EU utesluter en strategisk allians med USA och andra demokratier mot Kina

I stormiga vatten bör EU:s egna intressen och värderingar vara vår kompass“. Det var rubriken till ett uttalande av EU:s utrikespolitiska toppchef Josep Borrell under gårdagen, just innan han tillsammans med unionens 27 utrikesministrar skulle påbörja ett videosamtal med den amerikanska utrikesministern Mike Pompeo.

Budskapet i detta uttalande, som gjordes via Borrells officiella hemsida, var att EU inte kommer välja sida i den geopolitiska konflikten mellan USA och Kina. Det europeiska sättet att bedriva diplomati på präglas istället av “multilateralism och samarbete”, vilket innebär att unionen kommer bedriva diplomati “My Way”, sade Borrell med hänvisning till Frank Sinatras kända låt.

Uttalandet inför mötet med Pompeo, som ska fokusera på Kina och diplomati, signalerade om något viljan till försoning med Peking. Förvisso understryks vikten av alliansen mellan Europa och USA, men samtidigt framhålls hur Donald Trumps administration har testat denna allians genom att “ta unilaterala beslut som vi inte alltid samtycker med”.

I nästa mening efterlyste Borrell en “stor, positiv agenda för samarbete mellan EU och Kina”, tillsammans med välbekanta floskler talessätt som att samarbete och konsensus alltid är att föredra framför rivalitet och meningsskiljaktigheter.

Vidare kommenterade Borrell även på termen “systemrival” (systematic rival) som EU myntade i slutet av fjolåret för att beskriva sin relation till Kina. Den uppmärksammade termen betyder inte att de båda länderna nödvändigtvis befinner sig i ett stadie av rivalitet, utan blott att den mångfasetterade relationen innehåller oundvikliga inslag av komplexitet, menar Borrell i uttalandet.

Istället för att ta sida för eller emot USA eller Kina, ska EU samarbeta med de båda i så kallade “frågor av gemensamt intresse”.

Bland annat South China Morning Post gör en liknande tolkning i en artikel med rubriken “EU won’t ally with US against China, foreign policy chief says before Pompeo meeting“:

In a post on his official site on Sunday, Borrell said the EU would not pick a side in the US-China conflict, adding that the European style of diplomacy focused on multilateralism and cooperation.

“Amid US-China tensions as the main axis of global politics, the pressure to ‘choose sides’ is increasing,” he said. “We as Europeans have to do it ‘My Way’, with all the challenges this brings.”

He also offered the clearest sign yet that the EU was prepared to tone down its rhetoric of treating China as a “systemic rival”, a policy reached by the last EU Commission team whose term ended late last year.

Borrells uttalande har fått beröm i statlig kinesiska medier. Bland annat av China Global Television Network i en artikel med rubriken “EU chooses pragmatism above confrontation in relations with China“.

Och det är inte så konstigt, eftersom allt fler av världens demokratier under de senaste veckorna istället har valt att konfrontera Kina.

Alliansen Five Eyes – USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland – har bland annat gjort uttalanden om situationen i Hongkong och samarbetar nu för att utestänga Huawei från utbyggnaden av 5G i demokratiska länder.

Detta sker bland annat genom den planerade etableringen av en grupp vid namn D10, bestående av G7 samt Australien, Indien och Sydkorea, som ska samverka för att utveckla teknik och politik i syfte att minska beroendet av Huawei.

D10 stöds öppet av Storbritannien, där regeringen under de senaste veckorna gjort flera tuffa uttalanden gällande situationen i Hongkong, och även planerar erbjuda miljontals av stadens invånare bättre villkor för visum och medborgarskap om Kina implementerar den nya kontroversiella nationella säkerhetslagen i staden.

Australiens premiärminister Scott Morrison beskrivs allt oftare som särskilt drivande för en hårdare linje mot Kina, trots ekonomiska och politiska risker. Han har bland annat fått med sig Indien, som dels lovat att öka köpa mer korn av Australien efter kinesiska strafftullar, dels undertecknat en pakt relaterad till territoriella frågor i Indiska oceanen med omnejd.

Taiwans ovilja att vika sig inför hot och retorik från Kina har jag ofta uppmärksammat här på InBeijing. De senaste veckorna har även Japan uppvisat en vilja att konfrontera ett alltmer aggressivt Kina.

Bland annat har landets premiärminister Shinzo Abe nyligen sagt att Japan vill leda arbetet med ett uttalande av G7 gällande situationen i Hongkong. Han menar att G7 delar en rad universella värderingar som demokrati, frihet och lagstyre och därför måste driva global opinionsbildning.

Detta är bara ett i raden av uttalanden eller handlingar från Japan på senare tid, vilket resulterat i att relationen mellan länderna blivit så iskall att Xi Jinpings statsbesök som skulle ägt rum senare i år sannolikt kommer ställas in.

I artikel “China in brace position as Five Eyes form united front” intervjuar South China Morning Post en kinesisk professor som medger att påtryckningar från Five Eyes och dess allierade skulle vara problematiska för Kina som redan nu brottas med en rad ekonomiska utmaningar.

I samma artikel påpekas att det ökade samarbetet mellan världens demokratier gentemot Kina beror på allt från Hongkong till utomrättsliga kidnappningar och den aggressiva retoriken som landets nya generation diplomater, de så kallade “vargkrigarna”, använder sig av.

Då Kina blir alltmer aggressivt, är det synd att EU i egenskap av världens största handelsblock enbart verkar handla efter ekonomiska intressen och därmed erbjuda regimen i Peking välbehövligt andrum.

Förvisso medger Josep Borrell i sitt uttalande att det råder delade meningar bland unionens länder om hur Kina bör bemötas.

Icke desto mindre är det alltså business as usual ekonomiskt, alldeles oavsett vad Kina företar sig politiskt. En linje som jag själv uttryckt kritik mot bland annat i en text med rubriken “Jag skäms över att vara europé“.

Många har påpekat det ironiska i att Storbritannien, sedan man lämnat den union som säger sig representera demokrati och frihet, har fått ryggen fri att inte bara kritisera utan även agera mot Kina i frågor som Hongkong och Huawei.

Det diplomatiska spelet mellan Kina, USA, EU och flera andra av världens andra demokratier är också fokus i veckans nyhetsbrev, som går ut till över 170 betalande prenumeranter av InBeijing Premium.

Uppskattade du denna eller någon av InBeijings över 1 800 andra artiklar? Överväg då att prenumerera på InBeijing Premium, eller att stödja sidan via Patreon eller Swish (073-0705573). Ditt stöd gör att jag kan skriva här oftare och längre.

7 Comments

  1. Hej,

    Bra artikel som alltid men undrar ocksa vad EU igentligen har for val.

    Ekonomiskt sa forblir Kina en stor och vaxande marknad for foretag inom EU. Sedan Trump kom till makten forsatter ju olika EU lander att forsoka ha goda relationer med USA och foretag att investera i and exportera till landet. Men Trump administrationen’s syfte i dagslaget med att forsoka etablera battre bilaterala relartioner med EU skall ju enbart ses som ett forsok att kontra Kina och darmed hjalpa Trump att bli omvald i dagslaget.

    Geo-politiskt har ju USA och Trump knappast gjort nagot konkret for att framja relationerna med EU under 3.5 ar. Det faktum att Trump inte forsokt dra sej ur sina ataganden inom NATO ar ju bara pga. att han skulle fa ett starkt motstand from Senaten ock Kongressen i landet och fran medlemmar i bagge politiksa partier. Men nu verkar det ju trots allt att en stort Amerikanskt nedtrappning av deras arme styrkor kommer att ske i Tyskland.

    Desstom har EU andra strategiska intressen an USA att ta tillvara pa, gentemot Ryssland, Mellan-Ostern, Norra Afrika. Iran t.ex. var pa god vag att gradvis integreras in i den internationalla ekonomin igen tills Trump bara bestammnede att det ville inte vara med i langre. Sa sitter man i Bryssel sa har jag forstaelse att man inte vill dras in i den bilaterala konfrontationen mellan Kina och USA. Storbritannen och EU maste ju ocksa forsoka att genomfora ett nytt bilateralt handelsavtal innan slutet pa detta aret.

    Da det galler Storbritannien och Hong Kong, ja det avtal som skrevs pa av Kina och Storbritannien da Margaret Thatcher var vid makten gynnade knappast manga av dom Hong Kong bor som hade arbetat at den Britiska staten under manga ar och hoppades pa att kunna erbjudas Britiskt medborgareskap innan Kina tog tillbaks Hong Kong i 1997. Sa vi far val se hur langt Storbritannien ar vilig att stracka sej denna gangen.

    Mvh,

    Marc

    • Det stämmer att Trumps USA inte gjort mycket för att skapa goda relationer med EU. Men att ta det som ett giltigt skäl till att inte konfrontera Kina är bara kortsiktigt tänkt. Man behöver inte vara raketforskare för att inse att ett allt mer ekonomiskt och militärt mäktigt Kina kommer att göra allt de kan för att dominera sin omvärld och kräva underkastelse. Exempelvis är det bara att titta på hur kinas ambassadör har betett sig i närtid för att förstå hur det kommer att utveckla sig över tid.

      Omvärlden behöver sätta hårt mot hårt. Även om det kommer att kosta ekonomiskt. Bättre att ta striden nu än om 10-20 år när Kina är ännu starkare. Konstruktiv och vänlig dialog som har pågått under många år har uppenbarligen inte fungerat.

      Tyvärr lär det nog inte ske någon tillnyktring från EU eftersom man tydligt sätter kortsiktiga vinstintressen framför långsiktiga sådana.

      Det skulle vara intressant att veta hur den EU-interna processen har sett ut till den Kinapolitik som nu förs. Att Grekland och Ungern ligger högt upp på den Kinavänliga listan är nog rätt självklart men vilka andra länder är det som propagerar för en sådan politik och vilka har velat gå åt andra hållet?

    • Visst, bra poänger, men samtidigt måste man ju även i Bryssel förstå att Kina utgör ett större hot mot civila och politiska rättigheter världen över än vad Trump gör. Det borde inte vara så svårt att välja sida i en konflikt som å ena sidan inkluderar en NATO-medlem och försvarsgarant för flera europeiska länder, å andra sidan en expansionistisk kommunistdiktatur som driver koncentrationsläger och utomrättsligt kidnappar västerländska medborgare.

      Vad kan EU göra? Ja, det finns givetvis inga enkla lösningar, för då hade problemet inte varit så svårt som det är. Det framstår däremot självklart – åtminstone för mig – vad man inte kan göra. Och det är att fortsätta som tidigare, som att ingenting har hänt, när Kina flyttar fram sina positioner på flera områden.

      Artikeln “Playing hardball with China works – the west is right to move to a ‘constrainment’ strategy” av Andreas Fulda ger ett bra perspektiv på det olika valmöjligheterna i relationen till Kina: https://theconversation.com/playing-hardball-with-china-works-the-west-is-right-to-move-to-a-constrainment-strategy-140283

    • Intressant artikel! Tack för länken!
      Ja, något mer fast behövs för att möta Kina. Möjligen att “constrainment” kan fungera. Det låter rimligt. Det krävs ju dock att många länder går tillsammans för att möta Kina i detta. Ensamma är det nog få som vågar (och klarar). Ett stort problem blir ju att våga lita på Trumps USA. Det kan säkert vara en anledning till att EU i dagsläget inte vill följa USAs linje. Om Trump plötsligt får för sig att han inte längre vill konfrontera Kina så står övriga länder ensamma på sin inslagna linje. Tilliten till USA har nog fått sig en ordentlig törn sedan den oberäknelige Trump blivit president.

    • Ja, alternativet till “constrainment”, eller andra liknande åtgärder, är ju att inte göra någonting, och det är helt klart det sämsta valet. Visst har USA:s tillförlitlighet fått sig en törn under Trumps tid som president. Samtidigt har EU konstant visat upp en svag linje mot Kina, även innan Trump blev president. Det är nog ganska sannolikt att om Trump skulle ha väntat på EU för att införa exempelvis tullar mot kinesiska varor, så skulle han fått vänta både en och två mandatperioder och därmed inte kunnat göra någonting alls. EU är pinsamt eftergivet mot Kina, och skulle inte ha varit med på båten oavsett om USA:s president hetat Trump eller Biden.

  2. Johan, bra kommentarer. Visst visar Kina agressivitet pa manga omranden, men har inte USA gjort det under manga ar sedan 2001, med sina misslyckade militara aventyr i Iraq, Afghanistan, Trump administrationen’s agressivitet mot Iran, men som tilllater Saudi A. att fangsla jourlister, morda jourmalister utomlands, ruinera ett fattigt land som Yemen samt se till att Kolera sjukdomen ater drabbade detta landet, sprider sin agressiva tolkning av Sunni muslimsk ideologi runtom i varlden etc. Om man sitter i Tehran, Peking eller Moskva, hur kanns det da med Amerikanska baser sprida runt jordklotet och en standig agressiv retorik mot Kina och Iran, ibland Ryssland. Ar det inte naturligt att dessa tre landerna samarbetar mera i dagslaget? Den Amerikanskageo-politiska stallningtagande hur skiftat konstant sedan 2001, sa vet inte riktigt hur EU is dagslaget skall tolka detta?

    Kina, ja visst en mycket storre agressivitet men det verkar ju vara ett faktum nar en stormakt ar pa vag upp och en ar orolig att tappa sin stallning som enda stormakt. Jag arbetade for en Japansk bank 1988-1994, det var samma ton da fran USA’s sida, en mycket agressiv retorik mot Japan, att Japan hottade USA med alla sina massiva investeringar i landet och at USA var da en “terminal decline”. Ja, sa kollapsade borsen och fastighetsmarkenaden i Japan, ungefar samtidigt som i Finland och Sverige i slutet pa 80-talet, och sa forsvann det “hotet” mot USA. Sedan en expansion av NATO fram tills ett mycket forsvagat Rysslands granser. Jag forsvarar varken Xi Jinping eller V. Putin, men bagge dessa makthavare ar ocksa en konsekvens av USA agerande utomlands (bombningen av Kina’s Ambassad i Serbien t.ex., nedsjutning av ett Iran Air passagerar plan med 250 plus personer ombord). USA flottor seglar runt och runt Kina, med milirara baser i Japan, Singapore, Guam, Sydkorea m.m., vad har Kina idag for utlandska baser som hotar USA suverannitet? Djibouti, ocksa Pakistan kanske?

    EU har ekonomiska och geo-politiska intressen, som varje land eller allians har (ASEAN i sydostasien t.ex.). Men jag forstar inte riktigt vad EU skall gora i mera dagslaget gentemot USA, manga lander ar redan NATO medlemmar, dom flesta landerna fran Finland till Portugal har nara och goda relationer med USA. Efter 2007/08 finanskris hade lander som Portugal idag haft mycket storre problem fortfarande om Kinesiska foretag som Fosun International (privatagt, borsnoterat industrikonglomerat) inte investerat inom finanssektor, hotelbranchen m.m. i Portugal. Att ha KInesiska foretag bygga ut hamnar i Grekland, tag forbinbindelser genom Mellan Ostern och Ryssland for handel med Europa, vem hade annars gjort detta? Ar det inte bra for Europa och handeln med Asien i framtiden?

    Att Kina beter sej mera agressivt mot vissa lander sedan Xi Jinping kom till makten, ingen tvekan. Men det ar ocksa en enparti, kommunistisk stat, som sag vad som hande i Ryssland efter det att Sovjet kollapsade. Det handlar ju om kontrollen av den politiska situationen inom Kina for CCP. Detta har vi vetat om i “vast” sedan atminstandeTiananmen plats massakern. Sa vi ar villiga att salja och investera i Kina genom aren, och nar Kina massivt hjalper vast stabilisera varldsekonomi under finanskrisen 2007/08 tackar vi och tar emot. Vastlanderna har varit naiva om Kina aldeledes for lange, men att agressivt folja Trump och hans administration i dagslaget i landets konfrontation med Kina, ar det verkligen i EU’s storsta intresse?

    Mvh.,

    Marc

    • Samtidigt är det intressant att se hur “samarbetet” mellan Kina, Ryssland och Iran inte är särskilt grundmurat utan främst sker i frågor som två eller tre länder har något att tjäna på. Det känns exempelvis långt borta att Ryssland eller Iran skulle patrullera tillsammans med Kinas flotta i Sydkinesiska havet, eller ens öppet försvara de kinesiska territoriella kraven där. Likaledes är det sällsynt med gemensamma uttalande från de tre länderna av den typ som vi nu sett av flera demokratier vad gäller Hongkong. Den västerländska alliansen är djupare och mer ärlig än den som kan anas mellan diktaturer. Bara hoppas att så kommer fortsätta vara fallet, alldeles oavsett vad Trump hittar på utrikespolitiskt.

Kommentera