hur Borrell – efter ett videosamtal med Kinas utrikesminister Wang Yi – meddelade att Kina inte utgör något hot mot världsfreden:

”I understand that for China to be presented as a systemic rival is something that looked a little bit controversial” he told reporters in a videoconference after the talks. “We talked a lot about it, … words matter and sometimes they matter a lot,” he added.

But Borrell stressed that the term does not mean the EU sees Beijing as a security threat. “China has a global ambition but at the same time I don’t think that China is playing a role that can threaten the world peace,” he argued.

”They committed once again that they want to be present in the world and to play a global role but they don’t have military ambitions and they don’t want to use the force to participate in military conflicts,” he added.

Uttalandet gjordes till en samling journalister efter ett tre timmar långt samtal med Wang Yi, och var enligt Politico ett försök från Borrells håll att ”försvara” sin så kallade ”realistiska” inställning till Kina.

Detta är dock en realism som inte delas av särskilt många av Kinas grannländer. Exempelvis skedde uttalandet samma vecka som kinesiska stridsflyg återigen flög över Taiwansundet, som ett steg i ledet i Kinas militära upptrappning mot Taiwan.

En upptrappning som tog sin början i och med Xi Jinpings hotfulla tal i januari i år, där han lät veta att en militär attack inte är utesluten om Taiwans demokratiskt valda regering inte frivilligt går med på att låta sig styras från Peking.

Taiwansundet angränsar till Sydkinesiska havet, där kinesisk militär de facto ockuperat miljontals kvadratmeter internationellt vatten. Detta bland annat med hjälp av konstgjorda, tungt militariserade öar på vatten som även Vietnam och Filippinerna gör anspråk på.

Förra året uppgav Japan att ett alltmer upprustat och aggressivt Kina nu är det allra största säkerhetshotet mot landet, farligare än ett kärnvapenbestyckat Nordkorea.

Och i andra landsändan så har Kina flyttat fram sina positioner vid gränsområdet med Indien, på ett vis som av indiska befälhavare beskrivs som mer omfattande och våldsamt än på flera årtionden. Regelrätta sammandrabbningar har ägt rum under de senaste veckorna, och många bedömare befarar att något allvarligt snart kan hända som en konsekvens av att Kina tagit sig in på områden man tidigare hållit sig ifrån.

För att hinna med allt detta har Kinas militärbudget på senare år ökat dramatiskt. Till och med i år, då ekonomin riskerar att inte växa alls, så ökade anslagen till Kina militär med 6,6 procent till 178,2 miljarder dollar. Det är en siffra som mer än tiofaldigats sedan sekelskiftet, och som dessutom enligt SIPRIS:s uppskattningar är mycket större i verkligheten.

Förutom ovanstående så har vi inte ens börjat tala om utländska militärbaser, politisk infiltration, cyberkrig, påverkansoperationer, teknikstöld, flyktingspionage och en rad andra uppenbara säkerhetshot som Peking utgör, men som uppenbarligen gått EU:s utrikesminister helt förbi.

Citatet från Josep Borrell om att Kina ”inte vill använda sin styrka för att delta i militära konflikter” står dessutom i direkt kontrast till Xi Jinpings upprepade uppmaningar till militären att vara beredd på krig och förbereda sig på att vinna militära segrar, senast för bara ett par veckor sedan i samband med den senaste höjningen av militärbudgeten.

Vad handlar då Josep Borrells ordande om? Det kan egentligen bara ha två orsaker. Antingen är han ordentligt naiv, och inser på riktigt inte de hot som det kinesiska kommunistpartiets växande ambitioner utgör mor världsfreden.

Eller så vill EU bara ställa sig in hos ledarna i Peking i samband med förhandlingarna om ett investeringsavtal där Kina satt sig på tvären, trots att det blott skulle innebära att europeiska företag får liknande villkor på den kinesiska marknaden som vice versa.
Man kan ju verkligen fråga sig om den ena anledningen egentligen är bättre än den andra.

Ny och viktig rapport om Enhetsfronten, Kinas främsta verktyg för global påverkan

Allvaret och omfattningen av kinesiska påverkansoperationer drar till sig allt större uppmärksamhet globalt. Det blir därför allt viktigare att förstå mekanismerna bakom dem, vilket inte är helt lätt givet Kinas opaka politiska system.

Som tur är kan den med intresse för ämnet nu fritt läsa rapporten ”The party speaks for you: Foreign interference and the Chinese Communist Party’s united front system”, som publicerades i dag av Australian Strategic Policy Institute (ASPI).

Den drygt 50 sidor långa rapporten är författad av Alex Joske, en ung och mycket skarp forskare med kinesiskt påbrå, som hösten 2018 skapade stora rubriker världen över med rapporten ”Picking flowers, making honey”. Den gången kartlade Joske kinesiska militära forskare vid utländska universitet. Nu har han alltså gett sig i kast med ytterligare ett lika viktigt som svårgenomträngligt ämne, nämligen Enhetsfronten.

Det är genom Enhetsfronten som Kinas kommunistparti säkerställer lojalitet bland grupper som inte hör till partiet. Detta innefattar bland annat affärsmän, akademiker, civilsamhälle, etniska minoriteter och religösa grupperingar inrikes i Kina. Utomlands riktar man sig främst mot personer av kinesisk börd. Men man försöker även hitta allierade bland politiker, näringsliv och civilsamhälle i utlandet.

Förutom ren politisk påverkan, är Enhetsfronten enligt rapporten inblandad i aktiviteter utomlands för att samla in information, bevaka kinesiska studenter, underlätta för tekniköverföring till Kina och påverka tankesmedjor.

Under coronakrisen har Enhetsfronten bland annat varit upptagna med att samordna export av medicinsk utrustning och sprida kommunistpartiets narrativ om epidemin utomlands. I rapporten påpekas hur detta arbete varit mycket effektivt, och verkar ha kommit som en fullständig överraskning för många regeringar.

Detta är inte lustigt när man förstår vilka resurser, befogenheter och erfarenheter som Enhetsfronten besitter. Alex Joske beskriver dess verksamhet enligt följande:

United front work encompasses a broad spectrum of activity, from espionage to foreign interference, influence and engagement (see box). There’s no clear distinction between overseas and domestic work. Premier Zhou Enlai, one of the PRC’s founding revolutionaries and a pioneer of the CCP’s United Front, advocated ‘using the legal to mask the illegal; deftly integrating the legal and the illegal’ (利用合法掩护非法,合法与非法巧妙结合), ‘nestling intelligence within the United Front’ (寓情报于统战中) and ‘using the United Front to push forth intelligence’ (以统战带动情报).28

The scope of united front work is constantly evolving to reflect the CCP’s global ambitions, assessments of internal threats to its security, and the evolution of Chinese society. Today, the overseas functions of united front work include increasing the CCP’s political influence, interfering in the Chinese diaspora, suppressing dissident movements, building a permissive international environment for a takeover of Taiwan, intelligence gathering, encouraging investment in China, and facilitating technology transfer.

Detta arbete är så pass höljt i dunkel att det är en utmaning bara att reda ut själva semantiken. Förenklat så består Enhetsfronten (统一战线, United Front) av tusentals grupper och personer som tillsammans arbetar mot kommunistpartiets målsättningar.

Enhetsfrontens arbetsbyrå (中央统一战线工作部, United Front Work Departement) är ett departement inom kommunistpartiets centralkommitté som samordnar och genomför stora delar av detta arbete. Bara inom detta departement finns tolv byråer som alla riktar sig mot olika målgrupper, samt över 600 tjänstemån på en nivå av byråchef eller högre.

I rapporten ges en historisk bakgrund av Enhetsfrontens aktiviteter, från andra världskrigets diplomatiska balansgång till öppnandet av Kina ekonomi och dagens propagandakrig kring frågor som Tibet och Xinjiang. Det understryks också hur detta departement och arbete fått en högre status och prioritet under Xi Jinping, vars familj är historiskt knuten till Enhetsfronten:

However, Xi has emphasised united front work more than previous leaders, pushing it closer to the position of importance that it occupied in the party’s revolutionary era by elevating its status since 2015. That year, he established high-level bodies and regulations that signalled a greater emphasis on and centralisation of united front work. Later, the Central Committee’s UFWD was expanded by giving it authority over religious, ethnic and Chinese diaspora affairs.

(…)

United front work runs deep through Xi Jinping’s life and family history. His father, Xi Zhongxun, was a central figure carrying out united front work directed at Tibet, seeking to influence the Dalai Lama and the Panchen Lama. As a Politburo member in the 1980s, he continued to spend most of his time supervising united front work. He was reportedly seen still wearing a watch given to him by the Dalai Lama three decades earlier. Two of Xi Jinping’s siblings were involved in political warfare work for the Chinese military.

Förutom ännu mer uttömmande och fascinerande historia samt fakta om själva organiseringen, ges i rapporten flera exempel på hur Enhetsfronten har lyckats nästla sig in i utländska storföretag och bland västerländska politiker.

The party speaks for you” innehåller även profiler på de personer som leder arbetet inom såväl Enhetsfrontens arbetsbyrå som andra delar inom Enhetsfrontens organisation. Den är också rik på grafik och bilder. Se nedan några tweet från Alex Joske då rapporten lanserades tidigare i dag:

Även om rapporten alltså finns att läsa i sin helhet online, så kan det vara svårt att plocka ut de viktigaste delarna från den, särskilt om man inte har hört talas om Enhetsfronten sedan tidigare. Ändå är innehållet av enorm betydelse för att förstå Kinas arbete för påverkan och inflytande i utlandet.

Jag tänker dels därför och dels av eget intresse att spendera kommande dagar med att gå genom denna rapport, med målsättningen att innan helgen skicka ut en längre sammanfattning till prenumeranter av InBeijing Premium. Om du är intresserad av ämnet, överväg alltså att börja prenumerera inom de närmsta dagarna.

I sammanhanget är det värt att notera rapporten ”Kinesiska kommunistpartiets enhetsfront”, som för en dryg vecka släpptes av tankesmedjan Frivärld. Även om rapportens fokus främst ligger på Enhetsfrontens närvaro i Sverige, så finns även där en kortare historisk bakgrund och organisatorisk beskrivning.

Den rapporten har i sin tur sammanfattats av Expressen i en ledare med rubriken ”Vansinne att ge bidrag till Kinas ’magiska vapen’”, med anledning av att Sveriges Kinesiska Riksförbund, som är kopplat till Enhetsfronten, har mottagit hundratusentals kronor i bidrag från svenska myndigheter.

Om Huawei inte får bygga 5G i Storbritannien, bygger Kina inte kärnkraft eller snabbtåg åt britterna

Såväl kinesiska myndigheter som Huawei påstår att företaget är ett privat bolag utan betydande band till landets regim. Det är därför märkligt med alla de hot om repressalier som Kina utfärdar mot länder som inte vill se Huaweis utrustning i sina 5G-nät.

Jag har tidigare här på InBeijing bland annat skrivit om hur kinesiska ambassadörer hotat myndigheterna i allt från stora Tyskland till lilla Färöarna med ekonomiska repressalier om Huawei inte tillåts delta i byggnationen av 5G. Och nu i helgen var det Storbritanniens tur.

Det var Sunday Times som först rapporterade om hur Liu Xiaoming, Kina ambassadör i London, sade att kinesiska företag kan komma att tänka om vad gäller planerad konstruktion av kärnkraftverk och snabbtåg i Storbritannien, om Huawei inte får bygga ut de brittiska 5G-nätverken.

Liu menade vidare att Peking ser Huaweis tillgång till de brittiska telenäten som ett ”lackmustest” på huruvida Storbritannien är en ”pålitlig samarbetspartner till Kina”. Enligt tidningen så upplevdes ambassadörens retorik som ett hot av de som lyssnade.

Det finns i fallet med Huawei och Storbritannien en mycket intressant bakgrund att packa upp. För Boris Johnson har det varit viktigt med bra ekonomiska relationer till Kina i kölvattnet av Brexit. Han har därför alltid varit av uppfattningen av att Huawei ska tillåtas bygga ut det brittiska 5G-nätet.

Ända tills hans eget parti gjorde myteri. Omfattande motstånd mot Huawei bland brittiska parlamentariker tvingade Boris Johnson att först fasa ut Huaweis andel i det brittiska telenätet till 35 procent år 2023.

Men detta var inte nog, för i april skapade ett samling parlamentariker från Johnsons konservativa parti en grupp vid namn ”China Research Group”, som lät sin egen premiärminister veta att han skulle förlora en ny omröstning om saken om han inte tog bort Huawei helt och hållet från Storbritanniens telenät till år 2023.

På grund av detta är det alltså sannolikt att Huawei kommer bannlysas från att alls delta i utbyggnaden av brittisk 5G, vilket föranledde den kinesiska ambassadörens hot.

Statliga China General Nuclear Power Corp. planerar att bygga en helt ny kärnkraftreaktor på egen hand i Bradwell i Essex, skriver Bloomberg. Sedan tidigare har kinesiska företag även en andel i brittiska kärnkraftverk i Suffolk samt Hinkley Point i Somerset.

Brittiska myndigheter ligger också i förhandlingar med statliga China Railway Construction Corporation, som erbjudit sig bygga delar av det nät av snabbtåg som planeras i landet såväl billigare som snabbare än tidigare tidsplaner.

Det är oklart när eller hur den kinesiska ambassadörens hot kommer materialiseras. Det är dock tydligt hur det blir allt svårare att beskriva Huawei som ett helt vanligt privatägt bolag, vilket jag även utvecklat tidigare i artiklar som ”Ny forskarrapport framhåller Huawei som ett statligt företag” och ”Ny rapport: Huawei har fått 700 miljarder kronor från Kinas regim” här på InBeijing.

BBC skriver vidare i dag hur Huawei efter det att ambassadörens hot avslöjats, samt efter rädsla från brittiska banker att drabbas om Storbritannien skulle bannlysa företaget, att Huawei ställt ut ett ”öppet brev till allmänheten” där man säger sig vara redo att leverera den bästa utrustningen till landets 5G-nät.

BBC tar även vara på hur Wall Street Journal i helgen rapporterade att Huaweis ägare Ren Zhengfei för två år sedan berättat för sina anställda att företaget befinner sig i krig med USA, och uppmanade dem att ”tränga framåt, döda på vägen och lämna spår av blod”.

Sverige kommer dock att slippa undan de hot som Storbritannien utsatts för. För som jag förra veckan skrev här på InBeijing, så används Huaweis utrustning redan som en del av det svenska 5G-nät som Tele2 bygger ut, sedan digitaliseringsminister Anders Ygeman sagt att han ”inte ser några problem” med företaget.

Huawei väljs bort i fler länder, men Anders Ygeman ser ”inga problem” med företaget

Det skandalomsusade telekomföretaget Huawei väljs bort i fler länder. Senast i raden är Kanada, där två ledande teleoperatörer i veckan meddelade att man kommer rata utrustning från Huawei i sina nya 5G-nät, skriver bland annat Nikkei Asian Review:

Two Canadian telecommunication providers have decided not to procure equipment from Huawei Technologies for their 5G networks, in a major setback for the Chinese supplier’s business ambitions in that country.

Vancouver-based telecom Telus released a statement Tuesday saying it will adopt equipment from Ericsson and Nokia to build its fifth-generation infrastructure. The same day, Bell Canada announced it has chosen Ericsson as its 5G device source.

Tidningen tillägger att båda företagen tidigare har samarbetat med Huawei vad gäller telenät, och att Telus har ett forskningscenter för 5G tillsammans med Huawei. Men företaget kommer nu för tillfället att ”distansiera sig” från Huawei.

Besluten fattas precis efter att en kanadensisk distriktsdomstol bestämt att inte frisläppa Huaweis finanschef och arvtagerska Meng Wanzhou, som hållits arresterad i Vancouver i 18 månader. Till såväl Huaweis som kinesiska myndigheters ilska, är risken nu stor att Meng kommer utlämnas till och ställas inför rätta i USA.

Canadian Broadcasting Corporation noterar att Telus så sent som i februari i år meddelande att man planerar använda sig av Huaweis utrustning i utbyggnaden av 5G. Enligt en intervjuad analytiker kommer kovändningen som något av en överraskning, med tanke på att även Bell tidigare öppet uttryckt stöd för att samarbeta med Huawei.

Det handlar alltså i detta fall inte om att kanadensiska myndigheter har förbjudit landets teleoperatörer från att samarbeta med Huawei. Ottawa har nämligen ännu inte tagit något beslut i den frågan.

Men med tanke på den försämrade relationen med en alltmer aggressiv regim i Peking – som dessutom till synes slumpvis kidnappat två kanadensiska medborgare som hämnd för arresteringen av Meng Wanzhou – ska det sannolikt mycket till om landets myndigheter tillåter ett företag med så nära band till kinesiska myndigheter att bygga ut landets 5G-nät.

Myndigheterna i USA, Japan, Australien och Taiwan har dock redan förbjudit landets teleoperatörer från att använda Huaweis utrustning för utbyggnad av 5G. Liknande förbud väntas komma i fler länder, mest noterbart Storbritannien, där dussintals av premiärminister Boris Johnsons egna parlamentsledamöter har gjort myteri i frågan, och krävt att Johnson ska bannlysa företaget.

Mot denna bakgrund är det mycket märkligt att svenska myndigheter välkomnar Huawei att bygga ut 5G i Sverige. Och med tanke den allt sämre relationen mellan Sverige och Kina, är det också märkligt att Tele2 har valt att använda sig av Huaweis utrustning för detta syfte.

Utbyggnaden av 5G i Sverige har just startat, då Telia och Tele2 vid månadsskiftet invigde sina 5G-nät. I samband med detta sade digitaliseringsminister Anders Ygeman att han inte ser några problem med Huaweis produkter, rapporterar nyhetsbyrån TT:

Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) som var på plats vid Telias lansering ser inga problem att nu Tele2 anlitar Huawei när svenska kunder ska surfa på 5G.

– Det gör du sannolikt redan i dag om du surfar på 4G. Det finns ganska mycket av det företagets utrustning. Sedan är frågan var i nätet som operatören väljer att använda sig av olika komponenter beroende på hur säkerhetskritiskt den delen av nätet är. Den frågan ska riktas mot operatören för det är mot dem som lagstiftningen riktar sig emot, säger han till TT.

Ygeman hänvisar istället till svensk lagstiftning gällande säkerhetskrav för trådlösa nätverk, som han menar är den tuffaste i Europa om inte i hela världen. Denna lagstiftning riktar sig inte mot något särskilt företag, säger Ygeman, men gör det möjligt att dra tillbaka tillstånd och förbjuda leverantörer som inte uppfyller dessa krav.

Men som bekant är lagstiftning en sak, och implementering en helt annan. Därför kommer Huaweis utrustning nu alltså vara en del av de 5G-nät som byggs av Tele2, även om Telia har valt bort företaget till fördel för Ericsson.

Givetvis har vare sig Huawei eller Kinas statliga medier varit sena att använda Anders Ygemans uttalande till sin egen fördel. Förutom nedanstående tweet, har statliga nyhetsbyrån publicerat en artikel med rubriken ”Swedish digital minister sees no problem in Huawei used in 5G: report”, som sedan återgetts i flera andra kinesiska medier.

Det är sannerligen en märklig ekvation, att alltfler av världens demokratiska länder väljer Ericsson eller Nokia istället för Huawei på grund av de uppenbara säkerhetshot som företaget utgör.

Samtidigt ser vi hur beslut av svenska myndigheter och teleoperatörer resulterar i att Huaweis produkter används istället för utrustning från något av de två nordiska telekombolagen.

Rekommenderad läsning om Huawei här på InBeijing innefattar:

Ny rapport: Huawei har fått 700 miljarder kronor från Kinas regim” (dec 2019)
Kina hotar Färöarna med skrotat handelsavtal om Huawei inte får kontrakt på telekom” (dec 2019)
Kina hotar nu Tyskland och dess bilindustri med konsekvenser vid förbud mot Huawei” (dec 2019)
När Huaweis nordiska chefer intervjuas med dolda kameror” (nov 2019)
SÄPO:s upprepade varningar för Huawei och kinesiska investeringar” (maj 2019)
Ny forskarrapport framhåller Huawei som ett statligt företag” (april 2019)
Därför måste Huawei förse Kinas myndigheter med information” (mars 2019)

WHO-chefen Michael Ryan (t.h.) från ett annat tillfälle. (Bild: World Health Summit CC BY-SA 4.0)

Nya, konkreta bevis på hur Kina undanhöll information om COVID-19 för WHO

Ända sedan utbrottet av COVID-19 har det käbblats över huruvida Kina utövat transparens och samarbetsvilja vad gäller information om viruset. Under gårdagen publicerade AP en lång rapport innehållandes konkreta bevis på att så inte är fallet.

I artikeln, med den talande rubriken ”China delayed releasing coronavirus info, frustrating WHO”, framgår hur kinesiska myndigheter i veckor undanhållit vital information som Världshälsoorganisationen (WHO) efterfrågat. Detta skedde dessutom samtidigt som WHO öppet berömde Kina för just dess transparens och samarbete.

Det handlar dels om hur kinesiska myndigheter vägrade släppa en viktig genetisk karta över COVID-19, som man höll från WHO i över en vecka efter det att tre olika statliga kinesiska laboratorium kartlagt viruset. Dels handlar det om hur Kina undanhållit detaljerad information om sjukdomsfall och patienter ”under minst två veckors tid”, i en tidsfas då spridningen av viruset kunde ha minskats betydligt.

AP baserar sin rapport på dussintals intervjuer och interna dokument från WHO, som höll flera möten om hur organisationen skulle kunna få Kina att samarbeta.

Där framgår en helt annan ton av oro än de officiella lovord som WHO sjöng över Kina under tiden som skandalen rullades ut. Jag har här på InBeijing bland annat skrivit om hur Michael Ryan, en av organisationens högsta chefer, sade att man aldrig tidigare kunnat bevittna den omfattning och hängivenhet med vilken Kina bemött viruset.

Men i interna möten förbannade han kinesiska myndigheters ovilja att samarbeta som långt mindre än andra länder:

Ryan also noted that China was not cooperating in the same way some other countries had in the past.

“This would not happen in Congo and did not happen in Congo and other places,” he said, probably referring to the Ebola outbreak that began there in 2018. “We need to see the data…..It’s absolutely important at this point.”

The delay in the release of the genome [den genetiska kartan] stalled the recognition of its spread to other countries, along with the global development of tests, drugs and vaccines. The lack of detailed patient data also made it harder to determine how quickly the virus was spreading — a critical question in stopping it.

Denna kommentar fälldes under andra veckan i januari, då Ryan sade till sina kollegor att det nu är dags att ”växla upp” och pressa Kina hårdare för att inte återupprepa fadäsen under utbrottet av SARS 2002, där kinesiska myndigheters mörkande resulterade i närmare 800 dödsoffer.

”Det här är exakt samma scenario, ändliga försök att få uppdateringar från Kina om vad som sker”, noterade Michael Ryan och påminde om den bristande transparensen även då.

Vid samma tidpunkt sade Gauden Galea, WHO:s högsta tjänsteman i Kina, att organisationen fick information 15 minuter innan den släpptes på statlig kinesisk tv. Maria Van Kerkhove, en annan chef inom WHO, sade enligt AP:s rapport att man endast fick ”mycket minimal information” som inte var tillräckligt för den planering som behövdes.

AP understryker hur denna information inte rättfärdigar anklagelser om hur WHO samarbetade med eller kontrolleras av Kina. Snarare ger det en bild av en organisation med små befogenheter, som förtvivlat försöker få information från ett land som inte vill samarbeta.

Hur kommer det sig då att WHO, medan allt detta pågick, konstant försvarade och berömde kinesiska myndigheter? Enligt AP:s rapport var detta en strategi för att få så mycket information som möjligt från Kina genom att, enkelt uttryckt, smöra för regimen.

Det pågick inom WHO en ”debatt” om hur man skulle gå till väga för att pressa kinesiska myndigheter dels för den genetiska kartan, dels för information om sjukdomsfall och patienter, utan att göra regimen arg. Detta medförde nämligen en risk att man helt skulle förlora tillgången till Kina, och istället inte få någon information över huvudtaget.

Då man efter mycket om och men fått den genetiska kartan över viruset, fortsatte WHO efterfråga information om sjukdomsfall och patienter, för att återigen hållas i mörkret av kinesiska myndigheter.

”Vi är två till tre veckor in på en händelse, vi har inga laboratoriediagnoser, vi har ingen information om ålder, kön eller geografisk spridning, vi har ingen epikurva”, beklagade sig Michael Ryan i interna möten.

Såhär gick tongångarna inom organisationen, enligt AP:s rapport:

WHO officials complained in internal meetings that they were making repeated requests for more data, especially to find out if the virus could spread efficiently between humans, but to no avail.

“We have informally and formally been requesting more epidemiological information,” WHO’s China representative Galea said. “But when asked for specifics, we could get nothing.”

Emergencies chief Ryan grumbled that since China was providing the minimal information required by international law, there was little WHO could do. But he also noted that last September, WHO had issued an unusual public rebuke of Tanzania for not providing enough details about a worrisome Ebola outbreak.

“We have to be consistent,” Ryan said. “The danger now is that despite our good intent…especially if something does happen, there will be a lot of finger-pointing at WHO.”

Man övervägde alltså inom WHO att, likt man gjort med Tanzania, officiellt klargöra den bristande samarbetsviljan inför omvärlden. Men istället så berömde man alltså Kina i bredast möjliga ordalag, vilket man fortsatt göra ända fram till i dag.

Vad blev då konsekvenserna av den kinesiska oviljan att dela med sig av vital information? Det är givetvis svårt att spekulera i, men AP noterar att COVID-19 till och med enligt kinesiska rapporter spreds med en faktor på 100-200 mellan 2 januari och 30 januari.

Detta är datumen då ett statligt kinesiskt laboratorium först kartlagt viruset, respektive då WHO hade nog med information för att utlysa globalt nödläge, först efter att Michael Ryan tillsammans med generaldirektör Tedros Ghebreyesus personligen besökte Peking, och fortsatte ösa beröm över president Xi Jinping personligen.

Vidare var det i ett tidigt skede omöjligt att identifiera viruset utomlands, då kinesiska myndigheter satt på såväl genetisk karta som annan avgörande information. I AP:s rapport noteras bland annat hur thailändska myndigheter omöjligt kunde upptäcka viruset i en kinesisk kvinna som 8 januari togs vid sidan med allvarliga symptom på flygplatsen i Bangkok, eftersom det inte fanns några sekvenser att jämföra med.

Således har den kinesiska oviljan att dela med sig av information även drivit på den globala smittspridningen, även om det som sagt är svårt att veta exakt till vilken utsträckning.

AP:s rapport innehåller mycket mer information om exempelvis varför kinesiska myndigheter inte delade med sig av informationen, samt en kronologisk berättelse av kartläggning av smittan från det att den först upptäcktes.

Rapporten bör således läsas i sin helhet, då det är det tydligaste beviset hittills på att Kina inte alls har uppvisat den samarbetsvilja och transparens som både regimen och WHO försökt ge sken av.