augusti 2020

Published on

Kinas utrikesminister varnar om Nobelpris och ifrågasätter COVID-19 under besök i Norge

Kinas utrikesminister Wang Yi är just nu på rundtur i Europa. I vad som på förhand beskrivits som en resa för ”skademinimering” har Wang i veckan redan besökt Italien, Holland, Norge och Frankrike. Han ska avsluta sitt besök genom att åka till Tyskland nästa vecka.

Jag kommer skriva närmare om Wangs Europaresa i mitt nyhetsbrev, men tänkte samtidigt här uppmärksamma den burdusa utrikesministerns framträdande i Norge som skapat en del rubriker i internationella medier.

Kina och Norge har ett minst sagt speciellt förhållande sedan Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010. Utmärkelsen följdes av att Kina i princip helt frös de diplomatiska kontakterna med Norge, vilket även drabbade handel och annat ekonomiskt samarbete.

Först efter att Norges utrikesminister i december 2016 tagit sig till Peking för att läsa upp en så kallad ”gemensam diplomatisk skrivelse”, gick Kina med på att normalisera relationerna igen.

Denna skrivelse var i princip en lista med krav från den kinesiska regimen, som innefattade att Norge uttryckte förståelse för Kinas upprördhet över Nobelpriset samt repsekt för Kinas kärnintressen och politiska system, vilket den norska utrikesministern menade varit grundläggande för den ”historiskt ojämförbara utveckling” som ägt rum i Kina.

För att kunna handla med Kina hade Norge alltså pressats till en förödmjukande undergivenhet som sedan dess präglat relationen mellan länderna. Något som märktes mycket tydligt när Wang Yi besökte vårt grannland i torsdags, särskilt under den presskonferens han höll tillsammans med norska utrikesminister Ine Eriksen Søreide efter att de båda haft möte tidigare samma dag.

Till att börja med så undvek Søreide under presskonferensen att vidröra några som helst känsliga ämnen. Till skillnad från Italiens och Hollands utrikesministrar, nämnde sade hon exempelvis ingenting alls om utvecklingen i Hongkong, noterar South China Morning Post.

Tidningen rapporterar vidare om hur hon även stod tyst då Wang Yi utfärdade flera illa förtäckta hot, vilket främst skedde i samband med att en journalist frågade honom om hur Kina skulle reagera om demonstranterna i Hongkong tilldelas Nobels fredspris i framtiden:

Asked by a reporter how China would react if the prize would go to Hong Kong protesters in future, Wang said: “I would only say one thing: In the past, today, and in future, China will firmly reject any attempt by anyone to use the Nobel Peace Prize to interfere in China’s internal affairs. China is rock firm on this principle.

“We don’t want to see anyone politicise the Nobel Peace Prize,” he said.

He called on Norway to cherish the current relationship, saying: “If we can continue to respect each other and treat each other as equals … our bilateral relationship can continue to develop in a sustained and sound manner, and the political foundation of the bilateral relationship can be further consolidated.”

Kinas utrikesminister blev ännu mer konfrontativ när en annan reporter ställde kritiska frågor om landets hantering av COVID-19. Wang Yi återupprepade då tidigare hårt kritiserad kinesisk propaganda, genom att ifrågasätta huruvida viruset i själva verket uppstått i Kina.

Wang Yi sade att en stor mängd information och forskning ”indikerade” att viruset kunnat spåras på många andra platser innan det upptäcktes i Kina. ”Vart uppstod viruset egentligen? Vem var den första patienten?”, frågade Wang ut i luften och tillade att detta är vetenskapliga frågor som inte bör politiseras eller stigmatiseras.

På samma ämne nöjde sig Søreide med att säga att världen har blivit ”ganska oförutsägbar” och att pandemin visat på ett behov av utökat snarare än minskat samarbete.

Mellan sina utbrott hann Wang Yi på presskonferensen dock även med att lova ett utökat ekonomiskt samarbete med Norge i kölvattnet av coronakrisen, och efterlyste ett snabbare slut på förhandlingarna om ett frihandelsavtal länderna emellan.

Han sade även att Kina ska underlätta ytterligare för export av norsk mat från havet, samt att göra kortare visumfria genomresor i Kina möjliga för norska medborgare. Detta alltså om Norge visar sig ”värdesätta en hälsosam och stabil relation” med Kina, vilket sker nästan uteslutande på kinesiska villkor.

Det är sorgligt att se hur ett av världens rikaste länder, som dessutom har främjandet för mänskliga rättigheter som en uttalad del av sin utrikespolitik, helt dansa efter Pekings pipa. Samtidigt är det viktigt att förstå hur Norge utgör ett exempel på hur mindre länder som Kina uppfattar svaga kommer hanteras.

Att som Norges regering 2016 helt utan omsvep gå med på kinesiska krav för att kunna fortsatta normala politiska och ekonomiska relationer ses i Peking inte som en välvilja värdig att belönas. Det ses som ett svaghetstecken att använda för fortsatta påtryckningar.

Läs mer om Wang Yis häpnadsväckande besök i Oslo via följande länkar:

”China’s foreign minister warns against giving Hong Kong protesters Nobel Peace Prize” (South China Morning Post)
”Senior Chinese diplomat Wang Yi casts doubt on coronavirus originating in China” (Reuters)
”Statement at press conference with Foreign Minister Wang Yi” (Norska regeringen)

Published on

Ännu en journalist nekas arbetsvisum i Hongkong

Hongkong har länge varit en slags fristad för journalister som bevakar Kina. Här finns större politiska och civila friheter än på fastlandskina; bland annat pressfrihet som är inskriven i stadens grundlag.

Men tyvärr inte längre. För även om regeringschef Carrie Lam lovade att stadens pressfrihet kommer kvarstå även efter implementeringen av den kontroversiella nationella säkerhetslagen tidigare i sommar, så har verkligheten sett annorlunda ut.

Arresteringen av den pro-demokratiska mediemagnaten Jimmy Lai är ett tecken på detta. Polisens nya system med att endast låta ”trovärdiga” medier rapportera från avspärrade områden är ett annat.

I dag kom så ytterligare ett tecken på pressfrihetens bortvittring i Hongkong, då Hong Kong Free Press (HKFP) offentliggjorde att Aaron McNicholas efter en väntetid på sex månader nekats arbetsvisum som redaktör för den stundtals väldigt regeringskritiska medieorganisationen.

Ingen förklaring gavs till beslutet. HKFP:s chefredaktör Tom Grundy påpekar dock att det inte kan vara ett steg i ledet i den konflikt på området som råder mellan Kina och USA, där dussintals journalister i år blivit tvingade att lämna respektive land. HKFP är nämligen en lokal medieorganisation, och McNicholas irländsk medborgare som redan bor i staden.

Grundy menar istället att detta är ett steg i ledet från Hongkongs myndigheter att – liksom är fallet på det kinesiska fastlandet – använda visum som ”ett vapen” för att straffa medieorganisationer vars rapportering man inte gillar.

I en artikel i HKFP i dag citeras Grundy säga att vare sig HKFP eller McNicholas tidigare haft bekymmer med visum, samt att flera andra medieorganisationer också befinner sig i limbo över förseningar på visumansökningar på ett vis som tidigare aldrig skett i Hongkong.

I samma artikel intervjuas även en advokat som drar paralleller till Kina:

A senior lawyer – who has represented a number of media organisations and journalists but did not wish to be named – said the denial of visas for two respected journalists in such a short time was “unprecedented and deeply concerning.”

“This strongly indicates that the Hong Kong authorities, like those in the PRC [People’s Republic of China], have now weaponised work visas as a tool to control the reporting of Hong Kong affairs by international and local media, as well as silence free speech for all those needing a visa,” he said.

Den andra journalisten som advokaten syftar på är Chris Buckley från New York Times, som tvingades lämna Hongkong efter att han också förra månaden nekats nytt arbetsvisum utan förklaring.

Incidenten var betydande för New York Times beslut att flytta delar av sitt Asienkontor från Hongkong till Sydkoreas huvudstad Seoul.

Detta följer även på att Financial Times journalist Victor Mallet gått samma öde till mötes 2018, efter att ha varit med och arrangerat ett seminarium vid Foreign Correspondents Club i Hongkong, dit en lokalpolitiker som förespråkade självständighet bjudits in att tala.

Hong Kong Free Press återger vidare uppgifter om att journalister hamnat under särskilt hård lupp efter att den nationella säkerhetslagen antagits:

Local media reported earlier this month that visas for journalists are now being vetting by a new national security unit within the Immigration Department. When asked about the unit last week, Immigration did not answer directly or deny its existence, but a spokesperson said that visas were processed by the Visa and Policies Branch.

Earlier this month, the Foreign Correspondents’ Club said that highly unusual processing delays have “affected journalists of multiple nationalities and in some cases have prevented journalists from working.” It has yet to receive a response to its latest letter demanding an explanation.

Jodi Schneider, president of the press club, told HKFP on Wednesday that they were closely following the issue: “This is obviously a key concern for the media working in Hong Kong. It is a press freedom issue.”

Tyvärr är det bara konstatera att Hongkongs status som en fristad för journalister – som jag nämnde i början av denna text – redan är ett minne blott.

Den senaste tidens arresteringar och nekade arbetsvisum som drabbat väletablerade journalister och medier sprider givetvis en oro att samma saker även ska hända andra, vilket i sin tur ofrånkomligen framkallar ett visst mått av självcensur i branschen.

Published on

Joe Biden beskriver förtrycket i Xinjiang som ”folkmord”

En diskussion har länge pågått om vad man bör kalla förtrycket mot uigurer och andra muslimska folkgrupper i västra Kina. Sätts de etniska minoriteterna i koncentrationsläger, eller handlar det ”bara” om politiska fångläger? Pågår det i själva verket ett folkmord i regionen Xinjiang?

Semantiken är här viktig för båda sidor. Dels för de som vill beskriva situationen för vad den verkligen är, dels för kinesiska myndigheter som är snabba med att måla ut personer som organisationer som drar paralleller till exempelvis Nazityskland som oseriösa eller ”anti-kinesiska”.

Nu har i alla fall Joe Biden och hans presidentkampanj tagit bladet från munnen och märkt den pågående repressionen i Xinjiang som ”folkmord”. Axios rapporterar:

The Biden campaign said in a statement Tuesday that the Chinese government’s oppression of Uighur Muslims and other ethnic minorities in the northwest region of Xinjiang is ”genocide,” and that Joe Biden ”stands against it in the strongest terms.”

(…)

What they’re saying:

“The unspeakable oppression that Uighurs and other ethnic minorities have suffered at the hands of China’s authoritarian government is genocide and Joe Biden stands against it in the strongest terms. If the Trump administration does indeed choose to call this out for what it is, as Joe Biden already did, the pressing question is what will Donald Trump do to take action. He must also apologize for condoning this horrifying treatment of Uighurs.”

— Biden spokesperson Andrew Bates

Axios understryker att detta är viktig för att ”folkmord” är ett mycket allvarligt brott enligt internationell lag, och ett uttryck som amerikanska myndigheter använder ytterst sällan och endast efter omfattande bevis och dokumentering.

Uttalandet från Bidens talesman Andrew Bates kom som ett svar på uppgifter som under gårdagen först publicerades i Politico, och gjorde gällande att Donald Trumps administration övervägde att kalla situationen i Xinjiang för ”folkmord”.

I och med att vare sig presidenten eller presidentkandidaten vill visa sig ”mjuka” mot Kina, så är det nog sannolikt att även Trump snart kommer använda sig av detta begrepp. Enligt Axios pågår det i det närmaste en kamp mellan Trump och Biden om vem som är ”tuffast” gentemot Kina.

En formell anklagelse om folkmord från amerikanska myndigheter skulle i sin tur innebära ökade krav på USA och det internationella samfundet att agera mot Kina, samt resultera ökade spänningar mellan framför allt Kina och USA.

Vore det vidare över huvudtaget möjligt för amerikanska idrottsmän att ställa upp i vinter-OS i Peking, om USA:s regering fastslår att regimen bedriver folkmord?

Det återstår dock att se om någon från Trumps regering kommer gör som Bidens talesman och officiellt märker det som pågår i Xinjiang nu som folkmord, eller huruvida Biden kommer bibehålla denna linje om han vinner presidentvalet i november.

Oavsett vilket så borde Biden-kampanjens uttalande få omvärlden, inklusive svenska politiker och medier, att förstå vidden av de grymheter som pågår i Xinjiang. Oavsett hur obekvämt det är att ta ordet i sin mun, eller konfrontera den uppkommande stormakten Kina, så pågår det alltså ett folkmord i landets västra delar.

Om Joe Biden använder detta begrepp, så bör heller inte svenska politiker eller medier vara rädda att göra likadant.

Jag har den senaste tiden dokumenterat några av grymheterna här på InBeijing, som omfattar framtvingade steriliseringar och aborter samt utbredd tortyr i regionens fångläger som lett till flera dödsfall.

Förra veckan skrev jag även närmare om Joe Bidens Kinapolitik i texten ”Så vill Joe Biden hantera Kina”.

Published on

Kinas statligt finansierade fiskeflotta dammsuger världshaven

Tidigare denna månad skapades rubriker världen över med anledning av att en kinesisk fiskeflotta på cirka 260 fartyg befann sig vid ögruppen Galapagos utanför Ecuador, tillika ett av UNESCO:s världsarv. Flottan i fråga verkade på internationellt vatten just mellan Galapagos och Ecuadors kust, precis i kanten på den så kallade exklusiva ekonomiska zon som enligt lag tillhör Ecuador.

Icke desto mindre är skadan som de kinesiska fiskefartygen orsakar Galapagos biologiska mångfald enorma. Ögruppens guvernör har uttryckt oro för de allt mindre arter och bestånd av fiskar som varje år återvänder till världsarvets känsliga ekosystem.

Årets kinesiska fiskeflotta utanför Galapagos sades vara den största på flera år utanför Sydamerikas kust til Stilla Havet. Men det är ingalunda den första. 2017 tog sig ett av de kinesiska fiskefartygen in på ecuadorianskt territorialvatten, vilket ledde till att landets kustbevakning tog sig ombord på skeppet.

Där väntade ”ett slakthus” med mer än 6 000 nedfrysta hajar, vilket även inkluderade utrotningshotade arter som hammarhaj och valhaj. Och detta alltså bara på en enda båt.

Tillslaget beskrivs i The Guardian i en artikel med rubriken ”’They just pull up everything!’ Chinese fleet raises fears for Galápagos sea life”.

Där framkommer även hur den kinesiska fiskeflottan i området rutinmässigt bryter mot internationella bestämmelser vad gäller exempelvis utrustning och lastning mellan fartyg.

Men eftersom de kinesiska fiskebåtarna befinner sig på internationellt vatten, så är det ingen som övervakar deras aktiviteter. För lokala fiskare är det dock tydligt vad som sker. En av dem berättar följande för The Guardian:

One captain of an Ecuadorian tuna boat saw the Chinese fishing boats up close in early July, before the end of the tuna season.

“They just pull up everything!” said the captain, who asked not to be named. “We are obliged to take a biologist aboard who checks our haul; if we catch a shark we have to put it back, but who controls them?”

He recalled navigating through the fleet at night, constantly changing course to avoid boats, as their lights illuminated the sea to attract squid to the surface.

“It was like looking at a city at night,” he said.

Fiskaren talar här om fiske av bläckfisk, vilket är avstampet i en ny och viktig artikel denna vecka från Yale School of Environment med rubriken ”How China’s Expanding Fishing Fleet Is Depleting the World’s Oceans”.

Texten uppmärksammar inledningsvis hur flera nordkoreanska så kallade ”spökskepp” med döda fiskare varje år spolas upp på den japanska kusten. Anledning till detta är en armada av kinesiska industriskepp på jakt efter bläckfisk i nordkoreanska vatten, som tränger undan lokala fiskebåtar vilka ofta hamnar ur kurs.

Fisket är i sig ett brott mot FN-sanktioner som förbjuder fiske i Nordkoreas territorialvatten. Men liksom är fallet med de kinesiska fiskeflottornas aktivitet vid Galapagos, så är dammsugningen av bläckfisk kring Nordkorea bara en liten del av vad Kinas statligt finansierade fiskeflottor tar sig för globalt.

Vad gäller just fisket av bläckfisk, så står Kina för mellan 50 och 70 procent av all fångst i internationella vatten. Detta sker i regel genom trålnät som placeras mellan två båtar, trots att denna form av fiske är extremt kontroversiellt eftersom det – förutom att skrapa området rent på bläckfiskar i alla storlekar – även resulterar i stora fångster av annan sorts fisk som därmed dör helt i onödan.

Vidare så står Kina för över hälften av allt fiske i hela världen. Dess fiskeflotta består enligt olika beräkningar av mellan 200 000 och 800 000 båtar. Enligt officiell statistik består dess ”distant-water fishing fleet”, alltså den den av flottan som tar sig ut på världshaven för att fiska, av cirka 2 600 fartyg.

Denna siffra är dock sannolikt mycket högre. Enligt tankesmedjan Overseas Development Institute så hög som 17 000 fartyg, av vilka många är ”osynliga” på grund av att de inte är registrerade. Som en jämförelse består USA:s ”distant-water fishing fleet” av knappt 300 fartyg.

På grund av Kinas efterfrågan på mar från havet – såväl av ekonomiska som gastronomiska anledningar – har denna flotta på senare tid enligt Yale School of Environment blivit alltmer aktiv på i fiskevatten världen över:

China is not only the world’s biggest seafood exporter, the country’s population also accounts for more than a third of all fish consumption worldwide. Having depleted the seas close to home, the Chinese fishing fleet has been sailing farther afield in recent years to exploit the waters of other countries, including those in West Africa and Latin America, where enforcement tends to be weaker as local governments lack the resources or inclination to police their waters. Most Chinese distant-water ships are so large that they scoop up as many fish in one week as local boats from Senegal or Mexico might catch in a year.

Rapporten framhåller också hur Kinas fiskeflotta inte vuxit till dessa proportioner på naturlig väg. Den har fått hjälp med finansiering och subventioner från staten.

Exempelvis tiofaldigades kinesiska myndigheters subventioner av diesel mellan 2006 och 2011, vilket gjorde det möjligt för landets fiskebåtar att färdas längre avstånd. Kritik ledde sedan till att myndigheterna 2011 slutade publicera denna statistik.

Under det senaste årtiondet har kinesiska myndigheter även hjälpt till med finansieringen av större och mer avancerade fisketrålare av stål, samt till och med sjukhusskepp som gör det möjligt för flottorna att stanna ute längre på främmande vatten. Data från satelliter och forskningsinstitut delas med fiskebåtarna för att de ska kunna maximera sin fångst.

Fenomenet med de kinesiska fiskeflottornas tömning av världshaven är ingalunda något nytt. Redan 2018 skrev jag här på InBeijing en text med en liknande rubrik, nämligen ”Statliga kinesiska fiskeflottor tömmer världshaven på fisk”. Detta efter en rapport som visade att Kina drar upp mer fisk ur världens hav en de nästkommande fem länderna tillsammans.

Problemet har nu förvärrats dels av Kinas framfart i Sydkinesiska havet, där fiskeflottornas ofta används som en slags förtrupp som åtnjuter direkt skydd av militära fartyg som i sin tur avancerar territoriellt med förevändningen att de skyddar fiskebåtarna.

Situationens allvar sammanfattas väl i slutet av texten från Yale School of Environment:

From the waters of North Korea to Mexico to Indonesia, incursions by Chinese fishing ships are becoming more frequent, brazen and aggressive. It hardly takes a great feat of imagination to picture how a seemingly civilian clash could rapidly escalate into a bigger military conflict. Such confrontations also raise humanitarian concerns about fishermen becoming collateral damage, and environmental questions about the government policies accelerating ocean depletion. But above all, the reach and repercussions of China’s at-sea ambitions highlight anew that the real price of fish is rarely what appears on the menu.

Med tanke på att denna ekologiska katastrof knappt uppmärksammas eller är känd i omvärlden, känns det extremt avlägset att något kommer göras för att stoppa den innan det är alldeles för sent.

Published on

Glöm för allt i världen inte bort grymheterna i Xinjiang

Med regelbundna mellanrum kommer nya uppgifter om den största inlåsningen av etniska minoriteter som äger rum i världen i dag, nämligen de politiska fånglägren för uigurer och andra muslimer i västra Kina. Givet de ofattbara grymheter som utspelar sig där, så är det märkligt att saken inte uppmärksammas mer i svenska medier.

Bara den senaste veckan har två hemska rapporter om situationen i den nästan helt isolerade regionen Xinjiang lagts på denna hög. En av dem är ett vittnesmål från en före detta lägerlärare, och den andra ger vid handen hur tjänstemän i Xinjiang dödat bebisar med familjeplanering som förvändning.

Den före detta läraren är själv uigur vid namn Qelbinur Sedik, som nu har flytt till Europa och berättat om sina erfarenheter för Dutch Uyghur Human Rights Organization. Berättelsen återgavs i veckan av The Diplomat, bland annat med följande fruktansvärda detaljerade scener:

One student stood out: Osman. He had been one of the richest men in the capital Urumqi, before his fortune was frozen by the state. He was handsome and smart. Qelbinur recalls him begging her to let him stay a few more minutes after class to enjoy the sun’s rays piercing through the 20 cm chink in her window. One day he disappeared and she was told he had died of a brain hemorrhage.

Another youth, Selim, tried hard in class, hoping to gain early release. He too died of an untreated infection before he could get to a hospital. Both young men died during her first three weeks.

The numbers in her classes dwindled daily. “At first, they were in good health,” she said. “I saw them wither away. Some couldn’t even walk anymore.”

Studenterna i fråga bestod av etniska minoriteter i alla åldrar som hölls inlåsta i mörker, och togs fastkedjade i omgångar till klassrum för att lära sig det kinesiska språket samt få sig en dos av kommunistpartiets propaganda.

Berättelsen är fruktansvärt otäck och bör läsas i sin helhet. När Quelbinur först kom till Europa, så kunde hon inte prata om sina upplevelser på grund av trauma. Eftersom som hon själv är uigur, så utsattes hon sedermera själv för grym behandling i form av den tvångssterilisering som jag tidigare skrivit närmare om här på InBeijing.

I Quelbinurs fall så kallades hon efter en tid som lärare till en så kallades hon trots sin ålder av 51 år till vad som sade vara en gratis gynekologisk undersökning. Hon hade vid det laget redan hört talas om uppgifter av regelbundna steriliseringar av uiguriska kvinnor. Men eftersom hon arbetade i ett läger, så visste hon vad som väntade om hon inte infann sig på sjukhuset dit hon kallats.

När det blev Qulebinurs tur så fick hon, istället för gynekologisk undersökning, en spiral insatt i sig genom vad hon beskriver som en ”våldsam och förödmjukande procedur”. Hon tvingades ligga ner och gråtandes sära på benen för att inte anses brista i sin samarbetsvilja.

Hennes fruktansvärda berättelse innehåller också minnen av den regelbundna tortyr som ägde rum mot fångarna i det läger där hon arbetade, och sannolikt bidrog till den försämrade hälsan som gjorde att många gradvis tynade bort innan de dog:

Back at the camp, new inmates kept arriving. After six months she estimated, there were more than 3,000 prisoners. They were crammed 50 or 60 per cell and groups of two or three, sometimes up to seven, were called out for interrogation during the day.

The torture room was in the basement.

A police officer colleague at the camp told her about the methods used. “He explained to me that there are four kinds of electric shock: the chair, the glove, the helmet, and anal rape with a stick.”

“The screams echoed throughout the building,” she said. “I could hear them during lunch and sometimes when I was in class.”

På tal om steriliseringar, så rapporterade Radio Free Asia i veckan om hur tjänstemän i Xinjiang systematiskt genomför tvångsaborter på uiguriska kvinnor. Detta trots att de enligt lag har rätt till att ha flera barn, dels i egenskap av etniska minoriteter och dels för att Kinas ettbarnspolitik redan har avvecklats.

Dessa tvångsaborter var också något jag skrev närmare om i slutet av juni, sedan en uppmärksammad rapport släppts i ämnet. Radio Free Asia intervjuar nu bland andra en uigur som är bosatt i Turkiet, efter att ha arbetat på olika sjukhus i Xinjiang under 15 års tid.

Hon berättar om sina erfarenheter inte bara vad gäller aborter, utan även dödandet av spädbarn om aborten inte hunnit genomföras i tid:

Abdulla told RFA that hospital family-planning units carried out the operations, including for women who were “eight and nine months pregnant,” adding that in some cases, medical staff would “even kill the babies after they’d been born.”

For babies who had been born at the hospital outside of family-planning limits, she said, “they would kill them and dispose of the body.”

“They wouldn’t give the baby to the parents—they kill the babies when they’re born,” she said.

“It’s an order that’s been given from above, it’s an order that’s been printed and distributed in official documents. Hospitals get fined if they don’t comply, so of course they carry this out.”

Radio Free Asia talar även med kvinnor som har tvingats betala för sina egna tvångsaborter. En förödmjukande och avhumaniserande detalj som påminner om uppgifterna om hur familjen till kinesiska dissidenter för några årtionden sedan fick betala för den kula som användes till deras avrättning.

Frågan är vad som är mest chockerande – att dessa grymheter pågår, eller att omvärlden är i det närmaste likgiltig inför vad som sker?

Det har funnits kunskap om de politiska fånglägren i Xinjiang sedan åtminstone 2016. Ändå inte bara fortsätter övergreppen, utan tilltar även i såväl brutalitet som omfattning. Samtidigt förbereder regimen i Peking med omvärldens goda minne det vinter-OS som ska hållas där 2022, och planerar även att ansöka om att arrangera fotbolls-VM.

Som jag tidigare förklarat här på InBeijing, så har kritiken från myndigheter i muslimska länder uteblivit dels på grund av ekonomiska skäl, dels på grund av att dessa myndigheter i regel inte själva är några förkämpar för mänskliga rättigheter.

Vad politiker, medier och företag i västerländska demokratier sysslar med är dock fortfarande en gåta. Handlar det även här om pengar, eller har man blivit så avtrubbad av övergreppen så att berättelser om fasansfull tortyr och dödandet av spädbarn inte längre betyder någonting?

Klart är i alla fall att pengar har en roll att spela. Fotbollsstjärnan Mezut Özil är en av få muslimska kändisar att fördöma behandlingen av uigurer i Xinjiang. Men istället för att stötta sin spelare, tog Arsenal avstånd från Özils uttalanden med motiveringen att man är en opolitisk klubb.

Men som Özil själv påpekade i veckan, så var Arsenal minsann snabba med att visa stöd för Black Lives Matter efter George Floyds uppmärksammade dödsfall i USA. Där fanns inga kinesiska fans att förlora, utan bara politiska poäng att vinna för Londonklubben.

Vad sedan gäller politiker och medier så är en ytterligare möjlighet så klart att Kinas propaganda – som lett till omfattande stöd för lägren inför FN:s råd för mänskliga rättigheter – i kombination med en total isolering av den enorma regionen har fått många att tvivla på hur man bör förhålla sig till situationen, och istället väljer att fokusera på andra frågor.

Published on

Så vill Joe Biden hantera Kina

Det senaste året har präglats av försämrade relationer mellan världens två stormakter. Även om detta till stor del givetvis beror på utvecklingen i Kina under Xi Jinping, så är det främst den amerikanska regeringen som på senare tid har stått för de konkreta handlingar som fört länderna längre ifrån varandra.

Bara den senaste dryga veckan har USA tillkännagivit ett förbud mot kinesiska sociala medier, infört nya sanktioner som kan innebära den slutgiltiga dödsstöten mot Huawei, samt skrotat sitt utlämningsavtal med Hongkong.

I Peking har man dock suttit relativt stilla i båten. Under de senaste månaderna har man från regimens sida undvikit att svara alltför kraftfullt på drag från Donald Trumps administrations som med största säkerhet upplevs som provocerande. Exempelvis har man inte avfärdat utrikesminister Mike Pompeos regelbundna brandtal med samma ilska som tidigare.

Ett mer konkret exempel kunde ses när USA beordrade stängningen av det kinesiska konsulatet i Houston. Kina kunde då med enkelhet ha stängt ner USA:s konsulat i Hongkong, samt rättfärdigat en rad andra åtgärder mot vad man upplever vara en alltmer besvärlig amerikansk diplomatkår.

Istället nöjde man sig med att ”bara” stänga det amerikanska konsulatet i Chengdu. Detta enligt flera analytiker sannolikt för att undvika en negativ spiral där USA ger igen för vedergällningen.

Detta beror i sin tur på att Kina vill avvakta det amerikanska presidentvalet i november, då man hoppas kunna återgå till en mer ”normal relation” mellan länderna om Joe Biden vinner. Därför ligger det i Pekings intresse att minimera skadeverkningarna i den pågående kraftmätningen med Trumps administration.

Statliga kinesiska medier vet enligt ovan vilka knappar man ska trycka på. Klimatsamarbete och Iranavtal i att ära, men med en så kallad normal relation är kinesiska myndigheter främst ute efter en liknande relation som den då Joe Biden var Barack Obamas vicepresident.

Med detta menas, i grova drag, en relation där Kinas tilltagande brott mot mänskliga rättigheter och alltmer aggressiva utrikespolitik inte hindrar ett fortsatt ekonomiskt och teknologiskt samarbete där man kan dra nytta av USA.

Mot denna bakgrund är det många som frågar sig hur Joe Biden har tänkt att hantera Kina. Den senaste veckan har flera aningar om detta framkommit, främst tack vare den 90 sidor långa ”plattform” som Demokraterna går till val på, och som ska antas vid denna veckas partikonvent.

I detta valmanifest förkastas Donald Trumps politik gentemot Kina å det grövsta, rapporterar bland andra South China Morning Post:

The Democratic platform, crafted as a statement of the agenda of the party and its presidential nominee, Joe Biden, “lambasts the Trump administration’s handling of China in all issue arenas: trade, human rights, national security, public health and so on”, said Allen Carlson, director of Cornell University’s China and Asia-Pacific studies programme.

Särskilt hårt går demokraternas valmanifest åt handelskriget med tillhörande strafftullar mot Kina, som man menar har försvagat USA ekonomiskt. I synnerhet sägs jordbrukare och arbetare ha förlorat på handelskriget, men även amerikanska konsumenter då många produkter blivit dyrare.

Därför lovar Demokraterna att agera omedelbart för att reparera de skador som Trumps ”vårdslösa” och ”konfrontativa” politik på detta område orsakat amerikanska bönder och anställda inom produktionssektorn.

Men trots att man vill se ett slut på handelskrig och motsättningar, är det inte mycket som tyder på en fullständig tillbakagång till den relativa eftergiftspolitik som Obamas administration bedrev gentemot Kina. För valmanifestets innehåll skiljer sig inte nämnvärt från Republikernas beskrivning av ett Kina på uppgång som utgör ett stort hot mot USA, understryker analytiker som South China Morning Post intervjuar.

Kort sagt så finns en liknande misstro mot den kinesiska regimen hos Joe Biden och inom Demokraterna. Dock skiljer sig metoderna man vill hantera denna situation på betydligt.

Demokraternas valmanifest vill skapa en ”enad front” med allierade länder, vilka man menar Trump har alienerat genom att agera konfrontativt även mot dem. Genom samarbete med allierade länder i syfte att ”stå upp” emot Kina, ska USA skaffa sig ett så bra förhandlingsläge som möjligt.

Och detta gäller inte enbart handelskriget. I valmanifestet uttrycks även ambitionen att ”samla omvärlden” för att fördöma de politiska fånglägren för etniska minoriteter i Xinjiang.

De sanktioner som Trumps administration drivit genom i form av Uygur Human Rights Policy Act och Hong Kong Human Rights and Democracy Act ska fortsätta användas för att visa den kinesiska regimen att repressionen i Xinjiang och Hongkong inte kan bedrivas ostraffat.

Demokraternas valmanifest ger alltså vid handen att Joe Biden som president inte kommer vara lika inställsam och kravlös mot kinesiska myndigheter som han var under Barack Obama. Det visar dock även att han planerar att inte vara lika konfrontativ mot Peking som Trump har varit. Han kommer istället förlita sig på att sätta press på Kina med hjälp av en bred allians av demokratiska länder.

I den bästa av världar låter ju detta mycket klokt. Det finns dock bara ett problem med en sådan strategi; den förutsätter att också andra demokratier är redo att konfrontera den kinesiska regimen.

Och som jag tidigare har skrivit flera gånger här på InBeijing, så har framför allt EU:s medlemsländer av ekonomiska skäl visat sig ovilliga att så göra. Vad händer då om Bidens taktik slutar med vare sig konfrontation eller allians?

Det flesta bedömare gör analysen att Biden inte kommer gå lika hårt fram mot Kina som Donald Trump, men heller inte vara lika naivt inbjudande som Richard Nixon eller för den delen Barack Obama.

Men för många analytiker har Biden mer att bevisa när det kommer till Kina. Inte bara på grund av sitt agerande som vicepresident, utan även med anledning av mer nyligen gjorda uttalanden. Bland annat NBC News rapporterade om när Biden förra våren bagatelliserade utmaningarna från Kina på följande vis:

Democratic presidential candidate Joe Biden said Wednesday night that China was “not competition” for the U.S., prompting blowback from prominent members of both political parties.

At an event in Iowa City, Biden was explaining why he believes concerns that China could eventually surpass the U.S. as a world superpower and economic force are overstated.

“China is going to eat our lunch? Come on, man,” the former vice president said.

“I mean, you know, they’re not bad folks, folks. But guess what? They’re not competition for us,” he added.

Att valmanifestet nu låter diametralt annorlunda än de uttalanden som Biden gjorde förra året, beror sannolikt delvis på att den amerikanska opinionen – såväl bland befolkningen som i båda partiet – blivit alltmer negativ gentemot Kina.

Ytterligare en av anledningarna till detta är att Joe Bidens Kinapolitik delvis utarbetas av Jake Sullivan, tidigare nationell säkerhetsrådgivare till Biden som vicepresident och Hillary Clinton som presidentkandidat, som av Forbes beskrivs som en Kinahök jämförelsebar med Donald Trumps handelsrådgivare Peter Navarro.

Sullivan har tidigare varnat för otvetydiga tecken om att Kina nu växlar upp för att utmana USA:s globala ledarskap.

Sammanfattningsvis går det med säkerhet säga att Demokraterna under Joe Biden knappast över en natt kommer återgå till den Kinapolitik som bedrevs under Barack Obama. Det är faktiskt tveksamt om Bidens administration ens kommer avveckla de strafftullar som under Trump införts på kinesiska varor, i alla fall inte utan betydande eftergifter.

Därmed är det på sin plats att ifrågasätta hur framgångsrik en strategi att skapa en slags allians mot Kina egentligen kommer vara. En av anledningarna till att Trumps administration valde att agera unilateralt, var just svårigheterna att få med andra demokratier på båten.

Oavsett vilket så kommer den iskylan som nu råder mellan Kina och USA sannolikt att töa något om det blir maktskifte i vita huset efter valet senare i år. Frågan är bara vem som i så fall kommer att tjäna på det.

RELATERAD LÄSNING:

”China Decoupling May Be Unstoppable, Even Under Biden” (Forbes)
”On China, Biden is no Nixon — and no Trump” (The Hill)
”Why Biden might follow Trump’s hardline policy on China” (Los Angeles Times)

Published on

Kinas stöd för Belarus och Alexander Lukashenko

Relationen mellan Belarus och Ryssland har varit kantad av spänningar. Just innan valet 9 augusti, anklagade president Alexander Lukashenko Ryssland för att försöka destabilisera Belarus. Detta följde på arresteringen av 33 ryska medborgare, misstänkta för att planera massprotester i landet.

Dessa ryssar släpptes först efter att Vladimir Putin ringt och gratulerat Lukashenko efter den påstådda valsegern. Icke desto mindre kvarstår misstankar i regimen i Minsk om att Putin är ute efter att kringskära Belarus självständighet och självstyre.

Som tur är för Lukashenko, så har hans regim ett i alla fall för tillfället mer okomplicerat stöd att söka hos ett ännu mäktigare land i öster. Nämligen Kina, vars president Xi Jinping också ringde och gratulerade honom efter valet i augusti, ”på den kinesiska regeringens vägnar, det kinesiska folkets vägnar och i mitt eget namn”.

Stödet för Lukashenkos regim är konstant och odelat bland kinesiska politiker och medier, i synnerhet efter de protester som tagit form i Belarus med anledning av det misstänkta valfusket.

South China Morning Post beskriver Kina som ”den enda stormakten” som stödjer Lukashenko, vilket dels har med ekonomiska intressen att göra:

China has pledged US$520 million worth of investment in the China-Belarus industrial park, Great Stone, according to Belarusian officials. The funds were used to build a public road, a fire depot, a communication network and a gas supply network to the park’s borders.

In a phone call with Lukashenko two months ago, Xi called on the two sides to accelerate the construction of the park, increase cooperation and boost relations.

He described China-Belarus ties as “sticking together through thick and thin and looking out for each other”.

Dels har stödet med politiska motiv att göra. Även Jamestown Foundation påpekar att Kina lånat ut omkring en halv miljard dollar till Belarus, som en slags belöning för att landet avfärdat integration med Ryssland.

Det understryks vidare hur den ovannämnda industriparken Great Stone är en viktig del av Kinas nya sidenvägar, samt att parken ska innehålla 5G installerat av Huawei.

Jamestown Foundation framhåller även en rad kommentarer av Kinas ambassadör i Minsk, som utfärdades 4 augusti i samband med Lukashenkos årliga tal till landets nationalförsamling och folk. Här ett utdrag från dessa kommentarer, såsom de återges av den vitryska nyhetstjänsten Belta:

Belarus and China are truly all-weather partners, Chinese Ambassador to Belarus Cui Qiming told BelTA as he attended, among other guests, the annual address of Belarus President Aleksandr Lukashenko to the Belarusian people and the National Assembly on 4 August.

Ambassador Cui Qiming stressed that in his address the president gave a wise and correct assessment of the international situation. “Belarus plays an important role in maintaining regional stability and peace in the world. The country’s international influence has been constantly increasing,” the Chinese diplomat said. He drew attention that Aleksandr Lukashenko highlighted the importance of the development of the Chinese-Belarusian relations in his address.

Ambassadör Cui sade vidare att Kina kommer fortsätta stödja Belarus egen utvecklingsväg, samt uttryckte sin övertygelse om att landets folk kommer ”välja rätt” i det kommande presidentvalet.

Ännu tydligare blir Pekings sympatier om man tittar närmare på rapporteringen i de statliga kinesiska medierna. Det har China Media Project gjort, och sedan skrivit en sammanfattning med rubriken ”In China, only positive news for Lukashenko”.

Där återges rapporteringen om själva valet, som kinesiska medier inte problematiserade på något som helst vis. Man nöjde sig med att konstaterar att Lukashenko vann valet med 80,23 procent av rösterna, följt av Xi Jinpings gratulationer.

Vad gäller de efterföljande protesterna, så har kinesiska medier endast fokuserat på stödmöten för Lukashenko, vars deltagarantal man överdrivit kraftigt. China Media Project översätter den statliga nyhetsbyrån Xinhuas rapportering enligt följande:

Xinhua News Agency, Minsk, August 16 dispatch (reporters We Zhongjie and Li Jia) — Large-scale demonstrations were held on August 16th in the Belarusian capital of Minsk, supporting the government in preserving national tranquility and peace.

Around 70,000 people gathered in Independence Square that day in support of the government. Davydiko [sp?], chairman of the “Belarusian National Social Union” that organized the rally, said he supports a strong, prosperous, peaceful and independent Belarus.

Belarusian President Lukashenko said at the rally that the ballots in the [recent] election had not been rigged. The opposition should respect the opinions of the overwhelming majority, and must not encourage people to move toward violent confrontation, lest the country fall into chaos.

Reuters uppskattade antalet deltagare i detta möte till 5 000. De regeringskritiska demonstrationerna, vars uppslutning bedöms ligga kring 200 000, har däremot inte uppmärksammats alls i kinesiska medier.

Förvisso har Kinas statliga medier rapporterat om att vitryska myndigheter arresterat över 2 000 personer i evenemang som oppositionen organiserat, men citerar samtidigt landets inrikesministeriums uttalande om att detta var nödvändiga åtgärder för att säkerställa allmän säkerhet och ordning.

Det finns givetvis ett egenintresse hos den kinesiska regimen att folkliga protester mot auktoritära ledare svartmålas och misslyckas snarare än bär frukt.

Mot denna bakgrund är det heller inte särskilt märkligt att Belarus kan räkna med Kinas stöd i FN, som ju är särskilt värdefullt eftersom landet är en av fem permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd.

”Chinese UN envoy stresses no interference in Belarus internal affairs”, rapporterade China Global Television Network i dag, med anledning av att ämnet kommit på tal i säkerhetsrådet:

China’s UN Ambassador Zhang Jun emphasized that what’s happening in Belarus is the country’s internal affairs and it does not pose any threat to regional or international peace and security.

In this regard, the situation in Belarus is not a matter for the Security Council, Zhang said during the discussion of the United Nations Security Council on Belarus, at the request by the U.S. and Estonia, on Tuesday.

Medan Ryssland gärna skulle öka sitt inflytande i Belarus, så är Moskva inte särskilt fäst vid landets president Alexander Lukashenko, som man gärna skulle offra till fördel för en ökad inkorporering av landet i den ryska intressesfären.

Det är istället hos Kinas kommunistparti som Lukashenko har det främsta stödet att hämta för att bevara status quo. Av såväl ekonomiska som politiska anledningar, kommer Peking arbeta hårt diplomatiskt för att regimen i Minsk ska kunna fortsätta styra landet med precis samma metoder som tidigare.

Published on

SVT förbjuder sina anställda att använda TikTok

Vid lunchtid i dag rapporterade SVT:s kulturnyheter hur företaget förbjuder personalen att använda den kinesiska videoappen TikTok på företagets telefoner. I ett internet meddelande uppmanas anställda att inte ladda ner tjänsten, samt att radera TikTok om appen redan är installerad.

SVT:s kulturnyheter skriver följande:

I ett internmeddelande ombeds nu SVT:s personal att avstå från att ladda ner Tiktok, eller plocka bort appen från jobbtelefonen.

”SVT:s IT-säkerhetsavdelning har funnit att Tiktok-appen lämnar mer information än vad som skall anses nödvändigt. SVT har därför beslutat att medarbetare inte får ha Tiktok-appen på deras tjänstetelefoner. Denna app skall raderas”, skriver SVT.

Det är oklart vad som menas med ”lämnar mer information” – sannolikt är det en olycklig formulering som vill mena att tjänsten samlar in eller möjligen överlämnar mer information till sitt ägarföretag eller till kinesiska myndigheter än vad som anses nödvändigt.

Artikeln framhåller att förbudet särskilt skapar problem för Lilla Aktuellt, som eventuellt kan få dispens för att fortsätta använda TikTok.

TikTok har hamnat i blåsväder under sommaren. Först uppdagades hur appen spionerar på sina användares aktiviteter även i andra tjänster än TikTok, vilket rimmar illa med det faktum att det kinesiska ägarföretaget ByteDance enligt lag måste dela med sig av all användarinformation som myndigheter och polis efterfrågar.

Sedan förbjöds appen av indiska myndigheter, följt av att amerikanska myndigheter nyligen meddelade att TikTok kommer förbjudas även i USA om ByteDance inte säljer det till en icke kinesisk ägare. Jag har skrivit närmare om båda dessa incidenter här på InBeijing:

”Efter Zoom – nu avslöjas Tiktok med att spionera på användares aktiviteter och lösenord” (28 juni)
”TikTok, WeChat och ’otaliga andra’ kinesiska appar kan komma att förbjudas i USA denna vecka” (3 aug)

För en dryg vecka sedan talade jag även närmare med Sveriges Radio om riskerna med att använda TikTok:

Published on

Kina, EU och de selektiva sanktionerna

Trots situationen i Hongkong och politiska fångläger för miljontals muslimer i Xinjiang, så har EU gått likt katten kring het gröt då det gäller sanktioner mot Kina.

Medan bland andra USA, Storbritannien, Australien, Kanada, Japan och Taiwan har vidtagit flera konkreta åtgärder med anledning av den kinesiska regimens tilltagande övergrepp, så har EU:s byråkrater närmast slagit knut på sig själva för att förklara varför sanktioner mot Kina till varje pris bör undvikas.

Det har bland annat hetat att sanktioner mot Kina vare sig är effektiva eller rätt väg att gå. Mer av samma recept, alltså dialog och ökat ekonomiskt utbyte, är istället de verktyg med vilka man ska försöka åstadkomma förändringar då Peking blir alltmer repressivt.

Den dominerande linjen i såväl Bryssel som de enskilda medlemsländernas regeringar exemplifieras väl av Tysklands ekonomiminister Peter Altmaier, citerad i Deutsche Welle förra månaden, med anledning av den nya säkerhetslagen i Hongkong:

”It has always been the policy of the Western international community, including the EU, that international trade relations cannot be based solely on how democratic a country is,” Altmaier told national newspaper Frankfurter Allgemeine Zeitung.

”We have never done that,” he stressed, adding this was not even official policy in the times of Willy Brandt or Joschka Fischer – Germany’s former Social Democratic chancellor and Green party foreign minister respectively.

With regard to Sino-German relations, Berlin has long adhered to the principle of ”change through trade” (”Wandel durch Handel” in German), hoping that increased business ties may lead to more democratic structures in China.

Ett annat typexempel var vad som utspelade sig då Sveriges utrikesminister Ann Linde i juli föreslog sanktioner mot Kina med anledning av Hongkongs nya nationella säkerhetslag.

Inte en enda av EU:s övriga 26 utrikesministrar stödde hennes linje. Det gjorde förresten inte ens Linde själv; hon var tvungen att motvilligt ta upp frågan om sanktioner i möte med EU:s övriga utrikesministrar på grund av krav från oppositionen.

Men denna vecka, efter valet i Belarus, har det minsann varit annat ljud i skällan såväl i Rosenbad som i Bryssel. Sverige och Ann Linde var drivande att föreslå riktade sanktioner mot Minsk:

Med bland annat följande citat, förbereds nu samlade EU-sanktioner mot Belarus på grund av valfusk och förtryck av såväl politisk opposition som regeringskritiska protester:

“We need additional sanctions against those who violated democratic values or abused human rights in Belarus,” the head of the EU executive, Ursula von der Leyen, tweeted on Friday. “I am confident today’s EU foreign ministers’ discussion will demonstrate our strong support for the rights of the people in Belarus to fundamental freedoms and democracy.”

Gott så. Men vän av ordning måste ändå fråga sig varför sanktioner anses vara mer effektiva eller rättfärdiga när de riktas mot Minsk än Peking, där ju dessutom situationen för mänskliga rättigheter ser långt värre ut än i Belarus.

Det enda EU till dags dato har mäktat med vad gäller Hongkong, är en urvattnad överenskommelse om att bland annat göra det enklare för invånare i Hongkong att studera i Europa.

Ett argument som förts fram är att sanktionerna mot Belarus beror på att landet ligger i Europa, vilket gör det särskilt viktigt för EU att agera. Och det kan det väl kanske ligga någonting i. Om det nu inte vore för att EU för sig med sanktioner mot flera andra länder i Kinas närområde.

Senast i raden att utsättas för EU:s ekonomiska repressalier på grund av övergrepp mot mänskliga rättigheter var Kambodja, som så sent som denna vecka fråntogs tullfri tillgången till den viktiga europeiska marknaden. Läs mer om detta i bland annat Financial Times under den talande rubriken ”EU revokes some of Cambodia’s trade privileges over human rights violations”.

Detta exempel är särskilt relevant, eftersom EU just nu under Tysklands ordförandeskap har som en av sina högsta prioriteringar att förhandla fram ett nytt investeringsavtal, som ska ge företag och investerare i Kina och EU bättre tillgång till varandras marknader.

Dessa förhandlingar låter sig så klart inte störas av detaljer som politiska fångläger för etniska minoriteter eller svepande tillslag i Hongkong, stick i stäv med internationella avtal.

Elefanten i rummet är givetvis de pengar som Europa har att tjäna på det ekonomiska utbytet med Kina. Därmed kan jag återigen bara konstatera att jag skäms över att vara europé.

Europas utrikespolitik verkar nämligen ha kidnappats av ett gäng samvetslösa merkantilister, vars floskler och profithunger snart sagt varje enskild europeisk regering gömmer sig bakom för att undvika störa eventuella förtjänster från den statskontrollerade kinesiska ekonomin.

Published on

Så reformeras Kinas ekonomi under Xi Jinping

De senaste månadernas rapportering kring Kina har – med all rätt – till största delen handlat om geopolitisk utveckling. Hongkong, Xinjiang, Huawei, COVID-19, relationen med USA och hoten mot Taiwan, möjligen blandat med en och annan artikel om den tilltagande repressionen på hemmaplan.

Ekonomin har kommit helt i skymundan, så när som på några skildringar om vad coronakrisen inneburit för BNP och arbetslöshet. Eller svårigheten för kinesiska teknikföretag att expandera utomlands. Dock är det ytterst sparsmakat med rapporter om hur Kinas ekonomiska struktur förändrats de senaste åren, eller vilka slags ekonomiska reformer Xi Jinping avser genomföra.

Detta är lustigt, eftersom ekonomin nästan alltid är det viktigaste instrumentet för att rättfärdiga maktmonopolet i en diktatur. I enpartistater har den ekonomiska utvecklingen direkta konsekvenser för regimens framtida överlevnad.

Kina är givetvis inget undantag. Därför är det viktigt att förstå vad som händer inom den kinesiska ekonomin, och därför tänkte jag i dag sammanfatta de viktigaste beståndsdelarna i veckans omslagsartikel i The Economist, som handlar om Kinas ”nya statskapitalism”.

Det långa reportaget ackompanjeras av en ledarartikel med budskapet att omvärlden inte bör underskatta den statskapitalism som nu enligt tidningen återuppfinns av Xi Jinpings administration, med underrubriken ”China’s strongman leader has a new economic agenda”.

Där beskrivs i punktform de tre viktigaste ingredienserna i vad som kallas Xinomics:

1) Ökad kontroll över skuldsättning (debt machine) och konjunktur (economic cycle). Det är inte längre tal om någon storskalig utlåning; istället har landets banker tvingats upphöra med icke bokförda aktiviteter och bygga upp egna reserver. Detta kan exempelvis ses av hur pass litet kinesiska myndigheters stimulanspaket i kölvattnet av COVID-19 är, jämfört med hur det såg ut under finanskrisen 2008-2009. Mer utlåning sker nu dessutom via en relativt öppen och transparent obligationsmarknad.

2) Etableringen av en mer effektiv administration och byråkrati. Det är nu lättare att starta företag än tidigare, då nya regelverk är tydligare och har utformats för att likna varandra inom olika sektorer. Det har även blivit vanligare med rättsfall som rör exempelvis patent och konkurser, vilket underlättar för näringslivet som helhet.

3) Utraderingen av skillnaderna mellan statliga och privata företag. Statliga företag uppmanas att bli mer lönsamma och attrahera privata investerare. Privata företag tvingas i sin tur ge upp delar av sin självständighet till regimen, i form av exempelvis krav på utlämning av information eller particeller inne i bolagen. Detta för att såväl statliga som privata företag ska dra åt samma håll; de ska vara effektiva bolag i regimens tjänst.

The Economist framhåller hur Xi Jinpings politiska ambition är att stärka partiets grepp samt krossa meningsmotståndare både inrikes och utrikes. Kontrollbehovet går igen i den ekonomiska politiken, som präglas av att stärka ordningen och förbättra motståndskraften mot olika slags hot.

Denna utveckling beskrivs som mer livskraftig än vad många olyckskorpar befarar. Ledarartikeln understryker hur många analytiker utmålar Kinas ekonomiska modell som ohållbar med tillväxt baserad på skuldsättning, subventioner och stöld av intellektuella rättigheter.

Det är inte hela sanningen, menar The Economist, och beskriver istället den kinesiska ekonomins nuvarande tillstånd och utveckling enligt följande:

China’s economy was less harmed by the tariff war than expected. It has been far more resilient to the covid-19 pandemic—the imf forecasts growth of 1% in 2020 compared with an 8% drop in America. Shenzhen is the world’s best-performing big stockmarket this year, not New York. And, as our briefing explains, China’s leader, Xi Jinping, is reinventing state capitalism for the 2020s. Forget belching steel plants and quotas. Mr Xi’s new economic agenda is to make markets and innovation work better within tightly defined boundaries and subject to all-seeing Communist Party surveillance. It isn’t Milton Friedman, but this ruthless mix of autocracy, technology and dynamism could propel growth for years.

Detta utvecklas ytterligare i The Economists långa reportage, som inleds med en varning för att underskatta den potential som finns i Kinas nuvarande ekonomiska utveckling. Det är inte så enkelt som att Xi Jinping expanderar den statliga sektorn på bekostnad av den privata, vilket vore negativt för allt från lönsamhet till innovation.

Snarare ska de statliga bolagen pressas till mer marknadsdisciplin, och de privata till mer partidisciplin, för att tillsammans uppnå vad som kallas för ”Kinas stora kollektiva uppdrag”. Detta må låta motsägelsefullt, men har redan haft resultat på en rad punkter som nämns i artikeln.

Utländska företag och politiker har de senaste åren uttryckt frustration – en så kallad ”löfteströtthet” – för att det inte genomförs några marknadsreformer i Kina. Exempelvis så får utländska aktörer fortfarande inte tillträde till den kinesiska marknaden i någon större utsträckning, samtidigt som statliga företag inom nyckelsektorer åtnjuter subventioner och annan fördelaktig behandling.

Men enligt The Economist så är det inte rättvisa som Xi Jinping syftar på när han lovar marknadsreformer. Det är ordning och kontroll.

Detta underlättar för kinesiska myndigheter då det exempelvis gäller utvecklingen av mikrochip eller annan viktig teknologi, som man upplever det finns risk för att USA kommer omöjliggöra tillgången på för kinesiska företag.

Snarare än att rikta in sig på hela sektorer, vilket var fallet i den omtalade industriplanen ”Made in China 2025”, så kan man på detta vis istället rikta in på enstaka produkter, som halvledare eller jetturbiner. Kontrollen över resursstarka statliga företag gör sådan fokusering möjlig, samtidigt som privata företag tillåts verka på sina områden så länge de lyssnar på myndigheternas politiska direktiv.

Kort sagt så kommer ingen nedmontering ske av statliga företag under Xi Jinping, i still med de privatiseringar och nedstängningar som gjordes av många statliga företag på 1990-talet. Statliga företag ska istället effektiviseras, och arbeta tillsammans med privata företag för att uppnå kommunistpartiets politiska och ekonomiska målsättningar.

En sådan effektivisering har exempelvis skett genom konsolidering. Ett exempel som tas upp i artikeln är att de tio största företagen i fastighetssektorn nu utgör 34 procent av marknaden, jämfört med 20 procent för fem år sedan. Många ineffektiva statliga företag har ”tillåtits gå i konkurs”; alltså helt enkelt stängts igen.

Vid sidan konsolidering i sektorer som traditionellt domineras av statliga aktörer, så har också många framgångsrika företag och startups märkts i den privata sektorn. Många privata företag har dessutom vuxit betydligt under Xi Jinping; de tio största privata bolagens värde har under Xi Jinpings tid vid makten sammantaget ökat sitt marknadsvärde med cirka två biljoner dollar.

Men givetvis finns det också en rad utmaningar med Xinomics, Kinas nya statskapitalism. The Economist noterar att systemet fungerat väl på kort sikt, men att faktorer som yttrandefrihet och opolitisk beslutsfattning historiskt sett har varit nödvändiga för innovation. Och något sådant ger systemet inte vidare stort utrymme för:

Yet the basic tension in the soe sector remains unresolved. Yes, the government has put more emphasis on profitability, but that does not mean decisions get made according to commercial logic. Indeed, under Mr Xi national duty—supporting China’s rise—is more important than ever. And stricter party control is confusing lines of responsibility. An executive with a major state-owned insurance firm says that its party committee now controls all senior personnel appointments and expresses “opinions” on all investments worth more than 20% of net-asset value. Opinion is a euphemism. “It is normally the final decision. No one would go against the party secretary,” he said. “But if something goes bad, the board will be responsible.”

(…)

The worry—for the economy as for those whom SenseTime’s wares may victimise—is what comes next. An insistence on forming party committees in private companies, even if they are mainly window-dressing for now, and on mixed-ownership initiatives, can but drag entrepreneurs more firmly into the grasp of the state. Can technological advances delivered by the whole-nation system in any way make up for the constraints, second-guessing and divergent incentives which inevitably come with it?

Oavsett hur Kians ekonomiska framtid ser ut, så är kontentan av Xinomics just nu att det blir svårare att skilja mellan statliga och privata företag i Kina, samt mellan näringslivets och statens intressen. Alla företag, oavsett ägarskap, existerar nu för den ”kinesiska ärans” skull.

Men ineffektivitet, motsättningar och personkult till trots så har Kinas ekonomiska system hittills visat sig kapabelt att både leverera tillväxt och utveckla högteknologiska produkter.

Därför, menar The Economist, vore det felaktigt att föreställa sig att konfrontation leder till att kinesiska myndigheter kommer ”kapitulera”, genom att införa ekonomiska reformer av västerländskt snitt.

Det är istället mer realistiskt att ställa in sig på en ”längre kamp” mellan öppna samhällen och Kinas statskapitalism, som redan i dag är mer sofistikerad och globalt integrerad än vad Sovjetunionens planekonomi någonsin var.

Published on

Flera tecken på fortsatt motstånd i Hongkong

I veckan har jag dels här på InBeijing, dels för Expressen, skrivit om de allt hårdare tagen mot aktivister och civilsamhälle i Hongkong, med anledning av arresteringen av den pro-demokratiska mediemagnaten Jimmy Lai.

Situationen i Hongkong framstår som nattsvart efter att den nya säkerhetslagen antogs för bara sex veckor sedan. Som jag skrev för Expressen så visar räden mot Jimmy Lais tidning Apple Daily, samt arresteringen av honom och hans båda söner, att ”ingen meningsmotståndare längre är säker i Hongkong under den nationella säkerhetslagens tidevarv”.

Men samtidigt är det viktigt att understryka hur debaclet med Jimmy Lai visar att motståndet, trots situationens allvar, fortsätter i Hongkong.

På grund av de uppenbara riskerna med att demonstrera, så har de gatuprotester som tidigare var så vanliga i Hongkong nästan försvunnit helt. Stadens befolkning uttrycker istället sina sympatier på andra vis. Dagen efter tillslaget mot Apple Daily så slog tidningen försäljningsrekord – över en halv miljon lösnummer såldes, vilket är cirka tio gånger så mycket som den normala upplagan.

Vidare så steg aktievärdet för Next Digital, som äger Apple Daily, med över 1 200 procent sedan Hongkongs invånare flockat för att också stödköpa aktien.

Vare sig Apple Daily eller Jimmy Lai har några planer på att ge upp. När Lai tillsammans med fyra andra chefer arresterades, så streamade tidningens reportrar polisens räd i realtid via Facebook. Upplagan som slog försäljningsrekord hade en bild av Lai på framsidan, med rubriken ”Apple Daily måste fortsätta med sin verksamhet”, samt ett uttalande där tidningen riktade sin ilska mot polisens agerande.

Även Next Digital sade i ett uttalande att man kommer fortsätta kampen. Företaget varnade för att Hongkongs pressfrihet är i fara, men garanterade att Apple Dailys personal kommer fortsätta vara orädda i att förmedla sanningen trots pågående förföljelse.

Lai släpptes under gårdagen mot borgen, 40 timmar efter sin arrestering. Han återvände nästan genast till Apple Dailys redaktion där han hyllades som en hjälte av personalen:

Med sin sedvanliga mörka humor skämtade Lai om hur han haft ”tur” som inte förts över gränsen till fastlandskina, vilket jag också framhöll som en risk i min text för Expressen. Trots detta så underströk Lai för sin personal hur det nu är viktigare än någonsin att kämpa på, utmaningarna till trots.

Apple Daily har ganska nyligen börjat publicera sitt material även på engelska i stor omfattning, vilket enligt tidningen behövs i en tid då stadens medielandskap blir alltmer enkelriktat. Jag rekommenderar all mina läsare att ta en titt på tidningen, artikeln ”This is the destiny chosen for me, says Apple Daily founder Jimmy Lai back in office” från i går är en utmärkt start.

Ytterligare ett tecken på motstånd i Hongkong var givetvis det faktum att omkring 600 000 invånare i mitten av juli gick och röstade i de pro-demokratiska primärvalen till stadens parlamentsval, trots COVID-19 samt varningar från myndigheterna att primärvalen stred mot den nya säkerhetslagen.

Hongkongs parlamentsval, vilket skulle gått av stapeln nästa månad, blev sedermera uppskjutet vilket jag skrev närmare om på InBeijing för ett par veckor sedan.

I ett tecken på att myndigheterna inte vill undvika totalt kaos i Hongkong, så meddelades i veckan att den sittande lagstiftande församlingen får mandat på ytterligare ett år. Detta gäller även de pro-demokratiska kandidater som diskvalificerats från att ställa upp för omval, och som många fruktade skulle uteslutas från parlamentet omedelbart.

Det finns nämligen incitament för regimen i Peking att inte låta saker och ting i Hongkong gå fullständigt åt skogen. Som jag tidigare påpekat så spelar Hongkongs lokala ekonomi visserligen en mindre roll för Kinas totala ekonomi nu än vad som tidigare var fallet. Men däremot finns personliga intressen inom regimen i Peking av att upprätthålla stadens ekonomiska välmående.

Som en omfattande undersökning av New York Times visade i veckan, så har nämligen flera av Kinas högsta toppledare stora förmögenheter i Hongkong, bland annat i form av fastigheter. Den långa utredningen tar sin början i en fastighet som dottern till Li Zhanshu, den tredje högsta ledaren i Kinas politiska hierarki, köpt för cirka 20 miljoner kronor.

Kinas politiska elit är alltså i allra högsta grad känsliga för sanktioner utifrån eller kaos inifrån i Hongkong. Det riskerar nämligen drabba deras personliga investeringar och förmögenheter, samt omöjliggöra staden som en framtida destination för pengatvätt av så kallade ”rött kapital”.

Därför är Jimmy Lais och Hongkongs befolknings fortsatta motstånd av största vikt. Det irriterar regimen i Peking, och har möjlighet att påverka stadens framtid.

Så ännu mer om omvärlden bara kunde sluta upp bakom de allt färre individer som fortfarande har mod nog att utmana den nya säkerhetslagen, de enorma personliga riskerna till trots.

Published on

Känd mediemagnat arresterad under Hongkongs nya säkerhetslag

Sista juni, dagen innan den nationella säkerhetslagen infördes i Hongkong, publicerade jag ett utdrag av en intervju med mediemagnat Jimmy Lai, och skrev följande:

Alla dessa 25 riskerar arresteras den kommande månaden. Men allra störst risk för detta lider mediemogulen Jimmy Lai, som driver Apple Daily, en av de ytterst få regeringskritiska tidningar som finns kvar i staden. Lai har, tillsammans med Joshua Wong, upprepade gånger pekats ut som en trolig måltavla när lagen väl är på plats.

(…)

Genom att snabbt nita Jimmy Lai och en rad andra varnande exempel, kommer myndigheterna maximera denna självcensur och därmed även kritiken mot själva lagen på relativt kort tid. Kom ihåg vart ni läste det först!

Nu har denna förutsägelse tyvärr slagit in, då Jimmy Lai tidigt denna morgon arresterades misstänkt för bedrägeri och samröre med utländska aktörer under den nya säkerhetslagen. Polis har dessutom arresterat minst ytterligare sex personer, varav minst en av Lais söner.

Enligt South China Morning Post var över 200 poliser involverade i tillslaget mot kontoret för Apple Daily, den mest kända av Jimmy Lais regeringskritiska tidningar.

Tidningen skriver vidare att Lai själv arresterades i sin bostad, av personal från polisens nya särskilda avdelning med uppgift att se till så att den nationell säkerhetslagen efterlevs. Reportrar från såväl Apple Daily som Hongkongs statliga medieorganisation RTHK har enligt uppgift hindrats då de på plats försökt rapportera om räden.

Detta är inte första gången Lai – som i statliga kinesiska medier beskrivits som ”förrädare” och en ”svart hand” bakom förra årets protester – arresterats. Han var en av ett drygt dussin pro-demokratiska politiker och aktivister som arresterades vid ett och samma tillfälle i mitten av april, vilket jag då skrev närmare om här på InBeijing.

Han arresterades även i februari, då för sin påstådda inblandning i Hongkongs proteströrelse.

Men detta är alltså första gången som Lai arresteras under Hongkongs nya säkerhetslag, med risk för upp till livstids fängelse. Lai har tidigare själv flera gånger uppgett att den nationella säkerhetslagen sannolikt kommer användas mot honom, men har sagt att han är beredd att sitta i fängelse snarare än att upphöra med sin publicistiska verksamhet.

Det är fortfarande oklart vilka konkreta handlingar som gjort att Lai nu misstänks för samröre med utländska aktörer. I fjol reste Lai till Washington där han bland annat träffade USA:s vicepresident Mike Pence och utrikesminister Mike Pompeo. Men samtidigt så ska Hongkongs nya säkerhetslag inte gälla retroaktivt, utan endast omfatta händelser som skett från och med 1 juli.

Arresteringen av den högt profilerade mediemagnaten Lai ses istället av många som en metod för att skrämma andra medier att rätta in sig i ledet, just som arresteringen av Gui Minhai med kollegor gjordes delvis för att skrämma slag på Hongkongs bokindustri.

Published on

Den taiwanesiska demokratins fader är död – länge leve Taiwans demokrati

Det är inte många ledare som är stora nog att tilldelas total makt för att sedan frivilligt överge den. Lee Teng-hui, känd som den taiwanesiska demokratins fader, var dock en av dem.

Med anledning av att Lee gick ur tiden förra veckan, så är det på sin plats att här uppmärksamma hans politiska gärning. Hade det inte varit för Taiwans isolering så hade Lee sannolikt gått till historien som en asiatisk Václav Havel and Nelson Mandela. Men på grund av relationen med Kina så är han istället helt okänd i stora delar av världen.

Lee Teng-huis 97 år långa liv tjänar dessutom väl för att förstå Taiwans snåriga men intressanta väg från japansk koloni, till kinesisk militärdiktatur och sedermera en av Asiens mest välfungerande demokratier.

Då Chiang Ching-kuo, son och efterträdare till Taiwans diktator Chiang Kai-shek, avled 1988 så hade han redan utsett sin efterträdare. Lee Teng-hui hade handplockats som vicepresident och blev nu såväl president som ordförande för Kuomintang (KMT), det parti som styrt ön med järnhand i fyra årtionden.

Lee var dock mycket annorlunda från familjen Chiang. Han var den första taiwanesiska presidenten som fötts på Taiwan och inte i Kina, varifrån merparten av KMT:s politiska elit flytt under slutet av 1940-talet efter förlusten mot Mao Zedongs kommunister i det kinesiska inbördeskriget. Lee hade istället vuxit upp under den japanska kolonialtiden, utbildat sig vid Kyodo Imperial University samt tjänstgjort i den japanska armén under andra världskriget.

En ung Lee Teng-hui i kendodräkt. Under sin skolgång lärde sig Lee såväl kendo som bushido; samurajens hederskodex.

Lee var en av hundratusentals frivilliga taiwaneser som gick med i den kejserliga armén, då Japan genom kulturpolitik och informationskontroll lyckades få många av öns unga invånare att referera till kejsardömet som sitt moderland.

Medan brodern Lee Teng-chin dog i striderna om Manila 1945, så befann sig Lee Teng-hui i utkanterna av Tokyo som utsattes för våldsamma amerikanska bombningar. Efter att ha överlevt krigsslutet och återvänt till Taiwan, så togs Lee till förhör av Kuomintangs fruktade hemliga säkerhetspolis.

Han misstänktes för så kallade ”kommunistiska aktiviteter”, och fick av förhörsledarna veta att det vore lika enkelt att döda honom som att krossa en myra. Något som utan tvivel stämde, då tiotusentals taiwaneser förlorade livet utan förklaring under den ”vita terror” som präglade Kuomintangs första årtionden vid makten i Taiwan.

Lee Teng-hui i den kejserliga japanska arméns uniform, tillsammans med sin bror Lee Teng-chin som dog under andra världskriget.

Givet sin bakgrund så talade Lee bättre japanska än kinesiska, och framför allt upplevde han sig själv som taiwanes snarare än kines. Något som tydligt skulle märkas under hans presidentskap, som alltså tog sin början 1988.

Med Lee vid rodret genomfördes nämligen en så kallad ”taiwanisering” av Taiwans politik. Personer med rötterna på Taiwan snarare än i Kina tillsattes på allt högre poster. De gamla undantagslagarna, vars gummiparagrafer Kuomintang sedan slutet av 1940-talet använt för att förtrycka civilsamhälle och politisk opposition, skrotades.

Men framför allt gick Taiwan alltså under Lee Teng-huis ledning från diktatur till fullfjädrad demokrati. Lee fick makten i en geopolitisk väldigt prekär tid. Sovjetunionen var i upplösning och Berlinmuren skulle snart falla. I Asien ledde demokratiprotester till allmänna val i Sydkorea 1987, och till en blodig massaker i Kina 1989.

Liknande protester ägde även i Taiwan året därpå. 1990 ”valdes” Lee Teng-hui till president på sex år av den nationella församlingen; ett politiskt organ under Kuomintangs fulla kontroll vars ledamöter satt på livstid.

I samband med Lees invigning som president, påbörjades den studentledda proteströrelsen Wild Lily student movement vid Frihetens torg i hjärtat av Taipei. Den nya presidenten tvekade aldrig över hur han skulle hantera demonstranternas krav på demokratiska reformer och fria val.

I sitt installationstal lovade Lee att inom två år hålla de första valen till den mäktiga nationella församlingen på över fyra årtionden. Under sin andra dag som president bjöd han in 50 representanter från proteströrelsen till sitt kontor för samtal.

Under samtalen lovade Lee vidare att genomföra en rad demokratiska reformer och förbereda för det första presidentvalet vid slutet av sin ämbetsperiod. Nöjda med löftena – och säkert även något överraskade – lämnade demonstranterna torget efter bara sex dagar, innan några som helst oroligheter hann bryta ut, trots att det fanns mer konservativa krafter inom maktpartiet Kuomintang som ville annorlunda.

Demokratiprotester på det centrala torget i Taipei i samband med Lee Teng-huis invigning som president. Istället för att skicka stridsvagnar och kulsprutor som i Peking, så bjöd Lee in till dialog och utlovade en rad demokratiska reformer samt allmänna val.

Lee visade sig vara man av sitt ord. Inte bara hölls det nyval till den nationella församlingen som utsett honom till president; dess inflytande monterades även gradvis ned till fördel för en lagstiftande församlingen som i sin tur 1992 för första gången utsågs genom allmänna val.

Vidare upphävdes bland annat förbuden för nya radiostationer och tv-kanaler, samt sändningar på det taiwanesiska språket, som ju var modersmål för såväl Lee som den stora majoriteten av Taiwans befolkning.

Lee blev också den första presidenten att offentligt be om ursäkt för en serie våldsamma massakrer som KMT:s militär genomförde i slutet av 1940-talet, och gjorde den så kallade 228-incidenten som föregick dessa våldsamheter till en nationell helgdag.

Reformerna gjorde den långa och självsäkra men ödmjuka och till synes ständigt leende Lee Teng-hui till en mycket populär figur. I alla fall på Taiwan. För i Peking hade man hunnit utveckla en känsla av skräckblandad avsky gentemot den nya presidenten.

Det hade förvisso börjat bra. Redan 1990 tillät Lee direktinvesteringar i Kina och ett visst samarbete inom teknologisektorn, vilket fick handeln mellan länderna att öka. Lee avskaffade även de krigslagar som införts under Chiang Kai-shek för att mobilisera hela nationen mot vad som beskrevs vara ett kommunistiskt uppror.

Likaledes blev Lee den första taiwanesiska ledaren någonsin att använda det officiella namnet Folkrepubliken Kina, snarare än att likt sina företrädare hänvisa till kommunistpartiet som en olaglig skurkorganisation.

Stapplande steg togs även mot vad som i alla fall i Kina upplevdes som förhandlingar. En halvofficiell kanal för dialog med Kina vid namn Straits Exchange Foundation etablerades. Lee antog ett manifest för så kallad nationell återförening, med uttalad ambition att de båda sidorna ska gå samman som ett och samma land.

Tillfälliga meningsskiljaktigheter överbryggades genom det så kallade ”1992 års konsensus”. Detta avtal – som spelar stor roll än i dag – innebar att regeringarna i Peking och Taipei erkände att är del av samma nation, men att de för stunden har rätt att på varsitt håll formulera innebörden av denna nation.

I Peking var man visserligen nöjd med det snabbt utökade samarbetet, som till synes skedde utan några som helst eftergifter från kommunistpartiets sida. Men samtidigt blev regimen alltmer misstänksam mot Lees förehavanden såväl inrikespolitiskt som internationellt. Det stod snart utan rimligt tvivel att han försökte skapa en taiwanesisk identitet, snarare än att omfamna den kinesiska.

Från första dagen som president slets Lee mellan två helt oförenliga ytterligheter. Dels Kinas kommunistparti, som räknade med att kunna locka eller om nödvändigt skrämma hans administration till en återförening. Dels förväntningarna från Taiwans egen befolkning på demokratiska reformer i motsatt riktning.

Detta var knappast någon enkel balansgång. Det förefaller i efterhand som att Lee aldrig var särskilt genuin i sin retorik om återförening. Snarare kan det framstå som en metod för att köpa tid, dels av ett alltmer otåligt kommunistparti i Peking och dels av konservativa krafter inom KMT som fortfarande ansåg att Taipei representerade det riktiga Kina.

En hint om i vilken riktning Lee avsåg röra sig gavs då han 1993 lanserade en kampanj för internationellt stöd för taiwanesiskt FN-medlemskap. De dubbla signalerna skapade stor frustration i Peking.

Kinas president Jiang Zemin presenterade 1995 ett förslag på förhandlingar om en återförening baserad på åtta punkter. Men vare sig Taiwans regering eller befolkning var intresserade av att detta, då förslaget utgick från det kinesiska inbördeskriget och den så kallade ”ett Kina-principen”.

På Taiwan hade man redan lagt dessa historiska detaljer bakom sig, och var i full färd med att förbereda för landets första presidentval året därpå. Lee avvisade därför förslaget och åkte istället till USA för att hålla en föreläsning om Taiwans demokratisering på sitt alma matter Cornell University.

Ett presidentval på Taiwan var givetvis helt stick i stäv med Pekings krav på återförening. Då det stod klart att Lee hade för avsikt att hålla detta val, gick han från potentiell samarbetspartner till japansk marionett som anklagades för att splittra moderlandet.

Då det dessutom stod klart att Lee ställde upp i valet som Kuomintangs kandidat, försökte Kina skrämma bort väljarna med en rad militärövningar i vattnen omkring Taiwan. Så sent som dagen innan valet så avfyrade den kinesiska militären missiler vid det 160 kilometer smala sund som skiljer länderna åt.

De kinesiska hoten skapade förvisso en viss oro på Taiwan, vars börsmarknad tappade en tredjedel av sitt värde. Men i slutändan fick de främst motsatt effekt.

Först skickade USA två stycken hangarfartyg till Taiwans närhet i vad som kallas ”Den tredje krisen över Taiwansundet”. Sedan vann Lee en jordskredsseger med 54 procent av rösterna, jämfört med 21,1 procent för kandidaten för det främsta oppositionspartiet Democratic Progressive Party (DPP).

Känd för sin ödmjuka framtoning och sitt ständiga leende, var Lee så populär bland befolkningen att han vann det första presidentvalet trots att han i princip ställde upp i egenskap av gammal diktator.

Som folkvald president fick Lee Teng-hui ännu mer utrymme att bedriva vad som kallades för en ”aktiv och flexibel diplomati”, gentemot såväl Kina som det internationella samfundet.

Taiwan började nu för första gången söka nu en plats utanför ramarna för den ”ett Kina-politik” som alla länder hade att förhålla sig till, och som hans eget parti Kuomintang officiellt fortfarande också skrev under på.

Ibland lyste Lee Teng-huis ambition om en taiwanesisk identitet och till med nation genom. I en intervju med Washington Post i november 1997 sade Lee exempelvis att Taiwan redan är en självständig och suverän stat. Uttalandet korrigerades hastigt av en nervös utrikesminister, som lade om orden och använde Taiwans officiell namn Republiken Kina.

Ett par år in på Lees nya ämbetsperiod så återupptogs samtal och samarbete med Kina. Men spänningarna fortsatte. 1999 sade Lee – denna gång till tyska medier – att kontakten med Kina var en så kallad ”särskild mellanstatlig relation”. Även om detta de facto var en korrekt beskrivning av verkligheten, så gick uttalandet emot ”ett Kina-principen” och resulterade i högljudda protester från Peking.

Andra av presidenten kontroversiella uttalanden som ogillades i Peking innefattade framhållandet av taiwanesisk kultur som vitt skild från kinesisk kultur, samt att det taiwanesiska språket är en egen och unik dialekt snarare än ett språk som även talas i östra Kina.

I skolan antogs nu en utbildning som präglades av lokala förhållanden, snarare än den kinesiska nationalism som lärts ut då Taiwan var en diktatur. Rent förenklat kan man säga att det var under Lee Teng-hui som Taiwan övergav ambitionen att tävla med Peking om att vara hela Kinas legitima regering, vilket paradoxalt nog ogillades i Peking eftersom det istället innebar utformningen av en egen identitet.

Man skulle även kunna säga att Lee bedrev den politik som oppositionspartiet DPP förespråkade, vad gäller allt från att införa allmänna val och reformera utbildningsväsendet till att kasta ”ett Kina-principen” överbord.

Lees egentliga sympatier blev tydliga inför Taiwans andra presidentval år 2000. I god tid innan valet meddelade den populäre presidenten att han inte kommer ställa upp. Detta var helt i sin ordning, då Lee redan suttit i två mandatperioder, vilket var begränsningen enligt den konstitution han själv varit med och tagit fram.

Vad som dock inte var helt i sin ordning var att Lee utsåg sin vicepresident Lien Chan till ny presidentkandidat, snarare än den hos väljarna långt mer populäre James Soong, en konservativ kraft inom Kuomintang som motsatte sig mycket av Lees reformarbete.

Som en följd av detta ställde Soong upp i presidentvalet som fristående kandidat, vilket ledde till röstsplittring inom KMT. James Soong fick 36,8 procent av rösterna jämfört med 23,1 för Lien Chan. Allra mest fick dock DPP:s kandidat Chen Shui-bian med 39,3 procent. Resultatet innebar slutet på över 50 års obruten maktutövning av Kuomintang på Taiwan.

Inget av detta hade skett om Lee likt sin bror blivit dödat under andra världskriget, om diktaturens förhörsledare skulle fått för sig att krossa honom likt en myra – eller om han inte hade haft mod nog att genomföra vad han själv senare sade var den allra viktigaste reformen av dem alla, nämligen att göra om den mäktiga militärapparaten till en del av staten snarare än att tillhöra maktpartiet Kuomintang.

Valresultatet år 2000 innebar även att Lee Teng-hui uteslöts från KMT året därpå, sedan han varit med och grundat ett nytt parti i syfte att samarbeta med DPP. Sedan dess har Lee konstant uttryckt stöd för DPP:s presidentkandidater, och har en särskilt nära relation till den nuvarande presidenten Tsai Ing-wen som ju även hon tillhör samma parti.

Lee Teng-hui har en nära relation med Taiwans president Tsai Ing-wen.

Tack vare sin gärning och sitt skarpa intellekt även på ålderns höst, var Lee Teng-hui en inflytelserik röst i taiwanesisk politik till sina absolut sista dagar. Men sedan han började hosta över ett glas mjölk tidigare i år, så orkade den 97 år gamla kroppen inte att återhämta sig för att ännu en gång genomföra det otroliga.

Lee avled 30 juli på Taipei Veterans General Hospital av organsvikt och septisk chock. Han beskrevs efter sin död i kinesiska medier som förrädare, nationell syndare och den ”taiwanesiska secessionismens gudfader”.

RELATERAD LÄSNING:

I min nya, drygt 50 sidor långa bok ”Taiwan – den okända och hotade demokratin” står med om Lee Teng-hui. Ett utdrag av boken kan läsas via Global Bar. Där finns även en länk för grattis nedladdning av hela boken, samt möjlighet att beställa den i tryckt form.

Om du vill höra mig babbla om Taiwans moderna politiska historia i över en timme, lyssna då på nedanstående avsnitt av Amerikanska Nyhetsanalyser som spelades in tidigare denna vecka. Där talar jag en hel del om just Lee Teng-hui, med anledning av hans bortgång.

Published on

Efter COVID-19: Kina bygger och planerar mer kolkraft än resten av världen tillsammans

Första halvåret 2020 var ”första gången någonsin” som kolkraftens globala kapacitet minskade. Detta enligt Global Energy Monitor, en NGO baserad i San Francisco, som i veckan uppgav att 18,3 gigawatt kolkraft förbereddes för byggnation under detta halvår, medan 21,2 gigawatt stängdes ner.

Utvecklingen kopplas samman med COVID-19, och drevs på av att flera kolkraftverk i Europa stängts ner. En liknande process kan även ses i Syd- och Sydostasien. Vietnam överväger avbryta planerna på nya kolkraftverk med 9,5 gigawatts kapacitet, och i Bangladesh diskuteras nu ett stopp för kolkraftverk med en kapacitet på 16,3 gigawatt, rapporterar Financial Times.

Tidningen noterar att även stora kolnationer som Japan och Sydkorea börjar agera efter påtryckningar om att minska kolkraften. Dock finns det ett betydande undantag från denna trend. Nämligen Kina, som under årets sex första månader godkände byggnationen av fler kolkraftverk någon gång sedan 2016.

Reuters rapporterar vidare – med samma rapport som källa – att Kina under första halvåret 2020 färdigställde 11,4 gigawatt ny kolkraft, eller 62 procent av alla nya kolkraftverk globalt.

Dessutom påbörjade Kina byggnationen av kolkraftverk till en kapacitet av 12,8 gigawatt vilket motsvarar 86 procent globalt, samt gav grönt ljus till ytterligare 53,2 gigawatt eller 90 procent av kolkraft som under föregående halvår godkändes för konstruktion.

Reuters framhåller att kol under fjolåret stod för 58 procent av Kinas totala energikonsumtion förra året, vilket var tio procentenheter mindre än 2012. Men samtidigt så har den totala användningen av kol i ren mängd ökat stadigt, vilket ju är det som spelar absolut största roll för utsläpp och klimat.

Sammantaget har Kina i dag över 250 gigawatt ny kolkraft som redan är under konstruktion eller som snart ska börja byggas. Detta är mer än dagens totala kapacitet i USA (246,2 gigawatt), eller Indien (229 gigawatt).

”Det går inte att överskatta den grad till vilken Kina driver utvecklingen av kolkraft”, säger Christine Shearer, programordförande vid Global Energy Monitor.

Kort sagt så spelar det föga roll hur många kolkraftverk som stängs ner i övriga världen. Om Kina fortsätter med sin planerade utbyggnad så kommer det ändå bli omöjligt att nå några globala klimatmål, eller ens minska den totala mängden utsläpp alldeles oavsett effekterna som coronakrisen har på den globala ekonomin.

De kinesiska nyinvesteringarna i kolkraft är dessutom inte nödvändiga av energirelaterade anledningar, utan görs främst av ekonomiska skäl då tillväxten ute i provinserna måste sparkas igång igen.

Shearer understryker att detaljerna i Kinas nästa femårsplan, som gäller för perioden 2021-2025, är av allra största vikt för hur mycket kolkraft som kommer byggas i vilken takt i Kina under de närmaste åren. Samt förstås för klimatet, och hela planetens ekologiska välmående.

Ändå har jag vare sig sett Greta Thunberg eller svenska politiker och medier alls uppmärksamma denna ödesdigra fråga. Det är märkligt hur kinesiska myndigheter alltid kommer undan vad gäller klimatet, då ilskan ständigt i oproportionerlig utsträckning istället riktas åt andra håll.

Mina tidigare texter här på InBeijing på samma ämne innefattar:

”Kina minskar investeringar i grön energi, bygger istället ut kolkraften” (dec 2019)
”Dramatisk ökning av kolkraft i Kina de senaste 18 månaderna” (nov 2019)
”Nya siffror: Kina står för över hälften av all planerad ny kolkraft i världen” (sep 2019)
”Kina ökar utsläpp av växthusgaser med 50 procent på tio år” (juli 2019)
”Kina kan bygga upp till 500 nya kolkraftverk innan år 2030” (mars 2019)

Published on

TikTok, WeChat och ”otaliga andra” kinesiska appar kan komma att förbjudas i USA denna vecka

Under gårdagen sade USA:s utrikesminister Mike Pompeo att president Donald Trump kommer agera mot Tiktok, Wechat och otaliga andra kinesiska appar som påstås utgöra ett säkerhetshot mot USA. Enligt Pompeo så medför dessa tjänsters verksamhet ett ”inmatande av data direkt till kommunistpartiet och dess nationella säkerhetsapparat”.

Dels pekade Pompeo på skanning av ansikten som ett återkommande inslag, dels på insamling av information om bland annat användarnas bostäder och telefonnummer. Pompeo sade vidare att Trump ”klargjort att vi ska ta hand om” dessa frågor, och att presidenten avser skrida till verket under de kommande dagarna.

Detta följer på ett uttalande av finansminister Steve Mnuchin, som i söndags sade att Tiktok antingen måste säljas till en annan ägare eller helt blockeras i USA. Finansdepartementet, som alltså leds av Mnuchin, har gjort en särskild utredning av just Tiktok och kommit fram till att appen ”skickar tillbaka information om 100 miljoner amerikaner” till sitt kinesiska ägarföretag ByteDance.

Misstron mot kinesiska mjukvaror är djup bland båda kamrarna och båda partierna i amerikanska politik. Mnuchin uppgav att han nyligen talat om Tiktok med Chuck Schumer, den demokrat med högst ställning i senaten, samt Nancy Pelosi, talman i underhuset och demokrat som gjort sig känd för att tycka särskilt illa om Donald Trump.

De hade enligt uppgift kommit överens om att en försäljning eller blockering av tjänsten är nödvändig, och att nödåtgärden International Emergency Economic Powers Act kommer användas om så behövs.

Utrikesministerns och finansministerns uttalanden under gårdagen följer i sin tur på ett uttalande från Trump själv i fredags, som ombord på Air Force One lät en samling reportrar veta att han snart kommer utfärda en order för att förbjuda Tiktok i USA, där appen har 80 miljoner månatliga användare.

I slutet av juni skrev jag närmare här på InBeijing om hur Tiktok avslöjats med att spionera på sina användares aktiviteter och lösenord.

Jag har också ofta skrivit om ämnet i mitt nyhetsbrev, bland annat om hur Indien i slutet av juni blockerade 59 stycken kinesiska appar av säkerhetsskäl, bland annat Tiktok och Wechat. Vidare har jag flera gånger fått privata frågor av mina läsare gällande riskerna med att använda Tiktok eller andra liknande kinesiska appar.

Liksom är fallet med Huawei, så verkar ett slags globalt uppvaknande just nu att ske gällande riskerna kinesiska mjukvaror som Tiktok, Wechat och Zoom. Det återstår att se huruvida detta kommer leda till en liknande internationell kampanj – möjligen ledd av USA – för att blockera dessa tjänster.

Oavsett vilket så har Bytedance uppfattat orosmolnen, och är just nu i samtal med Microsoft om försäljning av Tiktok. En affär som har komplicerats av Donald Trumps till synes dubbla budskap i frågan.

Till en början signalerade Trump att han kommer motsätta sig ett uppköp av Tiktok från ett amerikanskt företag. I dag rapporterade dock Reuters att Trump kommer ge Microsoft 45 dagar att slutföra affären med Bytedance.

I all denna röra går det att urskönja ett par möjliga nya trender. Dels hur uppdelningen av världens internet i ett kinesiskt nät och ett som är mer präglat av västerländska tjänster verkar accelerera. Tidigare var det ”bara” utländska tjänster som blockerades i Kina – nu kan kinesiska tjänster i allt större utsträckning komma att blockeras i andra länder.

Dels visar exemplet med Tiktok på hur det med dagens förutsättningar i det närmaste är omöjligt för en kinesisk tjänst att bli en global storspelare, om den inte först säljs till en utländsk ägare. Samma trend har kunnat ses med Wechat, var ägarföretag Tencent länge haft en uttalad ambition att expandera globalt. Detta har dock inte skett, i mångt och mycket på grund av oro bland potentiella användare i frågor som integritet och spioneri och Tencents relation till den kinesiska regimen.

En amerikansk blockering av Wechat skulle vara en mycket mer drastisk åtgärd än att bannlysa Tiktok. Detta inte bara för att Wechat är en ännu mer värdefull källa till information för kinesiska myndigheter, då huvudaktiviteten där är samtal och dialoger snarare än delning av komiska videoklipp. Wechat är dessutom en mycket större tjänst än Tiktok, såväl i Kina som globalt.

Tack vare en relativt liten kinesisk diaspora, så är användningen av Wechat inte särskilt utbredd i Sverige. Globalt har appen dock 1,2 miljarder månatliga användare, och är sannolikt den främsta kanalen för kommunikation mellan kinesiska familjemedlemmar boende i olika länder.

Sammantaget har detta lett till två olika argumentationslinjer bland analytiker och tyckare utanför Kina. En linje som menar att det är synd att blockera kinesiska tjänster i informationsfrihetens namn, samt att man genom en bannlysning av Wechat ”skär av” otaliga kinesiska familjemedlemmar från varandra eftersom exempelvis WhatsApp och Facebook Messenger inte är tillåtna i Kina.

Ytterligare en linje menar att det inte är USA:s eller andra demokratiers ansvar att tillåta kinesiska mjukvaror som används för spioneri, bara för att Kina till en början blockerat majoriteten av alla stora utländska kanaler för kommunikation online.

Det blir i vilket fall spännande att se vilka åtgärder Donald Trumps administration kommer ta mot vilka kinesiska appar senare denna vecka, samt huruvida detta är början på en ännu mer tydlig uppdelning mellan ett kinesiskt och ett globalt internet.